Relationen du har till dig själv kommer att färga och påverka alla andra relationer. Genvägarna finns helt enkelt inte! Det låter kanske självklart, men hur ofta glömmer vi inte det? Allt vi tänker, känner, uttalar, skapar, älskar…kommer från självbilden. Den går bara inte att komma undan!
En härskarpersonlighet t.ex. har ingen ingen relation till sig själv. I alla fall inte en hälsosam sådan. De ser människor som verktyg, något man använder för att driva igenom den egna viljan. När dessa personer möter motstånd genom gränsdragningar från en annan människa, slår hoten och desperationen igång. Genom dessa beteenden blottar de sig själva och hur de ser på jaget och omvärlden. Ju mer gapande, desto mindre människa där inne!
Om du ständigt känner dig överkörd och förminskad av andra, börja titta på hur du relaterar till dig själv: ger du jaget omtanke? Värderar du den du är? Står du upp för dig själv eller anpassar du sönder dig:
”Jag gör vad som helst (nästan i alla fall) för att få känna mig älskad?”
Detta handlar inte ett dugg om kärlek, utan om behov som syftar till att lappa igen tomrum. Vi tror eller har övertygat oss själva om att kärlek utifrån kommer att göra allting fantastiskt. Det är så lätt att lura och förleda sig själv. En massa förklaringar som blir till Sanning.
När du börjar jobba med dig själv, så kommer självkänslan och självförtroendet att växa. Människor som inte skall finnas där, kommer att falla ifrån och nya ta plats. Du kommer att börja städa upp bland dina sociala kontakter på nätet, så att ny och sund energi kan ges luft under vingarna.
Alla har sitt bagage från uppväxten och att gå in i kroniskt mentala analyser kommer inte att förändra någonting. I alla fall inte i praktiken. Terapi fungerar enbart om vi börjar agera utifrån magtrakten. Intellektuellt filosoferande kan vara givande som trevliga samtalsämne, men det förändrar inte din syn på dig själv. Handling gör! Det skapar nya tankar och känslor, som gör att du expanderar ditt livsutrymme. Se över dina vanor – små som stora.
Det går att börja leva i mental och emotionell rikedom genom sina vanor. Det kommer att ”smitta” andra områden som gör att sköna saker börjar hända. Det du säger till spegelbilden har en enorm inverkan på hur du lever ditt liv. Hjärnforskningen är fortfarande i sin linda gällande den massiva inverkan vanor, tankar, känslor och beteenden har på oss. Så var extremt selektiv gällande vilka människor du har nära inpå och vad du övertygar dig själv om i tankarna. Utmana den nedlåtande och/eller begränsande rösten där inne.
Vad behöver du börja ifrågasätta gällande vem du tror att du är?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är sant…att förstå vad man varit med om och vad det gjort med en är väl en viktig del, det kan hjälpa en att inte döma sig själv. Men det förändrar ju inte självbilden. Det är sant. Det dumma är ju att man oftast fortsätter att gå in i möten som bekräftar den dåliga självbilden. Så det krävs ju nya erfarenheter, att sluta med det man alltid gjort och göra något nytt. För min del handlar det om att lära mig bekräfta mig själv. Ta hand om mig själv. Sluta slå på mig själv, börja vara snäll och förstående mot mig själv istället.
Jag sa ifrån häromdagen. Vi har gemensamt kommit överrens om dag när det gäller överlämning av barnen. Kvällen innan hämtas packning som går imellan oss. Men, han har vid flertalet tillfällen glömt att hämta packningen. Vid något tillfälle smsade jag och undrade om han hade tänkt att komma? Fick till svar (mitt i natten) att han hade glömt meddela mig då han var bortrest med jobbet. Nu tycker han att jag ska smsa honom när han inte hört av sig och meddelat att han kommer, för han ”glömmer” att han ska hämta packningen dagen innan barnen ska till honom. Jag sa att det är inte min uppgift att påminna dig om en sådan sak. Det har ju gått ett år, så jag tycker att han borde komma ihåg det. Eftersom jag har tagit största ansvaret när det gäller barnen när vi levde tillsammans, tycker jag att det är skönt att inte ha det nu. Jag är absolut för ett bra samarbete och att vi hjälper varandra, men jag vill inte vara den som måste påminna honom om en sådan sak. Det borde ligga i hans intresse då det är barnen saker. Jag har fått anpassa mig efter honom dom gånger han har glömt packningen, och det känns inte ok.
Jag stod på mig, och nu är han sur.
Hur skulle ni göra? Smsa och påminna, eller låta honom lösa det själv?
Ha en skön helg
LA . Ärligt så hade jag smsat och påminnt, men det är för att jag inte kommit lika långt som du! SÅ stå på dig!
Han får väl ställa alarm på mobilen eller nåt;)).
Allt gott
Hej,
Har varit där du är. I flera år efter separationen ”fångade” jag upp honom. Påminde, skjutsade extra, körde bort till skolan med matsäck, fixade extra kläder osv…fastän jag tom hade annat planerat på min barn fria tid. Allt för att barnen inte skulle känna att de inte var viktiga för honom. Jag fick ju ”fånga” för att han intr prioriterade dem. Efter några år var jag tillräckligt stark för att säga ifrån. Höll mig på min spelhalva och förklarade gång på gång att han hade 50% ansvar han också. Då blev det liv…jag var osamarbetsvillig, satte käppar i hjulet, barnen tog hans parti mm mm. Men, idag har vi varit separerade i sju år och det är ALLTID mig barnen kommer till om det är något, ringer mitt i natten, relationsproblem, kramas och ses titt som tätt. Från utomstående håll har jag fått mycket beröm för att de är så trygga med mig. Något de inte är med honom. Själv kan jag bara beklaga att han inte värdesätter sina barn mer men jag vet att jag gjort det som är bäst för både mig själv och barnen. Även om det var tufft. Lycka till!☺️
Jag är mitt i en separation, där jag börjar ana att det kommer att se ut på samma sätt. Det blir jag som får hålla kontakten med skolan, och kommunicera det med honom, jag som får se till att jympakläderna kommer med, jag som får anmäla till aktiviteter, jag som får ta tandläkare eller påminna. Vill inte, men för barnens skull… Men hur ska man tänka där? Du skriver att du gjort det som är bäst även för barnen när du slutat fånga upp. Kan du utveckla dina tankar där? Jag ifrågasätter inte dig, utan behöver stöd i hur jag själv bör agera, för att jag och barnen ska må så bra vi kan.
Om ni är mitt uppe i en separation, kan det ta tid innan vanorna sätter sig. Du kanske får låta det gå en tid, och sen fundera över och ta tag i hur du vill ha det med barnen.
En tanke, som går lite stick i stäv med det jag tidigare skrev om att inte curla: Om man har trivts med att vara den som har mest koll på barnen i familjen, kan det ju vara fördelar med att få vara den som sköter det mesta i fortsättningen också. Min ex är kompetent vad gäller barnen, men väldigt utestängande, vi har inte mer kommunikation än absolut nödvändigt, och jag släpper barnplaneringen helt på hans veckor. Jag kan faktiskt avundas några av mina skilda väninnor, som fortfarande behållit kontrollen över det mesta av planeringen kring barnen. Nu menar jag inte brandkårsutryckningar för att han glömmer, utan man är överens om att hon sköter det mesta av administrationen, för att det passar båda.
Det är inte din uppgift att påminna honom! Han ”glömmer” så länge han vet att du påminner honom. Jämför med att curla en tonåring, hen tar inte ansvar så länge hen har en förälder som ordnar allt. Tipsa honom om att sätta återkommande alarm på mobilen! Lycka till!
Tack för era ord! Som ni ser har jag mina upps and downs. Mitt modiga starka inre jag säger ifrån, medans den lilla flickan tvivlar, vill ge efter till det osunda. Det blir så tydligt när jag ser det jag har skrivit och det ni har skrivit. Vilken tur att Ni finns. Nya tag mot min kärlek till mig själv.
Vi kämpar vidare, tillsammans ❤️
Hej igen
Jag tror att trots att jag fick ta mycket skit när jag sa ifrån så var det ändå det som var det rätta. Att säga ”stopp – du har faktiskt lika stort föräldraransvar!” Önskar ofta att jag gjort det tidigare. Nu blev många av konflikterna med barnen pga att jag ”mörkat” pappans mindre bra beslut och hela tiden slätat över det. När verkligheten blev påtaglig för dem blev det svårt att ta in och jag blev boven. De hade ju inte sett allt det tidigare.
Samtidigt är det en balansgång. Man behöver inte bli rabiat och stenhård på allt men jag tror det är viktigt att stå upp för sin egen skull och inte göra allt för att man tycker synd om barnen. Mina tankar iaf☺️
Å Michael, det här är en text jag säger amen till. Viktig.
Jag citerar o länkar din blogg på min sida
Har läst Michaels inlägg varje dag de senaste veckorna,en måbrakänsla och insikt rakt in i hjärtat med all klokhet då jag mest behöver det.TACK
Nu testar jag bara. Har försökt skicka kommentar tidigare, som försvunnit!
Har ni råkat ut för att kommentarer försvunnit? Kan man skriva för långt?
Absolut Celeste…kan bekräfta din erfarenhet av att kommentarer försvinner ibland. Jag vet inte varför, men det har hänt mig många gånger.
Jag håller som bäst på att återerövra mig själv. Säga till mig själv att jag är klok, vacker, värdefull. Och behandla mig själv därefter. Jag kommer också mer och mer till insikt om att det är en härskare jag har levt. på. Och jag märker hur när jag nu börjar sätta gränser kring mig själv så tar han till allt mer desperata metoder för att få sin vilja igenom.
Visst börjar allt i min relation till mig själv. Jag håller också med om att enbart mentala analyser av uppväxten inte ger något, om man inte börjar handla annorlunda. Men för mig har det faktum att jag har fått fatt på och kunnat se den lilla lilla flickan som växte upp i en otrygg miljö, gjort att jag förstår varifrån min enorma rädsla för att bli övergiven kommer ifrån. Men visst, hade jag bara sett detta och inte agerat annorlunda så hade inget blivit bättre. Nu börjar jag istället att ta hand om hela mig själv, både den stora och den lilla jag. På så sätt ger jag mitt otrygga inre barn för första gången i livet en trygg famn.
Tack Marianne för att du delar med dig. Jag känner igen din beskrivning. Det ger väldigt mycket att läsa om din resa och den oerhört svåra konsten att sätta sig själv i det främsta rummet. Inte för att det handlar om ren egoism, utan för att det är en nödvändighet om vi ska kunna gå vidare i livet som hela människor. Främst för vår egen skull men även för barnen och en ev framtida ny partner.
Jag fastnade för dina rader om att vad spelar det för roll om vi har insikten och gör mentala analyser, om vi inte börjar handla annorlunda. Jag är där nu – jag behöver komma vidare och gå på action. Jag har insett att jag är så ovan att känna vad jag själv vill och behöver, att jag på något sätt inte vet hur man gör. Jag behöver faktiskt inte be om lov eller ha någon annan persons godkännande utan måste våga förlita mig på mig själv. Vilket jag givetvis borde ha gjort för länge sedan. Ser man det utifrån så kan det tyckas smått absurt med en kompetent och vuxen kvinna som de flesta skulle beteckna som ”driven och med full koll”, men där osäkerhet och gränslöshet ekar mellan väggarna.
Att lära sig att sätta sina egna gränser på ett sunt och vettigt sätt är en bra början. Jag har knäckt koden- nu gäller det att handla.
Kloka Marianne och kloka Helene, vi har sammanstrålat förr på detta forum, jag känner så väl igen mig i era beskrivningar!
Det där med att man måste handla har jag precis också börjat inse!
Min terapeut säger t o m att jag inte är en egen person! Jag som alltid sett mig som kompetent och självständig, och nu är jag vuxen med råge! Jag har förstått att jag inte frigjort mig från en dominant och gränslös mamma, som ville ha sina familjemedlemmar i koppel… Ja, jag gjorde inget tonårsuppror, utan var duktig och välanpassad i min egen gränslöshet. Hon ser inte ens att hon styr och ställer, utan lägger det tillbaka på mig, det är jag som ÄR fel, och hon som fått anpassa sig. Och jag anklagar henne för att hon inte respekterar mina gränser, ja, medberoendekarusellen är igång… Men det är ju vad man gör med sitt liv idag som spelar roll, inte vad man har i bagaget. Jag står också på tröskeln till att lära mig agera på egen hand. Att lyssna till min egen inre röst, istället för det ”förnuftiga” som alla runt omkring talar om för mig. Jag kan känna mig alldeles förvirrad och fylld av beslutsångest inför alla val. Fastnar i huvet för att resonera, men det är ju i hjärtat man känner det rätta! Och sen blir det mer ångest när jag inser att jag gjort fel val i livet… Jag tror jag innerst inne är en kreativ person, som inte vågat lyssna på mig själv fullt ut och följa mina drömmar!
Jag har haft alltför lätt att söka stöd hos andra i mina vägval. Jag ser det som en positiv egenskap att vara lyhörd för olika uppfattningar, men jag har varit alltför osjälvständig. Jag har istället tendenser att skylla på andra som jag låtit mig påverkas av när det blivit fel. Men om jag hade varit bottnad i mig själv hade de ju inte fått styra! Jag valde förstås en man, hos vilken jag kunde fortsätta slippa ta ansvar, eftersom han undvek diskussioner och kompromisser, och dolde sin egen osäkerhet och konflikträdsla bakom en dominant attityd. Jag kan se att jag gett honom skulden för min egen oförmåga att handla. Om jag hade varit en stark person hade jag inte vikit mig för honom. Jag känner faktiskt att jag vill be honom om förlåtelse för detta -alltid ett steg framåt!
Celeste, mycket av det du berättar kunde lika gärna vara mitt liv. Det går igen och våra relationsmönster styr oss nästan som förprogrammerade robotar;) Inte riktigt kanske, men jag har verkligen börjat inse att vi styrs i våra val i mycket större utsträckning än vad vi tror.
Att agera på egen hand är oerhört svårt när man inte gjort det på mycket länge. Allt ifrån att fatta beslut om semestermål, val av hemförsäkring till om jag verkligen ska umgås med hen eller hen. Jag har också förstått att jag levde med en man som jag egentligen uppfattade som dominant men som gjorde mitt liv enkelt och bekvämt. Usch, det låter hemskt, men jag tog sällan första steget och intalade mig själv att det inte var viktigt för mig. Det blev bra det som blev. I efterhand har jag verkligen förstått hur mycket det påverkade vår relation som helhet, och hur jag senare satte mig i någon slags offerroll. Precis som du beskriver så har jag givit honom skulden för att jag hamnade där jag gjorde, inte direkt, men omedvetet.
När vi gick i parterapi nämnde han vid ett tillfälle hur tom och innehållslös han uppfattat mig, och jag minns att jag blev väldigt ledsen efteråt. Kunde inte sätta fingret på det, men nu när tiden gått har jag förstått att de från hans sida både handlat om en projicering men också ett stort mått av sanning. Mitt jag, den som verkligen är jag, hade med åren sakta men säkert försvunnit. Försvunnit i all anpassning i tron om att jag då skulle bli mer älskad, mer sedd och bekräftad. Fast det egentligen är precis tvärtom. Min gränslöshet har gjort att jag idag inte riktigt vet vem jag är, vad jag vill och hur, men jag vet att det finns ingen väg tillbaka. Bara en ny väg framåt där jag bestämmer och där jag får lära känna mig själv igen.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att jag inte får fastna i att analysera allt, jag måste börja leva fullt ut igen. Våga gå ut i livet och inse att det faktiskt går att leva på ett mer ärligt sätt. Tror det är viktigt.
Missade ett inte…..rätt ska vara: en man som jag egentligen inte uppfattade som dominant.
För min del var det mer att jag nöjde mig med att vara missnöjd, och aldrig ställde ultimatum, med det jag inte trivdes med. Han var en tyst ensamvarg, som ville ha uppdelad ekonomi, satsade mesta energin på jobbet, och på sin gamla ursprungsfamilj. Jag blev självständig på ett vis, för vi levde parallella liv, jag var aktiv med fritid och det sociala, men passiv vad gäller de stora frågorna. Fattade helt enkelt inte hur man brukar leva i tvåsamhet! Han såg mig som krävande och egoistisk, när jag tillslut blev ”tjatig” istället för att slå näven i bordet agera utifrån mitt hjärta. Jag tog helt enkelt inte mina känslor på allvar!
Det där med att analysera kontra agera tycker jag är intressant, och då kommer jag in på terapi..,
Jag har gått i psykodynamisk terapi i flera år. Det har hjälpt mig att se mina barndomsmönster. Men jag tycker det har bidragit till att jag fastnat i intellektuellt analyserande. Jag behöver komma åt och känna mina KÄNSLOR. Finns några genvägar?? Lyssna till mitt hjärtats röst i livet och AGERA. Glömma egot och inte planera mitt liv efter förnuftets rädslor, som tidigare.
Jag kan också tycka att terapeuten inte är så intresserad av mitt liv här och nu. Mitt uppe i en separation, har jag massor av problem att lösa, som kommer påverka mitt liv framöver. Jag behöver någon som tänker utanför mina ramar! Som ger puffar i rätt riktning! Nu tar jag upp det jag vill för dagen, men jag ser liksom ingen struktur i terapin. Och hen vill absolut inte styra, i efterhand kring de beslut jag tagit som inte varit så bra får jag höra: ”Du var inte där.” Men jag har ju liksom inte råd med fler onödiga misstag just nu!
Mitt ex och jag gick i parterapi tidigare. När jag ser tillbaka tycker jag vi stod och stampade. ”Ni var inte där mentalt.” var återigen terapeutens svar när jag frågade i efterhand varför vi inte kom vidare. Är det inte terapeutens roll att göra oss medvetna om det vi inte ser, under en rimlig terapiperiod (vi gick ett tjugotal gånger)? Vi tog själva upp våra senaste konflikter, men hen gick inte in på djupet, kärnan i våra problem, som jag själv ser så klart idag.
Jag har själv jobbat som konsult, och min syn är att jag med mina expertkunskaper ska bidra med analys, och göra klienten medveten om problemet som jag ser det. Vi kan ha olika syn, men det är mitt jobb att tala om min expertsyn för klienten. Och sen erbjuda en arbetsmetod med en regelbunden feedback! Sen får klienten göra jobbet i samarbete med mig, men jag som professionell har ju ett ansvar att bevaka att processen går framåt!
Kanske dags att byta terapeut? Några som har erfarenheter av olika sorters terapi som vill dela med sig?
Jag har snarlika erfarenhet av den parterapi vi gick i. Så här efteråt känner jag att vi mest pratade av oss lite hur som helst, i mitt tycke ganska ostrukturerat. När jag förde fram mina tankar om hur våra olika anknytningsmönster påverkat relationen (för mig är vi som klippt och skurna ur relationsmodellerna) så fick jag inte gehör för det jag la fram. Jag menar inte att terapeuten skulle ha givit mig rätt, mer att vi skulle kunna ha pratat vidare och kanske testat och utvecklat tankarna. Jag hade uppskattat en mer direkt analys uppifrån, där vi hade kunnat få möjlighet att se oss från ett nytt perspektiv. Hos terapeuten tyckte jag bitvis att vår kamp, ”vem har rätt vem har fel…” förstärktes. Vår kamp fanns ju sedan tidigare, och den ville vi båda bli kvitt och komma till botten med, men den kom liksom aldrig upp på något konstruktivt sätt.
Tack…den gick rakt in i hjärtat. Kloka ord
Jamen, det där låter ju PRECIS som oss!! Vi fortsatte kampen i terapistolarna om vem som hade tolkningsföreträde vad gällde renoveringsobjekt, jobb,ekonomi och fritidsaktiviteter. Bara lite mer civiliserade än vanligt. Vår terapeut sa att vi hade ett kampförhållande och att min ex var ensamvarg. Men hen förklarade inte VARFÖR och HUR vi skulle komma tillrätta med det.
Under vår terapiperiod läste jag därför journalisten Dan Josefssons böcker ”Hemligheten” och ”Den mörka hemligheten” om otrygg och desorganiserad anknytning. Och om vad dessa mönster kan ställa till med i relationer. Jag kände igen oss direkt, och tog, precis som du Helene, upp anknytningsteorin med vår terapeut. Hen nappade inte heller!
Jag tror inte riktigt på att man som klient själv ska sätta agendan i terapirummet. Inte utan en skarpsynt och tidvis smärtsamt uppriktig terapeut som snabbt ser kärnan i ens problem och styr en dit. Sen får Freud säga vad han vill! Man kommer ju till terapeuten för att man sitter fast i ett dysfunktionellt mönster, och inte har förmåga att se vad problemet är! Är det effektivt att låta ett barn som lär sig ett nytt språk göra det på egen hand, med enstaka inpass från läraren? Man vet ju inte det man inte vet! Jag satt ett år hos min egna terapeut och ville göra om min man och min mamma. Hade gärna velat höra DÅ det jag vet NU, att jag bara kan ändra mig själv, och att det bara är jag som har ansvaret för mina gränser.
Jag tror att en alternativ terapeut, som kombinerar sunt förnuft och sann empati, kan vara minst lika effektiv som en legitimerad. Hen har rätt att säga ”Gör slut med din man, han beter sig som en skitstövel!” utan att förlora sin legitimation. Det vore intressant att höra Michaels syn på terapeutens roll i allmänhet!
Apropå alternativa metoder: Jag blev spådd i handen en gång som fattig student på ett schabbigt café i Berlin. Då hade jag precis träffat min man, och hade redan lite onda aningar. Spågubben rynkade pannan: ”You will have trouble with men. You are too diplomatic, too kind.” Tänk om jag lyssnat på hans intuition då! Då hade jag kanske inte behövt lägga ett par år hos flera legitimerade terapeuter, för att till slut få höra sanningen 25 år senare…
Härlig men sorglig läsning Celeste…. Jag har gjort samma resa som du när det gäller att få upp ögonen för våra anknytningsmönster. Läste också Hemligheten samt en del andra böcker. Även min exman läste Hemligheten så han har satt sig in i en del av vad det handlar om, men inte fortsatt att dela det med mig. Det var av en ren händelse i ett annat sammanhang där någon beskrev en person med undvikande anknytning som det slog mig ”det där stämmer ju på pricken men min exman…” Jag är helt övertygad om att det finns massor att hämta när det gäller relationsbygge om man vågar se sina relationsmönster. Därför har jag blivit väldigt förvånad att det tas emot på ett ljumt sätt av de terapeuter jag träffat. Jag håller med dig till 100%, att vi som söker hjälp vet ju faktiskt inte, vi måste först göra läxan. Det handlar ju om kunskap inget man bara vet. Jag hade verkligen uppskattat en mer öppen dialog, som kanske varit tuff men mer direkt och ärlig. Någon som säger vad hen ser utan att skönmåla.
Det verkar finnas någon övertro på att man själv ska hitta sina insikter i terapistolen, annars kan inte nya beteendemönster integreras. Jag tror det finns en rädsla att undervisa hos traditionella terapeuter. Men vi måste ju lära sig VAD problemen är, VARFÖR vi har dem, och HUR vi kan förändra oss. Och det är knappast något vi upptäcker själva, om vi vispat runt i samma relationssoppa år ut och år in. Åtminstone inte på den korta tid som ett par i kris vanligtvis kan tänka sig att testa parterapi, innan de ger upp.
Tänk om det var så här: Jag går till sjukgymnasten med domningar i tummen. De kan generellt ha sitt ursprung i dolda spänningar i nacke och axlar. Men det måste jag klura ut alldeles själv, förvisso med stundtals ledande frågor från sjukgymnasten. Annars kan jag inte få den djupa insikt som behövs för att jag ska bli motiverad att förändra min kropps rörelsemönster. Jag måste också själv tänka ut, återigen med små ledande frågor från sjukgymnasten, vilken metod som är lämplig för att jag ska träna kroppen långsiktigt frisk. Det är strunt samma om mina besvär förvärras under den långa tid det tar för mig att på egen hand förstå vad min kropp behöver. Det viktiga är att jag själv klurar ut vad de dolda problemen är och hur jag ska gå tillväga. Först då har jag mognat som människa och tagit mitt fulla ansvar för mitt mående…