Trygga, stabila, personer med ”position”, i normala fall självsäkra kvinnor och män som förvandlas till fullständigt kompasslösa själar. Ledsna, förkrossade, rädda, ensamma, arga etc. rusar vi runt eller förlamas i en bubbla. I fosterställning på ett golv undrande: ”händer detta på riktigt!? Hur skall jag orka?!”
Det finns kontraster till en photoshoppad verklighet. Lyssnar till de öppna samtalen, ser sårade hjärtan och utsträckta händer här på bloggen. Tårar som är på väg att spilla över ögats underkant. Känslor som inte vet var de skall ta vägen.
Personer som är vana vid kontroll och alltid ror sina projekt i hamn, ställs inför någonting helt nytt när partnern inte längre vill. När orden: ”vi behöver prata”, uttalas. Då är det oftast för sent. Eller personen som under lång tid gått runt med tanken på att lämna – skulden ständigt bredvid. Ett malande dåligt samvete och upprepade besvikelser.
En av de tyngsta insikterna (som jag själv fick känna på) är att den som en gång stod oss närmast, nu är den sista vi kan anförtro oss åt. Det som inte går att smälta måste smältas. Obegripligheter behöver tas in.
Att visa sig själv förståelse i kaoset är första steget ur det. Liksom att ha kloka människor omkring. Ställföreträdande jag som hjälper oss att hitta tillbaka till den egna personen.
Konsten att orka härda ut och vänta på att det faktiskt kommer att bli lättare. En dag!
När allt kommer omkring är vi människor. Både starka och i stunder fullständigt maktlösa. Att se och acceptera livets olika ansikten. Det finns någonting MER bortom ett olidligt nu. Det kommer att bli lättare att andas!
Michael Larsen – relationscoach
Där var jag för ett år sedan. Jag gav allt och mer därtill. Blev älskad, sedan lämnad, övertalad om att försöka igen-allt var annorlunda, blev lämnad igen – och igen och igen. Till sist lämnad på ett så brutalt sätt att jag inte kan relatera till det själv.
Jag var den mentalt starka, den lyckade, den som klarar allt, en person som människor ser som en förebild. För ett år sedan låg jag på botten; sov inte, åt inte, var konstant förkyld, klarade knappt jobbet. Nu; ett år senare har jag kommit över vattenytan men är så mentalt och fysiskt slut och jag tror jag höll på att gå in i väggen förra våren. Det tog exakt ett år att kunna sova gott igen. Då har jag ändå sett till att nollkontakt gäller.
Mitt råd till är att vända om när man märker minsta tendens på det som inte känns bra i magen. Det är bara inte värt det. Jag har förlorat flera år av mitt liv, flera år av mental frånvaro med barnen, ett liv i limbo och avtrubbad.
H❤️ Känner igen mig i din berättelse Har inte haft kontakt på flera år men vart tvungen nu pga något gemensamt konto vi hade glömt att avsluta , känslorna kom tillbaka direkt , inga positiva, mår skit igen!
Jag läser meningarna om och om igen : ”Känslor som inte vet var de ska ta vägen”, ”Konsten att orka härda ut och vänta på att det faktiskt kommer att bli lättare”. ”En dag! ”
Jag vill ha den dagen nu! Jag vill inte längre gråta varje dag. Det räcker med 1,5 års tårar. Jag vill inte längre känna en saknad som ett stort hål inuti i mig efter att min trygghet sedan 20 år valt en annan väg till framtiden än den väg som skulle bli Vår framtid Jag vill inte längre känna mitt hjärta kramas ihop till en iskall klump när jag förstår att du är med henne fast du säger annat, hon den andra som du förnekade fanns. Min trygghet, min fasta punkt i livet har visat sig bara bestå av lögner. Jag vet vad som lett fram till detta, jag kan förstå. Jag sörjer att vi inte kunde kommunicera. Att detta blev alternativet när allt blev fel mellan oss. När kommer dagen när allt blir lättare?