Någon frågade mig varför jag tror att det emotionellt tömda hjärtat inte vänder om. Har hört från väldigt många kvinnor (och några män) som lämnat relationer efter år av vånda, skuld, ensamhet och brist på lyhördhet. När attraktionen, kärleken, djupare respekten och tilliten är borta… är loppet kört. En naturlag!
Hör om män som går från härskare till ”ödmjuk” tjänare över en natt då hon uttalar de tre orden: ”jag vill skiljas.”
Varför lyssnas det endast när megafonen slås på max och chockar?
Vi kan aldrig vinna mot naturens relationslagar. Vi kan försöka halta med ett tag men en dag är det helt enkelt för sent.
När hennes ögon ser med medlidande utan attraktion… när det som en gång var beundran vänts till innerlig längtan bort…när irritation och ilska övergått i likgiltighet…finns det absolut ingenting i världen du kan göra. Förutom att sörja och bestämma dig för att agera värdigt. Och bli mer insiktsfull och lyhörd så att framtiden kan sända någon som en dag stryker din kind och känner att detta är ”hemma.”
Växande kan göra förbannat ont.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Förbannat ont… och att få honom att förstå att likgiltigheten är sista anhalten innan det är dags att vi inte är tillsammans längre, den biten känns som en evighet pga att jag har så svårt att uttala de där orden, att det inte finns något hopp längre och att mitt hjärta är tömt… kan han inte bara inse att det är kört och det inte går att laga, istället för att acceptera att allt är dåligt och inte göra något åt det. Livet alltså, inte en fest alltid.
Tack för fantastiskt bra inlägg varenda dag, pricken över i;et gång på gång. Hur svårt kan det vara att bara ta tag i dessa jobbiga grejer?
Om inte du kan komma dig för att uttala orden om att det är slut, varför förväntar du dig då att han ska göra det?
Charlotta
Tror att jag har gått in i något ”mode” där allt annat får ta plats, jag knuffar beslutet framför mig och innerst inne kanske jag tänker att om jag är en riktigt dålig fru så vill han ändå inte vara med mig?
Tänk om han resonerar på samma sätt? Ni kanske båda två går och väntar på att den andre ska våga ta steget. Under tiden kanske ni båda gör er så tråkiga och hopplösa som möjligt för att mana fram beslutet hos den andre och i processen far både du och han mer illa än ni skulle behöva göra. Bara en tanke…
Charlotta
Tack, Charlotta. Jag är närmare än någonsin nu tror jag. Allt kommer att bli bra…
Är så fruktansvärt svårt att det inte går att föreställa sig.
Och eftersom vi är väldigt många som har hanterat det på samma sätt kan det inte vara någon enstaka företeelse.
Lös problemet med varför vi inte klarat av att ta tag i detta när vi verkligen skulle behövt göra det, och jag tror att Nobelpriset i psykologi är ditt.
Säker på att många i efterhand säger precis samma sak.
I grund och botten finns det säkert orsaker till det. Hemskt vore det annars.
Kan bara beklaga att man inte varit mottaglig förrän det kanske var försent
Så hemskt tråkigt att inte kunna påverka den man älskar allra mest, åtminstone har älskat allra mest men inte fått samma respons som förväntat. Även om jag sänkt mina krav gång på gång så är det en stor sorg att inte ens det har hjälpt, stort sorg att inte vara den som någon är beredd att göra allt för. Vill ändå tro att det finns någon där ute för mig som skulle göra det, själv har jag världsdelar av kärlek att ge till någon som vill ta emot mig, och vill tro att även min nuvarande kommer hitta någon att göra allt för, även om det känns fruktansvärt i magen att det inte är jag. Kram
Det är möjligt att jag förenklar problemet, i så fall ber jag om ursäkt, men jag tror det handlar huvudsakligen om två saker.
Den första är att vi människor inte så lätt ger upp hoppet utan i det längsta vill tro att andra personer, vi själva och situationer rent allmänt ska förändras av sig själv, utan någon form av kris eller avgörande yttre omständighet. I verkligheten sker det nästan aldrig. Undantaget är om man lever med en människa som är naturligt förändringsbenägen och aktivt lägger vikt vid sin personliga utveckling, men annars är chanserna stora att personen inte kommer att förändras förrän han eller hon ställs inför en kris och därigenom blir tvingad till förändring. I en relation kommer inte krisen förrän uppbrottet är ett faktum.
Den andra är att ”man vet vad man har men inte vad man får” och handlar om osäkerhet inför det okända, rädslan för att vara lämnad åt sitt eget öde, att behöva klara sig själv utan ett stöd att luta sig emot, både fysiskt, emotionellt, praktiskt och ekonomiskt. Att ta steget för att lämna relationen innebär att ta steget ut ur trygghetszonen och det är ett svårt steg att ta, speciellt om den personliga tryggheten och självvärdet är förankrat i relationen istället för i den egna personen, och så är det för väldigt många.
Charlotta
Jag tror inte du förenklar problemet, Charlotta. Jag känner igen mig i båda scenariona, och det ger bara mer kött på benen att jag är på rätt väg, om än en krokig sådan.
Tack! Tror du har väldigt rätt i det du skriver.
du är fantastisk på att sätta ord på det så många genomlider innan man klarar av att öppna dörren ut. Stort tack för att du finns !
Det inspirerar väldigt att höra Lillie! Tack!
Vilket otroligt inlägg!!
Du är så duktig på att ”väcka upp”!
Heja dig Michael! 🙂
Ha en underar dag.
Kram
Tack snälla Ankie:-) Fina ord!!
Vad är att agera värdigt i det läget?
Bara nyfiken på hur du ser på det..
Jag vet hur jag önskar att det vore, jag är den kvinnan som slutat älska, som inte längre har tillit, och som blivit likgiltig.
När han nu fortsätter att inte respektera mig, så börjar det föda ren avsmak.
Han respekterar ju inte sig själv heller, genom att vägra släppa taget..
Själv samlar jag kraft till ett sista ryck, för att jag respekterar mig.
Jag förtjänar att leva och vara lycklig!
Värdighet är motsatsen till det du nu ser honom göra. Ett upprätt liv är en kontrast till desperation och ägande inställning.
”Växande kan göra förbannat ont”… Inget kan vara mer sant. Växtvärk i hjärtat och lite överallt. Ibland gör varje steg jag tar ont då varje kliv jag tar leder längre bort från det som förut var ”hemma”. Men jag måste gå framåt och vidare. Jag vill komma ”hem” igen och jag vill att någon ska känna att ”hemma” är med mig. Även om jag inte dansar fram längs vägen ännu så börjar stegen bli mer bestämda. Ska försöka sluta snegla över axeln, finns inget där som jagar mer. Blicken mot horisonten och eftersom vägen inte är rak går det inte att se var den slutar. Det enda jag ser är nästa krön, nästa sväng och jag undrar vad som finns där bakom… Och jag har lärt mig så mycket, ska bara lära mig också att fullt ut behärska alla nya kunskaper, men vägen är lång och än har inte solen gått ner…:)
Jag ser en kämpe i dig Bo.
och …………..
”You Never Walk Alone……”
Tack för allt bra du skriver. Känns som att det jag läst sista månaderna som du skrivit fått mig hem.
De sista pusselbitarna av frågetecken har ramlat på plats.
Tack 🙂
Hälsningar
Maritha
När hennes ögon ser med medlidande utan attraktion… när det som en gång var beundran vänts till innerlig längtan bort…när irritation och ilska övergått i likgiltighet…
Precis så känner jag det… Längtar till min lägenheten, bara 2 månader kvar
Så rätt. Man kommer till den punkten att det inte finns någon återvändo, det är förlorat o det kommer inte tillbaka.
Men om förhållandet inte varat mer än knappt två år? Om den som lämnar inte förklarar och inte har försökt reda upp situationen innan denne går? Om det aldrig funnits komplimanger, uppvaktning och inget riktigt försök? Hur uppför man sig värdigt i en sådan situation?
…jag kände att jag var den som gav och gav och inte fick tillbaka. Ändå är det han som går. Hur hanterar jag det?
Ja, varmt tack igen Michael!
Mina sår är öppna efter att ha blivit lämnad. Men min egen önskan är att även här agera med värdighet. Kunna säga hejdå och kunna stå för varje ord jag säger. Säga sanningen och inte såra med lögner, så som jag har blivit sårad när sanningen inte kommit fram. JAG vill kunna klappa mig själv på axeln och säga
– Det där gjorde du bra, fast det gjorde ont! om ett tag när sorgen lagt sig.
Att släppa dålig energi och kunna ge hän och in med ny energi.
Växande gör förbannat ont….och gott!
Känner igen mig i din beskrivning.
Önskar också att jag hade kunnat agera med värdighet…..
Gillar det där.
Du kommer fixa det. Att kunna blicka tillbaka och veta att man just gjort på det sättet ger en härlig tillfredsställelse
Själv gjorde några saker så fruktansvärt ont i hjärta och själ att jag faktiskt höll på att svimma.
Men jag känner nu att det var värt hur mycket som helst i min fortsatta kamp
Kör på 🙂
Känner igen mig så mycket i det du skriver .
Jag var den kvinnan som tittade på honom till slut med tomma ögon och utan att känna någonsin helst attraktion, kände mig så sviken över att han inte ville hjälpa mig att rädda vårt förhållande att hans axel inte fanns där att gråta emot när min mamma bara blev sjukare och sjukare. Att han inte tog mina känslor och mig på allvar när jag så ärligt berättade att min kärlek började ta slut. Till slut fanns det bara en väg att gå och när jag väl flyttat då ramlade poletten ner hos honom och han förståd att jag menade allvar.
Träffade honom igår på ett möte och jag verkligen kände att Att det finns verkligen ingenting kvar. Men kände också att nu är det tid att gå vidare släpa allt han gjort,sagt.
Och att vi hittar ett sätt att vara bra gemensamma föräldrar på. Inte alltid så lätt.
Men igår när vi satt där så blev det så tydligt att jag har inte samma syn på livet och hur jag vill leva det som han känner att allt som hänt det senaste året har fått mig att tänka till hur vill jag ha det vad tycker jag är viktigt..
Härligt att få känna så, Kerstin!
Då är du på rätt väg.
Kram
Japp är på rätt väg. Trodde jag inte för tre månader sedan
Oj all text kom inte med…
Men som de säger: tiden läker alla sår. Även om den inte läker alla så har jag nu lärt mig att leva med dem och denna blogg och hjälp och stöd från min chef så är jag nu på väg mott rätt håll..
Herregud, exakt samma scenario för mig – det du beskriver i första stycket. Som om det var mina ord.
Jag var hon som gick, som hade kämpat och försökt kommunicera i ett par år, som sände och sände utan att det fanns någon mottagare. Nu har det gått tre månader sedan jag gick. Jag trodde att jag skulle känna mig stark som äntligen stod upp för mig själv men det gör bara ont. Någonstans inom mig tror jag att det fanns en liten flicka som trots allt hoppades på att han skulle ta upp den där megafonen och skrika ”Vänta, gå inte, förlåt mig” men så blev det inte. När ska jag börja känna mig stark? Din blogg har hjälpt mig så mycket under denna tid. Tack! ❤️
Oj oj Liza, du är inte ensam. Det finns så många otillgängliga människor där ute och visst gör det ont att inte ha varit viktigare än så. Tro mig dock….du har bara börjat din resa mot att bli klokare, tycka om dig själv och sätta värde på dig själv. Mycket grubblerier blir det i början men oftast får man ”svaren” utan att man försöker. De kommer ofta av sig själva utan att man stressar fram dom. Lycka till!
Tack för ditt fina svar Sofie, det värmde!
Genom att ständigt reflektera över sig själv och sin situation kommer man till fler och större kunskaper om sig själv som person. Detta inlägg blev som pricken över i för mig nu. Har sedan 2008-2009 när min relation med barnens pappa började knaka förändrats mycket, först till en ledsam period men jag blev mer och mer den där personen som tittade på min partner med tomma ögon och någon attraktion kände jag inte. Separationen blev ett faktum först 2013, en nära anhörig dog i samma veva och mitt ex fanns där för alla nära anhöriga och tröstade trots att vi ännu inte separerat, det kom ett par veckor senare. Mig tröstade han inte, jag hade inte någon alls utan fick vara den starka som ordnade med praktiska saker. Ett par månader senare började exet visa intresse igen, jag gick nog på det lite och det tog två mån så blev det platt fall igen. Sedan detta så har jag mer och mer stängt av, för ngt år sedan kunde jag se på mina barns pappa och bara känna att jag verkligen tagit rätt beslut och detta påminns jag om titt som tätt och det känns som en bekräftelse på at jag tagit rätt beslut. Har börjat lite med mindfulness och läser en del om personlig utveckling. I höstas drabbades jag av utmattningssyndrom. Jag friskskrev mig raskt bara för att vara där nu igen. I helgen som var smällde jag rejält. Idag när jag läste detta inlägg var det som en stor pusselbit kom på plats. Allt som varit i våra mänskliga liv är upplevelser som vi måste ta lärdom av i vårt personliga växande. Livet har varit väldigt tufft, just nu orkar inte min hjärna med riktigt men nu inser den att jag som person är viktig, mina känslor är viktiga men för att jag ska kunna växa som människa måste jag inse att det som varit fått mig att utvecklas. Alla gör vi misstag och tar dumma beslut ibland men vi gör också bra saker. Utan mitt ex hade inte mina barn funnits och utan den relationen hade jag inte vart där jag är idag. När man inser och kan vända jobbiga erfarenheter till något positivt kan vi också utvecklas och se det unika i var och ens person.
Tack för en oerhört bra blogg som i kombination med annat läsande får mig att mer och mer inse värdet av mig som person och som får mig att inse att det som varit är delar av mitt växande som människa. Jag är sjukskriven men är så himla glad och känner en positivitet jag inte känt på väldigt länge. Kanske för att jag även lyssnat på min kropp nu. (Jag har diagnosen utmattningssyndrom utan depression…kanske för att jag i grund och botten är en person som ser livet som resa där vi ska ta lärdom och få kunskap)
Oj, vilken väckarklocka dagens text var!!!
Allt det där har jag väl egentligen insett för länge sen men blundar hårt, kämpar emot. Hela tiden.
Bestämmer mig för avslut, ångrar mig, bestämmer mig igen… och så rullar det på. Har så svårt att släppa taget.
”Men tänk om vi inte har gjort allt, bara vi får det här att funka så blir det nog som förut…”
Vill att det ska funka, vill att det ska kännas som förut men där har nog relationens naturlag gjort sitt. Det blir nog aldrig som förut och det har nog mest med mina känslor att göra.
Det var bra beskrivet om ”haltandet”.
Det är nog precis vad jag gör. Försöker halta med ett tag till.
Det har varit en alldeles för lång tid av grubblerier, ensamhet i tvåsamheten och brist på lyhördhet.
Attraktionen är egentligen borta, men ibland kommer den tillbaka på tillfälliga besök.
”När ögonen ser med medlidande utan attraktion, när det som en gång var beundran vänts till innerlig längtan bort… finns det ingenting att göra.”
Och så är det nog i vårt fall. Har nog inbillat mig att om vi får det som saknas att funka så blir allt som förut igen men så enkelt är det nog inte. För mkt har hänt inom mig. Jag känner ju av dom ovannämnda sakerna ibland, inte hela tiden.
Brist på attraktion, längtan bort, irritation, ilska, likgiltighet…
Men hans goa o kärleksfulla sätt får mig att alltid vända tillbaka. Göra nya försök.
Jag vänder tillbaka men inte hjärtat.
Hjärtat är nog färdigt.
Blandar nog ihop logik med känslor.
Hittade en klok text förut: ”Följ hjärtat, inte logiken. Logiken gör dig inte lycklig, den får dig bara att stå ut lite längre.”
Ligger nog mkt i det.
Jag får nog tänka om. Vad vill jag?
Vi är nog mest som kompisar eller syskon.
Så vill man ju inte känna för sin partner.
Fast ibland kan jag tycka att jag känner så mkt kärlek men blandar nog ihop kärlekskänslorna med omtanke, medlidande, vänskap o trygghet.
Det kanske är dax att acceptera läget och sina känslor.
Sörja att så här är det, bättre än så här blir det inte.
Det fina som vi hade är nog över, och kommer inte tillbaka.
Tack för dagens text!
Den gick rakt in.
Men varför är det sååå svårt att ta det steget…? Att lämna och inte fortsätta med förhoppning om att det kommer bli bra. Varför är jag så feg och väntar, frågan är bara vad jag väntar på
Bara en undran.. Förstår det du skriver.. Det enda jag undrar lite är bara om det alltid är så enkelt..? Att är det borta så är det.. Tror du inte på att känslor kan komma tillbaka för någon, om man har visat varandra respekt vid separationen? Bara nyfiken på hur du ser på det! Tack för en fantastiskt bra blogg!
Enligt mig är det inte alls enkelt.
Jag tror inte att känslorna innerst inne försvinner. Inte för alla.
Utan det är andra faktorer som också spelar in.
Skulle man gå till sitt hjärta får man svaret. Men det kan vara så att fast man verkligen älskar någon av hela sitt hjärta så räcker det inte.
Väldigt mycket om det kvinnliga perspektivet framkommer här. Är det för att kvinnor är beredda att gå och prata med någon trots att det bestämt sig? Är nyfiken på alla de män som inte heller mår bra i sitt förhållande, men ändå inte kliver ur. Kanske tröstar sig med ett sidospår då och då? Är det för att det anses omanligt att överge sin kvinna? Att han inte tar sitt ansvar? Tycker det är intressant (och för den delen hemskt) att se hur en del kvinnor behandlar sina män. De hunsar och beordrar och styr och ställer med dem som vore det mindre kapabla till något alls, än mindre förstå hur barnen ska skötas. Har en manlig vän som faktiskt tog steget till skilsmässa eftersom han var trött på att vara ”butlern” i familjen som bara skulle lösa allt praktiskt och inte fick chans att bygga sin egen relation till barnen. Där var det han som ville gå i parterapi, men hon vägrade. Kan vara värt att lyfta denna problematik. Kvinnor är minsann inte alltid några änglar! 😉
Tack för den.
Har en gång tagit mig ur ett sådant förhållande. Vi kan kalla henne för ett monster. För det är det hon var/är.
En kompis råkade ut för samma sak. Och en till jag kände. Samma sak.
Människor (eller vad de kan kallas för) som är så hemska att de inte drar sig för att förfölja och förstöra i åratal efter det tagit slut. Och de ger sig på sina barn.
I de fallen hjälpte ingen som helst parterapi. I mitt och min kompis fall fanns ingen nåd att få eftersom vi var män.
Vi följde alla regler som fanns. Vi fick se våra barn utsättas för vidrig behandling. Vi blev fråntagna våra barn under långa perioder. Och ingen hjälp what so ever.
Rättsväsendet och sociala myndigheter konstaterade bara och lät allt bero.
Men ämnet är uppenbart känsligt för väldigt många.
Här är bakgrunden till att jag slöt mig totalt och gick in i ett mörker som jag först i höstas efter separationssmällen har tagit mig ur.
Ja, innan man varit med om det själv är det svårt att förstå hur ett förhållande kan bli så ”förgiftat”. Det är ju trots allt någon man en gång älskat och har barn med. Jag har ägnat mycket tid till att förlika mig med mina egna brister, som att inte stå upp för mina åsikter och behov utan tilläts bli totalt överkörd, liksom att förlåta mitt ex för att han inte fungerade bättre (beteendestörning har det i efterhand visat sig vara). Kan du se var du borde stoppat tidigare Peter innan det gick för långt?
I det fallet kunde jag ana flera år tidigare att något inte stod rätt till.
Den gången var det inte kärlek utan att jag tyckte det bara var rätt att gifta sig. Vi hade ju samma bekantskapskrets och allt vad det nu var.
Var kanske själv för osäker på saker och ting för att kunna se det hela riktigt klart.
Men jag själv lyckades till slut ta mig därifrån. Lika lätt gick det inte för min dotter som blev fast där i över 10 år.
Vi är nog väldigt många som är tämligen övertygade om att det finns en störning av något slag hos den människan.
Men nu är hon borta ur mitt liv sedan många år tillbaka och jag får stötta min dotter på alla sätt och försöka stötta mig själv efter separationen med den jag verkligen älskar.
Ja, det är senare i livet man inser att de beslut man tagit får sådana konsekvenser, men ni fick iaf en fin dotter!
Möter även män som går runt med de tankarna du beskriver Nenna – dock inte alls lika vanligt. En del män är nöjda så länge ”det praktiska fungerar” och någorlunda regelbundet sexliv. Intressanta bloggämnen du tar upp (vilket jag kommer göra). Tack för viktiga frågeställningar!
Ja, det är intressant att många män nöjer sig så. Kanske för att båda parter har sina traditionella roller i förhållandet? Kan inte låta bli att undra om det kommer bli vanligare att män tar steget när rollerna luckras upp mer och mer. Ska bli intressant att fortsätta följa din blogg.
Har läst denna bloggen i flera månader utan att kommentera.
Men har läst allt och sugit åt mig som en svamp.
Det känns ibland som att du talar till just mig.
Tusen tack för en fantastisk blogg
Tack fina Helene! Värmer gott att höra:-)
Precis så. Aldrig har orden ”Det är över”, varit så sanna. ”Det är slut, kärleken har tagit slut!”
Så många tårar före det och inte en enda tår efter det. Som att bli fri! Och så fick världen färg igen.
Ibland när jag läser å förstår vad andra varit med om så känner jag mig verkligen som en nybörjare i livet!!! Ni gör det skitbra som fortfarande står på benen, å det är inte konstigt om ni som blivit utmattade har blivit just det! Relationer kan ge så mycket energi, men också sluka energi i sämsta fall!!! Önskar det bästa för alla.
Vi är nog alla lite av nybörjare. Livet är till stora delar även ett enda lärande.
Men det gäller att prioritera rätt saker. För att som du skriver få rätt energi.
För egen del har det blivit väldigt klart och påtagligt. Bra karma ger dig vingar.
Den positiva energi jag så sakta börjar omge mig med kommer tillbaka mångdubblad 🙂
Ett tips till kvinnor: När ni säger till honom att er kärlek börjar ta slut, eller att ni funderar på att skiljas, så tänk på att de flesta män då lyssnar till orden, inte till budskapet. För ert budskap är ofta att ni vill skicka en varningssignal till mannen, att ni inte är nöjda med relationen, eller att det kanske till och med är allvar nu. Ofta vill ni att han ska vakna och komma er nära och rädda relationen, kanske till och med att ni hoppas att han ska ta ledningen och försäkra er att det går. Men risken är stor att mannen tolkar orden bokstavligt, tror att det bara är en tidsfråga innan ni kommer att lämna, och börjar stänga ner känslomässigt och dra sig undan. Då blir ni besvikna och uppfattar att han inte vill rädda relationen, när han i själva verket bara skyddar sitt hjärta. Säg istället: ”Älskling, jag älskar dig, men jag är inte nöjd. Jag vill att du tar tag i det här, och jag ska hjälpa dig! Då kan vi vara tillsammans, för det är det jag vill!” Kom ihåg att män tolkar det ni säger bokstavligt.
Ett tips till män: När er kvinna säger att hennes kärlek börjar ta slut, eller att hon funderar på skilsmässa, så kan det var kört. Men det kan lika gärna vara en varning: ”Ta tag i det här, annars ligger du risigt till!” Säg då till din kvinna: ”Älskling! Låt oss prata om det här. Jag är säker på att vi kan lösa det. Berätta hur du känner!” Försök sen förstå vad hon känner. Det kan hända att du fortfarande har stora chanser att behålla henne, om du vill.
Viktiga reflektioner där Mikael.
Jag har dock lite svårt att tro att alla män har en släng av Aspergers även om jag vet hur statistiken ser ut.
Tror däremot att om en person säger.
– jag vill skiljas innebär just det och inte att vi nu ska prata och lösa saker och fortsätta leva ihop.
Den personen vill knappast lägga orden, älskling i sin mun till den andre i det stadiet av processen.
Nja, kanske… Min ex-fru stod flera gånger framför mig och skrek att hon ville skiljas. Jag blev chockad för jag hade inte tänkt så, och jag började stänga ner. Efteråt har hon berättat att hon inte alls ville skiljas, utan bara få ut den ilska hon kände just då, och den ilskan var över att jag kändes avlägsen och hon ville ha mig närmare. Så det är inte alltid som det verkar, med kvinnor…
Håller med dig Pierre.
Att jag skulle säga älskling i det läget ger mig rysningar!
Har det gått så långt att man säger orden, då skulle förändringen skett för längesen.
Men visst, alla är olika…
Det gäller väl att ta reda på, och verkligen lyssna i det läget vad det är han/hon vill.
Är det skiljas för att kärleken är borta, eller ett desperat rop på förändring.
I båda fallen gäller det att respektera det den andra parten säger!
Antingen går man skilda vägar, eller tar hjälp i terapi.
I båda alternativen så fort som möjligt, allt annat är otänkbart, gör man inte det, så står man på samma ställe som innan diskussionen!
Men hur gör man för att utveckla en relation – om man vill rädda den innan det är för sent – om man pratat om allt o vill ha en utveckling men inte vet hur?
Din fråga är nog en av de röda trådarna i mitt skrivande – hur hålla liv i relationen? Att aldrig missa se varandra.
Oj! Här beskriver du verkligen den tunga sorgliga värkande känslan jag burit på länge. Försöker se en tröst i att jag iallafall finns under”naturlagarna ”. Men fortsatt är uppenbarligen våndan och skulden starkare än kraften att ta tag i det jag borde. Tankar och känslor far omkring som i ett flipperspel i mig och efter dessa känslomässigt kalla år börjar jag förstå att till slut kommer jag inte att få ordning på detta själv…vill leva ett liv med frid i själen och få känna varma känslor som flödar igen..utöver de till barnen 🙂
Men börjat formulera om tankarna åtminstone, vilket känns lite stärkande, tänker inte ”om”, utan funderar mer i ”hur” och i vilken ordning; få hjälp att reda ut/förstå alla känslor i mig först eller ta det sedan efter att jag pratat i ”megafonen” (= i ord varit ”orsaken” till familj i skilsmässa). Mycket ensamma tankar i ett väl bebott hus.
Men oavsett, ett fantastiskt inlägg av dig idag, håller med dig fullständigt. Tack!
Och fantastiskt berörande kommentarer, många som hjälper mig mycket här…människor med känslomässig livserfarenhet som delar med sig 🙂
Tack för att du delar med dig av det sårbara i ditt liv Lotte. Vet att det är många som känner igen sig i det du beskriver.
Så sant, åter igen! Hur håller man isär vanor och mönster från vad som är en sann känsla efter snart två decenier tillsammans? När vet man att attraktionen inte finns kvar alls?
Kan en nyfikenhet på varandra åter väckas på nytt och hjärtat vakna till igen, inte på samma grund som innan utan på ny grund där båda växt som personer?
Är det därför det finns betänketid vid skilsmässa kanske?
Mycket klokt skrivit och det stämmer klockrent!!. Att år efter år försökt få honom att förstå att något är väldigt fel i förhållandet. Han har ”lyssnat” och sen låtsats som om ingenting sagts. Sexlivet försvann helt och jag förklarade att jag inte hade de känslorna kvar för honom. Han kontrade med att bli sur o sårad när jag nej till sex en månad senare! !. O så förklarade jag igen. Men samma visa om o om igen. Men vi fortsatte att leva ihop för allt funkade ju annars i vardagen. Fortsatte för barnens skull. För omgivningens skull. Men den tomma gnagande ensamhetskänslan blev bara större o större. Tills nu. Jag hittar Kärlek hos en annan! !. Försöker den ”milda” varianten och förklara igen att jag inte vill längre. Samma beteende som innan hos honom! !. Då talar jag om som det är. Jag har träffat en annan! !! . Helt plötsligt kommer allt som en chock och överraskning för honom!. Frågor som Varför , Hur Kan Du Göra Så Mot Oss , Tänk på Barnen, Varför har du inte sagt att det var SÅ illa??. Jag orkar inte ens bli arg. Jag är bara trött. Orkar inte ens känna medlidande när han gråter . Jag vill bara gå. Vill bara känna kärlek och få ge kärlek. Samtidigt så har jag dåligt samvete för att jag kanske inte har FÖRSÖK tillräckligt. STYRKEKRAMAR TILL ALLA DÄR UTE SOM HAR LÄMMNAT ELLER BLIVIT LÄMNADE.
Precis det Anna skriver har just gått igenom! År av att ha sagt att ”om du insisterar på att göra så här är det slut” utan att hon brytt sig eller tagit mig på allvar. Och jag har inte gått för att jag inte velat lämna min dotter. Men nu när jag faktiskt packade några väskor och drog, då är allt mitt fel Och jag en dålig människa som inte tänker på henne och barnet först …