Hör andra, och ibland min egen röst uttala de inte ovanliga meningarna: ”du måste lämna honom/henne! För din egen skull.” Men så kommer jag på mig själv – om det var enkelt, hade många fler gjort det: vänt ryggen till det allt annat än levande förhållandet. Så lätt att vilja tala om för vännen vad som måste göras. Den egna frustrationens röst när vi ser utifrån: ”men kom igen!”
Så mycket lättare från sidolinjen. Men alla som varit där, vet hur svårt det kan vara att lämna. Lägg sedan till tanken på barnen så kommer paniken och förlamningen i bröstkorgen lika säkert som fyrverkerier på Nyårsafton. Den enorma beslutsångesten.
Det finns flera anledningar som är sammanvävda:
Vår personlighet, livssituation, historia, självförtroende, självkänsla, vanan, omgivning m.m. Om vi går till oss själva, är det säkert många som med facit i hand kan säga: ”fattar inte hur jag kunde leva så!” Som sagt – när vi är mitt uppe i allt, verkar stora emotionella naturkrafter. Känslor av skuld och misslyckande är allt annat än lätta att bära. Våndan under nätternas småtimmar.
Istället för att tala om för någon vad de bör göra, är frågor ett alternativ:
- Hur skulle du önska att ditt liv såg ut två år från nu?
- Vad behöver du höra från mig för att orka?
- Vad är självkänsla? Tror du att den är möjlig för dig? Om inte – varför?
- Om din partner inte hade de rätta känslorna för dig, skulle du då vilja att hon/han talade om det för dig?
- Vad betyder det att leva autentiskt? Vara sann mot sig själv? Vad är känslomässig frihet?
Jag vet min bloggvän: det kan kännas som ett oövervinneligt berg, men vi är ständigt i processer och förändring ÄR möjlig.
Ingen kommer att tacka dig när det här livet går mot sin solnedgång, för att du levde halvt eller mindre. Rädslan för rädslan, är oftast mycket starkare än verkligheten. Vi kan behöva se skillnaden.
Och som avslutning: EN MYCKET BRA BOK av Marita Lynard som har lång erfarenhet av att hjälpa familjer i kris. Från Kaos Till Samarbete är en måste läsa bok med rubriker som: anknytning, vårt bagage, tankens kraft, sorg och avslut. Något som jag också tycker mycket om: praktiska övningar.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Som att ta vitaminer att läsa dina betraktelser / inlägg . Glad söndag Michael ! Du ger så många styrka, hopp och andra infallsvinklar på hur man kan se på tillvaron. Kram
”Vitaminer.” Vilken härligt komplimang:-) Tack Lin – önskar dig detsamma. Kram
Jag har gjort en stor inre resa de senaste åren. Fotarbete av mig men stöd från en terapeut. Idag har jag en otroligt fin och fungerande samarbetsrelation till mitt barns pappa.
Även om många av de ämnen du tar upp inte avspeglat mitt liv, tycker jag om att läsa dina inlägg. Du har en förmåga att på ett enkelt men tydligt sätt sätta fingret på kärnan i många komplexa problem! Tack för att du delar med dig av dina insikter och din kunskap! Kram
Härligt att höra Sofia! Det blir så när vi tagit till oss det självupplevda. Erfarenheter kan föda insikter. Kram
Mycket bra och viktiga frågor…men hur kommer man vidare? Hur vågar man steget, när avsaknaden av tryggheten man inte fick som barn, gjort att ens livsuppgift blivit att försöka säkerställa detta för ens tre egna?…
Hur hittar man modet att se bortom den svåra tid som förmodligen kommer i och med att det första steget är gjort? Hur låter man drömmen om ett liv där man inte ständigt är påpassad av en svartsjuk sambo, där man kan börja bygga upp sin självkänsla, sina EGNA drömmar och visioner utan att ständigt få höra att de är omöjliga att genomföra, att de är naiva och så fel, ta kommandot över rädslan? Hur jobbar man upp en total övertygelse om att det nya livet kommer att bli så pass mycket bättre, att det är värt ett liv med barn som flyttar fram och tillbaka och att det är värt att de p g a att ekonomi kommer att bli så mycket sämre, måste sluta med dyra fritidsaktiviteter som de lever för…(hockeylirare)?
Att offra sig själv för att barnen ska ha ETT hem och två föräldrar under samma tak och viss ekonomisk trygghet, låter ju galet fixerat vid pengar och yta, något som är långt ifrån vad jag vill stå för, men att rycka bort en möjlighet som man faktiskt erbjudit dem från början, känns outhärdligt…även om det innebär att mamman förintat sig själv till en tom varelse som tappat alla sina egna önskningar och drömmar…
Hur kommer man vidare?!?…
Hur kommer man loss ur den tankelåsning som situationen innebär?
Tack för en blogg som hjälper mycket i en svår och långsamt fortskridande process!
Oj!! Vilka stora och viktiga frågeställningar. Där gav du oss något att tänka på. Jag kommer tillbaka. Frågan är vad vi behöver göra för att leva ett helt liv. Det finns otroligt mycket som låser fast oss. Särskilt föreställningarna vi har om hur det borde vara. Ekonomi, är inget hinder att vifta bort, eftersom det är en djup existensiell fråga. Tack för dina tankar.
Em, du skriver mina tankar. Exakt. Läskigt, men skönt att höra dom uttalas. Att jag inte är ensam på jorden med dessa våndor.
Följer tråden och önskar att du hittar rätt….
Åsa, jag tror vi är många som när vi väl erkänt för oss själva hur illa det är ställt, inser att rätt aktiviteter och ett nyrenoverat hem inte är värt någonting, när man tappat bort sig själv.
Jag tror vi är många som inte vill förmedla till våra barn att pengar och yta är viktigare än hur människorna i familjen mår och behandlar varandra…men likafullt står vi där och tvekar…
Jag önskar dig mod och styrka att komma vidare, och jag jobbar dagligen med detsamma…vissa dagar är man stark och känner att NU, nu gör jag det! För att nästa dag känna sig kraftlös och helt utan självtillit…
Stor kram till dig och er andra som jobbar på att våga!
Tack Em för att du uppmuntrar och försöker stärka andra här. Så vill jag att det skall vara:-)
Det gör ont i mig när jag läser ”förintat sig själv till en tom varelse”. Jag har själv separerat under detta året, efter ett 25 år långt förhållande. Det var jag som tog initiativet till att flytta isär i början av året. Jag kände, som du beskriver, en enorm tomhet och att jag skulle ta kål på mig själv om jag inte gjorde något åt min situation. Min man, som jag älskat så oerhört under många år, förändrades totalt p g a en depression. Under de senaste fem åren drog han sig undan familjen (mig och två barn, tonåringar), slutade vilja följa med på sociala evenemang (förutom med sin egen släkt), fick humörsvängningar, började kalla mig elaka saker när han kände sig trängd eller kände krav från mig och började lägga allt mer tid på att spela data-spel, något han aldrig tidigare varit intresserad av. När jag blev sjukskriven för utmattning för 11 månader sen och fick tid att reflektera, växte tanken allt mer fram, att jag måste göra något åt min situation! Jag orkade inte längre ”dö” inombords. Att verbalt säga ”jag vill att vi flyttar isär”, var jobbigt. Det tog musten ur mig samtidigt som det kändes så befriande att ha sagt dem. Hur jobbigt det än var kunde jag känna att jag stod upp för mig själv. Vill dock säga att innan man tar ett så här stort beslut, att flytta isär/skiljas/separera, är det viktigt att ställa sig frågan – Har vårt förhållande en chans? Kan vi få det bra igen? Vad kan JAG göra för att göra det bättre? Vad saknar jag hos min partner? Kan han/hon förändra sig? Det är en jäkla (ursäkta) stor grej att separera. Kan man fixa till relationen innan ett sådant beslut är det det allra bästa. Vill också säga att för mig fanns inte tanken att stanna kvar p g a ekonomin. Den känslomässiga vinsten man gör, genom att stå upp för sig själv, är värd så mycket mer än pengar! Lycka till!
Tack Ingela för svar och tips på frågor att ställa!
Resten av svaret försvann visst Ingela! Men tack för uppmuntran och din historia! Ger hopp!
Var rädd om dig!
Kram Em
Hej Em!
Visst är det svårt när man ställer sig sådana frågor om hur det ska bli sen…för barnen…ekonomin….ja livet i stort…
Jag tog steget för typ 7 år sedan….absolut det Bästa jag gjort!!!
Men visst …vägen dit va inte helt enkel.
Det började med att jag tog kontakt med en terapeut pga att jag mådde dåligt….mitt ”jag” hade som försvunnit i förhållandet.
Att prata med en terapeut fick mej att inse och förstå att allt hänger inte på mej att det ska funka.. 🙂
Jag blev starkare i mej själv… vågade ifrågasätta mej själv och va jag ville ha ut av livet.
Att må bra och vara stark i sig själv gör en till en bättre förälder och förbild för ens barn tror jag.
Gör att man orkar mer av vardagens bekymmer 🙂
Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vill du känna och må som du gör nu resten av ditt liv??
Jag säger inte att det är lätt, vi har alla olika orsaker till varför det inte fungerar i ett förhållande….men tänk att du har Ett liv…du är värd att få må bra och va lycklig!!
Önskar dej Lycka Till!! Sänder Styrke Kramar! 🙂
Hej Mariah! Svaren är enkla att formulera; nej jag vill inte ha det så resten av livet. Och relationen är bortom all räddning sedan många år tillbaka, så borde det inte vara så svårt…men barnen…tanken på varannan vecka utan dem får mig att gå sönder…
Jobbar på…
Varför försvinner halva svaren?
Vet inte varför Em. Får kolla upp det. Inte hört från någon annan.
Det skulle vara ett ”?” efter den första meningen…
Alltså…visst är det svårt när man ställer sig sådana frågor?? 🙂
Inte meningen det skulle låta så känslokallt!
Menade bara att alla får vi nog dom frågeställningarna inför en kommande separation.
Längtan efter barnen….ekonomin….ensamheten….
Men när man mår bättre och hamnar i en bättre situation så blir det lite enklare att möta dom problem som kanske uppstår.
Och när man funderat ett tag och tänkt igenom det om och om igen så är man beredd att ta steget och man ser ingen återvändo.
Stor omställning…ja visst…..men med tiden hittar man sitt ”nya liv”
Mariah! Försöker mig på ett svar på min jobbdator istället…tror det var min telefon som ställde till bekymmer med svar som blev halva;-)
Tycker att de allra flesta som genomgått en separation i efterhand vittnar om att det blir bättre, det positiva det gör för självkänslan och den helare mamman som är så mycket bättre för barnen, överväger allt det svåra.
Jag inser att man kommer dit….men man behöver matas med det om och om igen när självtilliten är som futtigast, och man tänker att man kommer att förstöra sina barns framtid genom att separera (vilket det sunda förnuftet såklart argumenterar emot ganska duktigt, eftersom den hela mamman och det friska förhållandet är det som barnen ska växa upp med….såklart!…..men RÄDSLAN!
Den är massiv i mellanåt…).
Tack för uppmuntran och din berättelse!
Viktig och stärkande!:-)
Kram i höstrusket…
Värme till dig också i höstrusket Em. Ja, vi behöver matas om och om igen av det positiva.
Tycker att man kan läsa i många kommentarer att många står inför detta att lämna eller inte. Jag som blev brutaldumpad måste bara ifrågasätta att man faktiskt bjudit in sin respektive på denna resan, detta tycker iaf jag att man är skyldig sina barn. Att gå på familjerådgivning och faktiskt försöka att lära sig kommunicera och hitta tillbaka innan man bara sticker av. Man är aldrig ensam om ett problem om man är ett par.
Jag kan svara för mig själv:
Vi har gått i familjerådgivning. Det gav mig jättemycket. Jag tycker det gav ”oss” jättemycket, för en stund. Sen dyker nya situationer/problem upp. Min sambo vägrar rådgivning igen, det gav honom ingenting tycker han, var bara ”löjligt, partiskt och väckte nya problem som han inte tyckte vi hade innan. Han anser även att ”mina problem inte är hans problem”… Så när jag bestämmer mig på riktigt, såsmåningom, är det INTE utan en inbjudan till att tillsammans jobba på det…
Tror säkert att fler har det som jag. När man väl hittat hit, så är situationen ganska så långt gången…
Åsa, då har du gjort vad du har kunnat, man är två och om båda inte är öppna att lyssna och förändras då är det nog dags att gå vidare. Vet att det är svårt då jag för många år sedan var där. Lämnade och det har jag aldrig ångrat men det var tufft. Lycka till vad du än bestämmer dig för.
🙂
Tack Michael, du är ett fint stöd och jag reflekterar mycket över dina texter och över att många verkar ha samma rädsla och ångest. / Nina
Skönt och viktigt att kunna spegla sig i andras berättelser. Tack Nina!
Jag har nyligen gått ifrån en destruktiv relation med ptsd som följd. Jag kämpar fortfarande dagligen med tankar om att han kommer komma tillbaka, att jag inte kommer kunna stå emot hans fina ord som vänder 5 minuter senare. Jag var kvar i 4 år och jag har idag inget minne av vad jag hatar gjort de senaste 4 åren. Många Hatar har sagt, gå det är inte värt det men med tanke på hur han brutit ner mig bit för bit så var han det enda som existerade.
Starkt av dig att berätta Linda och att du orkade lämna. När vi erkänner den egna sårbarheten och tvekan, kan vi på sikt även komma i kontakt med styrka.
Tack för de tänkvärda orden och för boktipset!
Det är verkligen så att när man är mitt uppe i något som tycks oövervinnerligt så känns det som om man inte kan eller orkar göra en förändring. Det krävs enormt mycket kraft och den kraften och energin är det svårt att finna i en jobbig situation.
Därför så viktigt att vi stöttar varandra.