Något av det mest smärtsamma vi kan uppleva är den icke valda ensamheten. Känslan av att inte tillhöra och kanske t.o.m. känna sig bortvald. Vi hör i alla möjliga sammanhang hur viktigt det är för vårt psykologiska välbefinnande att kunna vara ensam och må bra i sitt eget sällskap. Samtidigt lever vi en kultur som på olika sätt kommunicerar till oss att om vi skall ses som riktigt lyckade är det en attraktiv partner vid vår sida som gäller.
Tänker: hur många är tillsamman av rätt anledning? Av äkta ren pulserande otvivelaktig kärlek. Min erfarenhet säger mig att rädslan, ja ibland paniken för att det inte skall finnas någon där, att vi inte skall klara oss rent praktiskt, gör att människor kastar sig in i eller stannar kvar i förhållanden som egentligen inte är bra. Det är lätt att nöja sig med ”helt ok” på bekostnad av det bästa. Jag har sett och mött par där man ser att den ena eller båda parterna är i relationen i väntan på att något ”bättre” skall dyka upp. Vänta! Jag är inte cynisk, utan en romantisk man som vill se att vi kan göra mer än att enbart stå ut med ensamheten, så att vi kan gå in med HELA oss själva i en relation. Med hela oss själva menar jag: våra mest gnistrande sidor, liksom våra tillkortakomanden.
Du är kanske som jag, en som vill kunna vakna tidigt på morgonen och titta på personen som sover på kudden bredvid och få frågan: ”kan du tänka dig att leva med henne/honom resten av ditt liv?” Och svara med ett självklart: ”YES!”
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar