”En man med samma parfym som mitt ex passerade mig på trottoaren och några sekunder senare kom tårarna. Jag fick svårt att andas!”
”Varje gång jag får ett meddelande från henne blir jag alldeles stel i kroppen. Om det inte var för att vi har barn tillsammans så hade jag blockerat henne för länge sen. Jag är så arg på mig själv för att jag varit så sjukt anpasslig!”
”Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde stanna så länge. Jag var gift med rädslan och mina drömmar skrämmer mig fortfarande.”
Om det ”bara var att släppa taget och gå vidare”, så hade du gjort det för länge sedan. Om hon/han var så supertrevlig som många säger så hade du inte fält alla dessa tårar och känt dig psykiskt sjuk.
Om hon eller han inte var en manipulationens mästare så hade du lämnat flera år tidigare. Om det inte var för skamkänslorna så hade du berättat för andra hur illa ställt det var.
Om det inte var för ditt självförtroende som smulats ner, så hade du inte anpassat dig till den toxiska ”kärleken”.
Med tanke på vad den som har varit i en relation med en narcissist har varit med om, är det inte det minsta konstigt att kroppen går på högvarv eller är fullständig dränerad på energi. Panikångest, uppgivenhet och bristande tillit är biverkningar som lever kvar även om det har gått lång tid sedan ni skildes.
Vi behöver vi klippa hoppet om positiv förändring hos den emotionella tyrannen, om och om igen, och inse att den narcissistiska kvinnan och mannen inte är kapabel att älska. De kan däremot vara enastående på att få det att se ut som innerlig kärlek.
Lyssna till de kroppsliga varningssignalerna som vill dig väl. Ångest, ensamhet, ett desarmerat självförtroende och stress går att läka. Du behöver tid, kunskap i det som du har gått igenom, förtroliga människor nära och nya upplevelser av livet kan vara fantastiskt vackert. Äkta kärlek existerar!
Michael Thor Larsen – relationscoach
22 år med narcissist. Nio utan. Livet börjar normalisera sig. Det finns fortfarande spår kvar, men jag kan njuta av livet. Ångest, självmordstankar, triggers som löses ut plötsligt, leta fram sin egen vilja och personlighet. Så jobbig tid efteråt. Nästan värre än att vara kvar. Men ångrar inte en sekund att jag slog mig fri. Idag kan jag ibland känna ren lycka bara av att finnas till. Det var otänkbart förut. Det går att bli fri. Men det kräver engagemang och viljestyrka.
Tack för att du hjälper i dessa frågor! <3
❤️
Hej,
Jag är helt ny här. Mår fruktansvärt dåligt efter att ha varit ihop med en man med narciccistiska drag. Jag är absolut inte felfri, men jag inser mina brister och står för vad jag gör/säger för att sedan be om ursäkt.
Efter att ha löst på om denna störning är det mycket som stämmer in, dock inte allt. Vi var bara tillsammans i 3 år, och det värsta av allt är att han har lyckats att manipulera och ljuga, så både min egen bror och svägerska har tagit hans parti.
Jag är ledsen, sorgsen, tom, hatisk och maktlös. Paniken kommer emellanåt då jag vet hur han har målat ut mig till dels sina barn och även andra för att gå fri själv. Allt jag har råkat ut för med honom, som jag har berättat för min bror har han vänt emot mig när dom har konfronterat honom.
Det har nästan gått ett år, men jag kommer inte vidare. Jag är förkrossad över hur andra människor kan tro honom. Men jag förstår att dom gör det. Han.är så vältalig, charmant, rolig, trovärdig och har hög status.
Jag har brutit med min bror och svägerska, då jag helt enkelt inte klarar av att ha kontakt med dom. Är så fruktansvärt besviken på hur dom har hanterat detta. Allt för att dom är helt uppslukade av honom.
Jag hoppas så att någon annan på detta forum kan ge mig lite tips och råd på hur jag framför allt kan få bukt med mina tankar och känslor…
Madelaine,
Du beskriver så ärligt och träffande hur det känns efter att ha kastats ut från den narcissistiska ”torktummelfärden”. Vad är upp och vad är ner…
Just omgivningens oförmåga eller i värsta fall ovilja att förstå eller ta in offrets berättelse, tror jag kan vara det absolut värsta.
Det förstärker känslan av overklighet. Som att bli utstött från flocken, som en dubbel bestraffning. Så oerhört hårt och djupt orättvist.
Jag påbörjade min allt uppslukande resa, kamp för mitt liv för 5 år sedan. Har lärt mig så oerhört mycket, men till ett högt pris.
Det tar lång tid och kräver all kraft, förmåga att komma till den punkten där man till slut känner att flocken som stötte ut en inte är en flock man vill eller ska tillhöra. Det är stort och livsomvälvande. För mig var det som att hamna vid ett avgörande vägskäl. Det finns definitivt ett före och ett efter, men jag valde livet och jag har överlevt. I början kändes det väldigt viktigt att omgivningen såg det, men med tiden har en känsla av frihet och ett lugn infunnit sig.
Dessa gränslösa, som det heter, personlighets störda personer, saknar viktiga grundläggande mänskliga förmågor. Förmågor som är livsviktiga i relation till andra människor.
De har övat ett helt liv på att framstå som ärligt intresserade och inkännande av andra människor. De är charmigare och trevligare än de flesta, vid en ytlig kontakt är de lätta och roliga att umgås med. Självsäkra, orädda och spännande. Men det här är fronten de visar upp för att nå sina mål.
Vi som drabbats vet att det finns en mycket mörk, skrämmande och farlig personlighet bakom masken.
Styrka till dig!
Zenit! Så bra skrivet. Den som inte varit med kan inte förstå, tyvärr. Man får kämpa själv. Det är det som är det jobbiga. Det viktiga är att få kunskap så man förstår att man inte ska skämmas för det man funnit sig i. Skammen ska ligga på n-personen och ingen annan. Usch, vilka människor. Styrka till er alla.