Åren hade gått och hon levde som hon själv beskrev det i en ”Törnrosasömn.” Den elaka fen och förgiftade sländan var den gradvisa anpassningen till det som egentligen inte var hon. Den kvävande normaliseringen.
”Jag avlivade många drömmar och passionerade sidor av mig själv för att det skulle fungera. Han är inte det minsta elak. Tvärtom! Han förstår bara inte! Överhuvud taget inte! Jag är enbart komplicerad och en som aldrig blir nöjd. Våra känslomässiga språk är fullständigt olika. Hela hans värld kretsar kring det logiskt mätbara. Samtidigt missar han hur oerhört logiskt det som nu sker mellan oss är.”
Hon berättar vidare att hon under väldigt lång tid slog på sig själv med de där orden: ”aldrig blir nöjd. Komplicerad!”
Kameleonten kamouflerar sig mot bakgrunden för att skydda sig mot djur som ser den som ett skrovmål. Vi människor gör liknande i fel relationer – gör oss osynliga, neutrala (vilket tragiskt ord), ”lagom” lysande – allt för att inte färgerna skall blända sönder parrelationen. För mycket liv kan vara slutet.
”Jag insåg att det inte gick längre och lämnade förhållandet. Mitt hem har nu inretts med nya möbler, färger, former och nyanser. Lyssnar på min musik när jag lagar maten jag vill äta. Ser filmerna och samlar på intrycken som ger de väldoftande kryddorna. Det kommer att finnas utrymme för en man i mitt liv. Någon där jag inte behöver vistas i dvala av rädsla för att vakna upp till det förkrympta.”
Två jag och ett vi som lyfter, inspirerar och ger ljumma kärleksfläktar mot leende ansikten…
Vilka färger ser du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Igenkänning faktorn är stor. När jag tittar på kort från de sista åren så ser jag bara ett påklistrat leende med trötta ögon inte äkta lycka. Din beskrivning om kameleonten är så bra så var det verkligen kamouflerade mig med att allt skulle vara så perfekt. Städning, middagar, mm. Vi inredde vårt hem mer i hans still för just då spelade det ingen roll för mig, jag klädde mig i kläder som jag visste att han gillade, men det var inget jag tänkte på det bara blev, det är så många små detaljer dom jag omedvetet valde bort som tillslut gjorde att jag tappade bort mig själv..
Men nu ser jag mer färger, och känner att allt behöver inte vara perfekt hela tiden umgås mycketmer med vänner över en lång promenad eller kopp kaffe istället för tjusiga tre rätters middagar (visst det gör jag nu också) . Känner mig hemma i min lgh där jag nu har bott ca sju mån som jag inrätt med sånt som jag tycker är fint med mina färger tillsammans med barnen har vi skapat ett nytt hem. Trodde aldrig att jag skulle känna en längtan igen efter att få dela mitt liv med en man igen inte så snart men dyker han upp så känner jag att det finns plats i mitt liv och har lärt mig så mycket hur jag inte ska tappa bort mig själv igen..
tack Michael för din blogg som verkligen gör att jag får syn både på det som varit men också ett hopp om framtiden
Jättefint skrivet för en som inte hittat styrkan riktigt än. Men den växer varje dag.
Marie den kommer sakta men säkert. Men ska inte försköna att för mycket för jag ramlar ner i djupa gropar, vissa dagar undrar jag om det inte hade varit lättare att stanna, slipa ta all skit för jag valde att lämna. Men så tar man sig upp för gropen går en bit och förhoppningsvis är nästa grop lite mindre. jag jobbar verkligen att inte ta åt mig för mycket av vad mitt ex säger, inte ta på mig all skuld att jag splittrade familjen, jag ramlar fortf och kan ha tuffa dagar, det har varit tufft men det kanske är som de säger att med tiden läker alla sår,
Kram till dig
Tack Kerstin!
❤❤❤ All styrka till dig och lycka till Kerstin.
Bra för Dig…är stolt för Dig som kvinna att Du kunde göra detta!!!
Kramis…love the ny You:-)
Känner så väl igen mig!!!! Jag blev grå i min strävan att anpassa mig, för att duga. Och ändå dög jag aldrig…. Tills jag, med hjälp av vänner och terapi insåg att jag hade ett värde precis som jag var och att mina åsikter var lika mycket värda att lyssnas på som någon annan. Idag är jag färgglad igen och jag skrattar, tramsar och är allmänt glad över att livet kan vara så skönt! Jag lever och lever ut min personlighet och har det gott. Jag kommer aldrig att ge upp mig själv igen! Kram till er alla som fortfarande är fångade i ”Törnrosasömnen”! Det går att vakna upp och det blir så mycket bättre och roligare när man väl är vaken.
Detta är inte klokt, ett helt inlägg av dig Michael, som handlar om mig. För jag hade inte alls förstått att det finns fler som har det som jag. Jag har tänkt att jag är för komplicerad och ”han har nog rätt, jag är en sådan som aldrig blir nöjd”. Detta har docj
Ha, ha! Känner igen det där med nöjdhet!
”Det är en konst att sitta nöjd”
Ja, det är det. Men vilken utveckling hade världen haft om alla hade den inställningen?
När jag velat ha förändring i vårt liv, har min man alltid varit nöjd med hur det är och ifrågasatt varför jag velat mer/vidare. ”Man ska vara tacksam för att man är frisk” är hans slogan! Och jag har försökt att vara tacksam, (KGT 😉 ) och känt mig hopplös som inte varit nöjd. Nu vet jag vad jag saknade och jag vill ha mer av det!!
Detta är inte klokt, ett helt inlägg av dig Michael, som handlar om mig… för jag hade aldrig kunnat tro att det fanns fler som har det/känner det som jag. Jag har verkligen tänkt att jag är för komplicerad och att jag nog är en person som aldrig blir nöjd, precis som han säger. MEN, nu flyttar jag. När han till slut talade att han tyckte att jag ska sluta ”skapa problem åt honom” och att det är bättre att jag lär mig att ”knipa käft” så bestämde jag mig, och den 24 augusti flyttar jag till min egna lägenhet. Detta går inte längre, han är inte värd mig och jag vill inte längre betala med min självkänsla. Vill inte slösa mer liv. Håll tummarna för mig ❤
Håller tummarna för dig Heléne.
Lycka till med ditt nya liv!:)
Känner så igen mig. Håller tummarna…du fixar detta…all lycka
Det kommer att bli jättebra Heléne! Tiden innan flytten kan vara otroligt jobbigt men behåll din målbild om hur det kommer att bli sedan. Kanske försöker han att påverka dig på olika sätt nu. Jag hade ett mantra som jag tog hjälp av: ”stark och lugn, stark och lugn..” Försökte att inte låta mig dras in i diskussioner och känslosvängningar, utan svarade på de frågor han hade på ett lugnt och konkret sätt, sedan fick det vara. Då fick jag såklart höra att jag var kall.. Vet inte alls såklart hur ni har det just nu, men detta är mina råd för tiden fram till flytten och även perioden efter.. Kram och lycka till med ditt nya liv!
Magdalena sånt där mantra hade mitt ex också tror jag. Fundera gärna en stund på hur det hade känts själv om den du älskar bemött dig så. Eftersom mitt ex bara brutalt gjorde slut en dag utan ens ha pratat om problemen så gjorde det kalla sättet jätteont. Jag älskade honom verkligen men kände att jag inte betytt något för honom. Åren vi haft ihop känns meningslösa och jag önskar att han bemött mig med empati och omtanke istället. Vi ska ju kunna fortsätta träffas då vi har barn ihop. Så om ni som lämnar kan bjuda lite på er själva så tror jag att det kan såra den andra mindre och båda kan lättare gå vidare.
Vår separation föregicks av många samtal om vår relation och båda hade lyft separation flera gånger utan att ta steget, jag kan säga att jag kämpat och bjudit till massor. Mitt mantra hjälpte mig att hålla mig samman och orka ta mig igenom en svår tid, samt att skydda mig från hans svarta sidor.
Mitt ex gjorde också bara slut en dag utan att jag fattade att det var på gång. Han sa inget om han hade funderat på det. Bara gjorde slut via sms en natt. Och jag kände att det gjorde ont för att han gjorde det på det kalla sättet. Jag älskade/älskar mitt ex verkligen men nu känns det som att jag inte betytt något för honom.
Jag träffade en ny ganska snart efter att han gjorde slut med mig men jag har fortfarande inte kommit över honom och det var 7 månader sen
Men det kan också vara svårt att tyda de ömsinta signalerna rätt!
Om man blir vänligt bemött av den som lämnar, kramar och uppriktiga tårar så vill man ju gärna tro att här finns frön till en återförening, vilket kan förlänga lidandet ytterligare innan man till slut inser att det inte var menat så. Eller?
Precis ”Stark och lugn” tänker jag och det fungerar bra. Ska hålla ihop fram roll flytten och efteråt 🙂 Tack för alla snälla ord och styrka från er här ❤
Varmt Lycka Till med allt det nya! <3
Du gör så rätt! Blomstra och ha det härligt! Lycka till!!
Jag känner igen beskrivningen som liknar den från min fd fru. Hon kände att hon inte kunde vara sig själv hemma, anpassade sig för vad hon uppfattade jag ville ha. På jobbet kunde hon leva ut och vara sig själv. Kollegorna blev mer och mer viktiga. För mig tog det tid att förstå vad hon menade, vad som saknades. Jag hade inte medvetet önskat att hon skulle anpassa sig, inte ställt krav eller riktlinjer. Jag kände också att förändring behövdes, med tre barn, husrenovering etc. Vi gick i parterapi 20ggr. Problemet blev att hon ville hitta sitt jag och jag ville hitta ett vi. Vi gick skilda vägar för 6 mån sen. Hon är tillsammans med en kollega som funnits med även innan separationen. Jag försöker hitta mig själv nu, anpassa mig till den nya livet, med barn varannan vecka där saknaden av barnen är smärtsam. Umgås mer med vänner etc. Förstår idag att små kommentarer och agerande kan få stora konsekvenser om det inte kommuniceras.
Jag förstår att det är en jobbig tid efter en separation.
Saknaden efter barnen är hemsk. Det tar tid att vänja sig vid det nya livet men det kommer att bli bra.
Styrkekramar till dig!
Tack Josefina!
Många känner igen sig här..liksom jag. Tårarna fyller mina ögon varje gång jag läser såna här rader…varför plågade jag mig i ett omöjligt förhållande ? Varför lät jag mig själv bli osynlig…enbart för att han skulle vara nöjd?? Frågorna är många…o när man lever med en människa som aldrig blir nöjd…som hela tiden letar…ja vad gör man där?? Idag är man så glad att man lämnade…men borde gjort det så mycket tidigare… Man ska inte klandra sig själv..utan vara berömma sig själv!! Jag gjorde rätt Kram på er ❤
Ja, du gjorde rätt som lämnade när du kände så.
Helt rätt att berömma sig själv. 🙂
Kram på dig GJ!
Svårt finna ord just nu, men känner såå mycket..! Som Heléne, Johanna, Kerstin som skrivit här precis. Jag tror att jag kommer att hitta mina färger, jag måste bara gå igenom det tuffa, jobbiga först. Men med stöd av underbara vänner och kärlek till mina barn så tror jag att det kan gå. ”Kameleonten” ska komma ut och själv välja färg!
Tack igen, jag får styrka och hopp genom denna blogg!!
Jag vaknade egentligen i vintras, bestämde mig för att göra slut men det komplicerade livet höll mig tillbaka.
Allt det där du skriver i andra kapitlet skulle jag oxå kunna skriva. Precis så är det. Han förstår inte, undrar om han ens vill förstå. Känns som han inte ens känner mig längre.
Jag och dottern läste våra horoskop som beskriver hur man är som person. På oss stämde det till 99 %.
Sambon lyssnade och sa om mitt att det och det stämde ju inte riktigt.
Och det gjorde det visst. Precis dom egenskaperna som jag vet att mina vänner skulle beskriva mig med. Det slog mig sen att det inte var så konstigt att han tyckte så eftersom i hans sällskap är jag inte längre så. De egenskaperna lockas bara fram när jag umgås med människor som jag trivs riktigt bra med. Och jag vet att de är en del av mina egenskaper som han föll för.
Semestern brukar ju kunna bli dödsstöten för ett dåligt förhållande.
Vår semester började riktigt bra. Kunde t.o.m känna lite kärlekskänslor. Vi var borta två veckor på olika ställen och umgicks mkt med släkt och vänner. Riktigt trevligt och mysigt. Så är det alltid, vi har trevligt med varandra när vi är tillsammans med andra människor. Men semesterveckorna hemma var inte alls bra. Då var vi tillbaka i den trista tillvaron. Jag har ett stort intresse för sport. En vecka på semestern när barnen är hos sin pappa är helig och invigt till detta sen några år tillbaka. Ett gemensamt intresse som vi har haft båda två men som han nu har tappat intresse för.
Han som alltid är så snäll och go har visat lite martyregenskaper den sista tiden. Han undrar om jag inte vill vara med honom på semestern, att det är egoistiskt att bara tänka på sig själv och boka upp hela veckan för mitt intresse, att jag inte tar hänsyn till honom, han är sur och tyst…
Men jag då? Ska jag bara ta hänsyn till honom hela tiden och anpassa mitt liv efter honom? Aldrig!!!
Vi som alltid pratar så lugnt med varandra hade en vild diskussion om det där häromdagen. Allt och lite till blev sagd. Jag sa att det blir nog bäst att vi tar en paus ifrån varandra eller så säljer vi huset och separerar.
Han blev rädd, alldeles tyst och frågade om jag verkligen ville det.
Förståndet hade hunnit ikapp mig vid det laget och tankarna om barnen, sjukskrivningen, utförsäkringen, ekonomin… fick mig att backa, ännu en gång.
Men nu är ändå de där orden uttalade. Säger som Marie här:
”Har inte riktigt hittat styrkan ännu, men den växer varje dag.”
Känner att snart är dagen här, dagen när man inte längre kan stanna kvar oavsett hur livet ser ut.
Jag är inte rädd för den dagen, jag ser egentligen fram emot det, vill bara känna mig redo och mogen att ta steget.
Förstår vad du går igenom, det låter som vi är i en liknande situation. Styrkan kommer till oss, det är bara att hålla ut. Kram <3
Tack Nilla för dina ord.
Väntar på styrkan. 🙂
Kram till dig ❤️
Kanske han inte menar något illa, utan uttrycker sina tankar och intressen? Jag vet ju inte, men man kan ju båda förändras under förhållandet..och där kan man ju ändå visa respekt för varandras behov och kompromissa, lite iallafall 😉
Lycka till!!
Ja, han menar ju inget illa men uttrycker sig på ett klumpigt och barnsligt sätt. Tycker att jag ska avstå för hans skull en del dagar på just den speciella veckan som är bara en gång om året.
Jag har förklarat för honom att den veckan är viktig för mig och mitt mående (det handlar om fem dagar) men ändå måste han komma med sina ”tycka synd om mig”-fasoner.
Och visst förändras man under ett förhållande och man måste visa respekt för varandras behov och kompromissa.
Jag tycker att jag har gjort det, mer än tillräckligt.
Alltid tagit hänsyn till honom och resten av familjen. Ibland måste man få tänka på sig själv oxå.
Kram
är i en liknande situation, men jag vägrar låta honom komma undan med martyrskapet, litet jäv…..anamma får det va, jag tänker inte göra allt själv. Styrka till dig!
Kerstin, Johanna och Helene…. 🙂 Ja vi är så många som känner igen detta!! Skönt på ett sätt att känna att man inte är ensam. Och jag förstår ju att det inte är männens mening att vi ska känna så. Men varför sker det hela tiden?? Vi är väl i grunden väldigt känslomässigt olika, generellt. Många gånger har vi nog olika förväntningar på förhållandet och varandra. Jag har upplevt att män är nöjda med, eller rent av vill ha, en praktisk och fysisk relation. Medan jag iaf söker en djupare kärlek där de talande detaljer, som Michael brukar skriva om, är självklara. Han jag nyligen brutit med FÖRSTÅR tydligen inte alls vad jag pratar om…
Tack och Kram till er alla kämpar!! ❤
Den här sidan, och du Michael, är viktig och stöttar många…
Mitt liv har fått färg och värme igen. Jag är mitt uppe i att göra iordning hemmet efter hans flytt. Jag plockar fram saker som varit undanlagda länge eftersom allt inte hade plats när vi flyttade ihop, fotografier på älskade personer, mina kära böcker, mattor, tavlor, porslin. Går igenom rum efter rum och gör iordning dem precis som jag vill, ingen som suckar, ingen som säger nej. Har så många känslor i mig! Lugn, glädje, eufori, självrespekt.. Men också lite vemod och en hel del ensamhet. Går igenom mitt liv i tankarna. Har gjort så många val som inte varit bra, har levt så många år på sätt som inte varit bra. Försöker förstå mig själv, kvinnan som inte stått på sig, som inte vågade ta steget, som inte satte sig själv främst, under så många år, och i flera förhållanden. Men inget går att ändra på, inget går att ångra i efterhand. Jag gjorde det jag förmådde i den stunden. Det jag kan göra är att välja hur jag ska leva här och nu, sätta mig själv och barnen främst. Mitt liv är NU <3
Kloka ord Magdalena!
Lycka till med livet och kramar till dig.
Tack Josefina 🙂
Tänker på hur mycket alla som skriver här har gått igenom. Å hur många som börjat vakna, börjat vara ärliga och sanna mot sig själva, börjat försöka förstå sig själva och sen börjat förändra saker! Det går framåt för så många, även om det är processer som tar lång tid ibland. ❤️
Så är det verkligen.
Tyvärr har jag inte kommit dit…
Om det blir
Jag har gjort den resan , känner igen mig precis… men sen då…
Min rädsla för att kvävas hindrar mig från att våga släppa in någon…. jag springer så fort intresse visas eller känns..
Det har gått många år – jag har provat distansrelationer, men så fort det blir dags för nästa steg, avbryter jag allt…. jag blir för rädd
Jag är redo nu , jag vill ha en relation , vill dela mitt liv med en annan person
Men mitt inre hindrar mig – Hur släpper jag mitt förflutna ? !
Hur ska jag våga stå kvar ? Hur ska jag övertyga mitt inre om att jag inte går på samma sak igen , och vaknar igen, efter antal år…inlåst och skadad…
du säger det själv, du är så klok! VÅGA STÅ KVAR! STYRKEKRAMMMMM!
I mitt fall var det min make som vaknade först. Jag tror att vi tyvärr på varsitt håll fått den andra att bli grå, eller tillåtit oss själva att bli grå… För ett par månader sedan tog han initiativ till en paus i förhållandet. Idag gick vi igenom den sista delen av de saker han ska ta med till din nya lägenhet dit han flyttar i månadsskiftet. Någon skilsmässa är det inte ännu, utan vi ska de vad en paus kan ge, dock inklusive att det är ok att träffa andra. Samtidigt är vi på då olika ställen, jag har fortfarande en längtan efter att vi ska hitta tillbaka till det vi fann hos varandra när vi träffades, medan han inte vill binda sig vid att ens tänka vad som kan bli, utan bara fokusera på att han måste ha en paus från mig.
Just idag när vi delade upp kökssakerna kändes det övermäktigt tungt. Jag får lätt panik över tanken på hur det ska gå, av att inåt veta. På ett sätt vore det enklare att skilja sig direkt och välja att bara gå vidare, men det vill jag ju egentligen inte. Så jag läser här, blogginlägg och kommentarer, jag fokuserar på att inte tänka längre än till idag, framtiden får ge sig när den kommer, och jag försöker tänka på vad jag vill göra för mig själv för att må bra.
Samtidigt saknar jag honom så, att fortfarande älska en man som bara vill bort är tungt, överjävligt tungt. Men jag vill samtidigt inte heller vara grå hela mitt liv – hittar vi tillbaka till varandra måste det vara under förutsättning att vi båda kan låta våra egna färger lysa igen.
Förvirrat är bara förnamnet i mitt liv just nu. Men en dag i taget, en dag i taget!!
Förstår att du är förvirrad.
Tyvärr så tror jag att vilja ha en paus är oftast bara ett enklare sätt för den andra att göra slut. Det är inte lika brutalt som att säga: ”Jag vill skiljas/separera.”
Jag kan tänka mig att vissa människor lyckas hitta tillbaka till varandra efter en paus om båda verkligen vill det men i många fall leder nog en paus till avslut.
Jag hoppas att det ordnar sig för er. Smart att ta en dag i taget och göra saker o umgås med människor som får dig att må bra.
Kram till dig Marianne!
När vet man att det är dags att lämna??? Jag tror mig oftast vara säker, men så fort jag tagit beslutet får jag ånger och börjar återigen att tveka. Kommer det alltid att vara så här, ska man bara ”ta” beslutet eller betyder tvekan och ångern att man inte är redo på riktigt?
Jag känner igen det! Det tar tid för ett sånt beslut att mogna ibland. Men det kan ta väldigt lång tid…. Min erfarenhet är att tvekan beror på rädslor och har man en gång börjat tänka på allvar på att bryta, så är det det man kommer fram till. Om inget drastiskt sker som förbättrar relationen… Tufft både att bli lämnad och vara den som tar beslutet. Lycka till! ❤
Jag har funderat länge och har tittat på lägenhet. Måste lämna besked på den idag, vill ju ha den, men börjar tveka nu… Är livrädd!
Å Marie, jag har också gjort dom du, 100 gånger – bestämt mig, tittat på lägenhet och känt mig säker för att dagarna efter ångra mig. Men som sagt, nu är gränsen nådd och hyreskontraktet är nu påskrivet. Lite läskigt men otroligt skönt 🙂
Lycka till!! Det kommer att gå jättebra!! 🙂 Jag tackade ja till lägenheten som jag tittade på, nu får jag se om jag får den…lite nervöst…
Tvekade gjorde jag innan beslutet togs och även till viss del efter. Ångrat mig har jag dock inte. Det har nu nästan gått ett år. Finns det något mer du/ni kan göra för att relationen ska funka?
Kram
Det är mina känslor som är borta (har dessutom förälskat mig i en annan 🙁 ). Vi har haft det dåligt i några år, men familjelivet och allt vad det innebär funkar hur bra som helst. Det är nog mycket därför som jag tvekar… Det kan man ju aldrig få på samma sätt tillsammans med nån annan hur stor kärleken än är.
Vi lever som vänner utan något fungerande samliv. Där lägger jag ofta skulden på mig och tänker ”om jag bara” anstränger mig, tänker om, tänker ”rätt” så kommer vårt äktenskap fungera hur bra som helst. Men jag KAN inte! Varför inte?? Min man är ju så fin och snäll (och dessutom snygg! ;))…
Känner igen mig SÅ mycket! Det är kanske så, att tvekan beror på rädsla.. Vår parterapeut sa att man kan ju inte heller stanna för att man är rädd för hur det ska bli sen..att det inte är anledning nog. Så är det ju.. Önskar oxå att beslutet bara skulle komma, och kännas helt rätt!
Min sambo är oxå allt som jag borde vilja ha..men ändå så klaffar det inte, hur gärna vi båda ändå vill!!
Lycka till!
Vår terapeut har sagt samma, och det är ju såklart självklart men det är ju ändå så svårt när man är mitt uppe i det!
Har ni barn? För min del är det, för deras skull, en stor sorg att känna så här för deras pappa. Jag kommer att såra dom så mycket om vi separerar.
Marie en kopia av mitt liv.
Fantastisk man ,bråkar inte , underbara barn, vänner o allt som man borde vara nöjd med..å ändå finns inte känslorna.
Varför???
Har kännt så här i ett par år . Har berättat för barnen och dom är förkrossade. Ska man gå vidare eller svälja sina egna känslor o leva kvar?
Får inte ordning på röran inombords..
Det heter följa sitt hjärta..
Kram
Det är ju det som är så jobbigt att man känner att man borde vara nöjd men när inte känslorna finns kvar så blir det en jobbig röra inombords som tär så otroligt mkt.
Och trolla fram döda känslor går ju inte, jag har försökt.
Man får nog följa sitt hjärta och gå vidare.
Det blir nog bra för barnen oxå efter omställningen.
Hoppas att du kommer fram till vad som känns rätt för dig.
Kram till dig Sann!
Det är trist 🙁 Men på ett sätt skönt att känna att man inte är ensam med sina våndor… Skönt att kunna få skriva av sig här! Det som stör mig mest med det här, är att jag ju VET att man kan träna hjärnan och ställa om den, bara man tänker ”rätt” tankar. Det har funkat för mig i livet i övrigt när jag har tappat bort mig på ett eller annat sätt men i detta funkar det bara inte. Jag vill veta varför!!
Lycka till i dina funderingar…jag tror tyvärr att Maria H har rätt i det hon skriver angående tankarna på lämnandet… Kram
Marie, jag tvekade precis som du under en längre tid, sedan fick jag plötsligt en väldigt stark känsla av att nu måste jag göra det. Det var efter att mannen kränkt min son vid ett par tillfällen. Jag kände att nu är det bara nog, även om det skulle kännas lite bättre nästa dag (som det ofta gjorde) var jag helt bestämd. Lycka till i livet oavsett vilket beslut du fattar, kram.
Tack.
Så har jag känt flertalet gånger, när det har varit nåt särskilt som har hänt, men sen fegar jag som vanligt ur…
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag tror att man kan hålla på att vela fram och tillbaka i all evighet.
Att man bestämmer sig och så ångrar man sen igen. Jag tror att ångern och tvekan handlar inte om att man inte är redo. Kanske första gången men inte när man har bestämt sig ett antal gånger. Som jag har gjort. Det handlar nog mer om att man vet hur man har det men inte hur man får det sen.
Har man det ok (men ändå inte som man vill ha det) så är det nog lätt att vela. Jag vet. Jag är mästare på det men livet är inte alltid så enkelt. Om det vore enkelt så skulle jag bara ta tag i saken men det är lite annat som måste fungera först i mitt fall.
Lycka till med dina funderingar och beslut Marie!
Tack, detsamma!!
Denna blogg är så stark och helt fantastisk!
Jag blev lämnad för en månad sen av en man som jag kände att jag verkligen älskade trots våra olikheter. Båda två har sagt att detta är den starkaste kärleken vi har upplevt och att vi aldrig har öppnat oss så för någon annan. Båda har vi som här har beskrivits anpassat oss mycket i en särbosituation med barn på båda sidor. Detta har tärt mycket på förhållandet och jag har många gånger känt att jag har fått sänka mina krav på hur mycket av vardagslivet vi har kunnat dela. Förhållandet höll ändå i hela sju år och han var en stor del av mina barns liv (vars biologiska far inte är närvarande).
Har någon erfarenhet av hur man gör i en sådan situation?
Han säger att han ska finnas där för mina barn ändå men han har inte träffat eller pratat med dem sedan dagen före han ringde mig och bröt upp?! Nu svarar han inte i telefonen heller och jag undrar VEM var han egentligen?
Bör jag för mina barns skull fortsätta att försöka få tag på honom så att de får träffa honom?
Jag kan ju inget kräva av honom egentligen men han var deras ”pappa” under hela sju år…
Oj så svårt! Så många olika delar i det… Har inga råd att ge men känner väldigt med dig. Kram
Oj, vad jobbigt för dig och barnen.
En svår situation där man inte kan kräva någonting och jag förstår om du vill få tag på honom och fråga om han verkligen tänker finnas för dina barn eller om det är bara tomma ord.
Tyvärr så låter det inte i mina öron så trovärdigt att han tänker finnas där för dom eftersom han agerar på det sättet han gör. Har man haft så pass långt förhållande som sju år så gör man inte slut i telefon och man svarar om den andra ringer. Man träffar barnen och berättar för dom hur läget är och säger antingen att ”vi kommer tyvärr inte att träffas något mer” eller att ”vi kan ändå träffas ibland”. Barnen behöver ju oxå ett vettigt avslut.
Varma kramar till er!
Tack ni som skriver! Man är så vilsen och ifrågasätter sitt eget omdöme hela tiden. Känns så hopplöst och frustrerande. Han har haft så fin kontakt med dem under alla åren så jag förstår inte.
Har han varit så stark och tagit beslutet om separation så borde han väl kunna sitta ner och ge mina barn ett avslut, eller så är det just det som känns värst för honom. Han har alltid varit konflikträdd…men här och nu blir ju den rädslan en så stor kränkning.
Har vänner och syskon runt mig men de förstår inte heller varför han sköter det så här.
Och tyvärr klandrar jag mig själv och tänker; f-n vad jobbig jag måste ha varit….
Förstår att det känns hopplöst o frustrerande.
Förstår att människor kan vara konflikträdda men det är så fegt att göra som han har gjort. Både mot dig o barnen. Man måste ta sitt vuxna ansvar och göra ett fint avslut när det finns barn med i bilden. Du kanske kan skicka ett sms till honom och förklara att du vill gärna att ni träffas och pratar med barnen tillsammans så att de får ett avslut. Det måste han förstå att han inte bara kan försvinna från deras liv utan att förklara hur det är/blir och krama om barnen. Hans barn behöver ju oxå få träffa dig o dina barn och få ett avslut.
Hoppas att han är vettig nog att förstå det.
Och klandra inte dig själv AnnA.
Ta hand om dig och dina barn.
Kram
Fy, så jäkligt!!! 🙁 Förstår verkligen din enorma besvikelse!!!
och jag känner mig som i andra änden av problemet, alltid för färgglad och sprakande för mitt eget bästa, ingen vill vara i närheten och ofta missförstås jag av de andra människorna runt mig…….det är alltid liiiiiite för mycket av mig, och jag vill alltid mer! Jag vill lyfta andra till högre höjder, men de vill inte hänga med…..jag vill ha djupa diskussioner, men de blir bara trötta på mig och tycker jag är en besserwisser….jag vill kunna vara passionerad utan att bli sönderälskad eller våldtagen på kuppen….att se och kunna mötas på samma nivå verkar helt omöjligt om jag inte anpassar mig till andra? så hur kan jag smitta andra med färg? för jag vägrar bli grå, jag vet inte hur man gör…….?
Du behöver inte försöka smitta andra med din färg mia! Vistas i det ansträngningslösa så kommer rätt människor till dig. Vet vem du är utan att försöka förklara för andra. Värme!
Hej!
Jag har följt denna sidan i ett år dvs. Lika länge som jag varit skild. Jag bröt upp efter 22 år och en lång tankeprocess. Denna sidan har varit fantastisk för mig. Resan har gått upp och ner men aldrig att jag ångrat mig. Min tillvaro har gått från grådaskigt till färg. Jag är starkare än någonsin men visst ibland trillar jag ner.
Beskrivningen idag var huvudet på spiken. Nu när jag börjat färg på tillvaron undrar jag. Vi är så många kvinnor här som delar med oss. Vi har/gör så häftiga utvecklingsresor. När vi då börjar vakna upp och faktiskt vill träffa en ny , ja, då är det ju alla dessa män vi lämnat som vi ska börja ”byta med varandra” men går det? Gör våra män någon utvecklingsresa vid skilsmässan? Låter jag uppgiven nej inte alls egentligen. Jag är bara så vansinnigt nyfiken, var ventilerar alla nyskilda män sina tankar? Och vilka erfarenheter drar de in i nya förhållanden
Precis vad jag har funderat på.
Det är ju lite så som du skriver: ”byta män med varandra”. Men vad får man, kanske något liknande som man har lämnat.
Det är ju så tydligt att många kvinnor gör en utvecklingsresa före, under och efter en separation/skilsmässa.
Men jag undrar oxå vad händer med männen. Tyvärr tror jag att många går bara vidare utan att göra sin utvecklingsresa. Det kanske inte är så många män som pratar om sånt och många drar sig nog för att söka professionell hjälp.
Känner EN man som gjort en riktig resa och lärt känna sig själv och utvecklats otroligt mkt. Tagit hjälp av terapeuten och är ett riktigt kap i dagens läge.
Men resten av männen då???
Man får väl ändå hoppas att alla lär sig något, om inte annat att man inte ska ta varandra för givet och kommunicera bättre.
Lycka till er alla som vill träffa en ny kärlek! ❤️
Skönt att jag inte är ensam om dessa funderingar.
Hoppas männen som gjort resan räcker till oss alla, för det är vi värda!!!!
Gäller devisen ” den som söker den finner”
❤️
Ja, man får hoppas på det.
Ställa in GPS:en på ”en man som gjort sin resa” och helst lite attraktiv. 😉
Lycka till Asa!
Och nu vill ja provocera. Det finns ju säkert en hel del män som följer denna sida. Vad säger ni om våra kvinnliga tankar. Är vi helt ute och cyklar? Var hittar vi er som gjort resan?
Heja er att skriva !! Jag är så nyfiken på era resor!
Jag vill så gärna vara positiv, men just nu kan jag inte det. Idag känns det som att jag skulle må bättre av att aktivt besluta mig för att leva själv resten av mitt liv. Sluta hoppas på att jag kommer kunna träffa en man som jag verkligen skulle kunna och vilja leva med och må bra tillsammans med. Idag ger jag upp :-S
Gillar dig Åsa 😀 vi får väl se om nån av de där männen som borde finnas nånstans svarar! 😀
Men NEJ!!!
Söta, fina Petra.
Du ska inte ge upp.
HAN kommer att dyka upp. Lita på det.
En stor, varm kram till dig ❤️
Tack snälla Josefina! ❤️
Mitt ex gick bara vidare och träffade dessutom en kärlek vid första ögonkastet tjej inte långt efter att han lämnade mig. Och det har nu gått 7 månader och JAG har inte kunnat gå vidare för jag älskar honom än.
Alla gör resor. En del vaknar upp tidigare än kvinnan och lämnar därför.
Ibland kan det vara så. Vi som separerar gör smärtsamma resor och de som försöker förstå på riktigt varför det sker utvecklas med det. Dock är jag rädd att vi har olika rustningar och verktyg som människor för att klara samma utveckling , var vi är i tanken och vår referensram.
Vill bara säga att jag tror en del män också läser här.
Tror dessutom män inte är en homogen grupp utan utvecklas av att bli lämnade eller lämna precis som kvinnor.
I alla fall jag hoppas jag.
Hoppas du har rätt! Känner bara att det är spännande att utvecklas tillsammans och inse att man lär sig om sig själv hela livet. De män jag levt med verkar vara rädda för det, som om förändring utveckling känslor är farligt…
Håller med dig! Inte bra att bunta ihop kvinnor och män så. Och visst är det en fråga om utrustning och verktyg. Bra formulerar! Men lite konstigt är det ändock att det bara är en man, du, som skrivit, eller hur!?
Alla gör resor. En del vaknar upp tidigare än kvinnan och lämnar därför.
Ibland kan det vara så. Vi som separerar gör smärtsamma resor och de som försöker förstå på riktigt varför det sker utvecklas med det. Dock är jag rädd att vi har olika rustningar och verktyg som människor för att klara samma utveckling , var vi är i tanken och vår referensram. Jag tror en del män också läser här.
Tror dessutom män inte är en homogen grupp utan utvecklas av att bli lämnade eller lämna precis som kvinnor.
I alla fall jag hoppas jag.
Blir lite ledsen när jag läser ibland. Är det verkligen så att det är så svårt att träffa någon det känns rätt med? Beror såklart på vilka ”krav” man har och vem man är…
Men ändå…
Nej men förlora inte hoppet Petra! Så klok, fin och positiv som du verkar vara kan jag inte tänka mig att du inte kommer träffa den det känns rätt med snart.
Kram
Tack för uppmuntran snälla Anna! Fika igen snart för uppföljning kanske? ;-D
Jamen gärna Petra 🙂
Måste bara dela med mig av en reflektion jag gjorde. Med tanke på kameleonten i oss, vi anpassar oss för att möta de andra och förlorar oss själva… Och i mitt fall även för självkritisk. Vad har jag fått det ifrån? Är det barndomen, vet inte den var trygg…tänker vidare och det slår mig att i mitt yrke som lärare förväntas jag hela tiden att vara självkritisk. När det inte fungerar kring en elev är det jag som måste ändra mig i mitt bemötande, organisation, tanke, material mm. I ett klassrum förväntas jag vara just en kameleont. Föräldrar och rektorer lägger det alltid på oss, det är jag som ska fixa det. Och i mitt yrke är det den mest flexibla kameleonten som klarar sig längst – för att sen kanske gå in i väggen.
De som sätter ner foten till föräldrar och rektorer byter snart jobb för de anses ’obstinata’ och obekväma. De går vidare till andra yrken och mår… Kanske bättre.
Läste senast igår i min lokala tidning om de höga sjukskrivningarna just inom lärarkåren och andra kvinnodominerande yrken! Jag ser sambandet- vi anpassar oss hela tiden för att bli omtyckta…
Jag känner också så väl igen mig! Har i så många år velat något större, något mer!
Allt ifrån knasiga? affärsideer ingen tagit på allvar och som jag inte vågat driva igenom, till att leta upplevelser av olika slag. Förut höll jag mig inom normerna och moralens råmärken, anpassade mig, kompromissade med vad jag ville för att inte vara besvärlig och oälskvärd. Nu när barnen är stora och klarar sig själva har jag alltmer börjat känna efter vad JAG vill kan och får. Har blivit gladare och vildare för varje år. Följde mitt hjärta, och där fanns ingen plats för min man och hans förnöjsamhet!
Nu är jag så less på det uttrycket: Följ ditt hjärta, Var sann mot dig själv . YOLO osv osv. Hatar dem för att de fick mig att tro att jag var på rätt väg, att jag hade rätt att själv styra mitt liv.
Sitter här mitt i en katastrof, med en man som går i tusen bitar framför mina ögon. Om jag inte letat reda på mina riktiga färger så hade vi haft det bättre, en lagom trivsam och bekväm tuffapå-relation. Om jag bara inte hade vaknat!!
Jag känner mig oxå gladare och vildare för varje dag som går. Känner oxå att det inte längre finns plats för min sambo och hans förnöjsamhet.
Jag vill göra, uppleva, känna så mkt mer än han. Han är bara nöjd.
Vi har oxå en bekväm tuffa på-relation. Fast det tar död på mig snart. Dör av tristess och har inte dom rätta känslorna längre.
Det är många saker som gör att jag drar mig för att göra slut och en är just det som du skriver om: en man som kommer att gå i tusen bitar.
Det vill jag inte. Tycker ju om honom och vill honom allt väl men den dagen kommer att komma.
Det är jobbigt för dig just nu Sassa men när du väl har kommit igenom separationen så är du nog glad att du vaknade.
Det finns något bättre som väntar i framtiden. Man måste fortsätta tro på det.
Styrkekramar till dig!
Tack Josefina! Kramar tillbaka, tänk vad man behöver omtanke. Om ni skulle förändra ert liv mer efter hur du vill leva, skulle det kunna rädda ert förhållande? Om ni skulle bli ”vildare” tillsammans? Eller är det själva tvåsamheten vi tröttnat på?
Vi män som ”vaknat” gjort vår resa finns…..
Min sambo lämnade mig efter 15 år.
Jag fick en chock , tvingades ransaka mig själv och upptäcka mina mönster.
Jag tog all hjälp jag kunde få psykolog terapeut livscoach familjerådgivning.
Jag förstår varför jag blev lämnad, jag har aldrig vågat släppa in någon tjej hela vägen i mitt hjärta.
Jag har lärt känna mig själv oerhört mkt, öppnat dörrar inom mig som aldrig ens varit på glänt.
Priset är tyvärr mkt högt, två krossade barn, jag som faller i bitar.
Jag bär på en enorm skuld, att jag inte kunnat bekräfta den kvinna jag alltid älskat/älskar , lika mkt som jag älskar våra barn.
Jag vill med mitt nya jag gottgöra mitt ex, men hon har gett upp oss.
Hon kommer nog tyvärr aldrig att få uppleva den villkorslösa kärlek, bekräftelse jag bär på.
Jag är förändrad och tänker aldrig ta någon jag älskar för given