Jag har egentligen mitt eget svar på frågan i rubriken, men tänkte ändå höra med er vad ni säger. Har en del funderingar kring ämnet eftersom jag ser det omkring mig och vet hur formbara vi människor är utifrån våra livserfarenheter.
Det var bloggvännen Linda som berättade hur människor i hennes omgivning verkar gå vidare ”hur lätt som helst”, efter nyligen lämnade förhållanden (tack för att du gav mig en bloggrubrik vännen).
För flera år sedan läste jag (kommer inte ihåg var) att personer som valt att skilja sig/separera sig en gång, fick lättare göra så i framtiden. Det stämmer med vad jag ser i mitt arbete, även om det också finns EN HEL del undantag. Vi är komplexa individer.
VÄNJER VI OSS NÄR VI AVSLUTAT ETT PAR RELATIONER? GÅR VI HELA VÄGEN IN MED OSS SJÄLVA NÄSTA GÅNG ELLER BLIR NÖDUTGÅNGARNA FLER?
Vi kanske upptäcker att vi överlevde första gången, vilket gör att dramatiken kring ett avslut inte längre är så stark. Det där skrämmer mig en del, för tänk om vi blivit lite för härdade p.g.a. besvikelser.
Så här tänker jag: kärleksrelationer förväntar sig att vi är villiga att offra en hel del av egot, att vi släpper kontrollen och ger oss hän. Inte för att vi är tvingade, utan för att vi vill och inte kan annat. Kraften inombords ger oss mod att hoppa in i det okända. Vi behöver ha med oss den ”oskyldiga” inställningen. Gång på gång.
Jag är jättenyfiken på era tanka kring detta.
Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Svår fråga att svara på . Jag tror men detta är min personliga åsikt att man efter att ha separerat en gång blir mer hårdhudad, att man i nästa relation på ett sätt vet mer sin gräns, vad man vill ha ut och vad man står ut med.
Kanske att man på ett sätt värnar mer om det egna jaget .både en fördel och en nackdel. //maria
Det ligger mycket i det du säger Maria. Tack för att du delar med dig.
Jag lämnade min första man för 7 år sedan (15 år tsm). Detta var jobbigt på det sättet då jag samtidigt bytte yrke, jobb och flyttade men annars var det en oerhörd befrielse. Han var inte snäll och jag älskade inte honom. Tror inte jag någonsin gjort det.
I mitt andra äktenskap blev jag så oerhört förälskad, Förälskelsen gick över i en djup kärlek. Men det har varit tuffa år och han orkade inte så han lämnade mig en dag utan förvarning i höstas. Detta knäckte mig totalt. Jag lämnade verkligen ut hela mitt hjärta här. Han var också gift förut och jag vet nu i efterhand att han inte lämnat ut hela sig i vår relation (tror jag).
Tror tyvärr att du har rätt, människor verkar inte ”go all in” utan hålla ett litet liter avstånd för att inte bli alltför sårade. Detta är ju fruktansvärt egentligen. Jag själv är en person som antingen är av eller på. Känner inte att jag kan vara något annat. Men det skrämmer mig, vågar man släppa in någon igen?
Har vi något annat val än att våga igen och igen Linda? Och igen…Tänk på vad ditt efternamn betyder:-)
Jag tror såhär, att om man är den person som lämnar, så blir det på något sätt lättare. Men att bli lämnad tror jag inte blir lättare, jag tror inte att man ”vänja” sig vid det. Sedan tror jag att det handlar mycket om att den person som lämnar, den har kanske funderat över det en längre tid och när separationen sker så har han/hon gjort en stor del av bearbetningen redan. Detta är mina egna erfarenheter och när jag tänker framåt så vet tror jag inte att jag vågar gå ”all in” i ett nytt förhållande på många år än. Känner att jag skulle ha så svårt att lita på någon!
Längtar till att se DIN TID komma cj.
Efter 22 år med en narcissist var jag ganska nedbruten. Svårt att hitta sej själv igen. Efter 1,5 år mötte jag en man jag vågade lita på. Vi delade med oss av svåra erfarenheter och stöttade varandra. Han lyfte mej under en mycket svår tid och jag är väldigt tacksam för det. Men plötsligt bröt han allt och sa att jag var inte rätt kvinna trots allt. Han hittade snabbt en annan, som han hade på lut, och flyttade ihop med. Och kvar stod jag med ett brustet hjärta. Det var dödsstöten på nåt sätt. Nu tror jag inte jag kan lita på en man igen på mycket lång tid. Kanske blir jag härdad av detta. Kanske blir jag själv en sån som lämnar, innan jag själv blir lämnad…
Amq – det finna alltid någon som är rätt för oss (väljer att tänka så) och din tid kommer också. Säger inte så utifrån någon falsk optimism, utan för att bra saker sker. Varma tankar till dig och tack för att du har modet att dela.
Tack. Kanske är det så att det finns någon som är rätt för mej. Tyvärr tror jag att det var han jag nyss träffade… och då är det svårt att gå vidare.
Sorgligt om det är så att vi av våra krossade hjärtan och att sorgen av att blivit svikna o bedragna gör att vi tappar helt tron på kärleken, det enda som egentligen betyder något i våra liv.
Jag har blivit totalt manglad och överkörd i två av mina relationer ( det är också de två jag haft) och ibland finns en liten rädd röst inom mig som säger ”aldrig mer” ”stäng hjärtat” ”lev ensam” , men jag vägrar fullständigt låta den få fäste inom mig.
Jag vill fortsätta tro och hoppas på den mogna, sanna och djupa kärleken. Jag vill tro att den kommer till mig och aldrig lämnar mig, låter mig få vårda den och uppslukas av den. Jag VILL ge mig hän och jag vill känna en själslig samhörighet, detta innebär att jag måste fortsätta tro och våga låta människor komma mig nära och jag måste våga ge mig hän.
Kanske jag möter någon som blivit rädd och är stängd eller endast släpper in mig halvvägs då hoppas jag att jag har den insikten och medvetenheten idag att jag tidigt väljer att gå om den jag möter inte vill eller kan ta emot min kärlek ❤️
Dina ord är fyllda av hopp Ewa och det är skönt att du inte släppt hoppet och den friska ”naiviteten” – där cynism inte tillåts slå rot.
Jag vet faktiskt inte om det blir lättare.. Svår fråga… ! Men någonstans spelar det nog in att man lärt sig något om sig själv i ett tidigare avslutat förhållande ( varför det inte funkade) och vet att ” så vill jag inte ha det igen ”. ( om man är den som lämnar ) Samtidigt så är ju förhållanden inte klockrena kartor. Det blir trots viljan inte alltid som man tänkt. Jag tor som Cj skriver att den som går har bearbetat sitt beslut långt innan det når mottagaren.
Jag tror oxå att den som lämnar kommit långt i sin process när beslutet väl ”levereras”. I mitt eget fall så är min fru förälskad i en arbetskamrat som i nuläget har ”backat ur”. Frun flyttade till lägenhet idag, så första kvällen själv nu…. Jag har ett hopp om att hon ska ”komma till insikt” och ändra sig om några månader. Jag vill inte ha det hoppet men kan inte förmå mig att släppa det. Jag förstår ju att jag kommer stå och stampa tills jag lyckas släppa hoppet, eller går processen att läka ändå framåt?
Tankar och känslor ska sjunka in och landa, hjärnan går på högvarv emellanåt, det är som att stå på en balansbräda kan jag tycka med stort djup …! visst vill man läka,men jag personligen inser att jag inte har nåt grepp om när. Jag kan bara inse att min kompassnål inte funkar just nu .. Och försöka ta hand om mig själv så gott det går ändå.
Du har nog helt rätt i det du skriver Lin. I mina klara stunder så inser jag oxå att jag måste acceptera att må dåligt och att när huvudet är redo så kommer det av sig själv. Det är bara frustrerande att man inte kan påverka sin situation och ta ut en riktning. Men det kommer väl, tids nog.
Visst är det så, förstår dig precis. Jag sörjer sveket och att hag blev bedragen, känner mig förorättad och kränkt, sörjer den person trodde var rätt, sörjer de gemensamma vänner som från början var hans och nu ändå fryst ut mig, utbytt som en gammal vinterjacka man tröttnat på. Och en ny som provades ut redan innan den gsmla lades undan. Men: aldrig att jag vill återskapa vår relation. Det är jag för stolt för, och det hade jag heller aldrig känt mig fortsatt trygg i.
Ta det lugnt. Räkna med att det kommer att kännas jobbigt länge. Och låt det göra det. Känslor kan inte stängas av. Förr eller senare kommer de till ytan. Att bryta upp är svårt. Acceptera det. Acceptera dina känslor. Egentligen borde jag inte ge några råd, jag som själv sitter med svår hjärtesorg och en oförmåga att släppa. Men jag vet att när jag är färdig med läkeprocessen så kan jag gå vidare och förhoppningsvis hitta nån som är bra för mej.