”Jag måste hitta mig själv först.”
”Jag är inte redo för ett förhållande.”
”Jag har så mycket med mitt jobb.”
”Mina barn…”
Många av oss har det starkt inombords: vi vill till varje pris försöka förstå så att verkligheten känns uthärdlig. Oförutsägbarhet och att vi inte finns med på prioriteringslistan för någon som vi är förälskade i, är någonting vi skyddar oss emot:
”Han är förvirrad och hade en väldigt tuff separation från sin f.d.”
Så kan det vara, men ska du sitta med det bagaget i knäet? Vill du vara tillsammans med någon som har ena benet i förhållandet med dig, och det andra i det förflutna?
Det ligger nära till hands att gå upp i huvudet (för att inte den starka magkänslan ska göra alltför ont) och skapa alla möjliga förklaringsmodeller.
Det kan vara svårt att smälta att han eller hon har inte de rätta känslorna!
En person som vill vara en del av våra liv, gör allt i sin makt för att vara det. Självklart kan det finnas sådant som ibland gör det snårigt och omständligt, men förhållandet bortprioriteras inte hela tiden av svepskäl.
Om det är någonting som det fruktansvärda som hände i Stockholm igår lär oss, är det bland annat att livet inte är en självklarhet. Det gör tiden väldigt, väldigt dyrbar! Vad lägger vi den på? Vilka människor bjuder vi in för att dela den med oss?
Vi behöver tatuera in det i medvetandet: be inte om uppmärksamhet, omtanke och kärlek! Tigg aldrig: ”Snälla! Älska mig! Vad kan jag göra för att du ska stanna!?”
Den rätta personen kommer alltid och under alla omständigheter att stå stadigt vid din sida!
Kärleken är inte omständig, tidsödande och energikrävande. Den rör sig fritt och bekymmerslöst mellan er.
Michael Larsen – relationscoach
Härskartekniker och narcissism – webinar den 11/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Hej Michael!
Jag regerar över det du skriver om att inte be om uppmärksamhet, omtanke och kärlek.För mig är det hur klart som helst att vi alla behöver visa vad vi behöver för att växa.Det är en väldig skillnad på att utplåna sig själv för att få allt detta i en relation och att vara öppen med att visa vad just jag behöver av min partner för att må bra.
Dina ord är så sanna och jag vet att det är så. Borde lyssnat på den där känslan jag hade redan i början av vår relation då jag var den som gjorde allt för att träffa honom och han som kunde komma med konstiga ursäkter. Ändå höll vi ihop i 13 år och nu efteråt förstår jag att det var jag som drev relationen och när jag inte orkade på grund av utmattning så föll korthuset. Ändå, gör han mig fortfarande så illa när jag ber honom att visa hänsyn (det var han som gick) mot mig men han är helt oförstående, har inget som helst inkännande för om hans agerande kan göra mig ledsen. Önskar så att jag kunde bli arg, riktigt arg, för det är jag värd men istället blir jag bara fruktansvärt ledsen. Tiden är dyrbar! Han är inte värd min tid. Tyvärr så är jag en sådan som växt upp med ickekärlek och har inte den där erfarenheten av att någon står stadigt vid min sida. Men jag längtar dit!
Tack
Detta gör nig stolt
Jag har tänkt så här, genom mitt liv oh relationer
Jag har själv inte satt begränsningar trots rädslor, okända marker och eget bagage
Jag har försökt
Och jag ser också att jag ger andra tid och hänsyn
Alla personer som varit inblandade
Vilken förmåga, vilken respekt
Nu är det dags att jag visar mig själv samma respekt och omsorg
Kanske triggar det när jag säger så
jag vet vilket värde andra har och ger ljus på varje varelse, varje varelse är vacker
Ljus och inre styrka
Kärlek
Inser just nu, att jag behöver ge samma ljus, till mig själv
Känslan av att vara nedprioriterad, utestängd och inte en viktig och värdefull del av någons liv gör så ont!!!! Det var därför jag lämnade förhållandet för ett par veckor sen. Inte ens när vi hade ”avslutssamtalet” hade han förmågan att visa några känslor….. Han sa att det var ledsamt och trist att vi gick isär men var som en saltstod…. Tack och lov har jag lärt mig att jag är värd att få känna mig älskad, värdefull och viktig i en relation så tankemässigt var det ett lätt beslut men känslomässigt ett väldigt svårt beslut…. Den livfulla, glada kille jag lärde känna för drygt två år sedan förvandlades till nån helt annan och det skedde när vi flyttade ihop. Som du skriver, Michael, vill vi ju ha logiska förklaringar för att lindra smärtan men jag tycker inte det finns nån. Jag går ialla fall med huvudet högt för jag har tagit mitt ansvar för att relationen skulle fungera. Men såret i hjärtat tar sin tid att läka.
Tack
Jag blir stolt när jag läser texten
Jag ser och inser att jag har inte begränsat, låtit bagage eller rädslor hindrai mina relationer
Trots jag varit så oerfaren, på okända marker och varit jätterädd många gånger
Jag ser idag att jag har respekterat och ser värdet i alla som är inblandade på ett eller annat vis
Vad jag nu Inser med din text, är att jag i fortsättningen skall visa mig själv samma ljus
”En person som vill vara en del av våra liv, gör allt i sin makt för att vara det”. En enda mening som säger så mycket. Mitt första närmande till en ny kvinna efter uppbrottet, och enligt min uppfattning då så var jag ”redo”, blev en enda vinglig resa av tvivel och sökande av anledningar till att inte ha för bråttom, känns det rätt, rädslor som förlamar. Nu, med distans, kan jag se att jag var inte mogen. Inte redo att faktiskt ge sig hän och visa att jag finns här och står kvar, vill och är beredd att hitta vägarna som bär framåt och inte ta omvägar och återvändsgatorna. Har också insett att båda parterna måste ha tagit sig till det stadiet för att skön musik ska uppstå. Det räcker inte att en part är klar över vad denna mening överst innebär, både i handling, tanke och känsla. Först då blir det enkelt, smärtfritt och rädslor ersätts med mod att visa sårbarhet.
Så bra skrivet Håkan! Den beskrivningen av att inte vara ”redo” var så sann…är nog inte redo jag heller…Tack!
Sanna ord. Och samtidigt tänker jag: Hur många av oss kan bocka i den listan med ett ja.
Hur många av oss är helt klara med det gamla innan vi går in i det nya.
Så att säga rena i själ och ande som ett nyfött barn.
Ser bara den person vi har framför oss och inget/ingen annan.
Det är få av oss.
Och samtidigt är det ju den rena känslan som den starkaste förälskelsen och även sen den ” rena” kärleken handlar om.
Att välja den andra fullt ut oavsett omständigheter och motstånd,inre eller yttre.
Men jag kan varken säga att jag älskar mig själv fullt ut.
Är helt nöjd i mitt eget sällskap
Kan bejaka en ny människa fullständigt.
Är helt klar med mitt bagage och alla mina gamla relationer.
Men jag kan känna och jag kan vilja och jag kan välja.
Och det är för mig grundförutsättningen för att kunna gå in i en relation.
Något trasig,ringrostig och rädd-men redo.
Sen kommer allt jobbet,kompromisserna förståelsen och det aktiva valet varje dag för att fortsätta vilja vara i relationen.
Men det är ju mer ett ständigt pågående arbete där man helst ska vara två 😉
Tack Michael för dina ord. Behöver dem så väl. Hittade nyligen hit och har läst din bok. Önskar att jag hade haft detta forum när jag för några år sedan bröt mig loss. Så mycket vånda och så mycket tankar om jag gjorde rätt. Hade efter ett nästan 20-årigt förhållande helt tappat bort mig själv. Blev så nedbruten av all kritik och den dåliga stämningen i hemmet. Min fd mans känslor och mående som styrde allt. Jag är högutbildad med ett ansvarsfullt jobb, men ju mer framsteg jag gjorde som person och yrkeskvinna ju mer inkompetentförklarad blev jag. Det gällde att från mitt utseende, mina vanor, hur jag hostade, handlade mat eller skötte hemmet . You name it….Till slut helt dränerad på energi….Men läste massor och har även gått i terapi och kunde tillslut ta steget. Tänkte på mina barn, att jag ville visa dem att man har ett ansvar för sitt liv och att man mår bra.
Efter skilsmässan har jag byggt upp ett nytt liv och känner ett lugn och en harmoni som är helt underbar. Har en god relation med min fd man och vi gör tillsammans allt för att samarbeta och göra det bästa för barnen. Är tacksam för detta. Är tacksam för att jag lever.
Träffade en ny man och blev kär. Fantastiskt att uppleva kärlek, men det blev på hans villkor…när han hade tid. Mycket med hans barn och jobb, som gjorde att vi inte kunde ses. Och han berättade inte om mig för någon. Jag fick en gnagande oroskänsla i magen, men slog bort den och gick upp till ”huvudet” – tänkte att det var nog jag som hade för höga förväntningar. Tänkte hela tiden att vi får prata om det vid tillfälle…. försvarade hans beteende i mitt huvud. Plötsligt slutade han att höra av sig, vuxen man som går upp i rök…det var hans sätt att göra slut. Och jag fortsatte att komma med förklaringar kring hans beteende. Blev så förvirrad, ledsen och tappade åter bort mig själv. Ett halvår sedan nu och är stark igen, tack vare vänner och mycket träning. Rädd för att våga släppa in någon i mitt liv igen. Kan man lita på kärleken? Jag har ju det fint med min lilla familj, respekterar mig själv och är snäll mot mig själv. Samtidigt som jag ju för flera år sedan insåg vad som är viktigt här i livet. Och den hemska händelsen i Stockholm påminner en om hur skört livet är. Fredagkväll och helg, då vill man ju komma hem till en trygg famn. Men vågar inte riktigt öppna upp igen, inte ännu i alla fall…
Bra text, vi förtjänar ju alla någon som har oss som nr 1 på prislistan problemet är ju bara att den människan inte dyker upp. Utan vi blir stående där med dem som inte är redo. Tänk så trött jag är på dessa människor som har alla dessa ursäkter för hur de beter sig och som inte kan vara ärliga om du frågar varför. När de blir bortvalda inte förstår varför och dessutom tycker att de bara ska ha.
Trött på alla som inte tar konsekvenser av sina val. Jag har också inte känt mig redo men har då snabbt avslutat relationen och tar konsekvenser av mina val. Tyvärr kommer det att leda till att jag får leva resten av mitt liv som singel.