Minns när jag för ett tag sedan satt ute och skrev och en kvinna några bord en bit ifrån pratade i telefon. Hennes ton var uppjagad, högljudd och aggressiv till tusen. Det var omöjligt att inte påverkas och när hon gått kände jag mig lite olustig.
Det kan vara en främmande människa, en vän, kollega, partner, en f.d., våra barn: andras känslor har inverkan på oss och vissa är känsligare än andra. Hur kan vi göra för att inte slukas upp av det som tillhör någon annan?
Först av allt: vi är människor och det är meningen att vi skall påverkas när andra är utsatta – empati är ett tydligt sundhetstecken. MEN frågan är HUR MYCKET omgivningens känslor skall få komma in under huden på oss?
VI BEHÖVER EN EMOTIONELL SKYDDSFAKTOR SOM HÅLLER NEGATIV KÄNSLOSTRÅLNING BORTA.
När någon kritiserar, ifrågasätter och insinuerar – fråga i tanken: ”ligger det någonting i det som hon/han säger? Om svaret är ja, lyssna och ta till dig så att dörrar till förändring kan öppnas. När svaret i ditt resonerande är nej, så påminn dig själv om att ”det här inte handlar om mig.”
Sätt upp en mental gräns som gör att du kan separera på vad som är ditt och vad som är andras ”shit.” Det finns de som vill att du skall bära deras bagage. Visst är du ingen bell boy?
P.S. Är medveten om att vi alla har olika historia som gör att det inte är lika lätt att skydda sig mot negativa känslor.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag håller med dig Michael. Jag är själv en känslomänniska och kan inte hjälpa att jag känner mig som en svamp emellanåt som absorberar andra människors känslor väldigt enkelt. Och så blir jag frustrerad på mig själv att jag känner så. Men man kan ju inte hjälpa att man har hög empatiförmåga och är väldigt öppen men det är något jag kämpar med och jobbar på.
Något som jag dock drabbats mycket utav är andra människors okänslighet. Det har hänt att jag gett så mycket till andra, de har känt sig så inspirerande och uppfyllda men när jag sedan behöver deras empati blir de egoistiska och då passar det inte. Det är verkligen sårande. Men jag håller på att bli tuffare, sätta gränser och inse hur mycket jag ger. Det är en konst att ge men samtidigt också att FÅ. Hur ska man kunna ta emot? Att inte vara givaren hela tiden för när allt kommer omkring så vill man ju också ha en person som stöttar en och ger när det känns jobbigt. Vad är det i en själv som automatiskt gör att man är givaren? Jag älskar att ge och hjälpa andra men det får inte bli på bekostnad av mig själv.
Vad bra skrivit, Karin. Känner igen mig själv. Just den frågan ”vad är det som gör en till en givare?”. Blir man utnyttjad då och den andre (i många olika relationer) lutar sig lugnt tillbaka och litar på att så här är det? Jag behöver inte anstränga mig. Intressant…
Härligt när ni ger varandra respons här – det gör det ännu mer intressant och levande:-) Gäller att ha människor omkring som verkligen uppskattar givandet och där man får någonting tillbaka. Annars blir det dränerande.
Det finns tyvärr en hel del människor som inte uppskattar och ser goda gester – dem får vi lämna åt sig själva och fokusera på de andra. Bra att du börjat sätta gränser Karin – kanonviktigt! Fokusera på att se att du faktiskt också är värd att vara mottagare av omtänksamhet och kärlek. Ger du det till dig själv? Värme till dig:-)
Karin, jag känner också väldigt mycket igen mig i det du skriver. Jag är en sådan person som verkligen vill hjälpa och finnas till för andra men har så svårt att sätta gränser för vad som blir ”för mycket”. Ibland blir jag helt slut av att ge, för jag får så lite tillbaka. Samtidigt har jag något sorts behov av att ändå fortsätta ge…