Är det inte bara en illusion att tro på att vi kan leva med EN person ett helt liv? Är trohet enbart romantiska fantasier från en svunnen tid då religionens makt över människor var stark? Var det inte bara skuld och ekonomisk utsatthet som höll ihop äktenskapen?
Jämför vi hjärnorna hos människorna i vår tid med dem som levde för… låt oss säga 60 år sedan, blir vår generation garanterat lättare och snabbare uttråkade. Vi har vant oss vid en extrem täthet mellan intrycken, snabba scrollningar, inte alltför stora textmassor där videoklipp på över tre minuter inte ens är att tänka på. Allt färre tonåringar orkar läsa böcker och jag är nästan säker på att det beror på den raspande rastlösheten som snabbt knackar på. Måste själv nästan tvinga mig till att gå igenom papperssidorna.
Våra vanor och beteenden är likt en designer som ger form, nyanser och färg åt det som ligger nästan överst i våra kroppar: hjärnan. Allt vi tänker, säger och gör över tid formar oss – även rent fysiskt.
TRISTESSTOLERANSEN BLIR ALLT LÄGRE
Kan inte låta bli att undra om våra ”scrollande vanor” också förändrat inställningen (på ett omedvetet plan) till relationer.
När jag ser äldre par, som mina föräldrar t.ex. kan jag inte låta bli att slås av skönheten i tålamodet (för det mesta i alla fall), det lugna accepterandet av det SOM ÄR. Friheten från jakten att checka av så många resmål, restauranger och event som möjligt.
Kan inte låta bli att undra: vad är det vi har så bråttom till? Vad är det vi skall hinna med innan The End?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mycket bra reflektion. Jag läste nyligen en reflektion av Göran Adlen, som handlar om när framgången inte är framgång. Den eviga lyckohetsen att visa upp i sociala medier. Och att mycket går ut på ”mest och flest”. Istället för att försöka hitta lyckan – inte minst hos sig själv – och i det enkla. Jag börjar bli evinnerligt trött på detta jagande och rastlöshet. Stanna upp. Vad får mig att må bra? Och vem/vilka? På riktigt.
Jag har varit med på en dejtingsajt men har tröttnat. Det finns en rastlöshet och oro hos människor och inte nog med det… Jag dejtade en kille och vi kom fram till att vi ville lära känna varandra mer, just för att vi gillade varandra. Men han fortsatte hänga på dejtingsajten och verkade tycka det var mer viktigt än att svara på mina meddelande. När jag sedan, på ett fint sätt, uttryckte mig om det – då blev han tvärsur och tyckte det var både konstigt och tråkigt att jag undrade det och att han då huxflux hade tappat lusten att fortsätta dejta mig och lära känna mig. Och vi är båda över 40 år, alltså inga tonåringar. Det finns dåligt med respekt och överflöd med otålighet. Och jag hoppas bara att jag kan finna den man som inte är rastlös och otålig. ❤️
detta var ju bra frågor vad får mig att må bra och vem? Hur mår jag med personen jag är med? och hur vill jag må?
Mia, det är oerhört viktiga frågor att ställa till sig själv. Och helt ärligt. Ingen förskönad variant.
japp här är det ingen ide att lura sig själv, men svaren kanske är luddiga ibland, andra som ser på utifrån kan se saker man själv inte alltid ser så tydligt…..kanske inte heller vill se alltid…. 😉
Precis! Och så viktigt. Det är annars lätt att lura sig själv med massa undanflykter att ”han kanske menade si, tyckte så, uttryckte sig fel, hade en dålig dag”. Nej, att vara rakryggad – framförallt mot sig själv. ❤️
Jag håller med – dejtingsajter kan verkligen framkalla stress och otålighet hos människor. Det där med att bara stanna upp och lära känna en person verkar svårt för många. Jag ska inte säga att jag själv varit exemplarisk alla gånger, men jag lever inte heller i föreställningen om att kärleken ska slå ner som en blixt. Det krävs tid för att lära känna någon, tid både att få visa vem man själv är och att se personen man möter. Jag tror precis som du Längtan att denna stress över att hitta någon, som om det bara vore något ytterligare att checka av på framgångslistan, gör att många missar målet på vägen. Synen är blockerad av stress. Jag har dock sett det flera gånger här – så länge man själv är den personen man vill möta håller man både självvärdet och respekten för sig själv intakt. Kan vara värt att hålla i minnet och förhoppningsvis vara till tröst när besvikelsen är som störst. ❤️
Så klokt uttryck, Katarina! Visst krävs det tid att lära känna någon och känner man då att förutsättningarna finns – ja, då kör man på – och framtiden får utvisa huruvida det blir ett förhållande. Men… Jag är inte intresserad av att vara med i ”The Bachelor”, liksom…!!! Ska jag ge någon chansen, så lägger jag fokus på honom – just för att ge det en rättvis chans. Kan inte sortera massa intryck från flera män. Och nej, det känns varken schysst eller rättvist.
Just därför stod jag upp för min åsikt. Jag tyckte inte det kändes bra att han prioriterade dejtingsidan framför mig (som han så gärna vill lära känna *host*…). Därför tog jag upp det och uppenbarligen kom jag åt en väldigt öm punkt. Fine! Då vet jag! Och sådan är inte jag. Jag vill möta en man som inte är stressad eller otålig, utan att han vill lära känna just mig. Lika mycket som jag vill lära känna just honom. Och visst blev jag besviken på denna kille. Jag hade börjat gilla honom. Men han kommer nog inte bli nöjd förrän han är nöjd med sig själv. Det är där kärnan sitter hos oss alla.
Jag menade precis det – du stod upp för vem du är, du var den person du vill möta! Tycker det var starkt gjort!
Tack så mycket, Katarina! Detta är tämligen nytt för mig i kärleksrelationer. Att faktiskt ta den plats jag förtjänar. Och – precis som du skriver – att jag var den personen som jag själv vill möta. Känns härligt att höra. Nu växte jag lite till och kommer att fortsätta våga. På alla plan. ❤️
Vad är det vi skall hinna med innan The End?
Jag är på väg att lämna ett förhållande som är tryggt o bra på många sätt. Det blir en omställning, inte minst ekonomiskt. Jag får dra in på utlandsresor och annat roligt som man har vant sig vid.
Fast det är inte så viktigt. Det kan jag leva utan. Det är bara ett bonus som man har när man är två o har god ekonomi.
Jag vill bara få inre ro.
Länge har jag nog tänkt att bara allting faller på plats (det andra som är jobbigt i livet) så kan jag ta tag i mitt liv med separation. Men jag har insett att jag inte kan vänta att allting faller på plats för då får jag vänta i all evighet o kommer att må så dåligt under tiden. Jag måste nog först uppnå inre frid för att allt ska falla på plats. Och inre frid får jag aldrig om jag stannar kvar med en man som jag inte längre älskar.
Så det enda som jag vill hinna innan The End är att hitta inre frid igen så att jag kan njuta av livet för fullt. Sen vill jag så klart träffa Mr Right oxå.❤️
Jag tänker på det som många skrev igår att det verkar vara omöjligt att träffa bra män.
Jag ska inte klaga. Jag har haft tur här i livet med bra män men kärleken kan ta slut ändå.
Har inte gjort slut ännu men tycker att det finns många fina män där ute som visar intresse.
Kanske skickar man några signaler omedvetet när hjärtat är färdigt och man har bestämt sig för avslut.
Men en sak i taget, ingen tjuvstart.
Ser verkligen fram emot singellivet.
Jag tror inte att det är kört fast man är över 40. Vi kvinnor är ju som bäst då. 😉
Det är klart att det inte är kört för att man är över 40 år och det där med mognad och ansvarstagande sitter definitivt inte i åldern. Men det finns överlag en otålighet och rastlöshet: ”kanske finns något som är bättre” OCH att det gäller att bearbeta färdigt sitt bagage innan man ger sig in i ett nytt förhållande igen. Oavsett så tycker jag man ska behandla människor med respekt och värde. Jag kommer dra öronen åt mig i fortsättningen också. Är det komplicerat så är det inte värt det.
Håller med, alla ska behandlas med respekt o värde.
Och komplicerat ska det inte vara. Kärlek ska vara enkelt.
Lycka till Längtan!
Har svårt att förstå hur kärlek ska/kan vara enkelt….det krävs ju även ett gemensamt arbete för att bygga nåt tillsammans, det viktigaste man har här i livet är familjen tycker jag. Tron om att det ska vara enkelt får människor att ge upp för lätt tror jag, man blir rastlös. Allt är inte nerförsbacke.
Cat, det jag menar är att när man träffar någon ny och inleder en relation – då ska det vara enkelt. Är det komplicerat är det inte rätt.
Tack detsamma, Josefina! ❤️
men man måste nog väga in att det inte var speciellt accepterat att skilja sig förr. Finns nog många än idag som lever ihop för att hålla fin fasad. Inte skämma ut sig.
Vem är då lyckligast här i livet??!
Fin fasad och ingen kärlek kvar eller gå skilda vägar och kanske hitta kärleken och lyckan igen…
Nyskild som jag är hoppas jag att mitt val var rätt… Det lär märkas med tiden.
Att finna min inte frid och tilliten till mig själv är vad jag arbetar med att finna. Jag finner ro i att sitta vid havet längst ut vid klipporna på Tjörn, ta ett dopp i havet och då kommer en underbar känsla som sprider sig i kroppen. Efter förra sommaren slutade jag inte bada utan har fortsatt hela tiden med uppehåll under februari och mars då det va för dåligt väder. Men nu badar jag så ofta jag kan, det har hjälpt mig oerhört mycket under min skilsmässa som nyligen har gått igenom.
Tack för en så härlig blogg, den ger styrka och hopp 🙂
Åh Josefina , precis så känner jag och snart flyttar jag. Känns spännande hur livet kommer utveckla sig och ser så fram mot att upptäcka mig själv igen!
Härligt Åsa!
Lycka till med ditt nya liv. 🙂
Jag ska testa Yinyoga! 😀
Yoga är fantastiskt och jag har hållit på av och till flera år. Idag landade jag i mig själv och sprang på nytt personbästa 1 mil i blodomlopppet. Jag lyssnade in min kropp och det flöt på som jag aldrig upplevt förut. Helt magisk känsla. Jag hittade det där fröet som legat och grott! Känner ingen stress att göra tusen saker och resa överallt. Har hittat många fina saker att fylla mitt liv med och vänner som lagom mycket plats. Att vara själv är skönt och det var en anledning till min separation. Jag ville hitta hem och ta reda på vem är jag och hur kan jag finna min styrka igen. PÅ god väg nu!
Du har så rätt så Michael. Jag besöker ibland äldre människor i mitt arbete och jag fascineras SÅ av deras levnadssätt. Många har kvar de möbler de köpte som nygifta på 40-50-talet, de möblerar aldrig om, de kanske tapetserade om någon gång på 70-80-talet, eller inte alls. De har ett sådant lugn i sina rutiner, de lyssnar på nyheter på radion, de läser dagstidningen, de skriver BREV. De äter alla måltider hemma utan större variation, någon enstaka gång fikar de på café. De köper samma typ av sommarblommor varje vår, och tar fram möblerna de haft under många långa somrar. De träffar vänner och samtalar. Tråkigt i många öron kanske, men för mig är deras sätt att leva nästan magiskt.. Så få nya intryck, så mycket vila och frid för hjärna och sinne. Alla lever naturligtvis inte lika fint och idylliskt, jag ser mycket lidande, sorg och problem också, men trots bekymmer finns ändå ett renare och enklare sätt att leva som många av oss skulle må bra av att ta till oss. Varför denna pryljakt, teknikhets, ständiga förbättringar/förändringar, desperata sökande efter lycka och kärlek..? Jag tror att den sanna lyckan finns inom oss och tillsammans med våra nära, om vi stillar oss, känner efter och lyssnar… Tar med kaffekoppen och går ut i solen och bara är..
mm gamla människor ger mig ro
Verkligen tänkvärt. Och något ofta tänker på då jag har tre barn i varierande ålder. Det är en ohörd stress de utsetts för. Och vi föräldrar.
Lite märkligt att vi ska hinna med så mycket när vi idag blir ganska gamla. Det betyder eg att vi har mer tid på oss att göra en massa saker som tidigare generation varken hade tid eller pengar till. Och ändå så är livet idag en tävling om vem som gör mest och dyrast. En student idag är lika kostsamt som ett bröllop för ett par år sedan.
Jag vill gärna sitta i solen och göra ingenting med någon.
hmm….känns som att man ska vara nöjd med det man har……..visst…….och jag kan jobba med mig själv och förverkliga mej själv under tiden jag bygger upp mig…….men för vad? för att sitta och vänta på en man som inget vill? inte tycker något är kul och blir med ’tvingad’ för att jag vill? för att han blir osäker på mig? men inte vill prata om det? ska jag vara nöjd? jag kan låta bli att göra ngt…är det att vara nöjd? jag kan låta honom komma undan med att inget säga, är det att vara nöjd? jag kan fortsätta vänta på att vi ska bli äldre, är det att vara nöjd? vart tog lyftet vägen? magpirret? utvecklingen? visst det går i olika takt i olika skeden av livet, är det att vara nöjd? det kanske är det här som är att vara rastlös? att inte hitta det man är nöjd med? så jag kanske ska nöja mig med att jag inte vet och fortsätta som jag gör….halft missnöjd?