”Min kärlek skall nog kunna förändra honom.”
”Om jag bara ger henne lite mer tid kommer det nog att bli bra.”
”Det är kanske jag som måste ändra på mig?”
Vad är det som gör att människor stannar med en partner och i ett förhållande som inte rymmer kärlek? Eller som innehåller passion men samtidigt är destruktivt.
Hopp och längtan är djupt mänskliga karaktärsdrag. Liksom ensamhetsoro. Om självförtroendet inte finns, om åren av vana cementerat och tanken tagit fäste: ”jag kommer kanske aldrig träffa någon igen”, ligger det nära till hands att bli på sin plats.
Det förföriska i en bad guy/girl som du genom din kärlek kan rädda. Det där är egots röst som talar. Eller värdelöshetssynen av sig själv: ”innerst inne förtjänar jag inte mer.”
Vi klamrar oss fast vid vackra små öar i psyket: semesterminnen, dagarna av genuin närhet och förståelse, ögonblicken då han/hon visade bättre sidor av sig själv. Den förvirrande kombinationen av nostalgi och det vi tolkar som potentialer.
Beteendeförändringar tar TID. Är du beredd att fortsätta vänta? Utan garantier. Hur många dagar, månader… år, är du beredd att lägga in. Hur stor är DIN livsinsats?
Personer som inte ser problemet, ansvaret och beteendemönstren i sig själva, kommer inte att förändras bara för att du gör allt för dem i ”kärlekens” namn. Ännu mindre för att du stannar av anledningen: ”tänk om jag aldrig mer kommer att känna så för någon?”
Sanningen gentemot oss själva kommer att befria. När du börjar tycka om dig själv på riktigt finns kärlek i överflöd.
Vilka självhypnotiskt destruktiva övertygelser om dig själv och relationer behöver du lägga åt sidan?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känner igen så mycket av det du skriver, blir så tydligt hur jag ändrade mig själv för att få det att hålla hålla min dröm om att vara en lycklig kärnfamilj.. Att få ge mina barn det dom jag upplevt som barn..
Men det var inte så visst vi har många fina minnen och upplevelser tillsammans men till vardag fungerade det inte..
När jag valde att ta steget att lämna så var det ekonomiska som var det näst oroande men nu har tanken kommit tänk om jag aldrig få uppleva kärleken till någon annan igen.. Få dela mitt liv med någon..
Vet vad jag behöver lägga åt sidan jobba med nämligen att jag ”duger” som jag är inte för det jag gör eller presterar..
Tack för ett tänkvärt inlägg
Ha en fin och solig söndag
Tack för att du delar med dig Kerstin. Jag önskar även dig en fin söndag. 🙂
Så sant Michael! Det kan ta tid att ta sig ur dessa mönster även för den som hoppas den andre ska förändras. Men vilken lättnad när det ”lossnar” och insikten infinner sig.
😀 Hopp, längtan och ensamhetsoro är djupt mänskliga karaktärsdrag. Det är sköna ord att läsa i min värld, att bara helt enkelt få känna sig MÄNSKLIG. Det är så lätt att känna sig hopplös, fel och konstig när det här med romantik och kärleksrelationer inte är en del av livet. Men kärlek och relationer är inte något jag lider brist på, längtar dock till dagen då jag får ihop dessa delar. 😀
Hur som helst…de är dagar som denna, när livet känns lite obegripligt och när jag känner mig vilsen bland alla tankar kring kärlek, relationer, tid å rum, liv å död…ja, det är då jag är så evigt tacksam över att det finns människor i mitt liv som jag kan dela allt med. Ni här på bloggen, mina vänner, och att frågorna får finnas och att svaren inte behövs…livet kan få vara ett mysterium helt enkelt. 😀 Huvudsaken att vi kan dela det med varandra 😀
Javisst är det precis så som du skriver….
Men vad gör man när tiden efter att man lämnat går och ingen ändring sker i kommunikationen eller viljan till insikt finns ( kanske fanns men jobbades febrilt på att förminskas/förträngas) ,
tills en dag när ALLT för ens tidigare partner bara brakar ihop och man står där med ett litet patetiskt / förgörande/ självdestruktivt hopp om att NU kanske de bitar i personen som man byggde sin dröm på för många år sedan kan få blomstra, ge insikt, föda ett hopp…..För att sedan slå hoppet i nya spillror när man märker att det inte finns något man kan göra/ säga som påverkar i Slut ändan. ….Det har man redan försökt med under så många år.
Ja du Liv. Till slut måste man släppa taget hur ont det än gör, för vi måste ta ansvar för våra egna liv. Gå vidare du, för du kan säkert stånga dig blodig gång på gång, bry dig, hjälpa, ge verktyg, lyssna och allt mellan himmel och jord. Han vill inte, vill inte se, vill inte känna i sig själv. Låt han stå själv och få ta ansvar för sitt liv så ägnar du dig åt ditt liv. Bygg upp ditt starka jag och flyg vidare.
Styrkekram
Tack LA !.
Vet att du har SÅ rätt, men samtidigt är det SÅ svårt.
KRAM
The truth shall set you free. Efter månader av letande i mig själv har jag förstått att det verkligen är så. Och sanningen är ju att vi alla är underbara, fantastiska, hela, meningsfulla, värdefulla PRECIS som vi är. Och precis som Michael skriver så finns det kärlek i överflöd nu när jag har börjat tycka om mig själv.
Jag tänker också på rubriken, hoppet om att partnern ska förändras. Och i det här sammanhanget ska jag ärligt säga att jag har varit längst ner i det träsket. Så långt ner man kan komma. Flera gånger till och med. Alla tre citaten i början av Michaels text är check på mig. Särskilt den om att det är jag som måste ändra på mig, så att han börjar älska mig.
Nu tänker jag att jo, det är jag som måste förändras. I det att jag ska lägga ner för gott att gå omkring och tro att någon annan ska förändras. De förändras om DE vill, inte för att JAG vill. Och blir den förändringen i riktning för vad jag tycker är positivt, bra, men jag kan inte hänga upp mitt liv på det.
Jag måste också förändras i att jag börjar tycka om MIG. Sluta hänga upp mitt liv på om andra tycker om mig. Tycka om mig själv.
Paradoxen i det hela är att när jag nu har börjat tycka om mig och börjat möta andra utifrån att ”här är jag, ta mig som jag är eller låt bli” så har jag aldrig någonsin fått så positiv respons från människor, både män och kvinnor. Både för den jag är och för mitt utseende.
Så; the truth shall se me free.
Känner igen mig i så mycket av ovanstående. Har kämpat och försökt anpassa mig för att det ska bli bra tills JAG inte längre fanns utan jag blev någon annan. När insikten om hur fel det hade gått blev det en lång kamp för att bli fri men när hon äntligen släppte sitt grepp om mig och gick vidare med en annan kom den fruktansvärda saknaden och sorgen över allt som nu var förlorat för alltid.
Tvivel och ångest om hurvida beslutet var rätt. Kanske hade hon faktiskt förändrats denna gången och det skulle kunna bli bra och det förhållande jag alltid önskat skulle bli verklighet. Förmodligen skulle utgången bli den samma som alla andra gånger men tvivlet gnager lika fullt för det. Stor sorg blandad med ilska över att hon nu med lätthet ger det som jag önskade och kämpade för under så många år till någon annan.
Ja beslutet att gå var det rätta men sorgen och tvivlen äter mig innifrån.
Joakim; du skriver om stor sorg och saknad, kanske ännu större ilska, men mellan raderna läser jag också en lättnad över att äntligen vara fri att vara den du vill vara. Och jag tänker; självklart. Självklart finns alla dessa motstridiga känslor i oss precis samtidigt. Hos mig lever sorg och eufori sida vid sida. Tårarna och skratten blandas under samma dag. Jag känner mig oändligt fri för att i nästa stund få ångest över allt som gick förlorat. Så helt naturligt tänker jag.
Vill också kommentera på det du skriver om ilska över att hon med lätthet ger det som du önskade och kämpade för till någon annan. Och jag tänker; det är som det ser ut för dig, men jag tror inte att det är så. Jag har ju inte kommit dit ännu att jag har fått se min exmake ge allt åt någon annan, men jag är övertygad om att jag kommer att känna exakt som du. Jag har redan känt lite så när jag har förstått att han har nya kvinnliga kontakter. Liksom; varför hon och inte jag??!! Varför kan du älska henne och inte mig??!!
Men utifrån vilken process jag är i, och vad jag kan se av ditt inlägg att ni har varit i, så har både ditt och mitt ex varsin stor process att själva ta sig igenom. Det vi kan se, att de verkar så lyckliga med någon annan, tror jag inte är så sant rakt igenom. För de har lika mycket att bearbeta som vi.
Och jag tänker också att den enda vi kan göra är att bli de bästa versionerna av oss själva. Och tycka om och acceptera oss själva. Och det kommer att leda till att vi kommer att dra till oss de människor vi ska dra till oss.
Och det må låta bittert eller skadeglatt, men jag är i att fall övertygad om att min exmake inte är den bästa personen för mig, och med tanke på hur mycket jag jobbar med mig själv och hur mycket han verkar göra det så kommer jag att dra det längsta strået på sikt
Skickar stora varma kramar till dig. Du är inte ensam i hur du känner.
så är det för mig också….men jag har inte lämnat, jag fortsätter kämpa…är det rätt??jag vet inte. jag vill mer och det tar tid…kommer vi fram till målet???vet ej…
Vad fint skrivet Marianne!
Känner igen mig i din paradoxbeskrivning! Har fått erfara samma positiva mottagande. Jag trodde att han var den starke i vårt förhållande….men efter skilsmässan så har folk som känt oss på avstånd, sagt att -det är ju du som varit den starke i ert förhållande. Det öppnade upp ögonen på mig och tvingade mig till att reflektera över mitt liv..och ja, det fanns några självdestruktiva övertygelser som man fick desarmera.
Destruktiva övertygelser om sig själv kan nog vem som helst råka ut för, hur trygg och bra uppväxt man än haft. Se bara på en arbetsplats, många mår dåligt pga att de inte blir sedda av sin chef eller arbetskamrater, att ingen säger till dem att de fyller en viktigt funktion.
När jag läser dina blogginlägg, så får jag känslan av att du ofta riktar dina ord till kvinnor som levt i förhållanden, som varit mycket farliga, destruktiva och våldsamma. Har aldrig, som tur är, varit med om något sådant, men sett det på relativt nära håll i verkliga livet. Med min oerfarenhet kan jag tänka mig att rädsla, som är en av våra starkaste känslor, är grunden till att man stannar kvar och skapar sina självhypnotiska destruktiva övertygelser om sig själv. Om någon av er som läser är utsatt för detta så hoppas jag att ni söker professionell hjälp för att kunna klara av att lämna förhållandet.
Jag har nu följt din blogg i ett halvår, och tack Michael, den har hjälpt mig att ta mig vidare efter en mycket jobbig period efter det att min före detta man lämnade mig för en ny kvinna. Jag kommer nu inte att följa dig längre, då jag känner att jag inte har tid längre…eller har blivit starkare och kan ta mig vidare på egen hand.
Men innan jag lämnar…stå på er alla som råkat hamna här på Michaels blogg för att ni i förtvivlan ”Googlat” skilsmässa och är mitt upp i ert livs värsta hjärtesorg… Själv tycker jag att det är sant att tiden läker alla sår! ”Ta tjuren vid hornen” och rid ut dina känslostormar, prata med vänner, motionera och sov ordentligt.
Du är värdefull precis för just den underbara person du är!!
Tack Naturlig! Och vad härligt att läsa om hur du har kommit vidare!
Ville bra kommentera, inte minst för er andra som läser. Jag håller verkligen med Naturlig om att du som lever i en farlig, destruktiv och/eller våldsam relation, sök hjälp för att ta er därifrån. Samtidigt tänker jag att detta med att lura sig själv och leva i tron om att partnern ska förändras inte bara finns i våldsamma relationer. Det finns i alldeles ”vanliga” relationer där egentligen inget mer våldsamt händer än att man själv minskar och minskar och minskar. Vilket förstås i sig är väldigt allvarligt. Så jag tänker att vi är många som har levt i vad som på många sätt kan ses som en bra relation, men så finns det alltid det där under, det där förminskandet och anpassandet. Och även du som lever i en sådan relation, ta dig ur det! Gör precis vad du kan för att ta dig ur det!
Det är lättare sagt än gjort.
Det är svårt att lämna då det finns starka känslor kvar. Man tänker hur det kommer att kännas att träffas efter en tid och att se att han gått vidare med någon annan. Då kommer alla hemska känslor fram så som skuld, mitt fel att det blev som det blev. Han är lycklig nu medans jag gråter mig till sömns varje kväll. Han har ett socialt nätverk och jag har ingen.
När man lägger detta på vågen och funderar på vilket beslut man skall ta innan man lämnat så är det inte alls svårt att räkna ut vad jag skulle orka med. Det kräver stort mod och styrka att bryta sig loss från ett destruktivt mönster som är så ingrott att man i prencip inte kan föreställa sig något annat.
Detta är mitt fängelse.
I helgen ringde jag upp den andra kvinnan för att höra om hon endast är en vän till min man. För det är så han säger eller om hon har några andra avsikter. Jag blev chockad då jag blev mött av en mycket aggresiv och otrevlig kvinna som inte ville avslöja någonting. Jag ställde mig frågan varför hon var arg, borde det inte vara jag som är arg. Det är ju hon som kommit in och förstört allt för min familj. Men innerst inne så vet jag att den största skulden bär min man som valt att kränka mig på detta sätt. Barnen vet om det och han gör inget för att stoppa smärtan han satt oss in i utan fortsätter att träffa denna kvinna.
Han ljuger, döljer men vill ändå inte skiljas säger han. Vad är det han vill egentligen?