Kvinnan säger med skakig röst: ”Jag skäms över hur jag har tillåtit honom att behandla mig! Jag borde ha gått för länge, länge sedan. Vågade inte berätta för min familj och vänner av rädsla att de skulle tycka att jag var fullständigt galen som blev kvar.”
Vi har stannat över bäst före datum att tycker att det är lika bra att försöka lite till. Så mycket investerad tid som vi inte vill ska ha gått till spillo.
Den långsamma tillvänjningen är förrädisk eftersom den gör det absurda och gränsöverskridande till normalitet. Vi tar ett oändligt antal vändor i huvudet och går emot magkänslan. Till slut står vi där och undrar vad det är för fel på oss. Handlingsförlamade i händerna på en verbal världsmästare: ”Kanske är det egentligen mig det är fel på…? Jag har nog för höga förväntningar…”
Härskaren ser alltid till att vinna diskussionerna och det knyter sig i bröstet på dig. Frustrationen växer!
Jag hör det alltför ofta; personer som gått in med ett öppet hjärta. Förälskade och fyllda med attraktion. Charmade av den andres närvaro och ”rätt” meningar som uttalas. Vi vill så gärna ha ett förhållande!
Lite tid förflyter och vi ser små, små varningssignaler som får passera. Men någonstans har de häftat sig fast. Månader, kanske år och ett par alltför stora övertramp som gör oss förtvivlade. Men vi stannar.
Ett flirtigt och bekräftelsehungrande beteende hos partnern gör oss osäkra. Vi blir till en sämre version av oss själva. Kanske utsätts vi för otrohet som inledningsvis gör oss arga, men som vi senare vänder emot den egna personen:
”Om jag bara tog bättre hand om min kropp…Jag har nog varit ganska tråkig på sistone…”
Och vi stannar.
Vi kämpar med att bygga tillit, men känner oss alltmer ensamma i relationen. Väldigt ensamma! Men vi stannar eftersom självförtroendet är kraftigt nedsatt. Hur ska vi kunna gå och bygga ett större liv när vi inte tror på att vi har resurserna inombords? Det trötta hjärtat vågar inte:
”Vem vill ha mig?”
”Jag är ändå för gammal!”
”Vi har ju barn tillsammans…”
”Vi bor bra och jag har inte råd att köpa eget.”
Och så dansar vi vidare i det som stjäl drömmarna och livsgnistan. En längtan och lust som sedan länge begravts. Och vi stannar!
”För en dag ska väl han/hon väl förändras?”
Kom ihåg; ett frö, en tanke och känsla av insikt kan vara början. Ett självförtroende som lyckas expandera. Några beslut och handlingar som stärker och gör oss lite mer upprätta.
Om partnern förstår betydelsen av att jobba med förhållandet och sig själv. Om det finns rätt känslor och respekt kvar, då är det möjligt. Men om tilliten är utplånad och självreflektion inte finns på kartan; då är det meningslöst att försöka. Meningslöst!
Det bästa du kan göra för dig själv, är att konfrontera och ifrågasätta förklaringarna till varför du ska fortsätta med att göra emotionellt våld på ditt jag. Var går dina gränser? Hur vill du känna om ett år från nu?
Prata med den som förstår din berättelse. I en kärleks/tillitsfull miljö kan skam inte överleva.
Bryt dina destruktiva beteenden – webinar ikväll den 13/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
I mitt fall var det attraktionen och sedan att vi blev föräldrar ihop. som gjorde att jag stannade för länge i något som magkänslan redan tidigt visste var osunt och onormalt. Otroligt hur nedbrytande det kan vara att försöka nå någon som inte är öppen för självreflektion och diskussion. Lever ensam idag men är lycklig förälder så har ju inte varit fel det som hänt, men tog nog en del skada på vägen hit..
Drog en gräns i eldskrift.
Är nu på min egen planhalva.
Med en smula integritet som blir starkare och starkare för varje Dag.
Jag vänder mig inte om längre.
Kort och gott – jag vill inte med honom någon fler gång.
Min själ och mina tankar är äntligen Fria. Jag kommer och vill vara upptagen med det som är runt mig och mitt.
Inte som då; de flesta tankar på det vi inte hade – oss emellan. Då ; känslan att vara fruktansvärt Ensam.
Nu; ingen känsla alls av ensamhet.
Lever endast i känslan av Frihet – som jag har vingar.
Livet är tillbaka och jäkligt härligt.
Jag gick – Taclar mig varje morgon för det.
Och Ja.
Jag tror och vet att Kärleken finns därute.
Hoppet och förvissningen har inte övergivit mig, trots denna parentes av sk relation.
Livet är så gott.
Jag hade bestämt mig över julledigheten att jag skulle lämna honom. Nu får det räcka med kränkande ord, vredesutbrott från ingenstans, sarkasmen och det lynniga humöret! Jag var arg och kände mig avtrubbad. Tog knappt illa vid mig när han höll i stort sett hela julen. Fick ångest men kände att jag bara fick mer vatten på min kvarn. Nu lämnar jag!
Men så kommer den här tiden, när allt är bra. Han är snäll, omtänksam, inger en känsla av att jag vet var jag har honom. Trygghet! Sakta börjar jag komma tillbaka från förra gången och jag tänker, men var det verkligen så farligt? Överdriver jag? Jag kanske bara hittar på allt? Letar jag fel? Tänk om jag går här och tror att han är en N person/härskare men så är det bara jag som ser det jag vill se!
Vet varken ut eller in längre!
Marlene; hade det varit en bra och sund relation hade du aldrig grubblat på allt…inte ens tänkt tanken att lämna. Sådana tankar existerar inte i en god och kärleksfull relation.