Det är en stor och mycket intressant fråga som en av bloggvännerna ställde: hur kan man känna tillit till framtida relationer, trots mindre bra erfarenheter i bagaget? Jag gör mig inga illusioner om att kunna gå på djupet och kunna besvara frågan om tillit i ett blogginlägg, men tänker ta upp ett par tankegångar.
Så skönt det skulle kunna vara för oss om vi kunde radera ut en del minnen. Slänga dem på skräphögen för evig destruering och bara dansa in i framtiden. Kruxet är att våra psyken inte fungerar så. Vi är minnesvarelser.
Tillit är som du redan vet, grundläggande och byggs upp tidigt i livet. Föräldrar eller andra nära som fanns där, såg, lyssnade, bekräftade och gav trygghet. Eller inte. Det har format oss och synen på nära relationer. Vårt sätt att relatera kommer helt enkelt från våra erfarenheter. Mycket av det vi gör, sker omedvetet och är automatiska upprepningar.
Som du kanske också märkt :-), finns det inga knappar i psyket, där vi bara trycker och sen är det klart. Även om det skulle vara tilltalande med några i skimrande ”Ferrarirött”, med texter som TILLIT, KÄRLEK… osv.
Så här tänker jag: psykologiska/personliga egenskaper går liksom kroppens muskler att träna upp (även om livsmönster är mer komplicerade). Det som behövs är tid och upprepning. Det är inte särskilt lönande att köpa sig ett gymkort, gå dit en gång i veckan och sedan hoppas på att bli vältränad. Besvikelserna flinar åt oss.
Vi behöver vara i rätt omgivning, med sunda människor omkring för att kunna bygga upp tillitsmuskulaturen. En lördagskväll i det kriminella gängets klubblokal är ingen bra träningsmiljö, liksom parförhållandet med mannen eller kvinnan som har en heltäckande CV av otrohet, missbruk, överflöd av ilska m.m.
DET ÄR ALDRIG FÖR SENT ATT BÖRJA OMGE SIG MED TRYGGA MÄNNISKOR. ALLT VI GÖR RÄKNAS.
Kommer att fortsätta på detta ämne i morgondagens blogginlägg och hur vi rent konkret kan gör för att bygga upp tilliten, trots en mörkgrå historia.
P.S. Tack för alla era fina kommentarer i gårdagens inlägg. Ni inspirerar mig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Du är en mästare på att hitta ämnen som speglar tankarna som finns inom mig….. och säkert många andra med mig som befinner eller befunnit sig i separationsfasen. Personligen känner jag att jag aldrig mer kommer att kunna känna tillit till en man igen men jag ska försöka träna på den muskulaturen. Vill ju kunna känna men rädslan är för stor. Är helt inne på att man ska omge sig med rätt sorts människor. Har redan gallrat bort några som skulle ha förtvinat musklerna.
Tack igen Michael!
Det här blir en svår resa. Men nödvändig.
Min målbild är glasklar även om tankarna och känslorna har en del gymnastik kvar, eller ganska mycket.. Min tavla är att jag en dag ska leva i en relation med en utvecklad, varm och omtänksam man, en som andas själv,
i tillit och harmoni. Och att jag ska våga stanna kvar i den tryggheten. Lugnt och stilla. Rofyllt.
Ännu väcker den bilden ångest och rädslor inom mig..
Ser framemot att möta dem här tillsammans med dig och alla andra i tillit och trygghet. Vilken resa!
Tack och kram. ❤️
Nu gjorde du det igen. Efter en natt med orolig sömn där tankarna snurrar och nästan äter en inifrån så stod jag på balkongen imorse och blickade ut över skogen. Hur ska jag våga släppa någon nära igen, hur ska man våga öppna alla dörrar. Rädd för att bli den där som accepterar det oacceptabla i en relation, rädd för att bli den jag inte vill vara, att släppa in och sen mötas av svek. Men jag vet att det finns bra män, fina män. Jag måste bara hitta den bästa versionen av mig och stå för den jag är, värdera mig högt. Då vill jag tro att rätt män ser mig och jag dem. Ser fram emot ditt nästa inlägg. Känns som att du alltid är ett steg före mig och vet vad vi som går igenom detta behöver i stunden. Tack för all styrka vi får och tack till er andra. Ni hjälper mig lite varje dag/ Maria
Tack Maria! Bra skrivet.
❤️
Vackra ord Maria – värme till tusen i dem. Tack själv för att du delar med dig så generöst.
Tänk vilken gemensam längtan vi har.
Att få komma till en punkt i våra inre liv där vi känner oss fulländade, fria, trygga och älskade. För att vi är vi.
Den stora frågan är, (jag tror att vi är många som delar den) hur vi blir så starka i vår självkänsla att vi står där alldeles ljusa och fina som vi är, utan att någon kommer och tar sig rätten att äta och slafsa i sig av vårt ljus.
Hur hittar vi hem till den vackra kärnan i oss utan att bli skadade, sårade och utnyttjade? Och när vi gjort det, hur stannar vi kvar och hur skyddar vi oss mot energitjuvarna?
❤️
Kloka och djupa frågeställningar där Eva. Du ger alla något att tänka på (inklusive jag själv).
Håller mrd alla kloka tankar…
Tänk att det är så svårt att våga veta när ”träningen” hjälpt. ..kan jag lite tillräckligt eller är det fortfarande risk jag kommer bli sårad..För mig är detta livsglädje process och tyvärr flera ” bedragna misslyckanden”bakom mig samt även detta inombords tanke som gnager…duger jag som jag är???
The big Q
Visst är det större, än att du duger? Att vara älskvärd inför sig själv. Varma tankar till dig.
Förstår att det inte bara är jag som har svårt att bara tänka tanken på att våga släppa in någon ny man/kvinna i livet igen….När tilliten är skadad så är man rädd och försiktig.
Jag har många gånger önskat att det skulle finnas en knapp jag kunde trycka på för att slippa känna och tänka så mycket. När allting känns alldeles för jobbigt. Men förhoppningsvis blir jag starkare av att tvingas tänka och känna.
Tack Michael och tack alla ni andra som delar med er av era innersta tankar. Era ord hjälper mig!
CJ – förstår dina tankar om att det är lätt att tappa tron på andra människor, men vi behöver alltid, för vår egen skull, komma ihåg att det FINNS personer som är rätt för oss och som stannar vid vår sida. Det vi kan lära oss, är att se och ta hand om de egna behoven, så att vi inte lägger allt ansvar gällande den egna lyckan i händerna på en partner.
Ja, du har rätt. Vi kan inte lägga allt ansvar på någon annan.
Det börjar närma sig årsdagen sedan min man släppte bomben och jag rasade ner i avgrunden.
Sprang på en ytlig bekant idag som fällde en kommentar som fick mig att fundera på det här med tid. …
-nu har det gått ett helt år, ska han verkligen få mer av din tid nu? Och nu är det dags att gå vidare, träffa någon ny och leva vidare. …..
Ett år. ..är det ngn outalad gräns. ..att då ska det liksom vara över och färdigt? Michael. …vad har du för tankar kring tiden och sorgen?
Tack för din blogg. !!!
Hej Linda! Tid och sorg har väldigt mycket att göra med vad för slags personligheter vi är. Ett år är inte särskilt lång tid. Det handlar om hur djupt det berört hjärtat. Det är viktig att bryta negativa tankemönster gällande oss själva och vara uppmärksam, så att vi inte idealiserar den andra och det som varit. För vår egen skull. Hur vill du känna dig om sex månader från nu? Vilka steg önskar du se dig själv ta? Värma tankar till dig.
hej Linda. Precis som för dig så har det snart gått ett år sen min separation. Ett år är ingenting särskilt om relationen varit lång. Vad är en övre gräns för sorgens längd? Men jag håller med din bekanta. Ska han få mer av din tid? Din sorg är din och du äger den. Man kan inte skynda på för då läker det bara på ytan. Jag tillåter mig att vara ledsen för man behöver få känna. Det är en långsam process som måste få vara just det. Men fokus måste få vara på dig. Du sörjer för att du ska få bli hel. Du måste få ta din tid att hitta din rytm i din nya vardag. Jag fastnar ibland men tankarna sitter inte i lika länge som tidigare. Reflektera över då och nu. Hur gick tankarna då när det hände och hur går tankarna nu? Stannar de lika länge? Hur känns sorgen nu i jämförelse med då? Hur rör du dig när du är ute bland människor? Jag kan känna att mina negativa tankar finns där men de klingar av fortare. Min sorg finns där men den är inte lika smärtsamt påtaglig men den gör sig påmind varje dag. Jag kommer på mig själv att gå lite mer rakryggat idag. Det finns en annan kraft i stegen men jag är långt ifrån stark. Men jag känner en förändring och så länge jag gör det så vet jag att jag är på väg. Mina vänner säger också att jag resonerar annorlunda nu även om jag inte alltid märker det själv men det är bra att höra. Så ta din tid, bara du kan känna när du är redo. Glöm inte att sorgen hjälper dig att läka. Maria
Tack Maria för ditt kloka inlägg och omtanke. Varm kram
Kring detta tänker jag att det är så lätt för andra att ha åsikter och synpunkter för de vet inte hur det känns inom dig eller mig eller någon annan som råkat ut för samma sak. Vi är alla olika och vad som är en ”lagom” tidsgräns för någon är inte tillräcklig för någon annan. Och även om vi varit med om samma sak så kan det ändå kännas helt olika inom var och en av oss.
Håller med dig cj. ….det är otroligt individuellt.
Kram
Boktips:
Närhet och svek
Av Ingalill Roos
Förlag: Gothia fortbildning
Finns att köpa på adlibris
En bok om lust, längtan och besvikelser…
Tack för boktipset!