Är det först när det ekar: ”man down!” – som vi män börjar samla ihop oss och ser allt det som vi kunde och borde ha gjort annorlunda?
Måste det emotionella stenskottet slå i vindrutan innan vi saktar ned?
Jag frågar därför att de som kommer till mina föreläsningar, övervägande är kvinnor. Är vi män generellt sätt, måttligt intresserade av det här med relationer?
Mannen berättar för mig att innan skilsmässan, sällan kände sig sårbar. Kärlek och förhållandetänk fanns inte på viktigtlistan. Han berättar för mig:
”Tänk om jag visste då, det jag vet nu. Då kanske hon hade varit här hos mig.”
Måste chock vara det som motiverar oss, eller kan vi lära oss relationsspråket och förebygga istället för att paniksläcka bränder?
En del har tyvärr alltför dåliga förebilder och erfarenheter när det gäller hur vi bemöter en partner. Hur vi lyssnar och agerar under relationsstress. Alla förhållanden har svackor och vårt sätt att vara i dessa lägen, är helt avgörande. Stenmursbeteende och förnekelse är dödsstöten som avlivar attraktionen och kärleken.
När vi vaknar med ett ryck ur automatiksömnen är det oftast för sent. Hon har känt sig ensam i tvåsamheten under alldeles för lång tid. Självklart finns det även män som upplever kvinnan vid sidan av är allt annat än närvarande.
Som jag sa under min föreläsning igår: allt levande är i ständig rörelse och utveckling. Du och jag är inga undantag och om vi vill att förhållandet ska hålla behöver vi vara närvarande.
Hur ser närvaro ut enligt dig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag har upptäckt att jag inte var närvarande under flera år i mitt förra förhållande. Jag var troligtvis djupt deprimerad utan att förstå vad en deppression var för något. Hon gav mig aldrig chansen att utmana mig själv och jag försökte nog aldrig utmana mig heller. Det var som att vi aldrig levde tillsammans utan bara var tillsammans. Nu när man sitter själv på kvällarna är det svårt att komma ur tänket ”OM”. Vet inte varför jag väntar med att börja leva på riktigt, vet inte vad jag är rädd för.
Närvaro är att lyssna och förstå den personen du pratar med. Närvaro är att göra saker innan det är försent. Närvaro är att leva i nuet och ha framtidsdrömmar. Närvaro är viljan till att utvecklas.
Ojoj, kan ju bara tala för mig själv men tänker att det verkligen inte bara är ”manligt” att ducka och låta bli att ta till sig det som är jobbigt känslomässigt
Ofta handlar det ju om att våga se sig själv, inifrån och ut, och känna att man duger och är god nog som den man är
Min egen resa inom just detta var något jag länge ville men vilken total chock upplevelse det ändå blev och en ”totalrenovering” eftersom jag till slut fick tillfälle att ifrågasätta mina egna relationsmönster, vanor, ovanor, rädslor och destruktiva mönster
Tacksam för det 🙂
Och precis som du skriver- vad har vi med oss? Hur har våra förebilder hanterat olika situationer? Och hur är de relationer vi har idag? Både nära och andra?
Spännande att utforska och så jättejobbigt att ändra på många mönster. Sen får vi acceptera att alla som nu finns omkring oss, inte alls vill åka med på förändringståget. Och det är okey.
Närhet och närvaro i relationer idag ser jag nog mycket som att faktiskt vara just- närvarande- öppen för andras tankar och känslor utan att känna att det finns något behov av att försvara sig eller behöva rationalisera det som ”bara känns”
Att närhet är så okey och underbart och att det kanske mest handlar om en känsla vi har inom oss
Lite så tänker jag 🙂
Närvaro för mig är att man har respekt för varandra. Accepterar varandra. Man lyssnar på varandra. Man vill varandra väl. Man vill lyfta varandra. Man vill se sin partner utvecklas. Man vill se sin partners glädje i just sitt intresse. Man måste inte hela tiden bara vara vi två. Närvaro är tillit och kärlek.
Jag har levt i en lång relation med pappan till mina barn. Där var vi väldigt närvarande. Men tyvärr sprack det äktenskapet av andra skäl. Men vi har en underbar vänskaplig relation idag. Tack och lov! Sedan sex år tillbaka lever jag med en man. Men i hans värld är närvaro likamed att man ska i princip sitta fast i varandra. Inga andra vänner omkring oss. Bara han och jag. Vi är sedan tre år tillbaka särbo. Jag klarade inte att jämt och ständigt ha dåligt samvete så fort jag vill göra ngt av mina intressen. Som vil lever nu gör jag mycket av ”mitt” på mina barnveckor ( ungdomar). Men veckan då jag är barnfri, vilken han kallar ”vår vecka” är det samma sak som det var när vi var sambos. Han ger mig små gliringar när jag ska göra ngt med mina vänner. När jag vill utveckla min träning, till och med när jag vill träna ger han mig dåligt samvete. Jag försöker få honom att förstå att jag vill inte vara närvarande om han ska fortsätta klippa av mina vingar. Han kan inte förstå att jag måste få ”flyga” lite för att han ska ha mig närvarande. Jag förstår inte varför han är så livegen. Varför han inte vill träffa vänner. Varför bara mig?
Det kväver mig…
Vad gör han de veckor, ni inte ses? Har du träffat hans vänner?
Man kan leva i en bubbla ett tag men vi är ju alla del av en helhet så det är inte normalt att aldrig umgås med andra, precis lika lite som det är att alltid umgås med andra.
Han gör absolut ingenting!
Han tittar på tv, datorn… Han umgås aldrig m ngn. Han kan bli sur om jag fikar med en vän på min ”barnvecka”. Då kunde jag ju träffat honom istället enligt honom.
Hm…
Att vi inte ses min barnvecka beror på att det funkade inte så bra med mig, honom o mina barn när vi testade att vara sambos, 1,5 år…
Närvaro för mig är kärleksfull, ömsesidig och respektfull kommunisering. Samt när man kan vila i varandras ögon och/med sensuell beröring.
Trygghet, tillit, nyfikenhet, monogami, beröring
Närvaro för mig är att lyssna och försöka förstå, att ta del, låta partnern ta del, vara där, kommunicera, vara engagerad, kärleksfulla blickar, beröring, trygghet. Här och nu!
Jag har funderat och tänkt mycket på detta. Varför kom inte insikterna tidigare? Varför levde man i bubblan att allt är bra. Livet och vardagen rusar på i 180. Känslor begravdes i prylar, resor, föräldramöten, karriär, barn.
Jag tror precis som Michael att män har svårare för relationsspråket. Reflektion, sätta ord på känslor, koppla till eget beteende, inse när en ny riktning behöver synas utåt och innåt. Uppfostran, arv, kultur, sociala normer, skola, fritid gör sitt. Pojkar kanske ska ha ett annat fokus från oss föräldrar, framförallt oss pappor? Ge manlighet ytterligare en dimension som jag är övertygad finns i oss alla men som av olika skäl gömts undan medvetenhet och åtkomlighet.
Något som nu efter att man kommit ut på andra sidan är väldigt tydligt; en relation skapar ett vi som är helt unikt just där och då. Två personer med olika bagage, insikter och förmåga att utveckla sig själva-och viet. Tänker att det är ”tre” personer-två individer, som måste fortsätta som unika personer och ”personen vi” som ska utvecklas med kärlek genom närvaro, uppfostran, sätta gränser, lotsas genom konflikter, glädje och sorg. Som ett barn. Och båda i relationen bär ett ansvar för att personen vi växer upp och blir en emotionellt mogen person som vet vad tillit, kommunikation och känslomässig närvaro innebär.
Håkan…precis! Framförallt att man är kvar i sitt jag. Partnern är kvar i sitt. Tillsammans blir det ett vi.
Jag har anpassat mig så mycket så jag tappat mig själv totalt. Aldrig mer!
Många kloka tankar från er alla. Tillit är mitt ledmotiv sedan ett år tillbaka. Det är navet i mitt livshjul.
Jag läste för många år sedan År sedan Att växa som vuxen av Anders Enggvist. Den boken fick mig att inse att det förhållande jag då var i gjorde att jag inte kunde växa . Vi levde som i symbios och jag insåg att jag var tvungen att lämna min dåvarande pojkvän. Sorgligt men nödvändigt.
❤️