På restaurangen:
vid bordet till höger sitter ett par i 40 – årsåldern. Utseendemässigt som hämtade ur ett modemagasin. En snabb blick räcker för att fånga upp distansen dem emellan. Det måste göra ont inom dem, eller har de stängt av? Varför tar de inte ögonkontakt med varandra? Har det runnit för mycket dåligt vatten under broarna?
Bordet till vänster om mig: paret i samma ålder – tjusiga de med, men här finns en ingrediens som inte går att ta miste på: närvaro! De ser ut att vara väldigt hemma i varandras sällskap. Det smittar av sig.
Två olika världar i samma rum. De flesta av oss har säkert känt på båda lägena: det emotionella helvetet – liksom det emotionella paradiset.
Kroppen och sinnet vet vilken plats vi är på. Varför klamrar vi oss fast vid det som drar nedåt? Ofta handlar det om rädslan att behöva vara ensam. Att det inte går fler ”tåg”. Att vi vet vad vi har men ovetskapen om vad som väntar – kan verka skrämmande. ”Trygghet” på bekostnad av genuin glädje.
Någon sa: ”det känns som att jag har kommit hem!” Som jag ser det kan det inte sägas tydligare och vackrare. En plats där vi kan vara vi – där vi hämtar energi, slappnar av, fylls av nya idéer, enastående version av sig själv, frihet…
Tänk om det är möjligt… Vad tror du min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Att välja tryggheten i en dålig relation i stället för att fyllas av glädje….det är ju de…. Vad är det som säger att man fylls av glädje….ja sista tåget har gått och ja man är själv resten av livet….vad är det som säger att man någosin skulle bli lycklig i det och fyllas av glädje
Lycka är inget som kommer till en, det är något man väljer, varje dag. Det finns alltid saker som kan fylla en med glädje om man är beredd att öppna upp för det och välja att se det. Att bestämma sig för att glädjen och lyckan endast finns i en kärleksrelation med en partner är som att bestämma sig för att bara äta choklad resten av livet. Även om det är väldigt gott så missar man en massa annat som är minst lika gott fast på ett annat sätt.
Charlotta
man vet ju inte!!!!! men om inte glädjen kommer av sig självt, får man väl leta efter den själv?? kärleken är densamma iaf?
En manlig bekant berättade; ”Hon förklarade logiskt om en uppkommen situation men en annan känsla sipprade igenom” En reflektion på meningen
”Kroppen och sinnet vet vilken plats vi är på”
Javisst vore det underbart, att fyllas av glädje..
Men priset för den glädje är alldeles för högt, att leva ensam är ingen dans på rosor.. och har sista tåget gått och man lever själv resten av sitt liv, var hittar du lyckan i det och fyllas av glädje för det?
Den universiella kärleken må finnas och vara alldeles outtömlig men den ger mig inte värme eller närhet om natten..
Det gör inte en dålig relation heller – ger värme och närhet om natten.
En dålig relation ger snarare en känsla av ensamhet i tvåsamhet – vilket är en mycket värre känsls än den av att vara ensam med sig själv…
Jag tror på möjligheten, att finna det där ”hemmet”, känslan och tryggheten!
Så bör känslan vara,Michael <3
När det gäller mig själv,så har jag hittat min "linje" genom att mer och mer lyssna inåt vad jag själv känner och vill. Det stärker mig och ger mig mycket energi att vara tydlig inför mig själv,då är det också lättare att känna vilken relation som jag vill vara i.
Att "hitta hem" i mig själv först,har varit avgörande för att kunna hitta hem med någon annan. Man får stänga av andras tyckande och stanna upp ofta och resonera med sig själv hur något känns och varför. Det har byggt upp min inre trygghet,som gör att jag litar på mig själv och mitt omdöme.
Att hitta rätt är ju inte att titta upp på någon topp,ouppnåligt,utan åt sidan,någon som befinner sig på samma våning.
Så,ja,visst är det möjligt att hamna i ett sånt förhållande,om man med ro i kroppen ser sig om,och inte nöjer sig med ett emotionellt fattigt förhållande ("trygghet")
Livet känns för kort för det
Hm…fin beskrivning…att lyssnat inåt och lita på sig själv. Det är nog en viktig bit.
Efter tre års sökande med tillfälliga kontakter varierande längd, och en känsla av precis det som du skriver; rädd för att tåget gått, så stod han bara där… På en lokal liten krog.
Han, jag tänker leva resten av livet med. Helt otroligt, fantastiskt, underbart och ljuvligt.
Jag har kommit hem.
Jag köper hellre ett varmare täcke än ligger å värmer mig i en famn som inte känns rätt…:-D Faktiskt! Utan tvekan! Närhet kan jag få på dans!
Håller med Petra! Vill man ha värme och närhet om natten fungerar en hund alldeles utmärkt också. 😉 För egen del sover jag oändligt mycket bättre om jag är ensam i sängen, så sannolikheten är stor att jag kommer att kräva skilda sovrum om jag skulle träffa någon.
Charlotta
Jag vet att det har hänt och finns för andra i min närhet! Jag glädjer mig för mina vänners skull och njuter och blir berörd av deras lycka! Att det finns män som lyssnar, stöttar och är trygga i sig själva så att de på sätt och vis kan vara ”en klippa” för sina kvinnor när de är sårbara. Och att när de själva har behov att vara sårbara så är de det! På ett sunt sätt! Inte agerar ut eller drar sig undan helt och hållet, utan kommunicerar! Att det skapar band av intimitet…. Och närvaro. Inte utan arbete förstås!
Jag har själv lämnat en osund destruktiv relation för 2,5 år sen. Jag jobbar med mig själv. Inte förrän nu tycker jag att det börjar ”lossna”, att jag börjar må bra av att bara vara själv! Att det är okej! Men ibland undrar jag om det finns någon för mig, någon som kommer att älska mig för den jag är och som vill finnas där för just mig. Någon som jag känner att jag har ”kommit hem” i hans närvaro! För kärlek är närvaro. Det finns inget mer värdefullt man kan ge, min absoluta fokusering på just dig, just nu… Där jag lyssnar med varenda fiber av min kropp. Utan rädsla eller osäkerhet.
Kram till alla och tack för en strålande blogg!
Åååh va härligt det där med närvaro låter…jag längtar också efter att vara där. Först med mig själv, sen med någon annan. Wow säger jag bara! Vilken känsla! 😀
Jo jag håller med om att det är den enda relationen värd att ha. Mitt problem är snarare att jag ett flertal ggr känt precis så (4ggr) men det förändras längs vägen o så tar det slut. Sista gången var jag så säker på att det var för evigt o gifte mig o fick två barn bara för att upptäcka att även denna gång förändrades det. Valet var inte svårt men riktigt jobbigt o är idag skild m 2små o gladare nu än de sista två åren i en distanserad relation.
Så min fråga är snarare hur man får det att fortsätta vara ”hemma” och inte bli ett främmande land?
Funderar lite på hur lång tid ni träffades,innan du kände att det var helt rätt? Vad för dig,betyder helt rätt? Att du blir jättekär,starka känslor? Eller att ni har hunnit spendera mycket vardag ihop (samtalen vid kökdbordet), semesterresor,umgänge med vänner och släkt,fester och känner att ni är på samma nivå där och därmed att det känts rätt?
Är nyfiken hur du menar…
Bra fråga!!!! när du kommit fram till ett svar kan du väl vara så snäll och berätta för mig med.
Precis vad jag också funderar på… Efter tre längre relationer som förändras efter några år. Hur får man förälskelsen att övergå i något djupare och behålla passionen? Tror man måste vara på samma nivå och utvecklas tillsammans på något sätt. Tror också att man i början ser det man vill se hos den andre, men att man efter ett tag ser mer klart på saker… Går själv och funderar på att överge en relation som jag inte känner är hemma. Men ändå är han fin, snäll och bra på så många sätt och då är det ännu svårare att bestämma vad som är bäst… 🙁 Jobbigt!!!!
Jaa, per absolut tror jag på kärleken.
Ju mer klar jag blir med migsjälv, och ökar mina goda medvetna Energier så kommer jag att ”råka på” en människa på samma frekvensnivå.
Ying o Jang.
❤
Till dess lever jag i en trygg ovisshet.
Självående o nöjd.
På upptäcksresa i livet – känns det som.
Vilka fantastiskt kloka och fina ord! ♡
Självklart finns det kärlek i vår värld men visst har man funderat över om jag ska få uppleva den. Efter en 20 år lång relation där vi visserligen levde under samma tak men inte så mycket mer så vande jag mig nog ganska snabbt med att bo själv med barnen. Jag var väldigt ensam innan också, mannen arbetade en bra bit bort med långa resor, jag var mammaledig och där gick man själv hemma dagarna i ända och när mannen kom hem somnade han framför tv:n och vi pratade aldrig.
Jag trivs bra med att bo själv, jag kan ro om mitt eget. Men visst saknar jag någon som ser mig och där närvaron finns. Om inte mannen med stort M dyker upp så lär det fortsätta vara såhär. Jag har dessutom svårt att släppa in någon i mitt liv och desto svårare och mer avlägset känns då också ett samboskap. Men om den rätte dyker upp kanske allt lossnar, annars fortsätter jag mitt lv på detta sätt. Visst är det tufft ekonomiskt och det kan vara lite tråkigt att alltid vara själv på kvällarna men barnen blir äldre och sitter uppe längre så sällskap får jag. Annars finns det tv, en apparat som jag under många år aldrig tittade på men som börjat bli mer flitigt använd om kvällarna. Livskvalitet är för mig också att kunna sätta mig med en kopp kaffe, en bok, ett tv-program, ett handarbete eller korsord och bara vara. Jag trivs ganska bra med det.
Jag har svårt att lita på människor oavsett vänskapsrelation eller förhållande. Kanske det begränsar mig något för mycket. Men ska jag leva med en man så måste närvaron finnas där, en relation utan närvaro är bortkastad tid.
Det går inte att inbilla sig att det är ok. Jag kommer att lämna mitt äktenskap nu. Det är över. Jag vill uppfyllas av den enkla och självklara kärleken. Jag är en känslomänniska och som jag lever nu är det självplågeri. En relation byggs inte av enstaka fragment lycka, det är en helhet. Tung insikt, men nödvändig. Tack ❤️
Jag tänker som du Anna. Men idag finns det olika kommentarer om detta. Någon tycker man har olika delar i livet och man får glädjas åt det som är bra. Det är givetvis önskvärt eftersom man inte kan få ”allt”. Men vilka är de viktigaste ingredienserna för just dig ? Jag hade mycket som var bra, allt utom relationen kan man säga. Och jag är också känslomänniska som du Anna, och jag kan inte leva utan värme och kärlek. Vänskap behövs också. Jag inser givetvis att livet går upp och ner. Men när man bara strider och det aldrig känns ”hemma” och åren går. Bitterheten och förgrämdheten gräver djupa sår inuti. Hos båda. Det sliter fruktansvärt att inte komma någonstans. Då gick jag. Självklart önskar jag vi hade hittat en väg till varandra. Men om det inte går, trots terapeuter etc. Nu är allt annat bra 🙂 utan ny relation men många fina vänner, vänskap, kärlek till mina närmaste.. Jag mår bättre så här även om saknaden efter ”familjen” finns där. Inget är perfekt.. Trevlig helg på er alla! Kram
Klokt 😀
All styrka till dig Anna. Jag har nyss lämnat och känner mig trots allt det jobbiga med en separation SÅ lätt i sinnet, fri och lugn.. Kreativitet och nyfikenhet på livet börjar bubbla upp inom mig…
Jag tror att otillräckliga relationer är allra värst för oss som är känslomänniskor. För en känslomänniska är känslorna så viktiga och en så stor del av livet att det helt enkelt inte är ett alternativ att lägga locket på dem i en otillräcklig relation. Att tvinga sig själv att leva under förhållanden där man inte har samförstånd, förståelse, respekt, verklig kärlek, och inte minst själslig intimitet är att göra så mycket våld på den egna personen att man går under. Då är det lindrigare att leva själv även om ensamheten kan ta tid att vänja sig vid.
Charlotta
Du har nog rätt 😀
Jag trodde för 7 år sedan, att jag kommit hem. Jag träffade en man som kändes som mitt hem. Nu 7 år senare visade det sig att allt var bara lögner, svek och smussla alltihop. Det gör ont!
Jag vill börja med att säga till dig Michael: dina texter berör mig oerhört mycket och de hjälper mig att förstå mig själv på ett bättre sätt. Jag får bekräftat att det är helt naturligt att tänka/känna som jag gör 🙂
Min kommentar idag är en kombo av din blogg både från igår och idag då jag tycker att dessa bägge inlägg hänger samman.
Jag tror inte på att det bara finns EN kärlek, en man som bara är skapad för mig. Visst, du kan råka träffa någon redan i tonåren och ni hänger ihop hela livet. Men, detta är inte för att du vet vilka egenskaper/kvalitéer personen har när ni träffas. Vilken tonåring har kunskap om detta? En tonåring har knappt börjat lära känna sig själv.
Jag har två långa förhållanden bakom mig, det ena har nyligen tagit slut. Jag skulle vilja säga att i mitt fall så är det dessa misslyckade förhållanden som gör att jag vet bättre för varje gång vad jag vill ha, vilka egenskaper jag söker hos en man. Detta i kombination med min ålder (erfarenhet, kunskap om mig själv etc).
Jag blir ledsen när jag ser så många av dagens kommentarer där man är rädd för att bli ensam, resten av sitt liv, och kanske istället väljer att leva kvar i en halvtaskig relation som egentligen inte ger något. Denna halvtaskiga relation är bättre än ensamheten, som man tror att man kommer att hamna i.
Hörrni, det finns inget sista tåg! Det går alltid fler tåg, för alla! Släpper vi denna tro så släpper vi tron på ny kärlek. Självklart kommer den igen, fast kanske på ett bättre och sundare sätt än tidigare. Felet många gör är kanske att hoppa på ett nytt tåg för snabbt.
För min del är problemet att jag blir mer och mer kräsenl Observera att jag inte syftar på utseende när jag säger kräsen. Jag är kräsen när det gäller personlighet. Jag vet som sagt idag, efter 2 kraschade relationer, vilka egenskaper min nya partner skall ha och jag är säker på att vi är många kräsna singelpersoner ”där ute” och det gäller bara att få till dessa möten. Jag tror lite på ödet och att vissa saker är meningen och mötet mellan 2 personer kan ske på de mest udda platser/situationer. Men släpp aldrig tron på kärleken, oavsett hur tuff separationen är/har varit.
Kärleken kommer tillbaka, det är jag helt säker på!
Å va jag gillar din kommentar Christina! ❤️ Den utgår från en känsla av trygghet å kärlek, inte rädsla.
Amen!
Jättefina och kloka ord Christina!! ♡
Instämmer i vartenda ord!!! Jag har dock upptäckt att när man blir passionerat kär är det lätt att man blir lite blind och ser det man vill se… Sedan vaknar man och inser vilka problem som finns. Hur undviker man det??
Jag kände att jag hade kommit hem när jag träffade mitt ex. Mådde bra och kände mig hemma med honom. För 5 månader sen valde han dock att lämna mig. Och jag undrar om jag kommer hitta ett nytt hem.
Exet kommer hit till sin pappa om några timmar och ska stanna 1vecka. Hans pappa är gift med min mamma och dem bor i porten bredvid mig så jag vet inte hur jag ska hantera detta.
var inte ensam? ring en kompis? eller gå och lägga sig? bara du kan veta svaret? kram
Har inga vänner tyvärr.
Såg han en snabbis idag och jag trodde benen skulle vika sig. Blev alldeles skakig i kroppen och sen började jag gråta. Fy vad jag har saknat honom.
Jag förstår dig Anette. Jobbar också med det du gör. Vi bor inte heller i samma stad och han har inte heller någon anknytning här så det kanske gör det lite lättare på det sättet… Men jag tror att jag vet hur du känner, att det är så svårt att gå vidare…
Men jag tänker ändå att det kommer att bli lättare..
Har du hittat någon att prata med?
Kram till dig
Nej jag har ingen att prata med
Jag känner mer å mer att närvaro=kärlek är sant ❤️Att vara tillräckligt lugn och trygg för att njuta av kärleken som finns i olika former här och nu.
Fika på söndag Petra? 🙂
070-3650934
Men det lät jättetrevligt Anna! Tyvärr hinner jag nog inte i helgen, är i Umeå å hälsar på kompisar. Men vi ska nog lyckas få till det längre fram! Jag tar ditt nummer så kan vi höras! Kram 😀
Teoretisk låter allt här så klokt. Som taget ur en perfekt lärobok om levandets alla konster.. Blir lite full i skratt.. Jag var med om en förskräcklig separation efter 20 år tillsammans för 3år sedan och höll på att gå hädan helt. Jag har valt att leva själv under dessa åroch satsat på att klara av det och lära mig trivas med livet ändå. Det har jag lyckats bra med tycker jag.. Allt fungerar jag känner mig lugnare och tryggare än någonsin förr.. Då händer det.. Jag gick på en dejt för två veckor sen…Jättetrevlig man.. Vi träffades första 2 ggr och bara pratade sen åkte jag till honom förra veckan för att bo över ett par dagar.. Vi hade det helt fantastiskt.. Jag har inte innan varit med om så mjuk fin man.. Så passionerat.. Vi levde som vi varit gifta i många år under ett par dagar.. Sen skrev jag häromdagen att jag längtade lite till honom.. Då fick jag till svar att han inte var säker på sina känslor än.. Å fyy va tufft.. Jag har typ åkt rätt ner i källaren direkt.. Det var så skönt att somna i en stor famn och gå iaffären och handla tillsammans.. Så bräcklig var jag ändå.. Det jag däremot tackar denna upplevelse för är att jag fick öppnat några dörrar i mig som jag trodde inte fanns.. Ja ja jag hoppas iaf att det kanske ordnar sig.
Haha…javisst låter allt enkelt i teorin 😀
Varför måste man invänta nästa tåg?? Jag föredrar att va min egen taxiförare, som tar hand om sin kund o prioriteras kundens behov, o tryggt tar mig till målet. Om jag skulle vänta på nästa tåg, vet jag ju varken när eller vart jag är på väg??
Träffade en man ihåg som jag hade starka känslor för 26 år sen, och denna man bor inte längre i Sverige så vi sågs sist för 17 år sen..trots detta känner jag mig så rätt i hans sällskap. Jag håller dessutom på att separera mitt i detta och jag tackar för texten idag och för att han dök upp här just nu för det blev glasklart att jag är på rätt väg ! Så om den lilla tvekan kommer ska jag komma ihåg hur jag vill känna mig!och inte låta rädslan rta överallt
😀 Härligt för dig!
När man läser många kommentarer kan man få intrycket av att vi alla har lika stort behov av en partner. Ett sunt behov ska tilläggas. Detta är inte sant (tror jag). Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig och tycka om att vara singel. För mig finns ingen chans i världen att barn, vänner eller föräldrar kan fylla det behovet av närhet eller någon att dela vardagen med som jag har. Så detta behov gör nog att jag inte ens letar efter det ”perfekta” förhållandet för jag tror inte att det finns. Jag tror många gör felet att de lägger sin egen lycka hos partnern men det är bara mitt ansvar att göra mig lycklig. Jag tror också många lägger skulden att de inte är lyckliga på sin partner när problemet ibland finns i det övriga livet. ”Hem” har jag hittat i mig själv så det behöver inte någon annan ge mig…
bra sagt, så klart att den här delen också finns, men sen när man går vidare och petar i relationen hur den ska se ut så vill ju jag att det ska kännas bra för mig, om då partnern inte gör något alls……..hm? eller om densamma gör fel så det känns dåligt för mig? visst litet får man väl tåla och då jobbar man tillsammans på att det ska bli bättre, men man kanske inte orkar jobba på en förbättring i det oändliga? jag vet inte….jag vet ju bara vad jag vill och hur jag gör, men det går ju inte så bra för mig och av allt att dömma så är jag inte ensam?
Jag menar inte att man ska hålla ihop om det inte känns bra fastän man verkligen försökt. Livet ska levas inte överlevas. Men jag är inte beredd på att leva singel i 10 år (eller längre?) i väntan på en perfekt partner…finns det ens? Jag tror inte det.