Har säkert skrivit om liknande förut, men är det något jag lärt mig om oss människor är det att vi behöver påminnelser.
Oj, oj, oj vad vi försöker, vänder ut och in, analyserar, frågar ut vänner om vad de tror, tolkar: ”varför sa hon så? Vad betyder det här egentligen? Tror du att det finns en öppning? Kan det bli vi igen? Varför denna ambivalens?”
Igår skrev jag om att hålla i sin kraft och inte lämna ut sig själv till värdering. När vi är alltför upptagna med vad som pågår i en annan persons huvud tömmer vi oss själva på energi.
Hur skall vi kunna förstå andra när de knappt eller inte alls förstår sig själva?
Analyserande är ett sätt att försöka smälta händelser, förstå sig själv, andra och reda ut begreppen. Men det är också lätt att vi fastnar där. Grubblerier och intellektualisering blir psykiska försvar mot att känna sorg, smärta och oro.
Ett evigt kämpande med att vilja förstå varenda nyans i en mening, ett sms, kommentar på Facebook och andra beteenden, fördröjer vår egen process att bli hela. Vi kan ägna mesta delen av våra liv till att föröka förstå andra människors handlingar. Troligen hjälper det oss inte att utvidga kvalitén på våra egna liv.
Människor är som de är och det finns ingenting vi kan göra åt det.
Om ditt liv som det just nu ser ut, var titeln på en film eller bok – vad skulle den i så fall heta?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
”Mellan två liv” Det är så det känns. Jag jobbar med smärtan och processen jag går igenom. Jag har lång väg kvar. Det känns lite som att man är just mellan två liv. Jag har förlorat mitt gamla liv och ännu inte funnit mitt nya. Otroligt jobbig känsla, men någon gång går den över.
Det är tungt Matias och tar tid. Du valde inte, utan tvingas nu istället att anpassa dig. Minns min egen tid på den ”platsen” och kan bara säga de kanske platta orden: det blir bättre.
Det där känns igen kan jag säga..! ,:)
Ja, det är sant att det är lätt att fastna i det där med att fundera, älta och analysera. Jag sitter fast fortfarande. Vill så gärna försöka förstå människor men jag inser ju att det inte går att förstå allting. Ändå är det svårt att släppa tankarna.
Så min titel skulle nog bli ”Att inte kunna släppa taget”.
Hur skulle önsketiteln se ut cj?
Å det låter som du skriver om mig 🙂 Jag tycker inte jag gör annat än att överanalysera och älta trots att jag egentligen inte vill det. Det är ju omöjligt att inte låta bli. En kompis till mig hade kommit på knepet att ”så fort jag tänker på honom så skriker jag till mig själv att sluta och då går det bra”. Om det vore så här enkelt skulle jag också skrika så till mig själv varje gång men jag har testat och det fungerar inte… Har du några bra tips hur man kan ta sig vidare från att min hela vakna tid går ut på att tänka på honom, vad han gör, vad han har sagt osv? Detta är en enorm energitjuv och även om jag vill lägga allt fokus på mig själv så verkar hjärnan inte lyda mig. Jag försöker verkligen aktivera mig genom att umgås med kompisar och även träna mycket. Hade det funnits en sån ”glömma-knapp” hade jag tryckt på den för länge sen. Kanske är det bara tid som är lösningen.
Efter en annan separation för några år sedan satt jag och ältade i mitt huvud fram och tillbaka under väldigt lång tid så till slut blev jag så less på mig själv och sa att ”nu får jag skärpa till mig, det här fungerar ju inte”. Så då gjorde jag det och la all energi på mig själv istället. Kanske kommer jag till det stadiet snart, jag hoppas iaf det.
Tack för en bra blogg! Den behövs. Jag har fått en massa nya tips av dig om hur jag ska tänka .
Önskar det fanna lätta knep jag kunde ge dig Helene. Mitt råd är att prata ut om det här. Sätta ord på känslor och tankar istället för att behöva upprepa dem i huvudet. Tid är en faktor som är till stor hjälp, men den behöver också användas på rätt sätt. Fysisk träning är ovärderlig, så om du inte redan gör det…
”Ofrivillig flygfärd – Mot nya mål med luft under vingarna och visdom i bagaget”
🙂
”Boken om att kramas” Mitt liv innehåller fler nyanser nu och kramarna från mina barn och vänner känns som den bästa medicinen för själen.
Härlig titel:-)
Jag känner mig som den där trafikskylten varning för halka på vägen, däremot har jag ingen boktitel… Men jag är den där bilen som glider omkring o försöker hålla sig på banan.
Jag känner som om jag måste analysera allt. Jag vill inte men gör det ändå. I 22 år har vi varit gifta och nu lämnar han mig. Det svåra är att jag älskar honom lika mycket som när jag träffade honom. Våra barn är lika ledsen och besvikna på honom. De 3 minsta har det jättejobbigt. Hanfick jobbigt för 3 år sedan med hjärtat och han säger att han har gått i 3 år och funderat på oss. Jag kan se att han har hamnat i en livskris. Vill hälpa honom men jag är förtvivlad och bitter och tyvärr så åker barnen med i karusellen. Han säger att han vill ha frihet. Han har flyttat. Jag får plocka spillrorna av att jag får trösta barnen och hinna mwd min sorg och jobba. Samtidigt han har fritid och dricker och umgås med småtjejer och vänner. Jag är ledsen och förbannad på honom. Vad gör man? Kram Eva
En oerhört svår situation Eva. Gör ont läsa om allt du behöver gå igenom. Mitt råd är att släppa taget (även om extremt tufft). Finns som jag ser det ingen annan väg i nuläget. Bygga ditt liv med barnen, familj och vänner. Tar tid att läka sår. Finns här om du behöver prata. Värme till dig.
Jag försöker! Men detkänns så oerhört tungt. Jag är så trött. Vi har 6 gemensamma barn och 4 till och 2 barnbarn. Jag räcker inte till. Jag har mycket stöd av vänner, barn, svärfar. Det är jobbigt att bara gå i affärerna. Folk kommer och kramas och frågar hur det är. Men jag bara bryter ihop och gråter. Han förnekar att han har ett förhållande med sin arbetskamrat som är 18 år yngre och har ett barn som är yngre än hans barnbarn. Men hans bil stod utanför hennes bostad kl 8 på morgonen. Hsn säger att han åt pizza där på kvällen och drack 2 öl så han gick hem efter det för att inte fyllköra. Folk har även sett honom fikat ute med henne och hennes son. Men ändå förnekar han och säger att hon är bara hans arbetskamrat Jag är så ledsen och känner mig sjuk. Hur ser du på det hela? Kram Eva
Jag försöker! Men detkänns så oerhört tungt. Jag är så trött. Vi har 6 gemensamma barn och 4 till och 2 barnbarn. Jag räcker inte till. Jag har mycket stöd av vänner, barn, svärfar. Det är jobbigt att bara gå i affärerna. Folk kommer och kramas och frågar hur det är. Men jag bara bryter ihop och gråter. Han förnekar att han har ett förhållande med sin arbetskamrat som är 18 år yngre och har ett barn som är yngre än hans barnbarn. Men hans bil stod utanför hennes bostad kl 8 på morgonen. Hsn säger att han åt pizza där på kvällen och drack 2 öl så han gick hem efter det för att inte fyllköra. Folk har även sett honom fikat ute med henne och hennes son. Men ändå förnekar han och säger att hon är bara hans arbetskamrat Jag är så ledsen och känner mig sjuk. Hur ser du på det hela? Eva
Jag ser att du sårats djupt och hör också en person som bär på en massa tungt bagage. Verkar som att du behöver få prata av dig. Kram