Den röda zonen är det område par befinner sig i när förhållandet är i fara. Det är vanor och beteenden som gör att nyfikenhet, längtan efter fysisk och känslomässig närhet, skratt och romantik sakta men säkert domnar av.
Minns hur jag för några år sedan stod vid gaten tillsammans med en f.d. flickvän och väntade på att kliva på flygplanet. Sökte hennes hand för att krama den och visa min kärlek. Hon drog snabbt undan den och jag frågade diskret: ”varför?” Hennes svar var sårande men samtidigt en varningssignal om att jag kanske inte stod här med rätt kvinna: ”jag tycker inte om att göra sådant ute bland folk. Dessutom vet du att jag kommer från en familj där vi aldrig varit fysiska.”
De röda små varningssignalerna är ibland subtila, men ändå tydliga (som i exemplet ovan) eller starka och larmande. Ibland är de helt enkelt osynliga eftersom vi har en partner som inte visar några tecken på att något inte står rätt till. Vi kanske inte ens själva ser vår egen otillfredsställelse.
Så hur vet vi att vi rör oss i den röda zonen?
- Vi känner oss i stunder (som tyvärr blir alltmer regelbundna) ensamma i vår partners närhet. En viskande känsla som kan visa sig genom tyngd i bröstet. Melankoli och grubblerier blir följeslagare.
- Upplevelsen av att aldrig riktigt nå hela vägen fram när vi pratar med vår partner. Dynamik, inspiration och glädje finns inte på banan.
- En tomhet och känsla av meningslöshet efter sex. Sekunderna efter orgasmen (om vi haft turen att ha en) drar vi oss undan i ett skal eller märker att den andre gör det. Det är som att vi vill ”städa” upp röran så snabbt det bara går.
- Ständiga konflikter och bråk kring trivialiteter.
- Funderingar över hur det skulle vara att leva tillsammans med en annan kvinna eller man.
- Behovet av att vilja kontrollera personen vid vår sida eftersom tilliten är försvagad eller t.o.m. kanske aldrig funnits där.
- Brist på livsenergi – ”här inne.” Det tar mer än det smakar!
Vilka alarmsignaler skulle du vilja lägga till min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta känns igen så väl…Det blir ännu trixigare när partnern vänder på det till att vara du som sliter ner det eftersom hen insisterar på att du är kärleken värd mer än livet..men att du inte lyssnar och tar till dig det..då blir man riktigt osäker på sig själv .
Men när man känner att personen har använt sin kropp då ni haft sex håller jag med om att vara en varningssignal..också när mess och det naturliga flödet i ömsesidig omtanke liksom mattas av på ett svårbeskrivligt sätt ..Du destämmer dig själv för att inte noja” men när du tex i det vanliga livet som i mitt fall då jag hade hjälpt henne att bära matvaror och sedan skulle ställa in dem i bilen får vresig kyliga kommentarer ”vad ska du där inne o göra” så känns det som att personen håller uppe nånting för sig själv och mig men att det sipprar igenom lite grann..den där situationen skulle kunnat uppstå ändå men som du skriver det finns något mönster som man gärna är lätt blind för. .
hm känner igen dethär….
Då ena partnern inte vill ha sex. Att bli avspisad. Det gör ont. Även i en ny relation kan intimbalansen vara ojämn. Alla har olika sexlust och lusten skiftar efter ålder, hälsa, hormonellt m.m.
eller det är ett jobb som SKA göras… 🙁
Sex är kommunikation. Att vara lyhörd. Bry sig om. Öppna sig. Inte plats för egoism.
Att prata om det k a n hjälpa. OM partnern vill och förstår. Men i sex speglas personen mkt och är han ego i sex så är han ev inne i sig själv för mkt. Prata…om det ej går-lämna…Risk för otrohet i såna här saker….
Att bli avvisad när man visar eller säger att man vill ha sex….när han hittar på en massa ursäkter för att få ”slippa” ha sex…..
Män som kvinnor kan vara snäsiga mot varann. Särskilt om man bor ihop och är lite less varann. Eller umgås för tätt.
Du skulle frågat henne; Varför säger du så? Vad menar du? Hon kanske hade för stökig bil just där. Finns alltid en orsak. Eller stress. Bästa är att spegla direkt nån otrevlig kommentar kommer. Inte utplåna sig själv alltså.
så bra svar! jag jobbar på detta men jag känner att jag ofta missar tillfällena för att jag duckar för smärtan när ngn är elak….men jag ska nog lära mig!! 😉
Exakt så ..borde spegla mer…och jag var stark i det ..men då jag märkte att det då blev många tillfällen av spända diskussioner som störde helheten ..så ville man försöka hitta väl valda ställen att ifrågasätta…och där började man nog göra avkall kanske för man ville inte förlora henne då det fanns så mycket annat bra..:)
det kanske behövs många små för att inte bli en stor??
Ni är ej ihop längre Joakim?
Tror absolut på att ej låta sig sänkas av ngn. Att säga ifrån och visa ”jag är värd att behandlas bra”. För då blir den andre nyfiken-vem är denne starke person. Är man underkuvad så utplånar man sig själv och då blir den andre signalerad- det är okeeej att ösa din stress, ångest på mig för jag är så ”snäll” (dumsnäll)
Bodde väl inte ihop..hade träffats i 11/2 år ..och som jag skrev detta kunde uppstått ändå ..nu var vi i ett känsligt läge och skulle börja bygga upp varandra och bestämt oss för att jobba framåt..och den attityden hade inte funnits förr och blev mer och mer framträdande…sen tror jag detta samhälle har en tendens att gärna säga ”du ska inte vars så känslig” nät det kanske är mer så att var och en skulle behöva stanna upp o tänka på hur man är emot varandra istället för att med skygglappar jaha framåt för att uppfylla samhällets krav på prestation och leverne..just saying 🙂
<3 🙂
Bra reflektion. Jobbar på att inte övertolka och ta åt mig av andras beteenden. Stress gör att konflikter lättare uppstår och tyvärr drabbas de du står nära oftast av detta. Hur du reder missförstånd ser olika ut. Vem ska krypa till korset? Det tar på krafterna när någon är tyst och surar i flera dagar. Jag tröttnade på att alltid vara den som skulle reda ut allt. Att alltid vända negativt till positivt..kraften tog slut och lusten försvann. Förhållandet dog och jag fick ta beslutet att bryta upp. Inte lätt beslut att fatta.
Direkt/äkta/rak kommunikation är EJ att sura flera dagar. Ska man gissa vad den andre är sur på? Fjäska? Om det ökar på negativa händelser i ”den sures liv” ska det byggas på och drabba en en dag till tex…..
Min partner och jag har så mycket känslor för varann…men ändå blir det så mycket bråk mellan oss. Känns som att vi hela tiden kämpar för att det inte ska bli fel. Jag känner tom att jag undviker att säga vissa saker.
Sista året har vår relation pendlat fram och tillbaka. Vi har dragits till varandra och från varandra. Jag kom på att han under en del av denna tiden haft ganska tät sms kontakt med en fd kollega. Inte bara sms om väder och vind precis… Jag vet att dem också haft fysisk kontakt. Han har väl i sak inte gjort fel. Vi har ju inte träffats under den tiden…vad jag vet i alla fall. Å jag vill tro på honom och gör det. Men det känns som en kil mellan oss nu. Jag har svårt att ta det…men ändå är jag hos honom. Vill ge och ge för att han ska se och bekräfta mig. Han tycker i sin tur att jag måste sluta dra upp det med henne. Han vill bara ha mig och velat hela tiden. Han har verkligen varit kärleksfull och visat mig att det är mig han vill ha. MEn så får jag ett litet litet återfall och så är han kall mot mig igen. Ngn stans skriker jag ju efter bekräftelsen. MEn det är ju förmodligen inte så det ska vara i en relation… Känns som att jag håller på att försvinna lite. Vill inte hålla på och tvivla. Men samtidigt älskar jag honom…
Just nu tror jag att vår relation tar mer än det smakar.
Jag känner mig nästan lugn när jag är ensam, men ändå rädd för att bryta upp.
Om ni inte hade förhållande under den tiden då han träffade ”kollegan”, är det oerhört viktigt att du släpper frågorna kring det. Annars kommer förhållandet nötas sönder. Du behöver titta på och jobba med självförtroendet Vilsen. Är har rätt person för dig? Anpassar du dig för mycket?
Ja jag anpassar mig för mycket…Därför kommer tvivlen. Innerst inne vill jag leva med mig själv, med barnen. Hitta mig själv. Prova mina vingar. Men rädslan att ”välja bort kärleken” hindrar mig. Jag har nog anpassat mig för mycket för länge så att jag har svårt att vara mig själv.
Du ska inte välja bort kärleken, du ska bara fokusera om den till att riktas mot dig själv och barnen istället. 🙂
Charlotta
Ja det är kanske så att jag är rädd för att sätta mig själv främst…har nog aldrig gjort det. Det vore väl dax nu. Öppna en ny dörr och se vad som hända ska…
Hade just den subtila känslan av att något inte stod rätt till redan innan han flyttade in hos mig. Men på de rosa molnen jag svävade fanns inte några varningsklockor just då. Med tiden blev tecknen alltmer tydliga: han stängde laptopen när jag närmade mig, sms:en blev fler och fler, och han svek mig på ett mycket grymt och egoistiskt sätt på min födelsedag. Då fick jag nog. Vi bråkade och försonades, men han hade sårat mig så svårt så för mig var det svårt att hitta tillbaka. När han sen kom hem med en aura av kvinnokön fick jag nog. Jag konfronterade honom och han blev fullkomligt vansinnig. Det var bevis nog för mig och då var det slut.
Du litade på din intuition Mia och sedan agerade du på den, trots smärtan. Bra!
Så här 4 månader efteråt är det fortfarande smärtsamt men jag tar mig framåt och att läsa din blogg och själv få reflektera över hur det verkligen var är en mycket stor hjälp. Tack Michael!
För inte så länge sedan gav mig ”någon” rådet att observera och lyssna på/efter ”tecknen”. Stanna upp- analysera, inte ignorera! Din text idag var ytterligare en av dem!
T.Y
Ewa
Underbart att läsa det ni skriver som är som taget ur mitt egna liv..
Jag har fortfarande svårt att släppa tanken på att ””det kunde ju blivit så bra”” och det smärtar varje dag av saknad..våren går förbi utan att kännas” som jag väntat på så..hon ryckte ut en bit av hjärtat och jag har svårt att mota bort minnena som lyfte mig så i tillvaron..
Jag är där du är. Om det kan vara till tröst. Fint uttryckt av dig.
Ja verkligen fint uttryckt. Jag kände igen mej, har varit där. Men börjar hitta gnistan igen.
Kram
Oj vad allt kändes igen! Uppbrottet kom också men hur ska man åter igen våga och framförallt få möjlighet att komma ut och träffa någon. Självkänslan är inte alls bra inom kärleksområdet, självförtroendet däremot är det inga problem med. Tyvärr lyser den dåliga självkänslan igenom när det kommer till män.
Återigen, ett klockrent inlägg. Din blogg är fantastisk och skapar förutsättningar för eftertanke.
Men fy!! Jag gjorde sådär…..”vill inte vara fysisk ibland folk….” …..Han lämnade mig nästan, det var den omruskning som behövdes. Jag insåg att mina avståndstagande inte ledde nånstans, bara ner i avgrunden….Man kan liksom inte begära hur mycket tolerans som helst av en annan människa. Jag vände på en femöring, hur vet jag inte, men det handlade om att bestämma mig, och inte låta honom sväva i ovisshet. Lyckligtvis valde han att lita på att jag bestämt mig för honom, och vips så lever vi lyckliga…… ☺ Å jag är glad att han förlåtit mig, för jag var INTE snäll alls……!
Tur du kom till insikt i tid och att han stannade
<3
Det du skriver känns så väl igen. Tyvärr. Känslan av ensamhet och tomhet fastän vi är två. Att vara som ett djur i en bur allt man vill är att bli fri. Saker o ting förlora sin glädje och lämnar bara irritation kvar. Sexlivet är så dött att om man ” ställer upp” så känns det som att begå våldtäkt på sig själv. Känslan det lämnar efter sig är bara avsky och ilska. Ingen ska behöva leva så. Jag orkar inte ha det så längre och min man ska inte behöva leva med någon som stöter bort honom så. Känslorna från min sida är helt borta och det har jag talat om. Ändå vill han att vi ska fortsätta tillsammans! !. Det är ju bättre än inget o det kanske blir bra igen. Det blir det inte när man känt såhär i nästa 10 år. Det räcker nu !!. Din blogg har hjälpt mig otroligt mycket !!. Tack.
Vad jag känner igen mig i det du skriver. Och speciellt omkring att tvinga sig själv ”ställa upp”! Man begår verkligen ett övergrepp på sig själv!
Jag och min fd man separerade för 9 månader sedan. Jag har inte ångrat det alls! Bara känt att jag hade önskat att de rätta känslorna hade funnits för att kunna hålla ihop familjen!
Styrkekram till dig!
Du får inte gå emot dina känslor att ha sex med honom om du ej innerst inne har lust, vill!
DU ansvarar för din kropp, psyke och själ. Du utplånar dig själv.
Vad är h a n som är intim med dig-han borde känna att du inte vill egentligen.
Ta en sexPAUS!
Att ta en sexpaus funkar inte i mitt läge. För även om han vet att jad inte vill så tar han sig friheter på natten när sover. Det är så många gånger att jag vaknat av han varit i full gång. Resultatet av det blir att jag blir vansinnig och han tycker att jag är taskig. Har ”ställt upp” för att slippa bli väckt så men det blir inget bra.
Anna! Lämna honom genast! Det är ju fullständigt oacceptabelt och fult det han håller på med om nätterna! Är ingen jurist men det måste ju gå under beteckningen våldtäkt eftersom du inte är med på det! Varma kramar
Tack för de varma kramarna:-). Jag är på väg bort. Har gjort klart att vårt förhållande är slut. Men av ekonomiska skäl måste vi bo ihop ett tag till. Jag har flyttat ut ur sovrummet så nu får jag vara ifred. Det sorgliga är att det ska behöva gå så här lång innan han fattar att han ska låta bli !!!.
Att lämna en relation som ger till viss del o där det finns känslor och attraktion kvar är inte lätt…. jag vet och känner att jag inte blir behandlad på det sätt jag är värd men när jag läser det som skrivs ibland här så finns det ju så mycket mer att få och att kunna ge. Det blir många och långa funderingar och vridningar på alla tankar och känslor. Jag beundrar verkligen er som varit starka nog att lämna och sätta kärleken till er själva i första hand
Jag vet inte vem som är den starka- den som lämnar eller den stannar kvar och kämpar. Det är styrka på olika sätt. Jag levde i den röda zonen i många år tyvärr, delvis för barnens pappa är oempatisk och jag inte ville utsätta dem för separation i barndomen men också för jag ville verkligen ha en familj då jag själv kommer från en splittrad sådan. Vad är rätt och vad är fel? Jag mår bättre som individ på egen hand – varför kan man inte nå dit i äktenskapet? Jag lever ensam så det är ingem man som ”hjälpt” mig .
Bang!! Vilken fullträff på ditt blogginlägg idag Michael!! Du satte ord på ngt jag tidigare aldrig kunnat hitta ngn formulering på”att sitta tillsammans men ändå känna en viskande känsla som kan visa sig som en tyngd i bröstet. Melankoli och grubblerier…”
Tack för du och din blogg finns och alla som delar med sig här inne!!
Det är mitt liv du beskriver. Så levde vi. Jag ville prata, han ville lägga locket på. Pratade vi inte om det så fanns det inte. Så till sist orkade jag inte mer. Jag vill komma hem till någon som är genuint intresserad av hur min dag har varit. Någon som jag kan dela mitt liv med.
Men bara för att det var jag som tog steget så är det inte lättare för det. Jag tänker på honom hela tiden. Undrar när den dagen kommer då jag slipper övertyga mig själv om att jag gjorde rätt. Det är nu två år sedan. Jag borde kommit en bit på vägen. Men det känns som igår.
Har du dejtat andra? Två år är lång tid. Tror du h a n tänker ”jämt” på dig..? Kanske nån gång, men att tänka jämt på ngn efter så lång tid, då har du fastnat i det gamla. Dax börja leva och vårflirta 🙂
Eller kontakta honom och få ett ev avslut? Han kan ju ha en ny som han är lycklig med nu. Dags börja leva ditt luv ♡
Jadu. Jag har verkligen fastnat. Har försökt att dejta, men la ner det då det inte gav mig någonting. Vi har haft lika svårt att släppa båda två. Han har inte heller någon ny. Jag vet att jag måste gå vidare. Har försökt att få hjälp. Men det finns inga tider att få….
Jag har också fastnat
min kära vill ha bekräftelse hela tiden när vi är ute bland folk och det känns inte som äkta kärlek för att han vill ha mig utan mer som revirmarkering……speciellt om vi är på dans och då blir jag ju effektivt utfryst av alla som eventuellt skulle våga fråga om en dans….känns så glädjedödande, samtidigt förstår jag hans rädsla…….
Kommunikation!!!
Pratat med honom?
provat att prata med en vägg?? 😉 när denna killen inte vill får han panikattack och migrän, i flera dagar!! han går bokstavligt sönder…..så prata ja, kräva…..mjae………aktion? icke….
Det här var precis vad jag behövde läsa, så träffsäkert!
Jag separerade för knappt en månad sedan och har varit förlamad av sorg, besvikelse och ilska över att han inte ville ”reparera” vårt förhållande utan istället bara avsluta och börja jobba på ett nytt med någon annan…
Vi hade levt ihop så länge, träffades som vuxna med barn sedan tidigare och nu skulle vi göra allting ”rätt”! Vi startade företag ihop, vi gjorde projekt ihop och ja, vi levde med varandra 24/7… Jag blev den som både administrerade vårt företag samtidigt som jag var projektledare för vårt hem och familj med allt vad det innebär…Plötsligt började dagarna mer och mer fyllas av irritation, stress över att hinna och var tillräcklig överallt och irritation över varandras (vad vi tyckte ) olater…men vi bråkade aldrig!!!!
Vi gick båda runt och knöt näven i byxfickan, somnade med ryggarna mot varandra, hittade på ursäkter för att komma bort från varandra och till slut försvann närheten helt… När jag inför jul stressat runt i affärer och köpt julklappar och julmat, pyntat och klätt gran och dagen före julafton stekt köttbullar hela förmiddagen får jag nog och konfronterar honom…han har i en vecka då varit otrevlig, haft silent treatment och i stort sett bott framför datorn dag och natt. Jag frågar om vi inte måste ta tag i ”OSS” nu, det här går inte och jag klarar inte av att fira jul med våra familjer om det ska vara så här!!!
Då släpper han bomben: – jag vill inte…
11 år var över på några sekunder, och det sjuka – riktigt sjuka – är att vi aldrig rört vid ämnet efter heller!!!
Jag hann bara kliva ut genom dörren så hade han en ny där, jag menar verkligen bokstavligen på en gång! Det gick inte ens en vecka så var jag utbytt 🙁 det gör så FRUKTANSVÄRT ont att se hur han plötsligt har sådan energi, sådant driv och lust…precis så som han var en gång med mig och som jag ville att vi skulle jobba på att hitta tillbaka till 🙁
Själv är jag helt förkrossad och känner att jag är på väg in i en djup depression…jag gråter hela tiden, på natten, i bilen, i duschen och på toan på jobbet…min självkänsla är helt förstörd jag känner mig värdelös och betydelselös! Om han bara kan byta ut mig med någon annan efter så många år kan jag väl inte betytt något? Jag lever med en oro att bli utbytt även i jobbet (ja vi jobbar ju med projekt ihop fortfarande) vill byta jobb/branch men det är inte lätt… Jag vet inte hur jag ska komma vidare……
Hej Ulrika! Din text gick verkligen rakt in i hjärtat på mig. Jag tänker att du behöver mycket stöd just nu. Vem kan du prata med?? Jobbar ni ihop också? Kan du prata med din chef å bli omplacerad ett tag eller gå till en läkare å bli sjukskriven ett tag så du slipper ha honom omkring dig hela tiden? Du behöver ju få läka nu. Förstår att du är förkrossad! ❤️ Du förtjänade inte att bli behandlad så. Kram på dig. Å TA HAND OM DIG!!!
Det e dags för dig att be om hjälp från andra nu å ta emot den!!! Det va bara det sista jag kände var viktigt att säga…eftersom du verkar vara en ”fixare” ❤️
Känner igen vissa saker, känslor. Det du beskriver visar på en akut stressreaktion.Sök drhjälp och ring tex familjerådgivningen, går att gå dit ensam, man behöver ej vara ett par utan de arbetar kring separationer.
Om några år så är han ev ej lika pigg.Eller kanske ni ej passade ihop och du kommer möta ngn som ser dig. Du ÄR viktig och bra som du är. Är d i n a tankar och sorg som sänder ut negativa automatiska tankar
Jag känner ju också att jag verkligen måste ta tag i det här, det stämmer att jag är en ”fixare” men problemet är att jag verkar helt oförmögen att fixa det för MIG – jag bara fixar åt alla andra???
Jag kan inte sjukskriva mig då jag är egenföretagare, vi delade på företaget till varsitt men vi jobbar ju mot samma klienter/uppdragsgivare…. Känner att jag måste ut och promota MIG för egna nya uppdrag men jag klarar det inte, jag är ju så sjukt nere i mörkret så jag kan liksom inte flina upp mig och sälja in mig själv 🙁
Det tog ju slut redan i jul men vi tvingades bo ihop i tre månader innan jag fick tillträde till nytt boende…dom tre månaderna ägnade han åt att ”nät-dejta” och sälja in sig samtidigt som vi fortsatte att leva som familj (även i sängkammaren kan tilläggas) faktiskt dom bästa tre månaderna på länge och jag hade någonstans en strimma hopp om att det skulle lösa sig…men det gjorde det ju inte och jag fattar ju nu att han längtade till den dag jag var ute så att han kunde ta hem sin nya som han chattat med i månader och öst superlativer över….Han är kär och allt är sus och dus och rosa moln medans det för mig är kolsvart.
Har bara så otroligt svårt att ta steget att söka hjälp, dagarna går och jag tänker – i morgon – men jag vet ju att det måste ske NU.
Kram till er!
VAD är det som hindrar dig??? Att lyfta på luren å söka hjälp? Jag menar, kan du be nån kompis komma över å hjälpa till så du får det gjort? Eller handlar det om att du skäms över att visa dig svag å söka hjälp? Varför inte göra det NU på en gång!? Å sen kan du väl skriva här på bloggen å berätta hur det gått!!!! ❤️ DU FIXAR DET!!!
Hur går det Ulrika? 😀 Kan jag få en rapport?? ❤️