Om du googlar på ordet trust så får du ungefär 300 000 000 träffar. Det är självklart ingen slump, utan speglar något grundläggande i den mänskliga naturen. Tillit är allt i våra relationer! Och ändå missar vi det gång på gång.
En man berättar:
”Jag frågade om hon tagit bort sitt ex på Facebook och hon sa ja. Några veckor senare kom det fram att så inte var fallet. Hennes svar var att hon inte ville ha diskussioner. Hur ska jag kunna lita på henne nu?”
En kvinna säger:
”Han tog extrarundor i bilen om kvällarna. Min fantasi gick i taket. Hade han träffat någon annan? Jag sa inget, eftersom han skulle kunna anklaga mig för att vara kontrollerande och svartsjuk.”
Det kan vara allt från otrohet till små vita lögner, men resultatet är detsamma: skadad tillit! Men tillit handlar om någonting mycket mer om att inte ljuga, utan visa att vi finns där för partnern. Och att vi är hemma i den egna integriteten.
”Kan jag lita på att du finns här för mig när jag blir arg, ledsen och frustrerad?”
”Kan jag lita på att du inte lämnar vidare sådant som vi har pratat med varandra om i förtroende?”
”Kan jag lita på att du gör det du säger att du skall göra?”
”Kan jag lita på att du väljer oss?”
”Kan jag lita på dina gränser gentemot andra?”
Att inte lyssna på och respektera varandras rädslor och tillkortakommanden, gör att vi känner oss ensamma i tvåsamheten. Över tid är detta fullständigt förödande.
Så hur plockar vi ut gifttaggen som satt sig i förhållandet?
Jag tror att vi generellt sett är rätt dåliga på att bottna i vår egen litenhet, skam, otillräcklighet eller vad det nu kan vara, utan istället söker snabba lösningar. I ett desperat försök att släta över, skapar vi en konstlad form av tillit som inte bär särskilt länge.
Tillit är någonting byggs över tid. Jag har pratat med par som varit tillsammans under många år och som fortfarande har gnistan kvar, trots att de under sina inledande år hade rejäla kriser. Receptet de delar, är det livsavgörande i att prata med varandra, även om impulserna skriker:
”Kriga! Fly! Förneka! Ilska! Gömma! Peka ut! Förminska!”
Genom samtal från hjärtat (transparent kommunikation), kan vi gradvis börja nedmontera misstänksamhet och istället börja bygga tillit.Viljan att vilja väl är ett första steg. Ett avgörande sådant!
Hur ger du tillit?
Michael Larsen – relationscoach
I mitt tidigare förhållande var vi helt och hållet öppna med varandra. Vi kunde prata om allt – detta skapade en trygghet i att även om jag gjort något dumt (nej, har aldrig varit otrogen på någon nivå) så kunde vi prata om det utan att döma varandra. Detta skapade en så fantastisk tillit till varandra att vi var enormt sammasvetsade.
Tyvärr tog detta förhållandet slut att andra orsaker.
Idag har jag börjat träffa en ny man men han är inte alls på det spåret och jag märker hur mycket detta sårar och skapar otrygghet. Det gör att min hjärna spinner iväg på egna spår som kanske inte alls grundar sig i något förutom min egen osäkerhet.
Det är så pass illa att jag funderar på att bryta med honom för jag orkar inte med all det slöseriet av energi.
Så viktigt med tillit. Jag kan inte ens lita på min sambo att få hjälp att bära. Frågade förut om hjälp att bära upp en säng hos en vän som jag skulle hämta till ena barnet. Frågade är du hemma den tiden för att hjälpa mig bära? Vet inte blev svaret. Ska du iväg någonstans? Nä men det kan ändras fort svarade han då. Jag blev ledsen och blev uppfostrande sa att så där svarar man inte när någon ber om hjälp. Men hade heller inte fått löfte om hjälp. Men måste hämta sängen. Åkte iväg med barnet och hämtade sängen. Återkom och frågade om hjälp med att bära upp resårmadrass och sängram 1 trappa upp. Svaret blev. ”Jag steker fisk nu” (vilket var sant)….fortfarande inget löfte om hjälp. Jag och barnet fick tillsammans upp sängen för trappen själva på något vis. Är så van att få lösa saker själv så börjar inse att jag inte behöver någon man i mitt liv längre. För lita på att han hjälper mig när jag behöver finns inte, inte på något plan.