Hans blick verkar trött:
”Hon är ständigt på mig och talar om hur otillräcklig jag är. Jag är inte lycklig och har stängt av.”
Kvinnan berättar:
”Han är fullständigt ointresserad av en djupare kontakt med mig. Mina känslor verkar vara som ett främmande universum för honom. Jag är en skugga av den jag en gång var!”
Berättelserna är många och sorgliga. Människor som inom sig vet att de är i fel förhållande, men som lärt sig att släcka ned lågan på insidan. En klassisk överlevnadsmekanism för att orka med. Trötthet och uppgivenhet som närmaste följeslagare.
Så vad är det som hindrar oss? Vad är det som gör att vi dribblar bort våra sanningar i hjärtat?
Som jag ser det, finns det två grundfundament i livet: rädsla och kärlek. När vi är rädda för separation, ensamhet, inte klara oss ekonomiskt, skuld inför barnen, obehag eller panik inför att behöva såra någon och frågan:
”Tänk om jag begår ett enormt misstag?”
Kärleken däremot; vill oss väl. Alltid! Den är pålitlig och vill se oss räta ut våra ryggar. Den vill aldrig att vi tigger om torra bekräftelsesmulor.
Våra hjärnor har en emellanåt en tendens att försköna och idealisera för att orka:
”Det kanske ändå inte är så farligt? Jag inbillar mig nog och är för känslig…”
Vi ”fryser” positiva minnesbilder, därför att de i vissa lägen är skönare att hålla fast vid, än att behöva se hela filmen (som inte är skönhetsredigerad).
Vi har så många tillvägagångssätt att välja mellan i försök att bedöva jaget: alkohol och festande, bekräftelsesurfande, förnekelse, avtrubbning, trötthet, bortförklaringar, sex, skuldbeläggande, offerkostymer, ilska, bitterhet etc.
Vad skulle du göra om rädsla inte höll grepp, utan du istället valde och agerade utifrån det du egentligen vet här inne?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Hur blir man kvitt skuldkänslorna och anklagandet; ” Du har förstört en hel familj, allt det vi har byggt upp under alla år”, ” Det går aldrig att få tillbaka” och så vidare och så vidare….. Och hur blir man kvitt sitt eget ältande; om hur det hade blivit om man istället gjort si eller så….. Alla tankar som trasar sönder och samman en själv inombords.
Ett kort svar vad jag skulle göra… LÄMNA!
Jag tänker tillbaka på tiden med min fd och funderar över under hur många år jag stängde av. Jag kommer fram till att det var väldigt länge, flera, flera år. Sorgligt – ja.
Idag tacksamhet att jag är fri och mår bra. Idag lever jag efter mottot ”att känna är att leva”. Ibland gör livet grymt ont, men hellre det än att inte känna någonting alls! Att få känna både sorg och äkta glädje är verkligen att leva och jag är mest stolt över att jag idag visar mina barn att vi lever och känner tillsammans!
Brev till min mans älskarinna
Hej,
Eller hur börjar man ett sådant här brev?
Jag måste skriva till dig och försöka förklara för dig hur enormt illa ni har gjort mig med er otrohet. Eftersom du inte verkar kunna förstå det när jag har pratat med dig eller skällt på dig i telefon och ni ändå fortsätter den här otrohetsaffären i olika former så skriver jag till dig.
Min man upplevde tydligen inte vårt äktenskap som det allra bästa när ni inledde er otrohetsaffär för några år sedan.
Men att för mig behöva ha en tredje part inblandad i vårt sköra äktenskap blev till ett helvete av ångest och sorg för mig.
Den hösten försökte jag förstå vad som var fel med vår relation, jag fick då känslan av det var någon annan med i bilden och det var det ju Du.
Den julen som kom var ingen rolig jul men vi bestämde ändå att försöka igen. Han sa att han hade inte träffat någon ny när jag frågade. Då hade ni haft ert SEX förhållande ihop i 3 månader!
Januari året efter var något bättre men snart försvann den bra känslan igen och jag började snoka.
Att snoka i den privata delen av någons liv är så lågt att göra men jag var ju tvungen att hitta bevis eftersom något kändes så väldigt fel.
Beviset; era första mail hittade jag och trots alla farhågor var det jag läste då en chock och resten av den historien är du ju väl bekant med.
Vi, min man och jag bestämde trots allt igen att göra ett nytt försök och det kändes så bra tills någon gång mitt i sommaren då jag fick känslan igen av någon annan (du) fanns med.
Åter igen hittade jag hemliga mail mellan er sedan månader tillbaka. Ställde till ett himla liv och konfronterade både min man och dig, älskarinnan. Ni lovade igen att sluta och min man ville leva med mig.
Äntligen tänkte jag är mardrömmen över och vi kan återigen börja hitta tillbaka till varandra.
Ack vad jag bedrog mig.
En tredje gång kom den fula känslan tillbaka till mig och den kom någon gång i februari året efter. Genast tillbaka till ruta snokade igen….Det gav resultat igen; ni har trots allt som varit börjat maila i hemlighet till varandra igen.
Under den våren hade jag fått ångest varje söndagskväll över att det är en ny vecka och ni träffas igen efter helgen.
Det började som vanligt med ångestkänslor på söndagskväll, men det var värre än någonsin över att det snart är måndag och ni åter träffas på jobbet, varför det var så illa just den kvällen visste jag inte då.
Det förstod jag sedan när hans mobil pep till på måndagsmorgonen och sms som började med ” äntligen måndag, längtar”
Ska aldrig helvetet ta slut var min tanke när jag pratade med med min man innan jobbet och smsade dig och var galen på dig, älskarinnan igen.
Då lovade min man att det inte skulle hända igen…. att ni skulle ha hemlig kontakt. Men nu vet jag bättre….
För 4:e gången och sista förstår jag i mitten på sommaren att ni har kontakt igen. Nu via hemliga sms igen för att sedan gå över till mail igen. Jag märker det på min man när det sker han blir frånvarande på något sätt.
Vad är du ute efter i din kontakt med honom???
Din man behöver nog med få veta om allt detta så han vet vad det är för kvinna han lever med.
En kvinna som ligger med en arbetskamrat på sitt arbete.
Era arbetskamrater bör kanske också få veta…tänk vad ni lurar
dem!!!
Istället borde du hand om din familj!!!!
Dina barn verkar behöva en närvarande mamma istället för en som tänker på, längtar efter och skriver till en annan man som är en arbetskamrat.
Idag har jag förstått att han längtar tydligen efter dig, så jag vill inte vara nummer 2 längre. Varsågod han är din!!!
Han blir bara uttråkad och rastlös av att vara med sin familj, det är dig han vill ha.
En hustru som krigat, stupat och håller på att komma ut på andra sidan!!!
Fy Marie…vad du berör mig med ditt brev. Jag är ledsen över vad du tvingats utstå. Svek och lögner om och om igen. ❤️
Åh Marie. Vad ditt brev berör. Har själv råkat ut för den där känslan. När man väl snokat och man hittar ”bevisen”. Fy fan!! Jag tycker du har varit otroligt stark som orkat dig igenom lögn efter lögn och ändå försökt tro på att det kommer att bli bra. Din tillit till din man måste ju för fasiken varit nere på minus. Hur kan man som partner stanna kvar i sin relation och samtidigt ha ngn annan vid sidan om. Både ha kakan och äta den…
Du verkar stark Marie! Håller på dig! All lycka till i framtiden.
Marie ditt brev berör mig djupt, och jag blir så arg. Att bli utsatt för otrohet gör så fruktansvärt ont, att bli så grymt sviken. Varför inte bara avsluta det man har innan man påbörjar nått nytt? Mitt ex var otrogen en längre tid innan vi separerade och det är det som har varit det svåraste, ett sår som kommer ta lång tid att hela om det någonsin gör det. Och heja Marie du klarar detta, du förtjänar vara nummer 1 ALLTID.
Styrkekramar till dig.
Men jag valde att lämna…leva snålt ekonomiskt, bara träffa min dotter varannan vecka….men jag gjorde det, jag lämnade det kärlekslösa förhållandet…stolt över mig själv men samtidigt förlamad av sorg….
Heja dig Marie från en som också upplevt otrohet med grannfrun samt sonens klasskompis mamma. De träffades med barnen i som förevändning i ett helt år. Vidrigt och Snuskigt. Jag är så tacksam nu att jag är fri!!’ Det är inte vilka som helst som kam göra och leva så. Det är riktigt risiga människor med stora Egon . Otroligt hälsososam relation.de kommer ha. OBS ironi. Lovar du är värd en bättre man. Idialisra honom inte mer. Han är bara en liten skiit ingen riktig man och det är ju det man vill ha.
Att tillslut ta steget är stort och känns som liv och död att ha varit levande begravd. Att det sakta blir bättre och jag njuter av ensamheten att slippa ha ont i magen när jag öppnar lägenhetsdörren och hoppas att han inte ska vara hemma. Att inse att kärleken är helt över och sakta försvinner tvivlet om jag gjort rätt det dåliga samvete att gjort någon illa sårat någon djupt. Men samtidigt visat mig själv kärlek och att jag tillslut lyssnade på mig själv även om det tog flera år innan jag tog steget. Det har gått en kort tid men sakta blir jag mer säker att steget var rätt låter mig känna glädje samtidigt som jag tillåter mig sörja det som varit. Jag tar ett steg i taget.
Oj Marie det där lät jobbigt! Jag känner igen mig i din historia men ändå inte! Gick själv också tillbaka 4 gånger , idag drygt 2 år senare förstår jag inte varför? Förstår också din förtvivlan över den andra kvinnan, ibland fokuserade jag mer på henne än på mitt ex. Men det är han som valt att vara otrogen , de är han som förstört allt eftersom han bara kunde avslutat relationen som de flesta normala människor gör om de inte vill fortsätta en relation. Det som varit svårt för mig att släppa är att hur kan en människa som man levt med i 8 år ljuga för att få tillbaka mig när han bevisligen inte ville ha mig tillbaka! Jag hoppas Marie att du kan stå emot för det kommer inte att bli bra tänker jag utifrån de du beskriver ❤️
Har läst ditt inlägg flera ggr, varför? Det väcker ett intresse i min terapeutiska ådra. Du skriver ”Tänk om man begår ett misstag”? Varför låter man de orden så ofta få styra och vara en broms, i relationer som kanske vingklipper och till och med förgör? Är det för att normen i samhället säger att man ska vara två? Och detta om man tagit ”rätt” eller ”fel” beslut, det visar sig ju ALLTID först efteråt !? Trots det så stannar många kvar alldeles för länge, för att vänta in och förvissa sig om att man gör ”rätt”! Men man får ju inget svar på det…förens efteråt! Varför gör vi då så, när vi alla egentligen redan vet att vi måste ta ett beslut, och ta konsekvenserna av det, innan vi kan få svaret? Jag tror som du säger, att det beror på rädsla i olika skepnader. Men det blir tyvärr en ursäkt inför oss själva, vi tror det är ett teckna på att det beslut vi är på väg att ta är fel, det håller oss kvar i osunda relationer alldeles för länge! Så hur kan man lita på att något som känns så smärtsamt, faktiskt kan vara rätt!? Det är inte enkelt…
Men dessa som väljer att gå ”för snabbt” då, hur tänker du kring det? De som vet snabbt när det är dags att gå vidare, som känner sig själv så väl att ”kampen” uteblir, man väljer bort sträckan där man försöker ”hitta tillbaka” för man vet att det är över. D.v.s det som kändes rätt, visar sig efter nåt år, vara fel. Min erfarenhet säger mig att de som ”kämpar ” får en klapp på ryggen, de som relativt snabbt väljer att ta nya beslut och lämna, blir normbrytare och måste ofta försvara sina beslut och känner sig ”konstiga” och utanför. Hen blir den där som ”alltid har nån ny”.
Om det är ”nåt” som man redan i de första mötena känner är ”fel”, så ska man lyssna på det. Tyvärr, det kommer inte försvinna ..
Håller med dig Mia. Jag står med en fot i relationen och en utanför. Magkänslan säger klart och tydligt vad jag borde göra. Men varför gör jag inte det? Kanske är det fel? Kanske kan det bli bättre? Men jag har känt så här fram och tillbaka i minst 3 år. Å det har varit slut och bra i omgångar mellan oss. Kan det någonsin bli bättre?
Sårad – lita på din magkänsla! Det är när vi köpslår med vår magkänsla/intuition som vi går vilse.
Du har känt så från och till i 3 år… Så Nej det kommer inte bli bättre! Lämna och gå vidare med ditt liv, du lever en gång (iallafall vad vi vet ;)) och du har rätt att leva det så som du vill! Tiden går, och det kommer en dag då vi ångrar det vi inte vågade!
Rädsla för det okända väcker starka känslor, blanda inte ihop det med att det skulle vara ett tecken på att du tar fel beslut! Ta dig igenom rädslan. Allt som tar oss utanför vår egen komfort zone är obekvämt och ibland smärtsamt, men det är det som får dig att växa. Det är ett bevis på att du gör något annat än du gjort tidigare!
Svik inte dig själv, lita på din inre kompass, lycka till.
Tack Mia:-)
Michael, dessa ord var de mest sanna ord jag har läst på länge❤️….och jag vet att det kommer flera. Tack, för en insiktsfull blogg❤️.
Jag fyller år. Han är inte här. Han prioriterar annat som är viktigare än mig.