god morgon

Jag har egentligen mitt eget svar på frågan i rubriken, men tänkte ändå höra med er vad ni säger. Har en del funderingar kring ämnet eftersom jag ser det omkring mig och vet hur formbara vi människor är utifrån våra livserfarenheter.

Det var bloggvännen Linda som berättade hur människor i hennes omgivning verkar gå vidare ”hur lätt som helst”, efter nyligen lämnade förhållanden (tack för att du gav mig en bloggrubrik vännen).

För flera år sedan läste jag (kommer inte ihåg var) att personer som valt att skilja sig/separera sig en gång, fick lättare göra så i framtiden. Det stämmer med vad jag ser i mitt arbete, även om det också finns EN HEL del undantag. Vi är komplexa individer.

VÄNJER VI OSS NÄR VI AVSLUTAT ETT PAR RELATIONER? GÅR VI HELA VÄGEN IN MED OSS SJÄLVA NÄSTA GÅNG ELLER BLIR NÖDUTGÅNGARNA FLER?

Vi kanske upptäcker att vi överlevde första gången, vilket gör att dramatiken kring ett avslut inte längre är så stark. Det där skrämmer mig en del, för tänk om vi blivit lite för härdade p.g.a. besvikelser.

Så här tänker jag: kärleksrelationer förväntar sig att vi är villiga att offra en hel del av egot, att vi släpper kontrollen och ger oss hän. Inte för att vi är tvingade, utan för att vi vill och inte kan annat. Kraften inombords ger oss mod att hoppa in i det okända. Vi behöver ha med oss den ”oskyldiga” inställningen. Gång på gång.

Jag är jättenyfiken på era tanka kring detta.

Vilka är dina erfarenheter?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare