Jag har hört (och själv sagt det). Du har kanske också lyssnat till eller uttalat meningen: ”Vi måste hålla ihop för barnens skull!” Det ligger en vacker tanke i att hålla samman en familj, särskilt i en tid av raserade drömmar kring tvåsamheten. Men till vilket pris?
Det är en sak att se till att hålla parförhållandet levande så att familjen kan fortsätta som en enhet, men att ignorera partnern år efter år och sen när hon/han fått nog, använda barnen för att väcka skuld är desperat. Panik får oss att säga och göra en hel del.
Det är alltid sunt att tänka ett par steg längre, reflektera och orka titta på sig själv: ”för vems skull egentligen? För familjens och barnens…” eller är det rädslan för att blir lämnad som talar? Använder jag skuld gentemot en partner som ett sätt att förbli lyckad (inte detsamma som lycklig)?
Om vi är extremsökare efter bekräftelse utanför relationen, är det bra att ta ett par djupa andetag och tänka: ”är min person på ett sådant sätt att mitt barn skulle kunna göra ett KOPIERA och KLISTRA IN av min mig? Vad skulle jag se framför mig?”
När vi tvivlar, är desperata, ensamma och inte ser klart i dimman behöver vi stanna upp:
- Vad vill jag att min dotter/son skall se när det kommer till parrelationer, en familj och kärlek?
- Vilken blick, ansikte, kroppshållning och röst tänker jag möta mitt barn med om ett år från nu?
- Vilka slags samtal och tonläge skall strömma ut under taket där vi bor?
- Vad är det största jag kan ge mitt barn?
- Vilka krafter inom mig, är det som gör att jag stannar kvar i zombieliknande förhållande?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Texten berör mig starkt på flera sätt. Jag har många ggr blivit behandlad med frånvaro av respekt, jag har påtalat det varje gång utan framgång….barnen har varit mitt i det här. Även de har bemötts med icke respekt. Ändå reflekterade jag aldrig över att det var en orsak att lämna min man. Jag ville hålla ihop allt, till varje pris och av kärlek. Och så blev jag dumpad. Visst har det varit och är svårt men jag har fått ett lugn inom mig. Det här kommer jag att fixa. Det som gör ondast är mitt svek mot mig själv. Hur har jag sett på mitt eget värde? Och visst frågar jag mig ibland hur jag ska klara det här. Det ska bara gå. Det har jag bestämt. Det är oxå värdefullt för mina flickor att få erfarenhet att det går och det blir bättre. Varje dag. En bra lördag till er alla!!
Det är lätt att lägga skuld på sig själv, för att vi inte såg och var mer rädda om oss själva. Det här med att hålla ihop familjen ligger djupt i vår beskyddar DNA. Det finns en stor styrka att hämta i nuet. Tittar vi bakåt, finns det alltid något att ångra. Nuet bär på stora möjligheter.
Känner med dig Maja..gick från ett för länge sedan förlorat förhållande med en verbalt misshandlande man. Sökte länge hans uppmärksamhet o fötståelse då jag verkligen vill lösa problemen. Han var mitt livs kärlek!! Men utan resultat…blev bara en ständig förnedringssåpa..varje försök jag gjorde. Insåg till slut att jag var tvungen att göra nåt…då han var helt ointresserad. Rädslan var enorm då barnen vat 5 o 7 o ”han” drack en hel del. Men rädslan för att jag verkligen hade förlorat mig själv sen länge..vat en smärta så enorm att den fick mig att våga lämna. Den ständiga förnedringen är vidrig…vad o hur såg mina barn mig mär jag ständigt gjorde allt han sa för att bibehålla lugnet. Nu är det 4 år sen jag lämnade och har varit en resa upp-o-ner…men är idag så glad att jag tog klivet över rädslan och räddade mig själv. Jag kan bara stötta dig Maja o säga att det blir bättre…ta hjälp..gå o prata av dig, älta..det har hjälpt mig enormt. Låt det ta tid…mig tog det 3 år att bearbeta… idag är jag starkare än nånsin … Alla kramar till dig ♡
Tack. Jag känner mig faktiskt redan lite starkare, oberoende. Jag går på samtal och rustar mig för en ljusare framtid. Har redan fått insikter som kommer hjälpa mig vidare. De har kommit spontant. Det här är svårt o jobbigt men känslan är ändå snudd på lättare än tidigare. Det får ta tid. Har inte bråttom. Jag har ändå mycket att vara tacksam över. Hoppas du får en underbar dag GJ och tack igen.
Delar mer än gärna med mig o vet att tillsammans blir man starkare..och av erfarenheter. Har mycket i min ryggsäck o haft några fina goa vänner med mig längs vägen…även många som svek när jag mådde som sämst. Men en o annan backade upp o fanns där.. Så jag vet att bara att finnas där för nån som behöver är så viktigt!! Är gärna den för dig om du vill…Lova säg bara till.. ♡ Stå på dig Maja..ett steg i taget o du blir starkare för varje… Ha en fin dag du med ♡ O bakom molnen skiner alltid solen.. Kram
Tack Gj för ditt fina stöd till bloggvännerna:-)
Känner igen mig så i din text, inte bara i denna utan i fler inlägg. Just nu lever jag i ett förhållande som varit i sju år varav 6 år och 50 veckor har varit utan närhet. Typ. Vi har två barn som är minutiöst planerade ur ren tillverkningssynpunkt. I tre år har vi gått i familjerådgivning. Jag har bönat, jag har bett, jag har varit arg, jag har gråtit. Jag orkar inte mer, älskar honom men inte på det sätt jag borde göra och jag tror tyvärr inte att sensualitetsövningar (som han ändå inte tar initiativ till) kan påverka någon av oss.
Men jag biter ihop. För barnens skull (4 och 2 år), för familjen skull, för allas synpunkters skull.
I somras uppstod attraktion för en kollega. Just nu har jag känslor för en man som gör att jag äter inte, jag sover inte, jag ryser vid tanken på honom. Endorfiner, de endorfiner jag så hårt hungrat efter i sju år.
Så vad vill jag med min kommentar? Kanske få en bekräftelse på att det är ok, barnen klarar sig och får förhoppningsvis två lyckliga föräldrar, i slutändan kan jag få bli lycklig igen, få känna mig kvinnlig och fin, uppleva åtrå igen, le från hjärtat.
Eller att jag bör släppa och fortsätta kämpa ytterligare 10 år medan mitt liv passerar och jag sitter och tittar på.
Tack för mig. <3
Tack för dina öppna och berörande berättelse. Du har försökt och kämpat länge i ditt förhållande och kan inte göra dina barn lycklig om du inte själv är det. Förstår dig till 100 % – följ din längtan. Livet är för kort. Värme till dig.
I söndags kväll togs det gemensamma beslutet om skilsmässa. han konstaterade att vi är mer som bror och syster som bor ihop och älskar varandra men inte på ”rätt” sätt för att leva i ett äktenskap. Det smärtar mig enormt med tanke på allt vi upplevt och med barnen men samtidigt har jag en enorm lättnad. Jag känner att jag kan bli glad igen, så småningom. Och att det är rätt.
Jag följde min längtan och hoppas att jag gjorde rätt.
TACK!