”Han var så fantastiskt omtänksam och förstående när vi träffades. Nu lyssnar han inte. Hon var okomplicerad och vi skrattade tillsammans. Nu är det alltid tjats om allt.”
Attraktion och förälskelse. Det är enkelt att vara charmig, förstående och göra allt för en annan. I början. Vem vinner inte på att inledningsvis anstränga sig? Den ständiga uppmärksamhet och bekräftelseinjektionerna.
Två jag som gör allt för att vävas samman, egogränser som tillfälligt raderas ut, feromoner som sänds ut och förför. En njutningscocktail av kortisol, dopamin, oxytocin, adrealin m.m. stimulerar till stordåd. Förälskelsens portar har slagits upp på vid gavel. Vi solar oss i paradiset! Trista automatiska vanor har tillfälligt klivit tillbaka in i skuggorna.
Några månader går och de vanliga jagen presenterar sig gradvis. En kommentar här, en attityd där, några meningar som vi inte förväntade oss höra eller behöva säga: ”jag tycker att det är trist när du inte hjälper till här hemma. My God, vad du är på mig! Vad är problemet? Du gör att jag känner mig ensam!” Smekhalvåret är över.
Nu står vi plötsligt inför valet att fråga: ”hur är jag som person i den här relationen? Vill jag väl i alla lägen? Hur ser min närvaro som partner ut? Vilka negativa beteenden börja sippra ut från mig?” Eller sova vidare i omedvetenheten.
Förälskelsen är en extremt stark känsla – en startraket mot drömmarna där uppe. Kärleken är val, vilja och handling. Varje dag. I orden, blickarna och andetagen.
Några frågor till oss själva: vem blir jag när förälskelsekicken lagt sig? Vem är jag en trist dag i november? Är jag en behaglig person att vara nära?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så sant…när man vaknar upp ur rosa drömmen och ska förhålla oss i gråa vardagen…det är då det gäller att jobba på att fortsätta kunna hålla kärleken levande och se framtid tillsammans.
Ja det stämmer, frågan är hur vi hanterar den känslan. När vi märker att vårt flow håller på att stanna av, att något håller på att sakta förändras. Indikationer om vi inte längre anstränger oss, vi börjar känna oss trygga och det är så det händer, vi tar ut svängarna och tycker det känns skönt och bekvämt att vara tillbaka i vår säkra roll. Vi kostar på oss att ta egna beslut, lite mer. Och visst det är en naturlig fas, men just där är det något som händer…..på ett ögonblick faktiskt har vi börjat utsätta relationen för faror, vi har i den nya fasen slutat engagera oss i den Andres känslor. Nu går det inte av sig själv längre, där vi visar hänsynsfullhet, omtanke och intresse för partnerns inre. Vi stänger dörren och går vidare, och tar för givet att den blomstrande relationen har konserverats….
Nu går det inte per automatik, nu måste vi investera, och det är inte lika angenämt. Men ögonblicket av ett inre beslut är avgjort.
Vilken träffande beskrivning Cecilia. Väl fångat i ord! Tack.
Om jag ska få sura och gnälla, jag med mitt heta temperament, så måste jag ge honom utrymme att kverulera också. Men vi lovade varandra i början att dela allt men inte ta ut frustrationer på varandra. Och det har vi hållit. Jag ger honom ”fair warning” och säger att ” nu är jag less idag, men jag älskar dig så låt mig puttra” Han ger mig en kyss och säger ”puttra på”. Sedan får jag tala om jag vill eller hålla mig undan om jag vill. Med fyra ungar blir det mycket som pågår hela tiden och vi har väldigt lite tid för romantik och tvåsamhet, men kärleken och respekten finns där. En kyss, en smekning, en liten kärleksförklaring vid kyldisken på Ica… Att han bekräftar att han hört mig och sett mig. En maträtt jag nämnt att jag längtar efter, som dyker upp på söndag eftermiddag… Vi ser inte ut som när vi träffades och är inte samma personer på många vis. Men han är mitt allt och det låter jag honom veta bland tvättkorgar, räkningar och föräldramöten. Det är inte enkelt men ändå så lätt.
Tack för dina tänkbara kommentarer och inlägg!
Jag blir jätteglad av det du skriver. ”Det är inte enkelt men ändå så lätt”
Å vad härligt att läsa! Fint!
Åh, vad UNDERBART att få läsa! Ni har verkligen hittat lösningar istället för att lägga skit på varandra.
Heja er!!! ❤️
Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt inlägg. Härligt att få se och höra att en del hittar det positiva utvägarna!
Underbart Misa och tack för en härlig inblick i hur ni har det.
Vi är samma personer som dagen vi träffades första gången.. 🙂
Å vad härligt Missa!!
Här är det totalstopp!! Jag ber min man varje dag”kan vi sitta o prata” han svarar bara att det inte ger honom ngt att prata m mig, julklappar etc jag vill diskutera skiter han i, allt är upp till mig, jag vill lägga en budget kring det , han säger att allt hänger på mig om vi ska vara ihop, till nyår tar han beslut…. Vid 2 tillfällen denna vecka vid sänggåendet sa han”frågar/tjatar/gnäller du EN gång till går jag upp o lägger mig” han anser jag gnäller när jag samtalar i lugn ton….. Kan inte nå honom!! Idag ska vi åka till stan men då ställde han villkoret” inget gnäll o inget tjat”
En relation bygger på två personers vilja och ansträngningar. Verkar mest vara hot från hans sida. Vill DU verkligen leva med det?
Ta hand om dig!!!
Känner mig så nedstämd, varit så här hela veckan o ändå kört på träffat vänner låtsas vara glad. Nu försökte vi prata, jag skulle gärna vilja börja rida till våren igen berättade jag. Han ville jag skulle svara JA eller NEJ ( vet att jag inte kan svara JA för då blir han så arg, jag svarade istället jag önskar det, han ville ha ett tydligt JA eller NEJ….. Jag sa nej….. Ändå blev han vansinnig för det kostar så mkt! Sen gick han iväg…. Här sitter jag o vet varken ut eller in. Hör vår son frågar sin pappa” ska vi åka o handla mig vinterstövlat idag” pappan svarar irriterat: blanda inte in mig, ta det med din mamma!!! Jag går itu!!!!!
Vad gör det här förhållandet med dig Anna?
Jag vet inte vad det gör m mig. Jag har väl lärt mig att anpassa kan jag tro, jag vet faktiskt inte Michael….
Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt inlägg Misa!
Härligt att få se och höra att en del hittar det positiva utvägarna!
Vad ledsamt och tråkigt att läsa Anna…
Han har fastnat någonstans och kommer kanske inte därifrån.
Ibland är det bara försent att försöka reparera ett förhållande. Det har gått för långt. Vet inte hur det är för dig..
Hade jag varit du hade jag sagt.
– Om vi inte går i parterapi så lämnar jag detta förhållande.
Om det är det du vill?
Så svårt att lämna tryggheten och välja det okända.
Jag gjorde det. Det har inte varit lätt, men det var värt det.
Jag är lycklig med mig själv.
Vi har ett liv och det skall vara bra.
Misa!
Underbart att läsa!
Grattis till en bra relation.
Usch, var rädd om dig… Låter som psykisk misshandel. Låt inte känslan du bär på bli ”normal”, för det är den inte! Våga gå, livet levs en gång och du är garanterat värd bättre!
Han har alltså gått upp o sovit på övervåningen…
Hej Anna,
Tycker du själv aatt du gnäller och tjatar? Och vill du verkligen leva I en sådan relation? 0
Nej jag gnäller verkligen inte. Det är jag som försöker få till samtal o att försöka mötas…:(
Hej Anna,
Känner alltför väl igen mig i din berättelse. Jag gjorde verkligen allt jag kunde alldeles för länge. Tills jag till slut insåg två saker: 1. Han kommer inte att förändra sig och 2. Jag orkar inte ha det så här mer.
Tyvärr var jag då själv helt körd i botten, ta mitt råd och vänta inte så länge som jag. Visst ska man anstränga sig och tänka på sin egen del i förhållandet. Men det måste ske från båda håll. Det kan inte bara vara den ena som försöker.
Så kloka ord… Det är nog något som allt för många känner igen, det är starka krafter som styr… Viktigt att gå innan man helt tappat bort sig själv.. Kram
Tack Maria – kram
Maria!
Jag har berättat för en vän, hon säger ” men hör du vad du själv säger??hade det varit min gubbe hade jag blivit asförbannad” jag är så van att jag inte hör ngn skillnad längre…eller oxå kan jag inte bli arg… Jag vet inte Maria. Sitter här i soffan o inser vi inte säger ett ord till varandra…. Ändå är jag så rädd för att våga ta steget! Bor i hans samhälle, han har sin släkt här, jag har ingen förutom vänner. I måndags när jag kom hem frågade jag ” har du köpt batteri ännu” varpå han blev radande och sa högt o tydligt: jag flyttar hellre hemifrån än att du tjatar på mig en gång till” jag stod paff, fattade inget, sen ville jan inte prata eller sova hos mig…. Alla beundrar honom, han är stark o säker. Jag känner mig så liten o osäker!!
Anna,
Det är först nu, efteråt, som jag inser hur lågt jag tänkte om mej själv. Nu förstår jag att jag inte alls är en sån person som han ville att jag var. Det är inte starkt att trycka ner någon annan. Det är i själva verket den personen som gör så som är väldigt liten och osäker. Jag trodde jag skulle bli så ensam. Men gammal vänskap och stärkts och jag har fått helt nya vänner. Min allra bästa nya vän är – jag! Som äntligen kommit tillbaka. Så skönt slippa bära på fasaden längre.
Anna! När min relation såg ut ungefär som din och efter otaliga försök att nå fram och kunna prata ställde jag mig tillslut två frågor. Vill jag ha det så här? Tror jag att det kommer att bli bättre? När jag svarade nej på båda frågorna insåg jag att jag inte kunde stanna i den relationen. Tog hjälp av en familjeterapeut för att orka/ våga ta mig ur relationen.