Det nyförälskade paret står mitt emot varandra. Nära. Deras ögon strålar av passion, välvilja, allt är möjligt inställning, närvaro, kärlek… De vidrör och känner den andres hjärtslag. De ser! Allt är så självklart och de är fyllda av hemkomst.
Kvinnan och mannen ser även fantastiska versioner av sig själva. Ett absolut bästa jag som stretchat sig ut till oanade höjder på insidan. Som att vara förälskad i sig själv och samtidigt förlorad i en annan. Omkomna från sina egon. Badande i mjuka omtänksamma gester och ord.
Det har gått ett antal månader och de har sitt första rejäla bråk. Höjda röster, anklagelser, försök till övertalning, gråt och rädsla.
Han med en bakgrund där han växte upp tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Tog redan som 8 – 9 åring vuxenansvar och lärde sig att sätta känslorna åt sidan för att överleva. Off – knappen nära till hands.
Hon hade en pappa som var frånvarande, kylig och fanatiskt rationell. Som 12 -åring längtade hon efter att få bli sedd av honom. Det hände aldrig. Uppmärksamheten och bekräftelsen fick sökas på annat håll.
Nu står de där mitt emot varandra med sina sår som länge legat i skuggläge . De har inte orkat och/eller kunnat se. När hon ber honom stanna, känner han paniken och ilskan. Trängd av det förgångnas mörker.
Hon ser i detta nu, mannen hon älskar, men samtidigt pappan som lever avstängt. ”Den här gången ska jag väl lyckas nå fram!?” kommunicerar hennes omedvetna. Paniken skruvas upp då hon återupplever det gamla. Trångt att andas.
Han orkar inte se flickvännens hjälplöshet – det han kände som barn när mamman hade olika män hemma. Sovande bland tomflaskorna. Han känner invasionen i hjärttrakten. Kvinnans han älskar som utropstecken för de egna känslorna.
När vi ser såren i en partner konfronteras vi med det vi själva inte vill eller mäktar kännas vid. I den egna personen. Ljuset hamnar skoningslöst på det egna ansiktet.
En tid senare drömmer mannen om hur han återupplever scenariot igen – i slow motion. Befriad från tidigare anknytningsmönster. Ett högre jag sitter bredvid honom och förklarar vad som händer i scenen med flickvännen – en följeslagare som strör dyrbara och insiktsfulla gåvor.
Växande och befrielse kan inledningsvis kännas som någonting skoningslöst. Men de vill oss det bästa. Att möta våra rädslor och stå kvar ger ett enormt vidgat livsutrymme.
”Love is reckless, not reason…Love risks evrything…” – Rumi
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Läser dina inlägg varje dag… Ger mej så mycket, när kommer boken? Tack Michael för allt ❤
Gaaahh…jag vet det så väl..men känner mig som ett litet barn som inte vet hur man gör…ska börja packa idag..15 års liv i mitt hus ska packas ner i kartonger och om en månad packas upp i en lägenhet..
Jag har min avstängningsknapp…den jag utrustades med som barn..och den har använts flitigt genom åren..oftast helt omedvetet, men även några få gånger med min egen viljestyrka som hjälp…
De senaste veckorna har jag märkt hur det läcker och pyser allt mer…men inte där och då det egentligen skulle..utan under en föreläsning om barn som vuxit upp under liknande förhållanden som jag…på jobbet när ett elevärende blottläggs…eller i bilen på väg hem…
Det är utom min kontroll och jag inser att det är ett steg i en bättre riktning…
Men det är galet skrämmande…
Och jag känner mig så vilsen i att hantera det…
Hur gör man för att montera loss en avstängningsknapp som funnits där så länge? Och vad händer när den försvinner helt?? Känns som om en fördämning kommer att brista och dra med sig en hel massa då…
Stor kram till er alla!
Precis så känns det och precis så är det!
Man tror på riktigt att man ska dö då man översköljs av känslor som tryckts undan under så många år…
Man vet ju inte hur det är att känna så självklart blir man livrädd när då plötsligt vågor av känslor sköljer över en.
Men!
Jag vet också att man överlever, jag är här idag, mer levande än någonsin!
Det som händer när man möter sina känslor och rädslor är att man successivt monterar bort den där avstängnings knappen och inser att det är den som dämmat upp den stora flodvåg med känslor man möter…
Det är jobbigt att känna, men det är också det som är att leva…
Det som händer sen är att du kommer att våga stå kvar i jobbiga känslor, möta dom ist för att stänga av…vilket i sin tur leder till att det inte blir dom där uppdämningarna längre…
Jag säger inte att det är lätt, snarare det jobbigaste man gör, men också det bästa!
I mitt fall tog det några år, med hjälp av kbt och psykolog hjälp samtidigt men jag så hade jag några tsunami vågar i ryggsäcken också…
men det bästa av allt är att jag utvecklats som människa och har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt och gör fortfarande…
Jag är på väg mot den bästa versionen av MIG.,
Stor smärta/mod -stor belöning…❤️
Lycka till, du är värd att må bra så börja med DIG!
Tack Mallan!
Tårögd av ditt svar…jag vet ju så väl…men är så rädd för det…
Jag försöker med förebilder som du…ett steg i taget..men ändå ett steg…
❤️
Exakt!
Ett steg i taget..i din takt och det är ok att vara rädd/livrädd..
Det kan kännas övermäktigt ibland men om du bara står kvar i allt som kommer så lovar jag att belöningen är värt det!
Var stolt över dig själv för varje myrsteg, du kommer närmare ditt Sanna jag!
Jag tror på dig, se flytten som en nystart för dig, då du har möjlighet att bli fri allt som håller dig fast och hindrar dig från allt du förtjänar!
Lycka till!
När det känns som jävligast, tänk att det är då det verkligen händer nåt som tar dig framåt!
Styrke kramar till dig❤️
Våra försvar finns där av en anledning. Du har börjat känna igen dem Em och det är en fantastiskt bra början. Skydden fanns där i syfte att det inte skulle bli för mycket för dig, men nu när ”kläderna” inte längre passar, börjar du se dig om efter alternativ. Istället för en knapp, så ha en ”dimer” – inte allt på en gång. Ett steg åt gången. Värme till dig!
Tror att dimern blivit installerad faktiskt…helt utan min vetskap…
Och det är delvis tackvare dig och din blogg..och det läsandet av den gör med mitt inre..
Tusen tacksamma tankar till dig Michael för det!
Underbar beskrivning ❤️ så träffande
Fantastiska ord av klarhet, sanning och hoppfullhet!
Tack!
Tack Rebecca! Önskar dig en fin söndag!
Exakt så var det för mig och min exman. Inte exakt samma bakgrund, men han lärde sig off-knappen och jag blev ständigt törstande på kärlek och uppmärksamhet.
Och när vi träffades kändes det som att komma hem. Verkligen!
Tack för att du sätter ord på hur vårt förhållande satte ljuset på det vi behöver se hos oss själva.
Samtidigt, nu när förhållandet nyligen tagit slut kan jag känna en så stor bitterhet i att vi inte lyckades läka tillsammans. Vi fick nog upp ögonen för våra respektive sår, men vi kunde inte läka dem tillsammans utan använde dem för att såra varandra. Och så har vi barn. Och jag kan någonstans känna en sådan oresonlig bitterhet och uppgivenhet över att vara tvungen att vara ifrån mitt barn halva tiden för att jag och maken inte kunde läka våra sår tillsammans. I hjärnan förstår jag liksom varför det gick som det gick, men hjärtat skriker ”vad f-n kunde vi inte bara läka tillsammans istället, vi lyckades båda sätta ord på ganska mycket, varför kunde vi inte bara ta hand om det också??!!”
Därtill funderar jag kring vad jag ska söka hos en man. Hos min exmake kändes det ju som att komma hem – och vad hjälpte det??? Vad ska jag leta efter nästa gång – att det inte känns bra???
Idag känner jag mig vara långt långt ifrån mina ibland så kloka resonemang.
Ja jisses! Har exakt samma erfarenhet och precis samma tankar om allt det du skriver.
Det är snart 3 år sedan jag flyttade. Har i omgångar gått och pratat och har äntligen börjat igen. Det är ett digert arbete att läka barnet i sig som blev skadat men jag vet att det är där arbetet måste göras för att jag inte ska upprepa samma mönster när och om jag träffar någon ny.
Hoppas att du hittar kraften att läka barnet i dig!
Så skönt att du hittar läkning. Jag går också i terapi, vilket känns gudomligt skönt, det är en sådan hjälp i att läka barnet. Kan också tipsa om ACA, som är en 12-stegs självhjälpsgrupp för personer som vuxit upp med missbruk eller under andra dysfunktionella förhållanden (som kan vara vad som helst i princip). Här får jag ett fantastiskt stöd i att läka mitt inre barn genom att jag får dela med mig av mina innersta tankar och känslor och får del av andras och inser att jag inte är ensam.
Och ja, det är verkligen, verkligen ett digert arbete. Men jag inser också att jag måste göra det. När jag idag pratade med en 12-stegsvän om hur jag ska göra nästa gång med en man, ska jag gå efter det som inte känns bra eller?? Så menade hon att efter mitt arbete med mig själv kommer jag vara delvis en annan människa och med det se andra saker och andra människor ocj ha attraheras av andra saker, så att det kommer att lösa sig av sig självt.
Det tipset tar jag med mig till min terapeut! Hon vet kanske var det finns grupper!
Och som din vän sa så kommer du/jag att träffa ngn annan personlighet än våra ex när vi är klara med oss själva. Det är vad jag försöker trösta mig med. Att inte upprepa det förgångna. Men det är tufft. Lycka till 🙂
Känner så väl vad du skriver. Känner även igen det där med att komma hem och när allt känns så rätt. Skönt att höra att det finns fler med liknande erfarenheter. Ställer mig också frågan i efterhand, varför kan man inte läka och kämpa tillsammans när MSN blottlagt sitt hjärta för varandra? Jag har även svårt att förstå hur två fina människor som älskar varandra kan såra varandra när ingen egentligen menar något illa. Vissa saker får man nog aldrig svar på!
Nej, det är nog så, vissa saker blir obesvarade. Så hade vi det också; två fina människor som älskade varandra och inte ville varandra illa, men ändå sårade varandra så mycket att kärleken tog slut.
Tänker att det är en sorg att läka ut, och som man sedan får lära sig leva med.
att känna sig levande! hur det ser ut vet bara du! styrkekram!
Fy tusan, vad ont det gör.
Ptsd stryper mitt inre.
Jag plågas av skuld efter separationen… Tanken på att mitt ”bagage” gjorde så att relationen pajade är så bitter… Samtidigt förstår min hjärna att allt inte kan vara mitt fel… Jag ville ha tid med honom & han behövde frihet… Så han ångrade våra framtidsplaner & gjorde slut.
Jag vill ju ha en man som vill spendera lika mycket tid med mig som jag med honom… Jag mådde ju inte bra av att känna att han hellre ville ha egentid.
Min hjärna fattar ibland, men inte hjärtat…
Jag har varit på samma ställe som du. Levt med en man som höll sin frihet och egentid så högt. Medan jag ville ha gemenskap och tillsammanstid. Förstår också precis din bitterhet och frustration över att ditt bagage var skadligt för relationen. Där har jag också varit och är ibland.
Men, och det tror jag egentligen att både du och jag vet, det var BÅDE hans och mitt bagage som ställde till det. Länge lade jag hela skulden på mig själv, men varken jag eller du ska göra det. De har också sitt bagage och ansvaret är till hälften deras. Varma kramar!
Tack snälla för ditt kloka svar! Ja, egentligen Fattar jag med att det är så. Jag tror att hjärtat kommer fatta det också med tiden.
Ta hand om dig.
Var e du förresten?
Telefonen lever visst sitt eget liv…
Jag tänkte fråga var du bor. Känner ibland att det vore nyttigt att träffa andra som gått igenom samma resa. Jag bor i Småland.
Oj, blev fel…
Jag tänkte fråga var du bor. Känner ibland att det vore nyttigt att träffa andra som gått igenom samma resa. Jag bor i Småland.
Vill gärna träffas! Tror att det skulle vara jätteskönt att kunna prata med någon som förstår. Bor några mil söder om Jönköping. Michael har min e-postadress, så hör gärna av dig!
Varm kram!
Otroligt, som vanligt!! Rakt i hjärtat ❤
Tårögd… Både smärtsamt och hoppfullt att läsa! Det ger SÅ mycket att följa dig Michael, och även alla kommentarer.
Tack !!!
Gick ur en stormig av och på relation för några som endast varade 6 månader, där jag var otrygg ambivalent och hon var otrygg undvikande. Vi båda kände ett djup som ingen av oss tidigare känt. Fick insikterna ganska tidigt om mitt beteendemönster och började jobba med mig själv och fortsätter med det genom bla samtal.
Såhär i efterhand tycker jag det mest är jobbigt att få alla inskter och veta vad man kunnat göra annorlunda. Vill verkligen tro på att det kommer något gott ur detta men känner för tillfället stor maktlöshet och har svårt att tro att man får hur många chanser som helst.
allt är som det ska, är det meningen så blir det så igen! när du jobbar klart med dig och du hittar ngn som är på väg åt samma håll med kanske samma mål, då kan man följas åt på vägen….
Det var mitt ex som valde att lämna, själv känner jag att jag borde ha tittat närmre på mig själv i ett tidigare skede. Dessutom är hon anledningen till att jag börjat jobba mer med mig själv och intresserat mig för personlig utveckling vilket hon gjort väldigt länge, så där var vi på väldigt olika nivå. Det är väl där obalansen kom in antar jag. Måste tillägga att jag haft svårt att acceptera vart jag är i livet och att jag varit missnöjd med att jag inte kommit längre med att skaffa barn och dom bitarna vilket jag längtar efter. Jag vet att jag borde vara glad för att jag fått uppleva fina stunder vi hade men det är svårt just nu. Jag hoppas insikterna om att det inte var rätt kommer till mig.
Förstår så väl vad du menar med att få insikter man nästan inte ville ha. Det är en tuff process du är i, men jag är fullständigt övertygad om att det kommer att vara bra för dig, oavsett om du skulle hitta tillbaka till ditt ex eller inte. Allt arbete med dig själv betalar sig i slutändan genom bättre relationer över lag.
Sedan tänker jag att du egentligen vet att du inte kunde göra annorlunda då, för du var inte annorlunda än du var, du hade inte de insikterna du har idag.
Försök att släppa taget om känslan ca maktlöshet, acceptera att vi i mångt och mycket är maktlösa. Och livet kommer att ge dig nya chanser. Livet har inte bara x antal chanser, utan du kommer att få uppleva kärlek och frid igen.
Varmaste kramar!
men tänk om ni inte träffats och du varit kvar i att inget göra, att inte utvecklas…..vilken fin gåva du fått av henne! förvalta den väl! 😉
Har dock svårt att se det som en gåva när man blir lämnad:) men jag förstår vad du menar.
När vi träffades så kändes allt så rätt och vi pratade om att vi mött våran tvillingsjäl och att vi var menade för varandra. Försöker ta reda på anledningen till varför det kändes så starkt, tror det kan ha att göra med att vi träffades i våran ungdom och kände samhörighet när vi sågs drygt 20 år senare i en annan stad. Känner att jag gick in för hårt i relationen, så hårt att jag glömde bort mig själv på vägen för att jag anpassade mig för mycket och ville vara perfekt. Trodde inte att man kunde ge för mycket kärlek, men relationen fick ingen luft och kvävdes tillslut. Jag har förminskat mig själv och nedvärderat mig själv i perioder och det handlar mycket om min självkänsla som går upp och ner och som jag jobbar på varje dag. Det som gör det extra tufft att behöva gå igenom detta här och nu är att jag inte trivs så bra i den stad jag bor och inte har ett så stort socialt nätverk här. Mitt ex är den som stått mig närmst här och den första som jag öppnat mitt innersta för och jag har svårt att tro att någon annan ska förstå mig som hon gjorde och se mig för den jag verkligen är. En liten tröst är att det verkar finnas så många varma och äkta personer som skriver här!
det är väl det som är meningen med att lära sig? att hitta nya sätt att göra olika saker? nya vägar att gå, nya tankar och känslor?
Jag förstår vad du menar och visst lär man sig, mer nu än någonsin. Men hur mycket insikter jag än får och hur mycket jag än jobbar med mig själv så är ju situationen som den är. Antar att den rätte inte lämnar heller för den delen?
Michael skrev en gång att den rätte lämnar inte när det är tufft. Jag blev också lämnad och den tanken håller mig uppe ibland. För visst är det frustrerande att bli klokare, men inte kunna göra något åt det som var för det. Ibland blir jag tokig på att jag inte var klokare då, och kunde ändra på saker så att det inte hade gått som det gjorde.
Men, vi måste försöka hålla fast vid tanken att vi r göra bättre framåt och att livet kommer att ha gott med sig åt oss!
Så underbara insikter! 😀 <3
Har insett att jag lever med en man med naccarsistiska drag. Jag orkar inte mer. Vill bort från detta, rädda mig och barnen. Men HUR? Omöjligt att få hyresrätt. Hade jag bara fått det hade jag flyttat direkt. Är så rädd, så utmattad. Och det pinsamma med att än en gång träffat på ”fel” kärlek.
du är inte ensam! se om du kan få hjälp av ngn, familj, eller kaske kvinnojour? styrkekram!
Söndagkväll och det är de värsta kvällarna. Han ville komma tillbaka men jag sa nej. Och det känns så tungt. Saknar honom och oss och allt som jag hade hoppats på. Men samtidigt så har jag kommit till en punkt då jag tänker stå upp för mig själv. Jag vill inte bli behandlad hur som helst av min man, elaka ord och nedvärderande kommentarer.
Jag älskar ju honom innerst inne, han kändes också som den rätta för mig, en underbar man på så många sätt och vis. Det jag sökt och ännu söker. Men jag kan inte längre acceptera bli behandlad som en skit som är värd att kallas vad som helst eller behandlas dåligt och sedan är det som inget sagts eller gjorts.
Med kärleken för honom kvar går jag vidare ensam och det är så tungt och jag är ledsen. Samtidigt känner jag en ny glädje inom mig, en annan sorts energi som gör mig glad. Känner att nya möjligheter väntar på mig. Och på ett sätt känner jag att jag kommer att möta en ny kärlek när det så är dags.
Sorgen är ändå stor. Hur glömmer man sin stora kärlek och passion? Jag är också så ledsen att han inte såg det han hade, att han inte uppskattade mig – jag som skulle ha gett allt för honom. Just det tar så ont. Att han inte såg det jag gav och hade att ge. Eller om han såg det men struntade i det. Som om det var bara något värdelöst….något han kan få bättre av någon annan….
jag hör din smärta och din sorg, har själv tänkt såhär……om du vill ha litet tankehjälp….hur ska det kunna bli bra? för dig? för honom? vad skulle han kunna göra för att det ska bli som förut eller bättre? för dig? styrkekram! personligen tycker jag det är bra att du sagt nog till hans nedvärdering av dig! vissa saker är inte acceptabla och då måste man vara stark och stå på sig
så spännande ämne detta var! vilken mångfald i kommentarerna…..hur kommer det sig att det första stycket blir till det andra??? varför kan jag inte vara kvar i förälskelsefasen och utvecklas där? varför övergår den i ngt annat? och vilka regler och ’lagar’ tvingas på mig av samhället som styr? om jag väljer att vara helt fri, blir mina konsekvenser av det så straffande att det kanske inte är värt det? hur gör man sen…när lagarna har byggt upp ett bra liv, men känslorna har försvunnit på vägen?