Är det inte bara en illusion att tro på att vi kan leva med EN person ett helt liv? Är trohet enbart romantiska fantasier från en svunnen tid då religionens makt över människor var stark? Var det inte bara skuld som höll ihop äktenskapen?
Jämför vi hjärnorna hos människorna i vår tid med dem som levde för… låt oss säga 60 år sedan, blir vår generation garanterat lättare och snabbare uttråkade. Vi har vant oss vid en extrem täthet mellan intrycken, snabba scrollningar, inte alltför stora textmassor där videoklipp på över tre minuter inte ens är att tänka på. Allt färre tonåringar orkar läsa böcker och jag är nästan säker på att det beror på den raspande rastlösheten som snabbt knackar på. Måste själv nästan tvinga mig till att gå igenom papperssidorna.
Våra vanor och beteenden är likt en designer som ger form, nyanser och färg åt det som ligger nästan överst i våra kroppar: hjärnan. Allt vi tänker, säger och gör över tid formar oss – även rent fysiskt.
TRISTESSTOLERANSEN BLIR ALLT LÄGRE
Kan inte låta bli att undra om våra ”scrollande vanor” också förändrat inställningen (på ett omedvetet plan) till relationer. Vill inte förminska den inre kampen hos dem som lämnar ett förhållande, som kanske pågått i flera år, utan mer den allmänna inställningen: ”fungerar det inte så…det går inte att lova någon – tills döden skiljer oss åt – i nöd och lust.”
När jag ser äldre par, som mina föräldrar t.ex. kan jag inte låta bli att slås av skönheten i tålamodet (för det mesta i alla fall), det lugna accepterandet av det SOM ÄR. Friheten från jakten att checka av så många resmål, restauranger och event som möjligt.
Kan inte låta bli att undra: vad är det vi har så bråttom till? Vad är det vi skall hinna med innan The End?
Vad tror du min bloggvän: är vi i allmänhet rastlösa när det kommer till parrelationer?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
När jag ser, läser om eller träffar äldre par som har levt tillsammans i många år, då blir jag glad i hjärtat. Det visar att man faktiskt KAN leva med någon i många år! Jag hör ofta folk som säger att vi är inte menade att leva med samma person hela livet, att vi ska ta för oss och uppleva så mycket som möjligt med så många som möjligt.
Kanske är jag gammaldags men för mig känns inte det rätt. Men jag ska inte döma, vi är alla olika.
För att svara på din fråga, så tror jag att vi är mer allmänt rastlösa i relationer numera. Vi är inte lika rädda om varandra. Det är socialt accepterat att lämna ett förhållande. Det var det inte på samma sätt förr.
Konsumtionstanken finns överallt cj – det hungrande jaget som skall tillfredsställas. Ständigt vidare mot nya upplevelser. Ja, visst är det vackert med par som hängt ihop länge. Det smittar av sig.
Håller med dig fullkomligt, man ska leva så ytligt idag och det passar inte mig tycker också man pratar i media för lite om hur svårt det är att skiljas, mer om hur lätt och bra allting är. Läste härom veckan en artikel där Lasse Kroner pratar om sin skilsmässa, om hur jobbigt det är, en stor eloge till honom för detta. Mer sånt så människor kan börja ifrågasätta vår livsstil!
Som du skriver vad har man så bråttom till, man hinner ju inte stanna upp och njuta av vad man har….
Läste också om Lasse Kronér – ärligt och avskalat. Såsom det är att förlora någon vi har kär.
Fin artikel, intressant.
Otrohet och tristess, trohet och nyfikenhet.
Jag önskar att det är så att fokus är på lite fel ställe rent generellt, som om vi människor är resultatorienterade, vi liksom skall i mål, prestera. Vi glömmer att ha fokus på resan, fokus på vart vi är nu istället för vart vi eventuellt skall eller vill komma. Som du skriver lugnet och acceptanten. Det verkar som att man får svaret på det mesta ur frågans motsatts och svar på genomförande, från det som ligger mellan motsatserna. Det filosofiska vaknade vid benämning av hjärnan, vem är det som tänker när vi kan observera att vi tänker? 🙂
Tack för att du delar med dig Di. Som om relationer måste vara vinstdrivande och effektiva för att ge lycka.
Hmm.. Detta har jag funderat mkt på…
Min mormor och morfar levde så, hela sitt gemensamma liv..
Ända fram till det sista andetaget..
Radion på, på morgonen..
Glädjen i deras blickar över de små sakerna i livet.. Som blommorna eller frukten i trädgården. Eller resan de skulle på.
Händerna som sökte sig till varandra under Rapport..
Morfar i garaget, mormor i huset..
Sen gemensamt kaffe i bersån..
Så nöjda. Så harmoniska. Så lojala.
Så tacksamma. Så bara så…
Nu är jag skild. Fick inte ihop det.
De var och är min förebild.
Det är så jag vill leva.
Förutom garaget. Det kan jag skrota i. Min drömman kan pyssla i huset..
Trädgården kan vi ta tillsammans.
Bara så..
Bara vara tillsammans.
Men, vi andas var och en för sig..
Så fint de verka ha det 🙂
Vackra varma ord Eva.
Kom på en sak.
Jag var inte ärlig mot mig själv.
Jag pysslar gärna i huset och garaget lämnar jag gärna över.
Jag hatar ju när inte saker funkar!
Jämlikhet..?
Är det ändå inte jämlikt?
Jag orkar faktiskt inte bry mig om könsnormen i detta fall..
Jag älskar att sy, baka, fixa och skapa hemtrivsel..
Cyklar, gräsklippare och annat ser jag som en enorm lättnad om ngn annan bara fixar så att det funkar…
Städningen delas det på.. Av det enkla skälet att det är så trist…
Bara så…
Ljuvliga tanke…
Jag har tänkt samma tanke att tiderna förändras … För jag tror faktiskt precis på det som du skriver Michael gäller många idag, även om det inte gäller alla. Det känns sorgligt på nåt vis.
Ja, tyvärr verkar det ju vara så att rastlösheten lätt griper tag i oss människor. Och att många ständigt jagar efter nya upplevelser, kanske för att fly undan nån slags tomhetskänsla inom sig själva. Ironiskt nog tror jag att vi genom detta ständiga jagande istället riskerar missa mycket. Jag känner mig inte hemma i det samhälls/relations klimat som verkar vara så utbrett idag. När jag gav mina äktenskapslöften så var de ämnade för hela livet. Naivt? Omodernt? Ja, kanske det. Men jag hade inte kunnat göra det på nått annat sätt. Sedan efter 26 år, och efter diverse livskriser, valde han att avsluta äktenskapet. Själv hade jag aldrig valt det.
Maktlösheten vi kan känna när någon annan fattar beslut som påverkar grunden i våra liv, är väldigt svår. Kan förstå hur det känns för dig Helena när din ex man tog steget att lämna.
Jag tror absolut det finns potential till ett livslångt äktenskap/förhållande. I mitt fall problem med för lite livserfarenhet när jag gick in i det. Jag ville primärt uppleva kärlek och hittade någon som var villig att ge mig det. Under åren har jag insett att det var en dålig ingång. Jag får ofta höra att jag är egoistisk, inte minst för att jag överväger att lämna, det jag är villig att erkänna är att jag DÅ var egoistisk.
Troligen bidrog den starkare religiösa förankringen förr till att folk höll ihop i större utsträckning. Jag lever med en man som är religiös, mycket mer än jag. Det har visat sig bli mitt fängelse. Han anser att man ska hålla ihop oavsett vad för att man har LOVAT. Jag lovade en gång för att jag hade intention att leva hela livet tillsammans men i nuet inser jag att jag vill vilja om det ska finnas utsikter. Att baa hålla ihop för att man lovat, jag tror inte jag kommer palla det livet igenom, jag tror jag kommer vissna i så fall.