Till dig som accepterar mer än det som är bra för dig:
I samtal hör jag hur många stannar, nöjer sig med och accepterar sådant som de absolut inte skulle vilja att en vän utsattes för. För att inte prata om de egna barnen. För visst skulle du inte vilja att din dotter eller son var i relation med en person som inte behandlar dem väl? Där tvekar vi inte.
Och ändå är vi emellanåt väldigt flexibla och förhandlingsvilliga när det kommer till det egna välmåendet. Självvärdet som ständigt får backa för att vi inte kan känna större för jagets hjärta.
Hur kommer det sig att vi (säger vi eftersom jag själv varit där) stannar kvar i relationer som inte är bra för oss? Ständigt tillbakahållande, undvikande och förminskande av jagets önskan och längtan.
Och så kommer svaret: ”men jag älskar honom/henne!” Det känns i magen när jag hör de där orden. VAD HÄNDE MED KÄRLEKEN TILL DIG SJÄLV? Personen som du vaknar med varje dag och ständigt möter i spegeln.
Vet hur svårt det kan vara när vi sitter fast. Skuldkänslor över att du ännu inte nått fram är det sista jag önskar dig. Personer med alldeles för mycket acceptans har redan tillräckligt i skuldbagaget.
Några tankar att försiktigt börja flirta med eller låta få bli utropstecken:
Kan inte 2015 få bli året då du sänkte toleranströskeln avsevärt gällande det som inte får dig att växa? Året då du i slutet på december kan säga: ”jag skyddade min egen person från negativitet och kränkningar. Jag hade enbart människor omkring sig som gav näring åt min själ. Mina barn såg en förebild i mig. Jag hittade och uttryckte självrespekt – självvärde. Jag andades sunda gränser.”
VI ACCEPTERAR DEN SLAGS KÄRLEK VI TROR ATT VI FÖRTJÄNAR.
Omtanken om sig själv handlar inte om filosofi, narcissism och förnuftiga meningar, utan de sammantagna vanorna i vardagen: hur vi tar hand om kroppen genom maten som äts och den fysiska rörelsen. Intrycken vi samlar. Kroppshållningen och sättet på vilket vi pratar till andra. Och samtalen vi har med oss själva i tankarna. Allt hänger samman.
Vilka nedtryckande övertyglelser gällande DIG som person behöver du börja överge? Det kanske tjänade dig en gång i tiden att ligga lågt, vara överdiplomatisk, undvika att uttrycka DINA behov etc. Men inte nu längre. Inte mer nu.
Jag önskar dig ett fint 2015 min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Klockrent Michael. Önskar dig ett gott nytt år!
Tack Nina! Jag önskar dig detsamma! Ett gott 2015!
Du skriver fantastiskt!
Har själv varit där. Önskade o önskar fortf honom lycka och hoppas att han funnit det. Jag ville honom såå väl, ge honom allt. Lycka va att se honom lycklig. Önskar verkligen att jag en vacker dag finner den som ser mig på det sättet. Utan att han försummar sig själv. Gott nytt år påre 🙂
Tack fina emma! Gott Nytt År till dig med.
”VI ACCEPTERAR DEN SLAGS KÄRLEK VI TROR ATT VI FÖRTJÄNAR.”
Precis, en av den starkaste anledningarna till att jag stannade kvar i en bristfällig relation eller att jag hade svårt för att lägga den bakom mig var att jag tog på mig skulden för att den inte fungerade – innerst inne trodde jag att det var jag som inte var tillräkligt bra eller gjorde det rätta. Skönt att äntligen ha vuxit upp!
Önskar dig, Michael, och alla bloggvänner ett Gott Nytt År!
Önskar även dig ett Gott Nytt År Erika. Tack för att du är med och andas liv i bloggen.
Åh så bra skrivet Michael och känner igen mig så väl i det du skriver Erika. Men så svårt att ändra den synen på sig själv när man haft den i 40 år…. förnuftsmässigt tycker jag ju om mig själv och har inte några problem i det dagliga livet men i relationer och djupt där inne finns känslan kvar av att vara en person som ingen kan älska… kommer den någonsin ändras..
Önskar er alla ett kärleksfullt 2015! Kram
Det kommer att ändras eftersom du längtar och kämpar för det. Önskan om ett fint 2015 till dig linda.
Åhhhh… Vad jag vill att mitt 2015 blir ett sådant år…
Borde varit så för länge sedan men bättre sent än aldrig.
Stolt över mitt beslut, mest för att det är just det ” mitt beslut”
Ja, ditt beslut Stina! Och ditt 2015. Vem hjälper vi först på med syrgasmasken vid förlorat kabintryck i ett flygplan? Varma hälsningar till dig.
Gott nytt år! Det vintervackra har bytts mot underkylt regn. Förra året avslutades tillsammans med tjejerna o en god vän som också nyligen separerat. Jag, väninnan och tonåringen skålade in det nya i Pommac och önskade oss o varandra ett gott nytt år, betydelsen har nog aldrig varit mer klockren. Dina rader idag stämmer perfekt med hur jag tänker mig detta nya. Jag ska vara rädd om mig själv. Jag önskar er alla ett lugnare, tryggare o gladare år än på länge. Kram.
Ett ljust 2015 till dig maja! Kärlek till dig själv så att du tillåta dig att älska en annan. Kram
Varje ord stämmer för mig…skulle aldrig råda nån i min närhet att stanna i en sån relation jag har. Gift sen snart 17 år och har nog alltid egentligen roddat så att min man mår bra, eller försökt iallafall. Han mår inte bättre, vill bara ha mer och mer koll på mig. Svartsjukan tar över både honom och mig och ju mer den ökar ju mer fogar jag in mig och tappar då bort mig själv. Jag skulle beskriva mig som glad, positiv och en som alltid bryr mig om andra. Men mig själv har jag glömt bort att bry mig om och jag är aldrig riktigt glad ihop med min man. Längtar efter skrattet och glädjen tillsammans. Allt blir mer och mer tydligt för varje dag men när jag tänker tanken på att lämna så får jag nästan panik, undrar varför?. Är väl som att hoppa bungyjump kanske…man tänker på det länge, försöker många ggr innan man till slut vågar och det är först då man undrar varför man väntat så länge på att få känna friheten.
Ett Gott Nytt År till er alla!
God fortsättning på ett nytt, outforskat år!
Ser fram emot att fortsätta följa med, i Din berikande blogg!
Mitt i prick träffade din text. Jag har blivit sviken av min far som tog livet av sig, av min ungdlmskärlek som lämnade mig och nu av mitt livs kärlek som varit otrogen.
Jag är väl inte värd bättre, min pappa ville inte leva, inte ens för min skull, vilket gjort ännu ondare efter att jag fick barn. Jag har älskat två män och blivit lämnad bägge gånger. Jag är inte värd bättre. Jag har alltid sett mig som stark, och inte haft problem med att va ensam. Men nu när jag sitter här ensam, så inser jag hur rädd jag är för ensamheten. Att jag hellre varit i en dålig relation istället för att va ensam… Hur kunde det bli så?
Jag blir ledsen när jag läser dina rader, Emma. Jag vet hur det är att känna sig ensam. Men att stanna kvar i en dålig relation för att slippa det, tror jag inte att det hjälper på lång sikt. Nu utgår jag från mig själv, förstås. I en dålig relation, där jag inte känner mig älskad och respekterad förvandlas jag till en osäker, orkeslös och osjälvständig person som är i konstant behov av den andres bekräftelse för att kunna andas.
Då är det bättre med en självvald ensamhet. Den egna styrkan infinner sig om vi ger den lite tid och chans.
Kram
Nu ser vi framåt, din text var vad jag behövde nu. Tack!
Jag skickade ett mess till min sambo som jag nu lämnar, ett sista meddelande om mina känslor innan jag somnade. Hoppades på det där svaret som skulle visa på att han förstod och ville kämpa för oss.
Men vaknade till ett svar som visade att det fortfarande är jag som misstolkar allt. Det borde gjort mig ledsen, men det fick mig att inse att han kommer inte ändra sig och förstå.
Jag måste vidare och bry mig om mig själv för just nu finns det ingen annan som gör det.
Önskar alla ett toppen 2015⭐️
Vi bryr oss om dig Mini. Så fruktansvärt jobbigt det är att bemötas så. Men du har rätt, det är ingen idé att hoppas på förståelse. Det leder bara till frustration och besvikelse. Bättre att förstå och bry sig om sig själv. Och de som bryr sig om dig.
God förutsättning! 2015 blir ditt år!
Tack Bo!
Nu ser vi framåt.
Kram till dig
Så mitt i prick brottas med alla skuldkänslor av att ha lämnat och sårat den som jag än gång älskade så. Men kunde inte stanna kvar och tappa bort mig själv. Men det är jobbigt och helakt när man ser någon må så dårligt pga mig så frågan är vad som varit bäst skulle jag stannat bara för att inte såra är det själ nog att lämna någon när man inte har några känslor alls för den andra.. Lite funderingar så på årets första dag..
Vi kan inte stanna med enda motivet – vill inte såra. Det måste finnas kärlek, annars håller det inte på sikt i vilket fall som helst. Medömkan ingen bra drivkraft i en relation.
TACK!
För att jag älskar mig!!
Men precis, detta är mina ”favorit-ältar-tankar”!
Tankarnas brottningsmatch nr 1: är det är okej att tacka nej till kärlek för att den inte levereras på det sätt jag vill… ska jag kämpa för att lära mig acceptera eller ska jag stänga dörren till en speciell vänskap för att jag inte kan acceptera att kärleken inte kan se ut som jag drömmer om?
Tänker ofta på var gränsen går för acceptans eller när det är dags för förändring, har ingen ordentlig ryggrad i frågan. Här känns det som jag har en lång väg att vandra… Tack för allt du lyfter upp till ytan!
Tack för att du delar Ingrid. Finns kanske inget tydligt och enkelt svar. Tror inte att vi skall stänga dörrar till bra människor. Men finns inte den rätta känslan, så gör den inte det…Men även bra att se om det finns ett mönster som upprepas. Ett gott 2015 till dig. Vilken kärlek drömmer du om?
Känner igen mig i ditt ält. Så mycket som är bra, vackert och speciellt. Och ändå, jag får ju inte den bekräftelse, den känsla av utvaldhet som jag känner att jag behöver, får INGEN trygghet. Men hur ska jag kunna säga nej till det vackra vi delar, som inte är likt något jag tidigare mött? Som Bono i U2 sjunger, can’t live with our without you…
Kan inte tänka, och ändå gör jag inget annat. Känns som om jag är fast i en labyrint, vart ska jag gå och vart kommer jag ut?
Står inte ut längre. Det bara känns så fel så fel. Kroppen värjer sig mot sambons alla försök till beröring och närhet. Vill inte, kan inte vara nära. Får panik. Det måste ju betyda något!
Sinnet vet, bl.a pga ovanstående men även pga att vi inte pratar, inget gör samt hans ointresse för vår familj. Jag älskar inte.
Det borde ju vara så lätt att avsluta. Varför har jag stannat i detta i 16år?
Bestämt mig. Det måste ske. Julafton, nej. Nyårsafton, nej. Idag? Vad säger man?
Jag är extremt konflikträdd och vi är båda jättedåliga på att prata. Uppenbarligen.
Så många frågor även efter det blivit sagt. Så mycket som är oklart och ovisst och skrämmande. Inte bara jag, han. 3 små barn.
Men jag måste. Vill inte nöja mig eller offra mig själv mer. Får så lite tillbaka. Det som verkligen betyder något och som jag behöver får jag inte.
Nytt år, dags för förändring!
Gott Nytt år alla ni fina som finns här!
Känner igen den känslan, finns aldrig nån bra dag att ta tag i det tror vi måste göra det bara…Låt 2015 bli vårt år Frida!!
Vill bara ge er alla som kämpar en stor kram…..av tacksamhet!
Era o Mikaels ord , känslor o tankar har gjort det möjligt för mig att ta ett hopp ut i livet.
Balanserar fortsatt på en tunn tråd men ändå…..det ÄR iallafall en tråd där nu..
Inlägg som i dagens blogg är SÅ avgörande….de är livlinor.
ALLT GOTT!
Katarina: Nä, det finns ju aldrig något bra tillfälle. Det är bara något dom måste göras! Nu har jag iaf definitivt bestämt mig. Känns skönt även om det värsta på ett vis ligger framför mig. Men det kommer bli bra, det är jag säker på!
Kram!
Det blir det! Jag har funderat och funderat, det enda jag kommer fram till är att jag kanske kommer må dåligt under en period men sen väger jag det mot att må så här resten av livet…då är valet lätt men svårt att göra såklart. Skönt att veta att vi är fler i samma situation. Styrka till dig! Kram
Ja jag tänker lite så också. I tanken vet jag och förstår men att överföra det i praktiken..Jag står inte ut så här längre. Jag finns, men jag lever inte. Jag bara är. Inget är kul, ser inte fram emot något, längtar inte efter något. Kan inte prata med min sambo. Kan inte krama honom. Vill bara få vara jag, själv. Vald ensamhet & inte ensam i tvåsamhet som nu. Slippa irritera mig på någon och vara mamma åt nr 4..
Det jag tänker mkt på just nu är sambon och hans reaktion. Vet hur sårad och arg han verkade när jag outade hur jag kände sist. Som en bomb i hans värld?!
Tror inte han fattar mer nu. Om det inte vore för uteblivet sex drygt 1 år, hade han nog tyckt allt var bra..
Stör mig också att han inget gör. Allt ligger som vanligt hos mig.. Jag VET att han vill ha sex, vill han ha det så här?!
Suck. Och så sitter jag här, och dricker vin..
Lita på det din kropp säger Frida – den är alltid ärlig mot oss. Förstår alla konliktkänslor inom dig, men modet kommer när vi agerar. Gott Nytt År till dig med. Du är inte ensam.
Tack Michael!
Jag hoppas att du tar till dig av all positiv feedback du får här. Du är helt fantastisk! Att varje dag kunna formulera ord och meningar som löser upp knutar och känslor hos oss här ute.. Otroligt. Och dessutom ta dig tiden att se, svara och stötta. Du betyder mycket för många!
Kram till dig och stort tack!
Frida: Du är inte ensam, din historia är min… Kanske vi kan hitta styrkan 2015 tillsammans, men att inte få vara med sina 3 barn varje dag gör att jag inte vet om jag fixar det!!Men som sagt Frida, du är inte ensam…..
Michael:Det var det finaste blogginlägget jag läst sen jag hittade hit….och för att du finns därute o hjälper oss alla
Anna: Tack för ditt svar, det är skönt men ledsamt att höra att vi är fler i liknande sits..
Kram till dig!
Det är svårt med hur det ska bli med barnen. Jag är väldigt osäker på om min sambo ens skulle vilja ha varannan vecka. Kanske varannan helg. Och det känns jobbigt bara att tänka på det. Han har ju ingen koll på nåt. Han äter ju inte ens frukost och sover länge när han är ledig. Skulle dom få mat? Rena kläder? Duscha? Jag vet att dom bara skulle sitta inne, framför dator el tv-spel.
Även detta är nåt jag tänker på när jag resonerar, ältar och tvekar. Varför är jag ihop med en sådan man?!
Skitjobbigt.
Nu har vi ätit och tittat på en film och nu sitter han vid datorn och spelar igen. Och pratar med sin ende ”kompis” en fd kollega i en annan stad. Pratas bara via datorn och spel. Sorgligt. Han är helt nöjd..
Nä, nu sätter jag stopp!
Vi fixar detta Anna!!
Anna! Frida!
Det ni skriver kunde jag lika gärna skrivit själv… Samma tankar… Kommer dom ens att få sina små tänder borstade…? Mina är 5 år, 3,5 år och 8 månader.. Visste redan efter nr 2 att bu är det dags att lämna… Men det blev inte riktigt så..
Vi har pratat om separation och han skulle aldrig, på ren djävulskap gå med på något annat än att ha dom varannan vecka. Det kommer bli en mardröm för mig men jag ska klara det. Har i flera år inte ens klarat av tanken på att vara borta från barnen, men nu kan jag iallafall föreställa mig det. Tänker lämna till hösten/vintern när jag börjar jobba igen. Det svåra är att stå ut på denna minerade mark under tiden… Och inte falla tillbaka i att detta funkar nog ändå och han är ju bra när han verkligen anstränger sig. Han jobbar 09-20/22 varje dag och är borta tor-sön var 3:e helg.. Hur ska han kunna ta hand om barnen efter en separation när han absolut vägrar att ändra sina arbetstider nu så som jag vädjat. Och han går inte heller upp 06 när vi går upp och när jan är ledig sover han till 10-11. Barn och familj ligger långt ner i prioritet… När jag uttrycker hur trött jag är och att vi vill ha mer tid med honom för att det kan vara en lösning på alla våra problem (gnäll, tjat, bitchande, som han säger, men även barnens situation, syskonbråk mm) han är egenföretagare och KAN styra sina arbetstider men vägrar konsekvent….
Ja hur i h-vete ska detta gå?
Men när kag tänker att jag har kanske 40-50 år kvar att leva.,. Då finns inga tvivel. Dom åren vill jag inte ha med denna man. Han kommer INTE ändra sig. Och jag vill vara JAG för och med mina barn….
We can do this!!!
Kramar
ÅsaM:
Ja vi ska ta oss igenom och ut på andra sidan!!
Härligt och styrkande att gå stöd här. Tillsammans är vi starka(re)!
Vore ju väldigt intressant att höra hur din man tänkt lösa det med sina arbetstider?! Oj vad lite tid han är hemma.. Du är ju som jag egentligen redan ensamstående. Min sambo älskar sitt jobb men har mer normala tider. Ca 8-18 och någon längre kväll/vecka. Tiden han är hemma spenderar han inne vid datorn eller tränar och sover. Kul.
Mina barn är lite äldre än dina 9, 5 och 1år. Är föräldraledig fram till hösten har jag tänkt. Innan det kommer jag inte ha råd att flytta iväg själv. Känns helt outhärdligt att vara kvar sål länge.
För ett år sedan bröt jag upp ur ett 18 årigt förhållande. Det är det absolut jobbigaste jag varit med om men det modigaste jag någonsin gjort. Ältandet finns där, skuldkänslorna, tankarna, tröttheten likaså. Men sakta ”kommer” jag tillbaka till mig själv (från den våta fläck på golvet som jag på slutet i förhållandet kände mig som). Insikter, förståelse och förlåtelse för mitt eget agerande (att jag inte satt gränser tidigare, rädsla för konflikter och ilska). Att leva och leva i relationer är ett ständigt lärande om sig själv. Jag tar med mig mina ”nya” insikter och erfarenheter in i ett nytt år och väljer att blicka framåt i den stora framrutan av möjligheter.
Önskar Er alla som vill våga göra en förändring och till alla Er som har gjort det, ett riktigt fint 2015!
Tack för att du inspirerar andra som befinner dig i liknande situation du en gång var i. Önskar även dig ett fint 2015 Annica.
Klockren! Var där själv för några år sedan, men insåg till slut att jag var tvungen att vara sann mot mig själv och barnen. Det tog tid, om jag inte får det att funka med honom kommer jag inte få det att funka med någon tänkte jag. Men till slut tog det stopp. Jag fick inte vara jag och då blev jag inte den mamma jag ville vara. Stod på gymmet en dag och kände att jag måste välja kärleken till mig själv och barnen. Det gjorde jag. Hade bara blivit bitter om jag dragit ut på det i tio år. Till er som tvekar; lita på magkänslan och var den vill föra er. Hindren kan se stora ut, jag kunde fundera på så banala saker som hur man delar upp barnens kläder. Idag är jag den jag ville vara
Toppen att du delar med dig Pernilla. Du beskriver något som jag vet att särskilt många kvinnor skriver under på: ”jag fick inte vara jag…” Nu menar jag inte att det inte finns män som känner så, men den stora majoriteten som lämnar är kvinnor (ca 70 %). Viktigt det du säger om att vara en mamma som mår bra: ”sann mot mig själv.” Vad har barnen annars att kopiera?
<3
Hej, möttes till din text idag som träffade mig rakt in i hjärtat. Jag har lärt mig att säga ifrån men ger alldeles för mycket energi innan dess. Jag har haft förmågan att springa på dessa män i mer än tio år. Nu är jag över 40 år och jag vill också träffa mitt livs kärlek.
Jag vill finna den riktiga kärleken utan beroende beteenden. Nu är jag mest intresserad i vad som gör att dessa mön hittar mig. För jag upplever att de hittar mig. Jag får ibland frågan vad jag gör m alla män och varför jag inte kan hålla en relation. I andras ögon är det bättre att bli illa behandlad? Väldigt få, enbart mina nära vänner ser hur jag kämpar i en relation. Den sista mannan var en underbar person men alkolist, så snart träffar jag kanske målet. Jag vet vad jag vill ha, bara en normal person som har samma värderingar som jag och verkligen är stolt över mig och mitt arbete och inte hamnar i underläge. Jag känner mig alldeles för full av empati och kärlek för att inte få dela det med den jag älskar.
Tack Michael för inspirerande och tankeväckande text!
Själv har jag nyligen insett att jag varit alldeles för tillåtande och saknat sunda gränser för vad jag tillåtit andra och därmed även jag att göra mot mig själv. Vad är det värsta som kan hända om jag sätter gränser? Vad är jag rädd för? Ensamhet kanske? Jag tänker nu att det värsta som kan hända, är att jag istället för att ha en mängd människor runt mig, istället har några få som genuint värdesätter mig. Vilket ju inte alls är illa :). Och vad gör lite ensamhet om man inser att man faktiskt är ganska trevlig också :). God fortsättning till oss alla!
Detta var som att läsa om mitt liv och hur jag behandlat mig själv genom att vara i en dålig, nedtryckt, glädje och livslust taggade relation. Jag hann avsluta detta 2014 🙂 och går in i 2015 med ny syn på livet. Mycke Tack vare dig. Nu ska jag se till att återfå glädjen och mitt egen värde detta år. Tack för alka kloka ord/råd du ger. God fortsättning på det nya året.
Hej. Jag står på tröskeln. Har för någon vecka sedan bestämt mig för att lämna, som du säger, dags att börja älska sig själv mer och inte låta sig behandlas som skit. Men….hur tar man upp detta på ett bra sätt? Hur börjar man diskussionen så att det inte blir som en tsunami av påhopp, kränkningar mm som drar fram – fast man vill ha en sansad diskussion?. Jag är gift med en martyr som gör varje diskussion till ett ”offersamtal” (hoppas du förstår vad jag menar). Jag vill hellre framhäva att det är jag som bestämt/vill göra detta…det blir dock mer att det slår över och sen är ”kriget” igång….. Alla förslag mottages tacksamt….
Tack för en stärkande sida – du är guld värd i min värld.
Du utgår från hur du själv känner dig och uttalar det därifrån. Du kan inte ta ansvar för hans känslor. Det finns inget bra sätt att säga till någon att man inte vill längre – bara mindre dåliga. Tack för dina ord Sofia L.
Läst alla kommentarer. Tänk vad många vi kvinnor är som lever i låtsasvärld för våra barns skull. Som är mammor till våra sambos/män. Som styr upp hela livet åt dem. Jag är så trött så att jag bara vill gråta. Heltidsjobb och samtidigt sköta 98% av allt som ska göras här hemma och samtidigt ha huvudet fullt av alla viktiga tider som man inte får glömma! Jag pallar inte mer nu.. Jag hatar att inte bli förstådd. Att det inte ens går att diskutera hur jag känner. Nej, 2015 ska bli mitt år!
Instämmer till 100%!
Stor kram och styrka till dig!
Jag tänker att det var lite så vi gjorde, Alexander och jag när vi bestämde oss för att skilja oss. Att lyssna på våra egna inre röster, på våra drömmar och våra behov … och att göra det i så god tid att det är möjligt för kärleken att fortsätta i en annan form. http://lustochliv.blogspot.se/2014/12/charlotte-alexander-rudenstam-vi-skiljer-oss.html
Jag har äntligen kommit till insikt att det inte går mer , jag kan inte förlåta och glömma vad han har gjort bakom min rygg under ett år , nu inser jag hur sjuk det har varit och hur knäppt det är , det som gör mig så ledsen är alla lögner bakom min rygg . Och att jag accepterat så mkt , alla resor som han varit på och förlovad med en annan kvinna samtidigt som vi var förlovade . Det som gör så ont i mitt hjärta är att tala om för vårat barn . Men jag orkar inte mera .. Jag är värd att få vara lycklig ,det är iallafall vad jag intalar mig om . För jag känner ingen lycka längre jag bara är något som är .. Låter säkert som en klyscha men jag vill ha tillbaka mig själv ..Kram och tack för dina fina blogg inlägg som går rakt in i hjärtat