Mannen är oerhört identifierad med sitt intellekt. I så pass hög grad att känslorna hamnat långt bak i kön. Förnuftet framför allt! Tills han en dag träffar kvinnan som får honom att känna. Han har inte upplevt något liknande tidigare och befinner sig nu i en förföriskt romantisk drömvärld.

Allt hade kunnat vara fantastiskt vackert, om det inte var för att hon var destruktiv för honom. Han är väl medveten om hur fel hennes flirtande, enormt stora bekräftelsebehov, gränsöverskridande beteenden och långa CV av otrohet bakom sig, är för hans mående. Om de hade liknande relationssyn hade det kanske kunnat fungera…

Mannen är på väg att brytas ned av känslorna, eller rättare sagt: det han tillåter dem att göra med honom. Han vet sina värderingar, men säljer ut dem på rea för att inte mista henne. Ett uppenbart krig pågår på insidan: det sköna ruset av känslor när det är lugnt dem emellan, och samtidigt ett förnuftet som ropar:

”Spring, spring, spring…!”

Han berättar:

”Hon trycker på knappar inom mig som gör att jag känner mig fantastiskt levande. Men egentligen handlar det nog mer om en lättnad när det inte är kaos p.g.a. hennes utsvävningar. Jag tror att jag älskar henne, men kan inte leva med hennes syn på sex, relationer och trygghet. För en person som i vanliga fall är väldigt fyrkantig, blir detta en kontrast som är bedräglig. Förhållandet gör mig beroende av något som inte är hälsosamt. Likt en alkoholist! Men hon får mig att känna!”

Jag hör ofta liknande berättelser i mitt arbete: ett uppiggande känslorus i en annars så ”normal” vardagsvärld. Människor som håller fast ”bara” för att få känna. Känslor som medicin!

Vad hade du velat säga till den här mannen?

Om du känner igen dig berättelsen; vad behöver hända?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se