Den här berättelsen hade även kunnat handla om en man. Kvinnan har i hela sitt liv kämpat med att vara alla till lags: mannen som hon levt tillsammans med i 14 år, föräldrarna, vännerna, kollegorna, och inte minst barnen. Det är viktigt för henne att människorna i hennes närhet är lyckliga. Hon har lagt all sin kraft på uppdraget: omtanken om andra! Vilket är en fantastiskt fin egenskap i henne! Men det finns ett pris att betala: åsidosättande av den egna lyckan!
En dag tar en tanke fäste i kvinnan: ”Men jag då? Är jag lycklig?” Svaret kommer som en chock för henne eftersom hon aldrig gett utrymme till att känna efter: ”Nej, jag bara rusar runt utan att fråga mig själv vad jag vill.”
Det som gör det extra svårt för henne är den djupt rotade inställningen: ”Man stannar och kämpar! Man ser till att förändra situationen genom att jobba med sina egna tankar och tänker positivt. Allt går att förändra! Människor bryter upp sina förhållanden alldeles för lätt idag. Ett jag, jag, jag samhälle!”
Men hon har försökt alldeles för länge! Vänt ut och in på sig själv och föreslagit parrådgivning, vilket de gick på vid ett par tillfällen. Men han tyckte inte att det gav något.
Kvinnan är så fruktansvärt trött på att kommunicera pedagogiskt; allt för att förhindra en konstig/dålig stämning. Hon är så frustrerad över att emellanåt behöva ta på sig ”bitchkoftan”, då hon talar övertydligt klarspråk: ”Om det inte blir en förändring kommer det att ta slut mellan oss! Jag vill ha detta från vårt förhållande… Jag vill att du tänker på detta!” Med samma resultat varenda gång: två veckors ansträngning från hans sida. Och så tillbaka i samma bekanta mönster. Så förutsägbart!
En vårmånad börjar tomheten och det osunt anpassningsbara ersättas med en längtan: att sluta ”fixa” honom och tvåsamheten! En längtan efter frihet och skönt flyt. Hon ville känna sig älskad och kunna älska! Attraktionen och kärleken är sedan lång tid tillbaka en för alltid bortrest vän.
I alla fall i den här konstellationen.
Vi vet med oss när vi har försökt tillräckligt. Vi vet genom känslan i bröstkorgen vilka steg vi behöver ta. Men skuld och rädsla är starka emotionella naturkrafter!
Frågor som vi behöver ställa: ”Är det rätt mot min partner att bli kvar när jag inte längre har de rätta känslorna? Förtjänar inte han eller hon få vara älskad? Liksom jag?
Det är en mänsklig rättighet att tillåta sig själv att ändra på berättelsen som inte ger lätta steg framåt.
Michael Larsen – relationscoach
Härskartekniker och narcissism – webinar den 11/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Kunde varit jag – mitt liv.
<3 Kunde varit jag också! <3
Det var jag för två år sedan… nu är jag fri och mår bättre än någonsin!
Oj oj, det där kunde ju varit jag. Precis huvudet på spiken!
Känner igen mig till 100% så funkar det i mitt liv
Blir tårögd. Känner igen mig så väl. Lämnade honom och bröt upp familjen i somras, men kämpar nu med skuldkänslor och saknad. Jag saknar att leva som en familj, att få vara med mina barn varje dag. Att vara två som hjälps åt. Men jag vet samtidigt att jag inte var lycklig som det var. Det är inte bara svårt just när man fattar beslutet och lämnar, det sitter verkligen i för mig. Jag kämpar varje dag och är fortfarande lite rädd nu när jag trampar på okända stigar. Är både stark och skör samtidigt.
Samma här… bröt upp för både hans och min skull. Vi hade fastnat i gamla hjulspår… för länge.
Kände en enorm skuldkänsla när jag lämnade men samtidigt en skön lättnad. Men nu när det gått några månader så saknar jag så oerhört. Saknar vardagen. Saknar honom. Närheten. Vi-känslan. Saknar umgänget vi hade med vänner.
Sörjer. Och fastnar i ältande på vad jag och vi kunnat göra för att det skulle fungerat. Han ville inte separera… Men nu har han stängt ute mig totalt. Gör mig så ledsen.
Åh..som jag kämpat..nu orkar jag inte längre..Nu är det hög tid att lyssna på mitt hjärta o leva i min sanning..Det är en sådan fruktansvärd sorg..Alla vackra minnen..Alla år, totalt 13 1/2..
Nu är det dags att vända blad o skriva ett nytt kapitel i livet..
Jag är livrädd men jag har ett fantastiskt kontaktnät..
Min man o jag är inte ovänner o vi kan prata med varandra..Det är en otrolig lättnad i denna svåra tid..
Tack för alla tankevärda inlägg, din bok ligger på bordet vid soffan..
Jag känner att jag behöver allt stöd som går att få..
Varm kram<3
Väldigt fin, stark och inkännande inställning du har Malin. Tack för att du delar med dig! Varma hälsningar!
Det är som om det var jag. I ett annat liv, för länge sedan. Tills jag kom till insikt. Det blev det bästa som hänt mig.
🙂
Jag har just gått ur ett förhållande där jag inte kände mig älskad, bekräftad, värdefull eller ens viktig i hans liv. Jag vet egentligen inte alls vad han ville ha för det kunde han inte svara på själv när jag frågade. Men tack och lov har jag lärt mig, sen min skilsmässa för 7 år sedan, mitt egenvärde och vad jag vill ha ut av en relation! Och det var definitivt inte detta. Han är snäll och trevlig men funkar inte i en tvåsamhet. Tyvärr försökte han inte ens förändra sitt beteende fast jag påtalade vad jag behövde och vad jag saknade. Nu slickar jag såren och försöker se framåt.
Tack för att du delar med dig Johanna, och all styrka till dig!
Läser kommentarerna. Faller i gråt, på jobbet. Så mycket jag, just nu. Efter 27 år tillsammans, varav 14 år som gifta, med två barn, väldigt bra ekonomi, barnens idrott som vårt stora intresse, fick jag förra sommaren veta att min fru hade bedragit mig. Det hade pågått under ett halvår med en pappa i ena sonens hockeylag. Med en person som jag kände!! Jag fick höra det ryktesvägen och hon nekade till jag ordnade bevis.
Det var inte bara ett snedsteg på fyllan utan kännslor. Hela min tillvaro slogs i spillror. Jag blev utbränd och förkrossad. Vi försökte under förra året man jag orkade inte och i vintras tog jag beslutet att ge upp. Jag kunde inte alltid var den som höll ihop familjen och ordningen hemma. Jag orkade inte längre.
Vi är fortfarnade mitt i uppbrotet, letar efter boende för två. Under senaste månaderna har jag kommit mer och mer till insikt (via denna sida) att jag levt med en narcisst. Att hon förmodligen inte har förmågan att älska, hur hon styrt mig, hur jag tassat på tå, alltid försökt göra henne nöjd, alltid fått ge mig i alla diskussioner, hur hon alltid hackat på mig, lärt våra barn att pappa är inte bra på något, tom slagit mig i ansiktet framför barnen (det var mitt fel så klart) etc etc.
När jag läser kommentarerna blir min räddsla för kommande period ännu större. Jag kommer sakna henne och vår familj. Det vi hade. Sakna barnen varannan vecka. Som att hoppa från en skyskrapa.
Jag har kännt sån smärta och sån skam. Jag som ser bra ut och har ett bra jobb och som var glad och positiv. Jag har inte klarat att berättat om det som hänt för en ända person utom psykolog och läkaren. Ingen i min närhet vet vad som hänt.
Jag vet inte var jag skall ta vägen.
Så mycket jag, just nu. Efter 27 år tillsammans, varav 14 år som gifta, med barn, väldigt bra ekonomi, barnens idrott som vårt stora intresse, fick jag förra sommaren veta att min fru hade bedragit mig. Det hade pågått under ett halvår med en pappa i ena sonens hockeylag. ag fick höra det ryktesvägen och hon nekade till jag ordnade bevis.
Det var inte bara ett snedsteg på fyllan utan kännslor. Hela min tillvaro slogs i spillror. Jag blev utbränd och förkrossad. Vi försökte under förra året man jag orkade inte och i vintras tog jag beslutet att ge upp.
Vi är fortfarnade mitt i uppbrotet, letar efter boende för två. Under senaste månaderna har jag kommit mer och mer till insikt (via denna sida) att jag levt med en narcisst. Att hon förmodligen inte har förmågan att älska, hur hon styrt mig, hur jag tassat på tå, alltid försökt göra henne nöjd, alltid fått ge mig i alla diskussioner, hur hon alltid hackat på mig, lärt våra barn att pappa är inte bra på något, tom slagit mig i ansiktet framför barnen (det var mitt fel så klart) etc etc.
När jag läser kommentarerna blir min räddsla för kommande period ännu större. Jag kommer sakna henne och vår familj. Det vi hade. Sakna barnen varannan vecka. Som att hoppa från en skyskrapa.
Jag har kännt sån smärta och sån skam. Jag som ser bra ut och har ett bra jobb och som var glad och positiv. Jag har inte klarat att berättat om det som hänt för en ända person utom psykolog och läkaren. Ingen i min närhet vet vad som hänt.
Jag vet inte var jag skall ta vägen, mentalt. Jag får inga svar av henne och vet varken ut eller in.
Varmaste kramarna till dig Vilsen man. Jag vet precis vilket ställe du är på. Det är verkligen som att inte kunna annat än att hoppa från en skyskrapa. Och jag vet exakt hur stor rädslan är.
Det jag tänker är att du så mycket som möjligt behöver fokusera på ditt eget fortsatta liv. Och jag tror att du ska försöka prata med människor om det. Ingen av dem som är dina vänner kommer anklaga dig eller lägga någon skam på dig. Och det hjälper att prata.
Och försök att acceptera att du kanske aldrig får några svar. Men egentligen är de inte viktiga, det enda viktiga är vad du vill göra med resten av ditt liv, på egen hand och tillsammans med barnen.
Med fokus på dig och att i små små steg göra saker som du mår bra av kommer du att skapa ett nytt liv.
Och det går! Jag var precis där du är, för två år sedan. Idag är jag fri och lycklig helt på egen hand. Är inte utan problem, men är lugn.
Vilsen man; jag känner med dig. Jag skickade själv ut ett liknande SOS i detta forum för 1,5 år sen. På exakt samma plats som dig. Högst upp på 34e våningen balanserande på fönsterbrädan med blicken rakt ner i mörkret. Helt övertygad att nu slutar livet. Nu finns inget mer. Det är över. Jag kan bara hänvisa till Mariannes kloka text. Det finns en väg ut ur det mörka gruvhålet. Det går genom dig själv. Genom detta forum. Genom vänner. Genom böcker. Genom barnen. Genom fysisk och mental träning. Genom att skriva, prata, gråta, skratta. Genom acceptans. Genom insikter som sakta får landa och bilda en ny plattform att stå på där man slutligen kan släppa taget om det som varit. All styrka till dig!
Jag blir oerhört berörd av att läsa dina ord Vilsen_man!
Käre Vilse_man,
Ditt inlägg berör mycket. Det är tufft nu och det kommer det att vara ett tag. Men allt blir bra tillslut. Du kommer att känna glädje och njuta av livet igen. Du kommer att komma ur detta starkare och mer levande än tidigare;) Ta en dag i taget, försök ta hand om dig och som någon klok skrev här…kan du inte sova…så var inte rädd för att ta medicinsk hjälp. Försök att prata med dina vänner. Mina vänner har hjälpt mig enormt när det varit tufft. De finns där och när man väl öppnar sig och börjar berätta så är det ingen som dömer en. Troligtvis kommer de att dela med sig av saker till dig som du inte hade en aning om. Alla har sitt.
Varma kramar till dig och alla som har det svårt!
Känner igen mig precis även om det var min före detta man som tog steget att lämna vår destruktiva relation. Är så tacksam för det idag även om jag också upplever det sorgligt och ledsamt att bara få ta del av halva mina barns liv. Försöker då tänka att om vi fortsatt vår relation hade jag inte kunnat njuta av mina barn när vi väl är tillsammans som jag gör nu. All kraft gick åt till vår relation som enbart sög energi mot slutet. Då hade jag helt gått miste om deras uppväxt. Nu är jag en närvarande mamma när vi är tillsammans och det är så härligt.
Åh vilket klokt och viktigt inlägg Helena. Jag tänkte på barnen häromdagen, hur jag saknar dem när de inte är med mig. Men jag saknade dem även i kärnfamiljen eftersom jag kände att jag alltid var trött, arg och sliten. Jag fanns inte för dem 100% då. Men det gör jag nu.
Kära Vilsen_man
Du kommer att klara det!
Tänk dig en boxningsmatch…du går rond efter rond (livet i ert förhållande) du får smäll efter smäll….reser dig upp igen…men sedan kommer nådastöten rakt i mellangärdet och du faller handlöst på golvet.
Du är skadad, sårad och svag och vet så väl att det var sista gången du klev in i boxningsringen (ditt beslut att ge upp). Du tar av dig handskarna, rocken, shortsen, skorna….och står naken i duschen full med blåmärken över hela kroppen och tänker vem vill ha en gammal ärrad boxare?
Vad hade du själv sagt till din bästa kompis om det var vännen som stod i duschen? Vad hade du gjort för din vän? Skriv ned det du skulle sagt till din vän och gjort för vännen…och gör det mot dig själv!
Svaret från (om) henne har du redan…men det är för svårt att ta in just nu. Men en sak råder jag dig till… gå inte in i boxningsringen igen! Vad tror du utfallet skulle bli? Förmodligen att du nockas igen.
Gå istället ut i naturen, spring, ta långa promenader, simma, styrketräna, ät ordentligt och kan du inte sova så gå till läkaren och be att få medicin. Det kan även den bästa behöva när det är så här jobbigt. Gör något nytt…utbilda dig, skriv en bok gör det du så länge har drömt om….ta upp en gammal hobby mm.
Sist men inte minst…..du är inte ensam om det du går igenom nu. Så många skiljer sig av oss som är födda på 60-70 talen.
Vad framtiden än har att erbjuda dig så blir det inte värre än vad det är nu….sakta kommer din självbevarelsedrift att ta dig upp på vägen igen. Och glöm inte att det är mänskligt att inte ha kontroll över sina känslor när man varit tillsammans med en person i så många år.
Alla kramar i världen till alla er som är i samma situation som Vilsen_man
När man väl kommit förbi den värsta smärtan som en separation innebär så kommer sakta harmonin trevande tillbaka. Det tar tid och man märker det knappt först. Plötsligt är de där igen, de där stunderna då man faktiskt känner sig glad.
Att bli lämnad eller sviken av den man älskar, drar igång stora krafter. Den man sökt tröst hos, den som varit en del av ens liv och trygghet överger en plötsligt. Av någon anledning tycks man ofta glömma när man blir sviken eller lämnad, att man kanske funderat både en och två gånger på hur relationen egentligen sett ut..
Att själv välja att lämna den man har älskat eller fortfarande älskar, är också oerhört svårt. Skuld och tvivel över beslutet tar mycket plats. Hoppet om en förbättrad relation har ju funnits där i så många år. Att leva i en relation med ett destruktivt mönster gör att man ofta förblindas. Man förringar gång på gång det som sker! Kanske det även är så att den man lever med har fått dig att tro att du ensam bär ansvar för att relationen ser ut som den gör. Detta trots att du i själva verket är ett offer..vilket du knappt vill kännas vid.
För mig tog det minst ett år innan jag hittade tillbaka till någon form av harmoni, efter att jag hade blivit lämnad. Jag gick igenom alla faser av krisen. När ilskan kom (till slut) över hur min sambo behandlat mig under hela vår relation, blev det lättare att kliva ur den kärlek som jag kände långt efter uppbrottet.
Vad mycket tänkvärt det står att läsa om här. Jag är mitt i uppbrottet från en destruktiv relation och fightas med uppslitande sms där mitt ex skriver att han vill bli en bättre människa och få bättre värderingar (!) Nu vill han sälja resp hus för att köpa ett gemensamt och nu lovar han att aldrig göra mig besviken igen…
I tre år har jag inget hellre velat än att skapa ett gemensamt liv. Men det har inte funnits det intresset hos honom. Utan han pratar alltid om sen. Sen när barnen flyttat ut osv
En del av mig vill bara krypa upp i hans famn, gråta ut och ta emot hans löften.
Men en annan del av mig frågar varför det skulle bli annorlunda den här gången. Han säger att han fått ett uppvaknande och att han inte kan leva utan mig.
Han vill ses och få svar och kunna få ett fint avslut. Låter ju sunt, men jag är rädd att jag inte kommer kunna vara stark nog att stå emot hans löften då.
Hjälp mig!
Ella, du har lite svaret själv… Hade du till 100% kännt att han menar det han sager och att ord blir till handling, hade du inte skrivit här. Du hade inte skrivit just dem orden, ”varför skulledet bli annorlunda den här gången?”. Som man brukar säga, man har ofta svaren inom sig. Styrkekram till dig.
Oj, jag började läsa din bok igår Michael (efter ovanstående inlägg). Den tog ju upp mycket av det som jag funderat på och bearbetat efter den plötsliga separationen. De orden hade hjälpt mig massor när jag var mitt i smärtan, men de hjälper mig även att förstå nu i efterhand vad som har hänt. Jag hamnade i det som många andra gör, då jag rent intellektuellt förstod jag att jag var mitt i en livskris, men kunde samtidigt inte begripa hur JAG hamnat där. Jag med mina terapeutiska kunskaper borde ha förstått bättre, borde ha lämnat långt tidigare kände jag. Istället blev jag den förlåtande kvinnan som hade SÅ stor förståelse för ångesten min man hamnade i..när han fick ett kränkande beteende mot mig. Nu i efterhand har jag förstått vad jag fastnade i..mycket tack vare din blogg, föreläsningar och boken! SÅ TACKSAM att du sätter ord på detta!!
Känner igen mig i det men nu är jag fri 🙂
Känner igen mig i så många. Mina misstankar och min magkänsla, varför gav den mig inte styrka utan osäkerhet, svartsjuka och större dragningskraft till min man. Min utbrändhet isolerade mig i mig själv och jag tillfredsställde inte honom på hans nivå och det ledde till att han sökte uppmärksamhet utifrån. Det han sökte fick han. Bevis på bevis dök upp men jag var fast i beroendet av honom och accepterade mer och mer allt eftersom han betedde sig. Han nekade bevisen och fick mig tro att jag överdrev och missförstod det jag hittade. Jag blev osäker på mig själv. Levt ihop i 22 år och gifta i 15. Han var mitt allt, jag visste inget annat eftersom vi träffades som tonåringar. Jag har nu tagit steget efter att alkolismen knackade på. Troligtvis har han dränkt sitt beteende och skuldkänslor med drickande. Drickandet jag varit för blind att se vidden och problemen av. Äntligen ”fri”, i alla fall lever separerade och våren med ljusa kvällar är min räddning.
Känner igen mig i så många. Mina misstankar och min magkänsla, varför gav den mig inte styrka utan osäkerhet, svartsjuka och större dragningskraft till min man. Min utbrändhet isolerade mig i mig själv och jag tillfredsställde inte honom på hans nivå och det ledde till att han sökte uppmärksamhet utifrån. Det han sökte fick han för utåt var han den glada, livssjungande och riktigt trevliga, den jag blev kär i en gång. Till mig visade han missnöje och besvikelse som gjorde att jag dansade hans sång och accepterade, tillfredställelse mot min vilja och isolering av skam. Jag försökte dölja och glömma mig själv men hafe inte tron så stark att kunna lämna honom. Bevis på bevis dök upp under flera år men jag var fast i beroendet av honom och accepterade mer och mer allt eftersom han betedde sig. Han nekade bevisen och fick mig tro att jag överdrev och missförstod det jag hittade. Jag blev osäker på mig själv. Levt ihop i 22 år och gifta i 15. Han var mitt allt, jag visste inget annat eftersom vi träffades som tonåringar. Jag har nu tagit steget efter att alkolismen knackade på. Troligtvis har han dränkt sitt beteende och skuldkänslor med drickande. Drickandet jag varit för blind att se vidden och problemen av men som efter flera år skadat tilliten och svikit löften. Skadat barnens psykiskt och lärt dem att inte störa eller vara besvärliga.
Jag föll till botten, fann mina känslomässigt trasiga barn. Lärde dem att jag var stark nu, bevisade för dem att de är mitt allt.
VI lämnade honom, han lämnade inte oss.
Först nu, 5 månader senare förstår jag hur stark och stor skillnaden är.
Äntligen ”fri”, i alla fall lever separerade och våren med ljusa kvällar är min räddning.
Den här boken innehåller styrka, igenkännande, självförtroende, hopp och ljusning.
Vi är inte ensamma och har inget att skämmas eller känna skuld för!
Oj Astrid vad din berättelse berör….oj oj. Det kommer ¨tårar i ögonen när jag läser.
All världens styrka till er alla!
Varma hälsningar
Vilsen kvinna… till vilsen man
Min historia är lik din vi var gifta 20år tillsammans 28år , två pojkar , god ekonomi, vänner, stort umgänge.Ja vi har upplevt mkt tillsammans och har ett underbart hus som också han älskat.Jag hade ett bra liv. Så en dag kom en ung kvinna in på hans kontor och så blev han attraherad och så börjar helvetet! Jag kände direkt att något var fel, hans beteende med dold mobil och att han började träna 24/7, skägg o tatueringar och lade ut selfies på sig själv? 52 år gammal? Jag tjatade och pressade honom över 1,5 år men han nekade, vill inte skiljas , ser ingen framtid med henne ( den unga kvinnan) var inte orolig… men det tog aldrig slut, han sade att jag var sjukligt svartsjuk så jag började gå på terapi. Han förneka och förneka och jag blev besatt av bevis! Hon ( älskarinnan) började skicka anonyma SMS med bilder och dikter ! Hon lade ut ” gåtor” på Instagram i syfte att skapa oro hos mig. Min man fortsatte att förneka och jag börja tro att jag var galen. Han sade att jag måste acceptera att han har tjejkompisar och att av princip så tar man aldrig och avslutar med en vän och att jag är trångsynt. Till sist fick jag bevis och vi är skilda nu. Jag tog initiativ och han vägrade skriva under, men han vägrade också att avsluta med henne. Han sade att han inte visste vad han ville därför körde han dubbelt. Jag gråter forfarande ofta men mindre sällan ska börja med terapi igen.
Till Vilsen kvinna…det gör så ont att höra din historia…det smärtar!!
Hur tar man sig vidare? Det är så grymt när den man levt med länge och byggt upp så mycket fint tillsammans med börjar med oönskvärde knäppa beteenden.
All styrka till dig att du tar dig till det underbara liv du vill leva utan att tankar kring ditt ex besöker dig allt för ofta.
Kram
Många saker som berör i denna tråd, många starka historier. Och mycket igenkänning, både kring vad jag själv går och har gått igenom och kring det min ex-sambo har beskrivit genom åren. Smärtsamt på så många plan.
Samtidigt så otroligt många stora frågor som dyker upp:
– vad kan vi förvänta oss och kräva av en relation?
– förändras svaret på den frågan när barn finns i bilden?
– vilket ansvar har för vi att hålla ihop relationen?
– vilket ansvar har vi för varandra och oss själva i och efter relationen?
– hur kommer alla barn till separerade föräldrar att må?
– etc
Min berg och dalbana fortsätter. De riktigt mörka stunderna är färre och de ljusa fler. Men det sker utifrån en motvillig acceptans av en situation som jag i varje del tycker känns fel; jag måste gå vidare men vill inte. Värst är det när jag betraktar det utifrån min sons perspektiv, maktlösheten som kommer i det är oerhört ledsam och svår att hantera.
”Pappa till”. Som svar på din sista fundering, eller snarare en fråga till… Hur mår barn till föräldrar som håller ihop fastän förhållandet är dåligt? En förälder (två) som mår bra är alla gånger bättre. Det är jag fullständigt övertygad om! Själv separerad/skild sen drygt 15 år.
Susanne:
Det finns naturligtvis inget enkelt svar på den frågan och den hänger ihop med de andra frågorna och många andra. Min bild, självklart färgad av egen erfarenhet, är att precis det du skriver ofta blir ett rättfärdigande och ett uttryck för individualism. Sen är självklart varje fall unikt och varje relation har sin dynamik.
Med det sagt, att svara på en fråga med en annan fråga gör diskussionen rätt svår.
Tillägg: och är det verkligen bättre att en förälder mår bättre om den andra mår mycket sämre? Jag tror ju inte det. Den här bloggen är ett bra exempel på att många har det väldigt tufft.
@Pappa Till, Det finns långtgående, evidensbaserad forskning kring det du frågar. I vuxen ålder mår inte individer sämre som har skilda föräldrar än de som kommit från kärnfamilj. Självklart kan det vara tufft för barnet när ens föräldrar går isär men det är så livet ser ut. Vi måste som människor hantera sorg, orättvisa, oro. Det kan även vara svårt för barnet att flytta, byta skola, bli retat, när kompisar flyttar osv. Listan kan göras lång. Men i skilsmässor ligger normativa laddningar som till stor del vi vuxna, och hela samhället, projicerar på barnen. Det finns också forskning som visar att barn klarar skilsmässor bättre när föräldrar skärper till sig och fokuserar på barnens behov. Jag kommer själv från en dysfunktionell kärnfamilj, det gjorde inte mig till en lyckligare person.
Jag hade en uppenbarelse idag. Lever i ett tvåårigt förhållande och jag mår bara sämre och sämre och har inte kunnat sätta fingret på varför. Har inte fått ihop ekvationen, det finns en diskrepans som gnager som en liten sten i skon. Han är snäll, omtänksam och givmild. Ibland till överdrift. Han älskar mig och bekräftar mig hela tiden. Han är definitivt inte egocentrisk. Han vill att alla ska må bra och ha det bra ekonomiskt.
Problemet vi har, är att vi bråkar mycket. Vi har uppenbara kommunikationsproblem. Han har ett kvävande kontrollbehov, är lynnig och efterkonstruerar det han säger för att det ska låta bättre och framställa honom i bättre dager (min tolkning). Antingen det eller så är han helt omedveten om sin egen framtoning. Jag har funderat mycket på om det är jag som tolkar det på fel sätt eller reagerar på det han säger utifrån automatiska reflexer. Men jag hör det i våra diskussioner och som tredje part när han bråkar med sina barn. Han förnekar kategoriskt att han varit otrevlig och försöker måla en annan bild av händelsen. Hans favorituttryck är; ”jag vet aldrig vad du tycker och känner, jag önskar att du ville öppna munnen och säga det men man kan aldrig få ett vettigt svar från dig på en fråga.”
Och jag försöker, det ska gudarna veta, men varje gång blir vi osams. Mitt automatiska svar på det påståendet har blivit; ”jo du får svar på alla frågor, bara inte det svaret som du vill ha.” Han ställer frågorna på ett sätt så att han ska få det svar han vill ha. När jag behöver prata om något så försöker jag alltid köra med jag-budskap; ”när det här händer känner jag så här” och svaret blir; ”jag hör vad du säger men jag tror inte att det är så”. Han är som ett barn som måste säga nej bara för att han kan. Han går i försvar, blir förbannad på mig, skyller ifrån sig, tar väldigt sällan (snudd på aldrig) ansvar för sina egna beslut, eller snarare konsekvenserna av dom. Han har ett till favorituttryck som är; ”det är så jobbigt för jag känner mig alltid så ensam med saker här hemma” (syftar på hemarbetet). Han har börjat jobba 60-70 timmar i veckan och gör karriär. Det betyder att det är jag som gör det mesta av hemarbetet (eftersom det uppenbarligen blir gjort) jag har ett heltidsjobb som är både fysiskt och psykiskt krävande och jag jobbar liknande treskift, ibland över tidszoner. Han tycker att jag ska ta hand om hemmet när jag är ledig, det är liksom självklart. Men när han har en dag ledigt då behöver han faktiskt vila eftersom han jobbar så mycket. Det här bråkar vi så ofta om att jag har funderat på att börja ”föra bok” över vad jag gör hemma, som bevis. Men herregud, det ska man väl inte behöva. Det känns som om vi krigar jämt, ligger i varsin skyttegrav. Ibland har vi vapenvila och då är det lugnt och fint men sen blir han stött över något och då åker offerkoftan på och vi är osams igen. Han blir ofta stött över att jag inte blir tillräckligt glad över det han gör för mig. Just idag ligger jag till sängs helt utmattad, totalt dränerad på energi och gråter till och från av trötthet. Han vill vara snäll och göra mat till mig när jag kommer in i köket och säger att han inte behöver det, jag har ingen aptit och vill bara ha något lättare. Han blir sur och stött och helt plötsligt handlar det om honom. Han har en förmåga att göra så, allt handlar till slut om honom och jag får dåligt samvete för att jag är en dålig flickvän/sambo. Idag gick det upp för mig. Förmodligen för att min hjärna inte orkade fabricera försvar för honom. Han är totalt självcentrerad. Allt han gör handlar om hans ego. Han gör snälla saker för att få bekräftelsen, för att få bekräftat sin egen självbild, att han är ett fantastiskt kap. Får han inte bekräftelse tillbaka så blir han sur, för det här handlade inte om mottagaren utan uteslutande om givaren. Det var en uppenbarelse, som att hitta en kodnyckel. När jag applicerar den så faller pusselbitarna på plats. Varför han alltid går i försvar, varför man alltid känner sig tvungen att vara tacksam för något man inte ville ha/inte frågat efter, det ständiga behovet av uppmärksamhet, kontrollbehovet, varför han alltid tilldelar mig sätt att agera som inte finns, varför han alltid får en situation att handla om honom och varför han ständigt vänder allt till sin fördel vilket alltid gör mig till boven.
Jag ser klart nu. Jag ser också varför jag aldrig kan få honom att förstå.
Mkt bra beskrivet! Har haft precis samma uppenbarelse och när den kom föll många bitar på plats kring mitt ex. Hon kan vara fantastisk i givmildhet och att få andra att trivas. Men jag upplever det nästan uteslutande som en spegling av vad dom är viktigt för henne.
Vill också tillägga att är fullkomligt i sin ordning att hävda sina behov och individualism, även i sammanhang som skilsmässa. Det lär jag mina barn, inte genom ord, utan genom mina handlingar. Jag är tydlig med att jag är människa och att livet ibland är svårt. Men jag står upp för mig själv och det är en kamp som man måste genomlida. Men vi pratar om det och gör det tillsammans.
Eva:
Jag förstår ditt resonemang och inser självklart att en s.k. dysfunktionell familj inte är optimal för barn, det ligger ju på ngt sätt i själva begreppet. Men vad är en dysfunktionell familj?
Den forskning jag har läst och rapport från Socialstyrelsen är väldigt tydlig med att barn från ”kärnfamiljer” mår allra bäst.
Kring individualismen är vi nog inte riktigt överens. Självklart ska man stå upp för sina behov och bygga grundtrygghet. Men min bild är att det alltför ofta övergår i egoism och ett egoistiskt samhälle vill inte jag leva i.
Det jag säger är att barnen, som till slut blir vuxna, inte mår sämre eller blir trasiga människor i större utsträckning av en separation i det långa loppet.. Barn klarar mer än vi tror, det är livet. Men det är klart, det är populärt numera att föräldrar anser att barnen ska skyddas mot allt och uppfostras på ett sätt där alla svar går att finna på Youtube eller Google.
Angående att må dåligt vid en separation, min man fick otaliga chanser. Han var nöjd med upplägget i vår relation då han ansågs sig kunna ta sig friheter och åtnjuta fördelar som jag inte fick. Så av förklarliga skäl är jag mycket lyckligare nu och han inte lycklig alls.
Eva:
Är glad att du känner dig lyckligare nu än innan. Önskar jag kunde säga detsamma.
Och det är klart att barn klarar en skilsmässa/separation. Men som jag skrivit här någon gång innan, är det den måttstocken vi vill ha, att de klarar sig/överlever?
Vad Youtube/Google har med något att göra förstår jag inte.
Hej Pappa Till
Om jag har följt dina inlägg rätt så känns det som att du inte ville separera och nu försöker du hitta argument mot separationen som har att göra med att barnen mår sämre efteråt. Och det i sin tur läser jag att vi är en del som vänder oss mot.
Jag tror att de allra flesta av oss som läser här ville leva lyckliga i kärnfamiljen. Vi höll ihop då länge det var mänskligt möjligt. Vi har det stundtals galet tufft nu efter. Men att vi skulle vara egoister som inte tänker på våra barn – nej.
Jag gjorde allt jag kunde för att mitt barn skulle växa upp i en kärnfamilj. Men när jag till slut insåg att den byggde på att det ingenstans var en ömsesidig relation och jag ingenstans fick plats, då finns det inte en chans i den här världen att mitt barn skulle må bättre om jag skulle vara kvar. Jag är tillbaka. Mitt barn har en mamma som kan ägna hen energi. Som kan ge livslust. Det jag i efterhand hade kunnat gjort annorlunda för att detta inte skulle ha blivit, var att avslutat relationen direkt efter att den började. Men så går inte att tänka. Då hade jag inte haft mitt barn.
Vi är människor. Gör misstag. Väljer fel personer. Vi lär oss. Gör förhoppningsvis lite mer rätt. Våra barn får lida för detta, absolut, men de är också människor. De kommer att göra misstag. Det jag lär mitt barn är att det går att förändra. Det går att hitta tillbaka till energi och livslust. Och det tror jag att hens pappa också lär hen.
Hej Marianne,
Som jag skrivit tidigare så uppskattar jag dina inlägg mycket. Så även detta.
Det stämmer att jag inte ville separera även om jag också såg mycket som inte funkade. Det gick sen rätt bra till en början innan känslan kom tillbaka att vi gjort ett hemskt misstag. Den bär jag på än idag men tyvärr är det inte ömsesidigt. Det har jag tvingats att acceptera och idag är läget under kontroll.
Min mening är aldrig att anklaga enskilda personer för egoism, det är en omöjlig uppgift utan att veta detaljerna. Och dessutom tenderar inte personen i fråga vara mottaglig. Däremot menar jag att samhället tenderar att gå allt mer mot egoism, vilket i många fall drabbar barnen på olika sätt. I detta försöker jag se båda sidor även om jag självklart är färgad av att ha blivit lämnad. Jag tycker detta är viktigt då debatten/bloggen domineras av kvinnor och/eller den som lämnat.
Utifrån forskningen och mina egna erfarenheter är jag övertygad om att barn far väldigt illa i många separationer.
Hej Pappa Till!
Skönt att höra att du bedömer att läget är under kontroll. Och det kommer att bli bättre, jag tänker att du ju märker att det går åt rätt håll.
Håller för övrigt helt med dig om att vi överlag i samhället tenderar att gå mot allt mer egoism. Och självklart far barnen illa av det. Och visst är det många barn som far väldigt illa i många separationer. Men, de far även illa mitt i de kärnfamiljer som redan är präglade av egoism.
Min egen erfarenhet är att mitt barn utsätts för mindre mängd egoism idag. Det är jag som har fokus på barnet och familjen, min före detta man har fokus på sig själv. När vi levde tillsammans ledde det till att även jag hade fokus på honom, för det var enda sättet att hålla ihop äktenskapet. Så då levde vårt barn ett liv som innebar väldigt lite fokus på hen. Han hade en pappa med fokus på sig själv, och en mamma med stor del av fokuset på pappa. Faktum är att vårt äktenskap började gå åt skogen ordentligt när vi fick barn, eftersom jag då inte kunde ha så stort fokus på mannen och hans behov längre. För mig gick barnet före, och då klarade mannen inte av att vara gift med mig längre.
Så idag har vårt barn en tillvaro där hen i alla fall halvtid har fullt fokus på hen. Vilket alltså är klart bättre än innan.
Sen när det gäller själva separationen tänker jag att det verkligen gäller att sätta sig själv i andra rummet jämfört med barnen. Jag har jobbat stenhårt på att kunna separera den andre föräldern från mannen som gjorde mig illa. Och på att verkligen verkligen välja mina strider. På att från mitt håll göra allt jag kan för att sätta stolthet åt sidan och skapa en så bra relation som möjligt med mitt barns andre förälder. Men visst, så gör långt ifrån alla. Men då syntes det mönstret redan i kärnfamiljen tror jag.
Pappa Till…det gör fruktansvärt ont i den bergådalbana du befinner dig i. Känner igen mig så väl. För mig var acceptansen som du nu börjat arbeta med det viktigaste verktyget att kunna släppa taget och gå vidare. Det jobbigaste området för mig i acceptansen var att acceptera att de framtida förväntningarna man drömt om rasades. Framtiden om att tillsammans få se hur barnen går ur universitetet, första barnbarnet växer upp mm.
Jag har sörjt oerhört mycket över att jag inte lyckats med att skapa/behålla kärnfamiljen. Även skam och skuldbelagt mig för detta.
känner att jag landat väldigt mycket nu i mitt nya liv och börjar kunna dra lite slutsater.
Den ena är att barn blir trygga individer och goda samhällsmedborgare om de har trygga förebilder i sin uppväxt.
Min före detta man bad sin mamma skilja sig från hans gravt alkoholiserade pappa redan när han var 13 år. Det har präglat honom mycket men han kunde aldrig riktigt förstå hur mycket hans barndom påverkat honom då han undvek smärtan genom att jaga stora framgångar inom sitt yrke. Det är hårt att säga men äpplet faller inte långt från trädet. Beroende kan ta sig uttryck på flera sätt.
Idag är det fem år sedan vi skildes och våra barn är 24 å 25 år. Det är mycket ovanligt att jag blir väckt på natten men just natten till idag så kontaktade båda barnen mig i skilda ärenden. Det yngsta ang en kompis som kanske behövde sjukvård. Det äldsta för att berätta att hen var på stan sent så att jag bara visste var hen var ifall det skulle bli en terrorattack. Jag svarade dem att de skulle hålla mig underrättad.
På morgonen var jag lite trött men var väldigt glad över att de känner sig trygga att kontakta mig när som helst om vad som helst. Men det är en sorg att de inte hör av sig till sin pappa. Men han klarar inte fullt ut att vara den trygga personen vilket jag har full förståelse för.
barn i kärnfamiljer kanske har en vuxen moster, lärare, morfar elller granne som är den trygga personen de tyr sig till och minns som den varmaste personen när de blir vuxna.
Gör så gott du kan Pappa Till att bli den varmhjärtade, lyssnade och trygga förebilden till ditt barn. Det räcker långt.
Vem vet om ett år kanske du träffar en kvinna som har tre helt underbara barn, ni älskar varandra och blir tillsammans trygga vuxna förebilder för barnen i er omgivning.
All lycka till alla som känner att man kämpar med sina känslor kring kärlek.
Anna K:
Tack för peppande ord och för att du delar med dig!
Jag känner mig klart starkare nu än för bara några månader sen.
Vill även påpeka att egoism kan ta sig i uttryck på olika sätt. Jag kan tycka att min exman som fortfarande ältar det som han anser gick fel i vårt äktenskap (sett från sin egen horisont) och som nu försöker övertyga mig om hur bra vi hade det tillsammans inte tänker på någon annan än sig själv. Att hålla kvar något som inte fungerar för att man själv är oförmögen att släppa taget eller mår dåligt är också en självcentrerad handling.
Efter att ha gått runt med enorm smärta och sorg ett år börjar jag äntligen se några ljusglimtar, men tyvärr är de få. Fortfarande äter jag antideprisiva och går hos psykolog. Jag försöker äta,träna och må bra. Allt som oftas kommer minnen och smärta upp i mig och jag gråter ofta. Jag är ingen vidare pappa just nu. Det jobbiga är att jag fortfarande lever ihop med min fru. Det är jag som får vara drivande i allt då det gäller att vi skall bryta upp. Det gör det hela jobbigare. Jag vet fortfarande inte allt som hänt och hon vill absolut inte säga något. Jag är helt utömnd på energi.
Jag vet att jag måste lämna henne och bygga upp ett nytt liv för mig och mina barn. Jag vet att det är det enda rätta. Jag är bara så rädd. Efter 27 år med en annan person vet jag inget annat. Jag har alltid gett allt för våra familj och för min fru. Jag har alltid försökt göra henne nöjd och glad.
Jag känner det som en stor förlust. Jag känner sån skam och skäms så mycket. Jag får ofta höra kommentarer om det som hänt och folk frågar ”hur är det med dig och din fru?” Jag undviker folk och går omvägar då jag är på barens aktiviteter.
Frågor som vad var det som gick fel, varför älskar hon inte mig, varför gjorde hon som hon gjorde och vad känner hon nu och vad gör hon nu maler i mitt huvud. En del av svaren har jag fått på denna sida då Michael beskriver härskaren (Narcisstnen). Jag har lärt mig att jag inte får svar på allt och att jag skall foksuera mer på mig själv. Svårt då jag aldrig gjort det.
Nu står jag inför massa osäkerheter och det gör mig feg. Jag är rädd. Hur skall jag klara att vara utan barn varannan vecka? Hur skall jag klara att vara själv och hur hanterar jag saknaden? Hur skall jag hantera att se henne med en ny man (när det hander)?Hur skall jag hjälpa mina barn som redan nu är påverkade av narcisstens dagliga närvaro? Hur skall jag kunna återvända till den positiva personen full me dlivslust och energi?
Det är massa frågor och jag är rädd. Alla säger att ”du hittar någon, du har alla egenskaper en kvinna söker, du kommer bli lycklig” etc etc- väldigt svårt att tänka så när man är mitt i detta helvete. Jag väljer att se det som att en person jag har älskat har lämnat mig för alltid- extremt sorgligt och tragiskt.
Hej Vilsen man!
Först och främst tänker jag – du måste flytta från henne. Måste. Jag kan i alla fall inte förstå hur du ska kunna börja processen ordentligt med att komma vidare så länge ni bor ihop. Det är nog svårt även när man har flyttat isär. Så att du efter ett år fortfarande bara ser få ljusglimtar tror jag inte alls är konstigt. För egen del har det gått snart två år, och nu känner jag att jag är på banan igen, och då flyttade vi ändå isär efter bara två månader och bodelning och allt var klart efter ett år. När det hade gått ett år var jag någorlunda vidare, men det var väldigt skakigt och skört.
Sedan tänker jag – självklart är du rädd. Mycket konstigt vore annars. Det är fruktansvärt att kastas ut i allt detta okända. Jag vet exakt! Alla de frågor som du har, har jag också haft. De och många fler. Svaret är att man betar av en fråga i taget, eller rättare sagt delar av en fråga i taget. Du kan inte greppa över allt på en gång, du kan inte finna alla svar på en gång. Men gör du praktiska förändringar mot en ny framtid så kommer svaren allt eftersom. Men de kommer säkert inte som ett slutligt svar en gång för alla, utan det är verkligen två steg framåt och ett tillbaka. Jag upplevde till och med att hade det gått lite extra bra ett tag så kom oundvikligen ett bakslag.
Slutligen – det alla säger: du hittar någon etc. Visst, jag håller med dem, det kommer du göra. Men det är faktiskt ointressant i detta läget. Nu handlar det om DIG och barnen. Om ert fortsatta liv. Om vad du vill göra med ditt liv, oavsett partner. Att hänga upp sitt liv på om man träffar någon ny är att slösa det enda liv vi har. Jag tror på att jobba på att skapa sig det liv man vill ha här och nu, kommer det sedan en ny partner så är det underbart, men tills dess så gäller det att inte slösa bort tiden på att vänta.
Och, en sak till. Ta tillfället i akt och våga titta inåt. Då växer du som människa av denna enorma livskris. Och ska vi snacka nya partners så är det precis det jag, och jag är övertygad om att många många andra kvinnor här på bloggen, söker – en man som har reflekterat över sig själv, sitt liv och sina relationer. En sådan man är enormt attraktiv i mina ögon, utöver att han alldeles troligen mår bättre i sig själv.
Varmaste kramarna!
Eva:
Där är vi helt överens. Om viljan att plåstra ihop och hitta tillbaka bara handlar om rädsla för att vara själv/den nya situationen, då handlar det självklart också om egoism. Ska man överväga att fortsätta/hitta tillbaka ska man göra det för att man tror att det är bästa vägen framåt.
Vilsen_man: Lyssna på Marianne, hon är klok. Jag har inte läst hela din historia men mitt råd är att 1: säkerställ att NI gjort allt ni kan. Kom då ihåg att förändrade resultat kommer med förändrat beteende 2: följ den vägen framåt som är bäst för dig, barnen och din fru.
Den där människan i texten av Michael, det kunde vara jag, fast jag var för blind att se tecknen innan det gick för långt. Och jag träffade en annan, som genom sitt sätt att vara visade en annan typ av relation. Och då förstod jag! Allt står nog inte rätt till i vårt äktenskap….
Hemskt bara att det skulle gå så långt (som till otrohet) innan jag förstod! Nu ligger all fokus på mitt felsteg, inget annat är väsentligt eller viktigt.
Och jag vet varken ut eller in!
Vill jag försöka fortsätta? Var detta ett sista desperat (omedvetet) försök att komma loss? Har mina känslor försvunnit helt? Tusen frågor, inga svar…
Det var att läsa om mig själv! Allt stämmer in till punkt och prickar.