Är det först när det ekar: ”man down!” – som vi män börjar samla ihop oss och ser allt det som vi kunde och borde ha gjort annorlunda?

Måste det emotionella stenskottet slå i vindrutan innan vi saktar ned?

Jag frågar därför att de som kommer till mina föreläsningar, övervägande är kvinnor. Är vi män generellt sätt, måttligt intresserade av det här med relationer?

Mannen berättar för mig att innan skilsmässan, sällan kände sig sårbar. Kärlek och förhållandetänk fanns inte på viktigtlistan. Han berättar för mig:

”Tänk om jag visste då, det jag vet nu. Då kanske hon hade varit här hos mig.”

Måste chock vara det som motiverar oss, eller kan vi lära oss relationsspråket och förebygga istället för att paniksläcka bränder?

En del har tyvärr alltför dåliga förebilder och erfarenheter när det gäller hur vi bemöter en partner. Hur vi lyssnar och agerar under relationsstress. Alla förhållanden har svackor och vårt sätt att vara i dessa lägen, är helt avgörande. Stenmursbeteende och förnekelse är dödsstöten som avlivar attraktionen och kärleken.

När vi vaknar med ett ryck ur automatiksömnen är det oftast för sent. Hon har känt sig ensam i tvåsamheten under alldeles för lång tid. Självklart finns det även män som upplever kvinnan vid sidan av är allt annat än närvarande.

Som jag sa under min föreläsning igår: allt levande är i ständig rörelse och utveckling. Du och jag är inga undantag och om vi vill att förhållandet ska hålla behöver vi vara närvarande.

Hur ser närvaro ut enligt dig?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se