Han eller hon använder sin charm, utseende och sexualitet för att göra det så smidigt som möjligt för sig själva. De är lättsamma till sin natur, måna om sitt yttre och säger ofta saker i stil med: ”det löser vi!” (omskrivning för ”du får ta det!). Vi behöver inte göra det så krångligt!”
Budskapet som hon/han kommunicerar till andra och sig själv är att ”livet ska vara roligt!”
Som partner till dessa personligheter får du ta ansvar för ekonomin eftersom hon/han har fullt upp med sin ”grej”. Vi blir både revisorer och ”ensamföräldrar”, eftersom hon/han oftast är ute rör på sig då de inte kan vara stilla.
De flesta av oss har dessa sidor inombords, men när de är dominerande karaktärsdrag uppstår problem, vilket alltid speglar sig i deras relationer.
Det är mänskligt att vilja undvika livets allvarligare sidor och dess existentiella frågeställningar, men vi kan möta novembermörkret utan att ständigt behöva fly från oss själva.
Peter Pan och Manga är spontana, på ytan okomplicerade, sociala, lätta att tycka om (så länge som det inte kommer till ansvar och handling över tid). De kan vara trevliga att ta en fika eller AW med, men att sköta en vardag…
Jag ser många människor växa ifrån sin ansvarslöshet och ovilja att planera framtiden, men det finns de som vill ”vara unga för evigt”. Du får rollen som ”mamman” eller ”pappan” i relationen. Den vuxne som får städa upp efter deras framfart.
Att ha en partner eller vara separerad medförälder till dessa personligheter är minst sagt en utmaning, eftersom de vill vara med barnen på sina villkor och enligt sitt schema. Överenskommelser ändras gärna i sista stund och när du vill prata struktur är de inte tillgängliga. Let´s dance attityden får inte störas av den som ser livet som ett perfekt Instagram inlägg en lördagskväll.
Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – relationscoach
Klockrent…..för när man inte orkar ”städa upp” och ta ansvar för vardagen längre och man börjar ställa krav. Det är då det börjar knaka.
Sedan får man höra: ……men hen som är så trevlig och positiv………(för självklart är hen älskvärd och alltid festen medelpunkt)…..
igenkänning väldigt stor
Lever med en man som gärna flyr verkligheten på olika sätt. Han har flera påbörjade projekt som aldrig blir färdiga, planerar gärna resor som främjar hans intressen, är på gott humör sålänge allt flyter på i den anda han trivs i.
Han är ganska orolig ang pengar men sköter sin ekonomi. Märkligt nog kan han lägga mycket pengar på sina hobbies, men när jag har något önskemål (ofta gällande något i hemmet) så blir han vresig och helt plötsligt finns det inga pengar alls. (vi har inte gemensam ekonomi och han tjänar flera gånger mycket mer än mig)
Han kan också gå med på att göra saker jag vill göra, men visar tydligt att han inte alls är särskilt road av det, vilket såklart tar lyckan ur dessa händelser för mig…
I andras ögon är han en jättefin och trevlig man som folk alltid kan räkna med, eftersom han gärna hjälper till med både det ena och det andra när folk frågar. Tyvärr har jag inte samma privilegier, om jag inte kan stå ut med ett dåligt humör då…
Visste inte att det fanns en sådan här benämning men det verkar ju onekligen som jag lever med Peter Pan…?!
Och ja, jag har funderat mycket på att lämna honom. Dels pga detta men också pga otrohet. Återigen så valde han andra före att gå mina önskemål till mötes och ta hjälp med att jobba på vår relation…
Jag ser både min pappa som jag blev förälder åt många gånger och får än idag ibland styra upp för, men jag fascineras också över att när andra män behandlar mig på det sättet då tycker han de är sjukt oansvariga och att de tror de kan göra vad de vill osv.
Förmodligen är jag själv liks blind inför mins egna brister. Det är intressant och jag funderar på hur det ibland och över vad jag missar hos mig själv som andra kanske anser uppenbart.
Var en man nu senast som frågade om jag kunde passa hans barn när han drog och fiskade. Ja visst sa jag för mitt barn gillade leka med henne. Kom överens om att han skulle komma efter två timmar, halv elva på kvällen sms:a jag o undra var han var. Sa att han missförstått tiden och skulle komma om fem min. Ok skrev jag, då kommer vi och lämnar din dotter om fem min på ert hotellrum. Då ringde han upp och skällde ut mig och sa att jag var en dålig förälder och oansvarig mm. som skulle lämna ett barn ensam.
Blev helt chockad. Fattade ingenting. Sa att hon skulle ju inte vara ensam för han hade ju själv skrivit att han var hemma om fem minuter.
Det var han inte.
Vi fick sitta uppe och vänta tills han kom dryga tjugo minuter senare så hans och min dotter fick vara vakna till klockan halv tolv.
Ingen ursäkt, inget tack utan han var bara förbannad och nästa dag kom han inte ut från sitt rum så barnen kunde inte säga hejdå.
Tragiskt. Tyckte synd om hans dotter.
Hög igenkänning i denna text, förstår dig precis Mia..
Mia jag stelnade till när jag läste din kommentar! Blev förbannad också för känner igen allt. Det är nästan som att jag skrivit din text! Mitt numera EX är precis likadan. Kunde skälla på mig för småsaker. Festens absoluta medelpunkt o extremt älskvärd utåt sett. Men när ingen ser på då beter han sig hur han vill. Skriker och skäller (aldrig fysisk tack o lov). Ville aldrig ha sex, ändå var det mig det var fel på (jag trodde dock aldrig på honom gällande den biten, jag är väl medveten om att jag är väldigt fysiskt attraktiv), resulterade i otrohet, listan kan göras lång… nej tack och hej sa jag, men det tog mig flera månader att slita mig loss. Nu dejtar jag friskt och träffar massor med trevliga killar och undrar VARFÖR i allsin dar jag inte tog mig loss tidigare! Och hur jag kunde stå ut med att ta så mycket skit under lång tid. Varför varför VARFÖR gjorde jag det? Jag förtjänar bättre! Ett motto jag tänker ha med mig framåt i alla jag möter. Kram på er