Hans blick verkar trött:

”Hon är ständigt på mig och talar om hur otillräcklig jag är. Jag är inte lycklig och har stängt av.”

Kvinnan berättar:

”Han är fullständigt ointresserad av en djupare kontakt med mig. Mina känslor verkar vara som ett främmande universum för honom. Jag är en skugga av den jag en gång var!”

Berättelserna är många och sorgliga. Människor som inom sig vet att de är i fel förhållande, men som lärt sig att släcka ned lågan på insidan. En klassisk överlevnadsmekanism för att orka med. Trötthet och uppgivenhet som närmaste följeslagare.

Så vad är det som hindrar oss? Vad är det som gör att vi dribblar bort våra sanningar i hjärtat?

Som jag ser det, finns det två grundfundament i livet: rädsla och kärlek. När vi är rädda för separation, ensamhet, inte klara oss ekonomiskt, skuld inför barnen, obehag eller panik inför att behöva såra någon och frågan:

”Tänk om jag begår ett enormt misstag?”

Kärleken däremot; vill oss väl. Alltid! Den är pålitlig och vill se oss räta ut våra ryggar. Den vill aldrig att vi tigger om torra bekräftelsesmulor.

Våra hjärnor har en emellanåt en tendens att försköna och idealisera för att orka:

”Det kanske ändå inte är så farligt? Jag inbillar mig nog och är för känslig…”

Vi ”fryser” positiva minnesbilder, därför att de i vissa lägen är skönare att hålla fast vid, än att behöva se hela filmen (som inte är skönhetsredigerad).

Vi har så många tillvägagångssätt att välja mellan i försök att bedöva jaget: alkohol och festande, bekräftelsesurfande, förnekelse, avtrubbning, trötthet, bortförklaringar, sex, skuldbeläggande, offerkostymer, ilska, bitterhet etc.

Vad skulle du göra om rädsla inte höll grepp, utan du istället valde och agerade utifrån det du egentligen vet här inne?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se