Likt ett datavirus ställs det mesta på kant; kommandon når inte fram och allt verkar leva sitt eget liv. Saker du inte vill skall visa sig på skärmen poppar trots alla försök till motstånd upp:
”Jag är så fruktansvärt svartsjuk fast jag egentligen inte har anledning till det. Min tillit är rejält skadeskjuten. Jag tänker inte ta hand om en man till. I grunden är alla kvinnor ute efter en man som skall sponsra dem. Det som är sanningen för en kvinna idag kan vara något helt annat imorgon. Tror inte det finns någon man som vet hur man visar kärlek på riktigt!”
Så lätt för mig sitta här och säga att vi bör lämna det gamla bakom oss, inte låta det förgångna ställa till det. Får själv sting av det ibland: dåets kyliga ilningar som gör sig påminda och så försöker jag korrigera mig att vara någon som inte är jag. MEN vakenheten finns där och istället för den förrädiska automatiken, påminns jag om en av gestaltterapins huvudnycklar: ”every moment is a fresh moment.” Vi är fria att fatta nya beslut – koppla ur autopiloten. Kanske behöver vi göra det flera gånger. Nej, det är inte alltid lätt men vem lovade annat?
Och en annan sak – vi kan inte förvänta eller kräva garantier. Det finns ingen konsumentombudsman att vända sig till. Det är som det är. Försök att kontrollera partnern, kräva, misstänkliggöra, curla och överdrivet serva, så kan jag lova dig att de självuppfyllande profetiorna kommer att göra entré. En efter en. Och så undrar vi varför det ”alltid händer mig!”
Personen som är ämnad att vara i ditt liv kommer anstränga sig för att finnas där. Vanorna skulpterar dig – fokus på dem så faller allt sig naturligt.
Vilket bagage behöver du lämna kvar? Vilka nya beslut behöver du känna när solen reser sig vid horisonten?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
”Personen som är ämnad att vara i ditt liv kommer anstränga sig för att finnas där. ” Ojj, det låter nästan religiöst!-var min första tanke när jag läste dina rad. Men sedan förstod jag att du menade att den som verkligen tycker om mig eller den som tycker det mesta hos mig kommer att finnas där utan att jag behöver jaga honom. Eller?
Älskar dina inlägg! Ha en fin dag!
Exakt så menar jag Erika! Tack för din fantastiskt fina respons:-) Det uppmuntrar!
Läst din blogg någon månad nu och så mycket träffar så rätt.
Det är på ett vis så enkelt och självklart att inse och ta ett beslut men samtidigt kommer jag inte dit.
Var nästan där för ett par år sedan då jag drabbades av en utmattningsdepression. Relationen, barn med diagnos och cancer blev lite mkt..
Medicinerar, träffade samtalskontakt och gick på familjerådgivning. Fortsatte ihop. Fick ett tredje barn. Och nu. Jag är helt avstängd.
Har allt man vill ha, hus och barn men fel man. Känner ingenting, iaf inget positivt. Drar mig undan närhetsförsöken, får panik och känner ingen attraktion alls.
Vi kommunicerar inte och har aldrig gjort. Jag ror själv, allt ansvar med barn och hem ligger hos mig. Sambon lägger tiden på sitt jobb, och sina intressen(sitta vid datorn ich träna) och är så frånvarande och ointresserad av framförallt barnen ich att göra saker som familj. Ändå är det han som känner att han offrat saker för familjen. Är så besviken och ledsen. Och bitter. Irriterad jämt.
Orkar inte.
Känner igen mig i det du skriver om att han tycker han har offrat mycket för sin familj. Jag får höra hela tiden att han inte unnat sig något, bara jobbat för att familjen ska få det bra, Vad har man att komma med då?
Han har bara jobbat, jobbat och inget annat. Men varför ska arbete med lön räknas som mer värdefullt än arbetet i hemmet i diskussionerna?
Jag har arbetet nästan heltid och tagit hand om allt hemma och då menar jag allt. Men jag ska bara vara tacksam för att jag har ” fått” vara hemma.
Hoppas du Frida kommer fram till vad du ska göra för att du ska må bra. Kram till dig.
Ja, en fälla många går i: ”offrat mycket för familjen” – men hur blev det med närheten till min kvinna? Kände hon att jag fanns där emotionellt? Frågor att ställa för både män och kvinnor. Fint av dig att uppmuntra andra Mini.
Men hur får man denna någon att förstå?
Han har offrat allt för familjen och gör inget för sin egen del och han ger och engagerar sig så mycket…..
Men när ”gåvorna” känns som krav och engagemanget som en kvävande filt och ingen någonsin har varken förväntat eller krävt att han ska offra sig för något alls blir inte resultatet så bra.
Men hur kommer man fram till det, kärnan av alla problem att lyhördheten dog och sedan dess har våra skepp seglat åt var sitt håll……
Åååååå du sätter orden mitt i prick. Vad jag känner igen mig, jag har inte bett honom att inte göra något för honom själv. När jag har uppmuntrat honom, så har han vänt det mot mig. Vill jag inte ha honom hemma eller så säger jag bara så för att jag själv ska få hitta på något. Nu lämnar jag för att få känna att jag lever och att mina beslut och tankar räknas också. Det jag fick slängt i ansiktet var att jag kommer få ett ” svin” nästa gång någon, eftersom han jag levt med har bara brytt sig om familjen och det finns ingen annan som gör det så mycket som han. Så ledsamt att höra från den man älskat så länge, vad säger man?
Önskar att jag kunde ge dig ett enkelt råd Frida, men det går inte eftersom du är i en praktisk situation som inte är lätt. Och samtidigt tänker jag: vad gör det med dig att leva med en person som bemöter dig såsom du beskriver? Pratar du med någon nu? Du skall inte behöva bära denna tyngd ensam. Det finns hjälp att få. All värme till dig.
Du är inte ensam. Har varit i liknande situation som du och det tog tid, ja år, innan jag fattade beslutet och bröt upp. Så gjorde jag det, rent fysiskt, men blev ändå mentalt kvar i det gamla och träffade mitt ex. med jämna mellanrum. Ibland var barnen med och ibland inte. Vi gjorde aldrig klart separationen ordentligt eftersom han inte accepterade den fullt ut och vi inte kunde prata om hur vi skulle ha det med hus, barn och storhelger etc. Tiden gick och ingen av oss kom vidare utan gamla mönster upprepade sig. En annan man dök upp i mitt liv som hade det jag tidigare saknat, men eftersom jag inte gjort upp med mitt tidigare liv så kom jag ju heller inte vidare där. Nu står jag här stukad och ensam och förbannar min egen rädsla. Förstår att detta svar inte är upplyftande för dig att höra, men vad jag med det vill säga är att du ska göra det som ditt hjärta säger åt dig att du ska göra. Du kanske inte på förhand kommer veta vad som är helt rätt, men jag tror att du känner vad som är fel och då ska du inte fortsätta utsätta dig och dina närmaste för det. Det är inte rätt mot någon och framförallt inte mot dig själv. Följ din inre röst och lycka till. Kram
Tack Mini och Michael för respons!
Känner mig så vansinnigt ensam. Går inte och pratar med någon nu. Har jättesvårt att öppna mig. Fick höra sist när jag hade samtal att jag skulle då det ännu jobbigare om jag gick då, mitt upp i depression och bearbetning av min cancer. Kände inte stöttning i mitt nästan tagna beslut. Tycker det är så svårt också att försöka få fatt i känslorna och vad som är vad i all kaos. Hinner inte ens tänka, livet och vardagen går i 150! Samtidigt vet jag nog innerst inne att jag skulle gått för länge sen. De få gånger vi pratat så säger han att han tycker det är svårt, med familj och att det är jobbigt. Han hade helst varit utan barn. Han tycker det är tråkigt att göra saker med dom och jag och barnen lever vårt egna parallella liv. Jag tycker han gömmer sig bakom ”sån är jag”. Och han försöker inte ens. Tänkte ett tag att ok, jag får hantera hans ”sätt”, men det går inte längre. Förstår inte hur man kan vara så ointresserad och visa så lite engagemang och känslor för barnen.
Jag har curlat på så mkt jag bara kunnat, allt för att underlätta för honom. Jag har inte fått någon avlastning eller ”hjälp” med vare sig barnen el hushållet. Är så ledsen att det gått så långt att jag bara känner förakt och stör mig på allt med honom som person.
Han kom inte ens och besökte mig på sjukhuset efter canceroperation. Jag låg inne i 5dagar.
Jag lider med dig Frida. En av de värsta känslor som finns att känna sig ensam i ett förhållande. Du har barnen. Den närhet du bygger till dem nu är oersättlig. Det är det vackraste som finns.
Jag var deprimerad, trött och sorgsen. Hon som lämnade mig hade inte plats för mig, det fanns inget utrymme i henne kvar för att stötta mig. När jag kom ur svackan och började känna glädje igen kände hon att jag hade styrkan att kunna ta hennes beslut att lämna mig. Pang! Rakt ner i hålet igen. Då sökte jag hjälp. Det ångrar jag inte. Försök att öppna dig för någon. Det är bra för dig och dina barn. Jag har så svårt att förstå att man kan vara ointresserad av sina barn som du beskriver att han är. De är den största kärleksgåva som finns. Det största ansvaret som finns och jag är så enormt tacksam för att vi fick dem tillsammans. De var de som gav mig kraft att gå vidare i det hemska som hände. För deras skull började jag ta tag i mig själv och lära mig vem jag är. Lära mig mina egna fel och brister. Kanske borde han prata med någon också. Kämpa på nu!
Hej Bo!
Det låter som du haft de riktigt tufft men ändå lyckats ta dig en bra bit på vägen! Skönt att höra att det finns hopp.
Jag har också svårt med hans ointresse kring barn och hela familjelivet. Han är så fruktansvärt frånvarande, både i kropp och sinne. Är han hemma sitter han framför datorn eller kanske framför tv:n och då gärna med telefon eller padda i handen. Han tar aldrig initiativ till att hittepå något, och vill inget man föreslår. Det är ju så tråkigt att vara på lekparken och åka till badhuset. På somrarna är han aldrig med vid sjön heller för han tycker det är alldeles för varmt och sitter hellre inne.
Körkort har han inte och tänker inte ta för ”han har inget behov av det”. Att det skulle underlätta mkt för mig tänker han nog inte på alls.
Han är väldigt osocial också, har inte några vänner att umgås med och pratar bara om jobb och vad kollegor sagt el gjort.
Vet alltid bäst, ser ner på folk och är väldigt pragmatisk. Tråkig ich inte speciellt trevlig många ggr.
Han skulle nog inte få nåt ut av att gå och prata med någon. Han ser inget fel eller problem och skyller på nåt vid på sin personlighet.
Tycker det mest är sorgligt. För hans egen del som missar så mkt med barnen, för barnens del som har en så trist pappa och för min del som själv varit del i och skapat denna soppa..
Men Frida, han missar ju livet. Har han någon depression eller har han alltid varit sådan? Hur kan han slösa bort sitt liv genom att inte delta i det ni skapat tillsammans? Fruktansvärt. Tänk när han själv når den insikten småningom…
Ja, det har varit tuff men nu vänder det tror jag. Jag vill inte missa livet och jag vill vara en stor del av mina barns liv vare sig det är tillsammans med deras mamma eller inte. Att göra saker med barnen och få vara med dem är det bästa som finns. Så har jag alltid känt och inget eller ingen kan ändra på det. De är skapade av kärlek och de ska få leva i kärlek. I mitt fall var det mamman som gärna var tvungen att arbeta hemma på helger mm. Så jag känner att jag är ändå van att hitta på saker med dem på egen hand. På något underligt vis mitt i all sorg och besvikelse över att bli lämnad börjar en märklig känsla av befrielse att infinna sig. Konstigt…
Det finns hopp Frida! Du klarar detta!
Jag är ledsen att säga det Frida: han är helt värdelös som partner. En självupptagen… Blir rejält upprörd över hans attityd gentemot dig och barnen. En sådan person är du lyckligare utan. Vi är många som ser dig och vill stötta. Stor kram.
Tack snälla ni för ert stöd, det betyder mkt!
Jag har någonstans försökt hitta ursäkter, att släta över hans tråkiga inställning ich personlighet. Tänk att han är ju ändå snäll? dricker inte, är inte våldsam. Inbillat mig att det är bättre anledning att bryta ich hade varit lättare. Samtidigt så svårt, vi träffades ganska unga var 18 & 20 år. 16 år tillsammans skapar stor vana och trygghet även om mkt saknas. Så får man ofta höra höra att ”gräset är inte grönare..” nä, det är inte ens intressant just nu. Jag funderar inte alls på den där ensamheten eller känner panik inför hurvida jag kommer hitta någon ny. Jag vill bara vara själv, själv på riktigt och inte fast vi är två.
Kram till er!
finner inte ord…<3 har gått igenom två canceroperationer och blivit mycket illa bemött liksom du
jag tror de män vi har blivit illa behandlade av är i behov av nån form av hjälp för jag vill inte tro att gemene man är så empatilösa som de män vi har/haft
tyvärr har de inte den insikten själva
skickar en stor varm kram till dig och hoppas den värmer lite i alla fall
Hej Frida! Fy,vad illa berörd, jag blir av ditt öde. Jag önskar, jag kunnat hjälpa dig. Har själv, stannat kvar i trasiga relationer, alldeles för länge. Nu är jag själv, och känslan av att jag bestämmer allt i mitt liv, är nästan sakral. All styrka till dig, medsyster!
Tack!
Ja jag kan förstå den känslan, kan längta efter det också! Är så trött på ensamheten i tvåsamheten.. Då är det mkt bättre att vara ensam. Då hoppas man inte på någon annan och slipper all irritation och besvikelse det för med sig när man aldrig får det man behöver.
Jag känner också igen mig, tror vi alla kan göra det på sitt sätt. Jag för min del tycker att jag har med mig allt bagage, men försöker ta en dag i taget och acceptera den jag är. Ibland tänker jag att vi kanske har för stora drömmar om perfekta relationer. Det finns inte, lyckan måste komma inifrån. Kärleksrelationer är inte till för att vara tillfreds, mest för att vi ska utvecklas , och avnjutas ibland. Det finns ingen helhet i våra relationer, de är bara en bit av våra liv. Vi växer i dem och kärleken kommer och går. Tror vi lägger ner för mycket energi på att vi ska må bra av relationen. Kärleken finns där när vi känner tillit. Mår man dåligt i relationen mår vi dåligt, vi hoppas på att vi ska bli sedda. Det vill ju alla, och det är smärtsamt när det inte funkar. Jag har själv börjat om med samma man och våra negativa mönster upprepar sig gång på gång, jag vet också att förändring sker inom sig själv. Vi lan aldrig ändra på den andre, men vi kan se på vår egen utveckling, bejaka oss själva. Och utifrån det lita på att vi väljer vår egen väg när det är dags!! Kram