Det är många av oss som vill undvika smärta, och som kollektiv har vi byggt upp en rad distraktionsmekanismer för att slippa känna existentiell ångest. Jag lägger ingen värdering i detta, utan konstaterar. Otrohetsappar, dejtingsidor, oproportionerlig kroppsfixering, porr, spel, renoveringar och inredningsprojekt som inte ser något slut, romantisering, andlighet som förklarar att allting har en mening, coachingmetoder som lovar oss nyckeln till paradiset, ständigt på gång för att inte känna alltför mycket här inne, eller i förhållande till partnern. Jag påstår jag inte att alla projekt och riktningar handlar om flykt, utan i alla de fall där svåra frågor och smärta till varje pris ska hållas på avstånd.
Jag pratar med personen som lyckats bryta sexberoendet och som en dag insåg hur det höll på att bryta ned honom/henne. Mannen/kvinnan som nådde botten och förstod att det inte handlade om njutning eller stark sexualdrift, utan ett beroende för att komma undan känslan av total meningslöshet, och avgrundsdjup ensamhet under det egna skinnet, trots att personen befann sig i en relation. Kickarna av att kunna vara en anonym åskådare till kvinnokroppar. Inga krav och förväntningar. Bara ett konstant bläddrande genom olika sex chattar.
En man som förstår! Ja han har greppat kärnan och känner inledningsvis en stor sorg över hur han slösat och spridit sin emotionella energi åt alla möjliga håll. Hur förhållande efter förhållande havererat p.g.a. hans panik över att en dag kanske tvingas stå vid ensamhetens ångestladdade djup.
Han berättar:
”När jag äntligen hade involverat mig i ett seriöst förhållande och känslorna blivit tillräckligt djupa, blev jag rädd. Enormt rädd för att bli ensam igen! Jag avskyr singellivets jakt på någon som skall uppfylla alla mina behov. Levde med en kvinna som jag älskade högt, men under tiden hade jag en rad kvinnliga kontakter som säkerhet. Någon som kunde ta vid om det här skulle skita sig. Mitt beteende gjorde att precis det jag fruktade mest slog in: att bli lämnad!”
Ovanstående berättelse är en så oerhört vanlig del av verkligheten och en av anledningarna till varför så många par går skilda vägar – rädsla för smärta.
Vad händer om vi stannar upp? Om vi slutar med jagandet efter bekräftelse och ser oss själva ärligt och naket i spegeln? Om vi har modet och kraften att möta vår egen ensamhet? Inser att vårt fysiska varande är ändligt och att ingen utomstående, inte ens en partner kan skänka oss evigt liv. Att inga sexuella kontakter, orgasmer, romantiska möten, resor, självhjälpsböcker eller bloggar i världen kan skänka oss varaktig tillfredsställelse och frihet.
Det börjar med ett accepterande av den du är, oavsett var i livet du står. Vill du veta vem du är? Fråga inte, utan börja agera genom vanorna. Bedöva inte dig själv utan stäm möte med den mest autentiska delen av din person. Sår läks inte genom att rusa på i 200 km/timmen, utan när vi kan säga:
”Vet du vad? Detta är vad som verkligen skrämmer mig…Draken som jag dag efter dag försöker döda.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Hmm…jag är nog rädd för att känna tomhet, meningslöshet, ensamhet, och att mitt liv ska passera utan att jag hinner uppleva allt jag vill uppleva. Utan att jag hunnit förstå mig själv, lärt mig tycka om mig själv, hittat alla nycklarna för att landa och må riktigt gott. Jag tycker det tagit för lång tid, att jag varit vilsen för länge, att jag trampat samma stigar flera gånger om. Samtidigt kan jag oxå titta tillbaka och inse att jag tagit små steg framåt hela tiden. Kommit närmare och närmare mig själv. Förstått vad jag behöver och vill. Och jag har verkligen gjort mitt bästa hela livet. Ibland tar saker lång tid, men då är det väl så det måste få vara. Men jo…min största rädsla är kanske att jag inte ska hinna med…
Så jäkla bra.
12-stegs arbeten som finns i olika former för olika problem är att rekommendera. I kombo med en grym ärlighet mot sig själv.
Tack för en fin blogg Michael
Undrar om ”han” i Michaels inlägg är mitt ex…
Tack Michael!
Jo det skulle kunna vara berättelsen om mitt liv. Jag levde i förnekelse i 45år. Först när mitt liv kraschade kunde jag långsamt börja vakna. Jag hade ditils levt för att arbeta, min familj och äktenskap kom alltid i andra hand. Pengar, status och vad andra tyckte var det viktiga för mig. Så idag är jag glad att det hände. För jag har kommit till så många insikter och helt förändrat mig idag med nya värderingar vad som är viktigt i livet. Det är jag som väljer hur jag reagerar på andra. Men när nåt käns illa i mig är det en bra ledtråd att börja nysta i mig själv. Så mina bästa läromästare har varit jobbiga människor.
Livets kraft startar inuti oss och riktningen går från insidan och ut, aldrig tvärtom.
När jag landade i denna förståelse, föll bitarna på plats och lugnet infann sig. Insikt efter insikt kommer jag djupare och närmre det som är jag. Jag behöver inte leta, för jag är ju redan ”hemma”.
Jag läser alltid dina texter med stor behållning. Du har en fantastisk förmåga att sätta ord på känslor.
Jag är nybliven singel efter ett förhållande som till stor del stupade på mannens ovilja/oförmögenhet att prata om relationen och sitt eget beteende samt brist på förståelse för mina känslor och tankar.
När jag summerar samtliga av mina tidigare förhållanden kan jag se en röd tråd. Ingen av dessa män har varit intresserade av att jobba med sig själva och sitt inre.
Min fråga är nu, i vilka sammanhang finns de män som ser på sig själva ur ett objektivt perspektiv? I kyrkan, på yogan? Var??
Så väl formulerat. Så hög igenkänning på allt. Tyvärr…
Tack för att du har energin att dela med dig av din kunskap!
Efter 3 år i ett destruktivt förhållande där vi båda plockade, ja nästan grävde fram våra värsta sidor, bestämde jag mej. Nu ska jag vara singel tills det känns rätt. Sex är dock ett stort behov för mej. Ett sätt att koppla av och även en energikick. Kände mej inte som sexmissbrukare men det har funnits oändligt med älskare/KK. Inte förrän nu när jag passerat 40 kan jag inse att det har varit ett sorts missbruk. Om inget annat… Slöseri med tid. Hade jag stannat upp, luktat på blommorna, sett mej omkring hade jag mycket tidigare träffat mannen med stort M. Har sprungit fram med rasande fart. Som ett ånglok. Den som inte hoppade på tåget, i min takt, blev lämnad kvar på perrongen. Nu har jag mognat, stannat tiden och mår fantastiskt bra!
Att vara ensam och verkligen känna existentiell ångest är rejält utmanande. Jag förstår att många undviker det. Själv hamnade jag i en situation där jag inte kunde fly undan och har tvingats möta den där ångesten många dagar under de senaste åren. Det är verkligen inte lätt. Det skulle vara ok om man kunde tillbringa dagarna i ett kloster, mediterandes, men det är svårt att vara mitt bland människor och mitt i vardagslivet med alla sina krav, samtidigt som det finns ett ångesthål och en stark känsla av att vara ensam och inte älskad i det inre. Jag ser hur mina arbetskamrater och vänner får hjälp och stöd av sina partners, både praktiskt och känslomässigt, men jag måste dra ett väldigt tungt lass ensam och även ”stödja och trösta” mig själv. Det är krävande och tröttande. Jag tror inte att mitt värde definieras av en partner, men det är väldigt mycket mer kraftgivande att få sitt värde bekräftat i en nära kärleksrelation mot att behöva hitta all näring inom sig själv, hela tiden. Och jag kan också förstå att man stannar kvar bara för trygghetens skull, för det kan blåsa rejält när man står där själv på klippavsatsen. Jag känner mig ofta modig, men inte så ofta lycklig tyvärr.
Tack för att du delar med dig Maria! Du beskriver något som jag vet att en hel del av oss kan känna igen i sig själva. Allt det bästa till dig!
Tack Maria för att du så fint sätter ord på hur också jag och säkert många andra känner som får dra hela lasset ensam. Jag tänker att på något sätt är det som en trygghet ändå att man ändå klarar det för det mesta. Att man har styrkan. Men lätt är det inte.
Jättebra skrivet Maria!
Att inte ha någon att småprata med på kvällen
Att inte ha någon att ventilera jobbiga situationer på jobbet med
Att inte ha en given kompis att göra utflykter/gå på bio med
osv osv
Det känns skönt att veta att jag inte BEHÖVER en man i mitt liv, men nog attan skulle en bra man tillföra mycket livskvalitet och livsmening.
Min rädsla är att ens partner inte är ärlig, och att inte vara tillräcklig. Min uppväxt har kantats av att mina föräldrar dolde viktiga saker om familjen hela min uppväxt. Dom levde också i förnekelse och skam. Som tur är har jag med mina kunskaper försökt få dem att förstå saker och ting. Att saker sker av en anledning och att dom har gjort det dom har kunnat utifrån deras förmåga.
Vi är väl lite av perfektionister i min familj, jag och pappa. Vi vill ha på vårt sätt. Om jag hade utfört en syssla så gick han efter mig och gjorde om eller rättade till. Det jag gjorde dög inte. Tyvärr har jag gjort precis lika dant, fast mitt beteende har varit kontroll och ångestdämpande. Jag har varit fullt medveten om mitt beteende och kan prata om det och skratta åt hur knäpp jag är ibland.
Att släppa kontrollen(behöver inte ha kontroll på allt, utan bara vissa utvalda saker. Vid stress är det mer) har varit jobbigt många gånger. Jag insåg för några år sedan att jag behövde släppa på mitt kontrollbehov. Gick hos en terapeut som gav mig ” läxa” att välja 2 saker som jag ville släppa på och som då mitt ex skulle kliva in och vara mer delaktig i. Tyvärr mottogs det inte som önskat av exet och jag valde att avsluta ” mitt arbete med mig själv” . Jag behövde ju hans stöd för att bli ” fri” .
Konstigt nog har 95% av mina ” måsten” försvunnit iom skilsmässan. Den känslan :-). Jag känner mig mer fri än någonsin, och givetvis är jag lite rädd för att hamna där igen om jag skulle träffa någon ny man och jag faller tillbaka i gamla mönster. Men jag ser det possetivt eftersom jag är medveten om hur jag är och jobbar med det.
Att duga precis som jag är, äntligen!
Michael, du har så rätt, jag känner igen detta att många är så rädda för emotionell smärta och existentiell ångest. Det du beskriver ovan hur man kan undvika sina smärtor och rädslor har jag sett på nära håll.
Efter min skilsmässa har jag fått höra av många -Gud vad stark du är som lever ensam! Eller -Jag hade aldrig klarat att leva själv! Få människor säger lugnt och tryggt, ta det nu lugnt, rå om dig själv och lev som du själv vill. Men de få som sagt ungefär så har jag sugits som en magnet till, lugna, trygga, visdomsfulla, lyckliga och glädjefulla människor. Med deras trygga hand har jag kunnat bemöta mina smärtor. Men om jag inte hade separerat hade jag inte träffat dessa människor, utan då hade jag varit kvar i negativa mönster för att slippa smärtan.
Vad jag vill säga med detta är att jag tror det är svårt att möta smärtorna själv utan någon vän, släkting, arbetskamrat eller annan förebild som kan ge en råd eller stöd. Tror detta hänger samman med att vi som människoart är flockdjur och känner oss väldigt obekväma i att vara ensamma. Har en teori om att främst män testar sin nya partner innan de lämnar den de redan har, de vill liksom inte ”köpa grisen i säcken”, kanske kvinnor gör likadant lika ofta. Men vad händer med ryggraden, moralen, samvetet mm. Sådant beteende gör en ju inte starkare.
Livet är inte lätt, ibland skriker det inom mig hur ensam jag känner mig, överkörd, utslängd, otillräcklig då mina unga vuxna barn mår skit efter skilsmässan, misslyckad, meningslöshet, alla svarta och mörka känslor kan bara välla fram med 200 km i timmen bakifrån rakt in i ryggen, ibland slår det bara till! Men va fnasiken det hjälper inte mig att ta fem glas vin, dagen efter blir ännu värre. Det hjälper inte att hänga på krogen och hoppas att någon ska tycka att jag är snygg och vilja ha mig. Jag får bara någon som är ännu trasigare än mig. Det hjälper inte att springa marathon, jag har ändå ångesten kvar när jag slutar träna så fruktansvärt hårt.
Det hjälper att sätta sig ned med en vän och säga att jag mår skit, jag har dessa tankar, hur gör jag för att kunna släppa dem. Det hjälper att be sina bästa vänner om råd. Hur tycker ni att jag är? Vad behöver jag tänka på för att bli en bättre människa? Det hjälper att fråga sig själv…är det så här jag vill leva? Hur uppfattas jag av andra? Vad ser jag i ansiktena hos de människor jag dagligen möter? Ler de när de ser mig? Är det trygga i min närvaro? Vad ger jag för signaler till min omgivning? Kanske jag inte har så många vänner för jag har bränt för många kort…det skulle för mig vara det totala av upplevd ensamhet. Det kan vara nyttigt och höra från andra om vad det tycker om en för att avslöja sina egna rädslor/beteenden. Eller för att få höra att man är en underbar, snäll, varmhjärtad, trygg, pålitlig och helt fantastisk människa man kan lita på…även om man bär på flera olika smärtor.
Det är svårt att ta tjuren vid hornen, men förmodligen ett måste för att fälla sina egna inre demoner till marken för att leva ett harmoniskt liv. Man är mycket starkare än vad man tror och glöm inte, ångesten går oftast över efter tjugo minuter och då har man bemästrat sin rädsla och utsätter man sig om och om igen för sina rädslor så försvinner de. Fixeringen släpper och man ser så mycket annat omkring en i livet och kan man leva mer i nuet och njuta av det liv man fått till skänks. Ingen är felfri även om vissa vill framstå som sådana och den som skrattar mest kan vara den som mår sämst.
Se dig själv i spegeln och le vänligt mot den underbara personen du ser. Sträck handen i luften som en segergest och säg – shit vad bra jag är som person oavsett mina smärtor. Vänlighet föder vänlighet, styrka föder styrka.
Så var snäll mot dig själv och ta stegen du behöver för att få inre tillfredsställelse och frihet. Idag kom jag i en djup konflikt med mitt ena barn…för att finna den inre harmonin och mentala styrkan gick jag ut i naturen och fann kraft. Där kunde jag samla mig för att sedan gå hem igen och skapa fin relation till mitt barn. Jag är stolt över mig själv och min inre bedrift.
Det gäller ju i alla lägen att framförallt vara sin egen vän – eller ?
Efter ett fantastiskt förhållande har jag nyss blivit lämnad. I min värld var vi nykära i två år, ständigt tillsammans, ständigt passionerade men också bästa vänner. Vi bråkade så gott som aldrig, fanns inget att bråka om. Sen kom det fram att han haft en tomhet inom sig när vi inte var med varann. Att han medvetet stängt in oss i vår bubbla, sett till att vi aldrig var från varann, för att den tomheten var så outhärdlig. Att den blivit värre med tiden trots att han kämpat mot den. Han vågade inte lita på att jag inte skulle lämna honom, att jag kunde älska honom, när han inte älskade sig själv eller visste vem han riktigt var. Han hade börjat flirta med andra, gjort det till och från, för att sticka hål på vår bubbla. Till slut en helg hade han varit otrogen med en 23-åring (han är 41). Och blivit kär i henne. De har inte träffats efter den helgen men pratat massor i telefon. Det tog en månad för honom att bekänna. Och när han gjorde det ville han fortfarande fortsätta med mig. Han sa att han fortfarande var lika kär i mig, även om han inte förstod hur han kunde vara kär i två samtidigt. Han sa att han hade en livskris. Han sa samtidigt upp kontakten med henne. Jag förlät. Han var mitt livs kärlek. Och jag ville inte lämna med en ovisshet om att jag inte försökt. En månads helvete och gemensamt ältande senare så började han tvivla på oss. Han erkände att han fortfarande var kär i henne. Att han gjort det vackra vi hade för fult för att kunna reparera. Att han fortfarande var tom när jag inte var nära, och att han inte skulle kunna bli hel så länge jag och vår bubbla fanns i närheten och lockade. Vi kämpade med det ett tag. Hade låga dagar, men också dagardär han var säker på att vi skulle lyckas och att han ville leva hela sitt liv med mig, skaffa barn och gifta sig med mig. När han kände att hon bara varit en 40-årskris. Men så förra helgen kontaktade hon honom. Och han ringde upp henne. Och efter det bestämde han sig för att göra slut med mig. För att han inte ville såra mig mer. För att han var tvungen att hitta sig själv. Han sa att han älskade mig djupt och ville vara med mig men att det bara inte gick. Jag sa att jag förstod att vi inte kunde vara tillsammans just nu. Men att jag ville att det skulle vara möjligt i framtiden. Och för att det skulle det, för att jag skulle kunna lita på vad han sa när han sa att han ville vara med mig men inte kunde vara i en relation, nad jag honom säga upp kontakten med henne igen. Han kunde inte gå med på det, han ville inte offra henne för oss. För att han va kär i henne, för att han ville träffa henne, för att han försökt säga upp kontakten innan och det ändå inte gått. Han sa att om vi va menade så skulle det visa sig. Jag flydde till ett annat land och här sitter jag nu, några dagar senare, i chock. Vet inte vad som är lögn och sanning, men känner mig grundlurad. Som att han lurat mig från det vi träffades första gången. Visat upp sig som någon som är trygg i sig själv och älskar sig själv, fast sanningen var det motsatta. Som sagt att vi var magiska, men tänkt att det bara var jag som var det. Som låtsats vara perfekt med kännt sig som en tom skitstövel. Vad gör man när den man älskar som lämnar en säger att de fortfarande är kära i en? Hur släcker man hoppet? Han har varit en total skitstövel men han har också en fet livskris. Jag vet inte om jag var hans kärlek eller objekt för hans bekräftelsemani, lika lite som jag vet om hon är det. Jag har försökt blocka honom på alla kanaler för att han inte ska kunna komma tillbaka med nya kärleksbetygelser, men vet också att det är lönlöst. När jag kommer hem har vi ett hus som måste säljas… Och jag kan inte sluta älta och sluta leta svar på hur det kunde bli så här. Hur släcker man hoppet? Är det det jag måste göra nu?
Gud, som jag känner igen detta.
Jaså? Vilken tillfällighet.