En karriär som pekar uppåt, bra lön, gott boende, planerade resor, bekräftelse, ett utseende som vi är nöjda med, en partner som vi älskar och känner oss älskade utav, vänner, snart julafton…
Det finns många saker som kan ge kickar av flyt, skönt rus och känslan av osårbarhet.
Jag skriver inte detta från en tungsint plats inom mig själv. Tvärtom: vi är dödliga! Våra kroppar och medvetande kommer i bästa fall att finnas här i ett antal år. Om vi har nåden att få vara friska kommer det fler jular.
Allt vi har är till låns! Vi äger en del saker, men inte för evigt även om det kan känna så. En dag kommer våra tallrikar, bestick och glas att tillhöra någon annan. Vår kläder att lämnas till någon insamling. Vår bostad att bebos av de som kommer efter oss. Människor kommer att sörja vid vår kista, och om vi levde ett bra liv kommer vi att ha sått frön av kraft och kärlek i någons hjärta.
Jag vet att vi lever i en värld som är full av distraktioner, som får oss att tro att den här resan är för evigt. Det är den inte! I alla fall inte i dess nuvarande form.
Reflektion har potentialen att göra oss till bättre människor. Tänker på min vän Jonas som är en fantastisk pappa och bonuspappa. Han ägnar sig åt något av det viktigaste som vi kan göra: vara en enastående förebild!
Tänker på den fantastiska mamman som är fylld av förtvivlan efter att nyligen utsatts för otrohet och lämnad av mannen som hon älskade. Med tårfyllda ögon ordnar hon julmaten, granen och packar in presenterna. Allt för att hennes dotter ska få uppleva det för ett barn (och många vuxna) magiska.
Dessa vardagshjältar som verkar utanför rampljuset. De som lyfter andra genom sitt sätt att vara, även om de själva kämpar med ensamhet, övergivenhet och/eller känslor av utmattning.
Hur vill vi bli ihågkomna när vi en dag kliver in i evigheten?
För min egen del önskar jag att mina döttrar (och kanske en dag barnbarn) ska minnas mig som pappa=lika med kärlek. Att människorna som jag mötte fick hopp genom kontakten med mig. Jag njöt fullt ut av många vackra ögonblick och att kärleken i mitt liv var lycklig med mig.
Hur vill du leva medans du är i den här världen?
Michael Larsen – relationscoach
Vilken fin reflektion. Jag jobbar i vården och i mötet med svårt sjuka människor så känner jag tacksamhet över det jag har. Visst har livet bjudit mig på en hel del motgångar och jag, precis som många andra, ältar väl ofta över motgångarna. Men mer än det försöker jag glädja mig åt medgångarna.
Min egen pappa dog för 21 år sedan, just på fjärde advent. Jag är ledsen att jag förlorade honom när jag var bara 25 år men jag är glad över att jag minns honom med kärlek. För precis som du skriver så är det väl det som man vill uppnå, att ens barn minns en med kärlek. Och han lärde mig också att stå upp för mig själv, att tro på mig själv. Han är och har varit ett föredöme för mig i mitt eget föräldraskap.
Jag har läst och läser så mycket jag kan av vad du skrivet på din blogg. Det är en hel del att gå igenom. Men så viktig information. Vi är många som blir hjälpta av det, både det du skriver och alla de som svarar. Detta är en stor kraft att gemensamt kunna hjälpas åt. Ingen behöver känna sig övergiven eller ensam för vi finns för varandra.
Jag vill ta en dag i sänder och njuta av varje ögonblick. Att vara mig själv och göra det jag känner mig motiverad till. Att känna mig evig för mitt inre djup är mer än ett liv, det börjar om, allt börjar om, det finns ingen början och inget slut. Så är det i naturen och så måste det vara för oss människor.
Ett nytt år närmar sig. En sprudlande vår med fågelsång och milda vindar, allt börjar blomstra på nytt, träden slår ut igen , blommorna blommar, solen skiner och livet börjar om. Stor varm kram till dig för ditt engagemang.
Jag känner att jag vill berätta, kanske det kan hjälpa någon annan ur sitt helvete.
Jag är född och uppväxt i en narcissistisk/borderline familj (kan beskrivas som att växa upp i en lejonflock). Jag har alltid kännt att något var fel. Den roll jag fick i denna familj var som syndabock (jag är empath). Jag användes som mat till flocken. Jag misshandlades psykiskt och sexuellt förnedrad. De levde på min livsenergi och på mig lade de all sin egen skuld, skam och alla sina rädslor. Därmed slapp de själva bära något som helst ansvar för sitt bagage. De tyckte själv att de var felfria och att det var jag som hade problemen. Jag som skulle gå och få hjälp. Hjälp för att lindra deras skit. Men jag fick inte berätta något. Säg inte detta till någon, det jag gör med dig, hjärntvättad. Utåt såg det ut som en exemplarisk familj, god mat, fina kläder, pedantiskt hem, sagobröllop, de hjälpe andra som behövde hjälp, men bara för att själv må bra, för att lindra sina plågor, sitt självhat. Inom familjen var det total kaos, syskonen slogs, hotade varandra med knivar, föräldrarna bråkade, stängde av för varandra och visade kyla, de drack sprit, lärde barnen dricka sprit. Men utåt syntes ingenting. Ett syskon blev det gyllene barnet, han som lärde sig misshandla mig, håna mig sexuellt, förnedra, han som var narcissistens högra hand. Gullepojken som aldrig gjorde fel.
Men du som fått allt, sa de till mig. Du borde skämmas.Jag var försvagad av all skam och skuld. Jag suddades ut. Jag blir vuxen och träffar fler narcissister en av dem blir far till mina barn. Skiljer mig och träffar åtgerigen en ny narcissist som försöker totalt utplåna mig som person och mina barn, satte barnen emot mig, satte mig själv emot mig själv, gaslighting för att få mig att tvivla på mig själv och det jag upplevde, och att inte lyssna till min instikt, min intuion som sa fly, du är i fara, det är fara för ditt liv, för att de alla skulle bli av med sina egna synder.
Jag kravlar mig ur min säng, försvagad, kunde knappast gå, tunn och mager utan kraft. Jag hånades, han skrattade åt mig, han sa: se, det är ju du som har problem, isolered. Utan vänner, utan familj. Det kändes som att allt var slut. De hade tömt mig på min livskraft (som vampyrer). När det kändes som allt var slut, händer något inom mig. Livet drar i handbromsen. Du ska leva ditt liv. Ta dig ur skiten tjejen, du kan. Jag var svag, mycket svag, mitt liv hängde på en skör tråd. Försöker få hjälp utifrån, fel hjälp som tycker jag ska stanna i skiten, du kan ju inte lämna barn, barnbarn, föräldrar, man.
Får rätt hjälp utifrån, människor som har gått igenom detsamma. Detta blir min räddning. De säger: Lämna dem alla, det är din enda chans att överleva, men du måste lämna precis allt och aldrig återvända. Alla hade satts emot mig, mina barn och barnbarn manipulerades att tro på narcissisterna och lärde sig misshandla mig psykiskt. Jag lämnade, gick tlllbaka hjärntvättad och gaslightad, blev bestraffad för att jag lämnat, försvagades ytterligare, visste jag skulle gå under om jag stannade. Lämnade igen, gick tillbaka blev ytterligare bestraffad för att jag hade försökt lämna, detta är inte en släkt, detta är en sekt. Jag kämpade för mitt liv, fick kontakt med rätt människor igen, tack vare internet. Så viktigt det är att vi finns och hjälper varandra. Så många som fått fel hjälp, eller ingen hjälp alls, som har gått under. Tänker på Josefin Nillson i Ainbusk singers. Om jag hade gått tillbaka en gång till hade de laddat om med en sista kula. Denna gången hade de tänkt sikta och släcka lågan för de kände hotet. Hotet att hela familjen skulle bli avslöjas. Avslöja deras eget missbruk. Jag skulle betala ett pris för att jag försökt fly. Dessa människor är fulla av självhat och egentligen mycket svaga, men de spelar ett spel, de lever på sina falska jag.
Med rätt hjälp förstod jag. Mötte en dam jag föll in i hennes varma famn. Jag sa: Jag håller på att gå tillbaka igen. Hon sa: Du mår inte bra av det eller hur? NÄ, sa jag och grät floder. Hon sa: Han är inte bra för dig, eller hur?. Hon kramade mig hårt och jag förstod. Jag blir ledsen när jag skriver detta, denna kramen förändrade mitt liv. That´s it! Jag måste lämna precis allt och alla. Inget hem, ingen familj, inga pengar. Allt hade tagits ifrån mig.
Men jag har mitt liv. Min puls slår, hjärtat slår och jag har börjar om från början igen, men nu vet jag vem jag är. Jag vet hur det inte ska vara och jag bygger upp ett helt nytt liv så som det ska vara. Utan narcisissm. Narcissisterna faller på sitt eget grepp och fördärvar sina egna liv, hur de än försöker leva på andra, jag har sett beviset, de möter själv sitt eget karma och då kommer det emot dem som ett stort skenande ånglok. Jag vill med detta förmedla att det finns ett liv, det finns hopp, men vi måste våga släppa det som inte är bra för oss för att kunna leva det. Jag kommer att finnas till för dem som behöver. Som upplever samma men inte blir betrodda av samhället som säger: så kan det väl inte vara. JO, det kan det och det sker i familjer, i samhälle, i sekter, inom politiken, i världen. Ge inte upp. Det går att komma ur. Varma Kramar Ing