Kan du lita på den som aldrig visar sig sårbar? Som ständigt kör den ”säkra vägen” och inte kommunicerar vad de innerst inne tänker och känner. Som alltid är i superbalans (finns inga sådana människor) – när dig inte på illusionen
Föreställningen att vi blir alltför utsatta, försvagade och blottade gör att vi retuscherar och censurerar den egna personen. Hör många som är rädda för att bli stämplade som ”needy, – emotionella skyddsvästar hängs på för att inte riskera nakenhet. Den strategin fungerar aldrig i hela relationer. Aldrig någonsin.
Jag jobbar själv med att lyfta av ryggsäcken som inte längre behövs. Begränsande uppfattningar som skapar automatik.
Allt börjar med medvetenhet – att se det som varit och är. Även det icke vackra. Det kan göra ont att möta skuggan på månens baksida.
Förståelse och självempati bygger självkänsla. Handlingar av omtanke kring den egna personen sår självförtroende som vi senare kan skörda.
Vi behöver sluta med att avvisa och utvisa oss själva när det sårbara kommer ut i dagsljuset. Vilka väljer du att ha nära?
Erfarenheter formar och skapar mentala verkligheter, men frågan vi behöver ställa är: vilka erfarenheter är det som skall få det största utrymmet? Hur länge till skall rädslor och tillknäppthet vara det som bestämmer utgången? Varför konservera jagets frihetslängtan? Vilka steg vill du egentligen ta?
Det vi försöker gömma växer i styrka. Acceptans neutraliserar. Den modiga sårbarhetsmuskeln behöver tränas. Styrkan kommer när du står där på din scen och vågar vara i allt det som är. Oavsett vad!
En modig handling en dag som denna min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack, tack, tack Michael!
Det är verkligen en utmaning för mig att våga tro att jag duger som jag är i allt som jag är, både för mig själv och andra…
Klokt! Jag kan bara tillägg att ”fake it til You make it” funkade för mig. Efter separationen matade jag mig tusen gånger per dag med positiva budskap, självaccepterande sådana bland annat. Yogade. Omfamnade bokstavligen mitt inre lilla barn, det barn som var rädd och panikslaget. Jag tog hand om kroppen, sov, var i naturen. Jag trodde inte själv på det. Men efter 3 månader upptäckte jag plötsligt att jag trodde på det positiva, att jag var snäll mot mig själv, jag omfamnade alla delar i min personlighet. Jag mådde bättre.
Är brutalt ärlig när jag ny berättar att jag har fått en remiss till öppenmottagningen inom psykiatrin. Jag har en barndom med mig som har skapat ptsd. Jag har försökt sedan Januari månad att hitta ” verktyg” inom mig själv. Försökt att säga till mig själv varje morgon att jag älskar mig osv. INGET hjälper. Hoppas nu på KBT där jag förhoppningsvis får de rätta verktygen för att hitta en läkning inombords . När min man ville skiljas efter 25 år tillsammans, så öppnade han fördämningen till de undangömda upplevelserna och känslorna från uppväxten, och jag föll tillbaka till mitt barnstadie, känslomässigt. Det här är absolut det värsta jag har upplevt under mitt liv, så här långt. Men jag har tillförsikt till att det blir bättre.
Kram till Er
Det är bra att du har tillförsikt till att det blir bättre.
Då kommer det att bli bättre, med rätt hjälp.
Varma styrkekramar till dig Mari!
Mari, vårt omedvetna vill alltid läka. att förbli omedveten kan under en lång tid vara det bästa skyddet. men när ditt ’högre jag’ vet att du kan tackla problemet så blir symptomen mer påtagliga. för många år sedan sa en klok människa till mig att vi aldrig får mer än vad vi kan stå pall för. det har jag ofta tänkt på. jag tror att det är sant.
jag vet att det kan kännas helt oöverkomligt när man börjar en resa så som du beskriver. men det är inte det. stå på dig bara, och få så mycket hjälp du kan, både professionell och från vänner och familjen.
stor kram till dig
Skickar styrka! Och kan dela med mig att du är långt ifrån ensam om att behöva stöd i att hantera en besvärlig uppväxt. Jag går i terapi, och även om det vissa dagar är helvetiskt jobbigt att gå igenom allt bråte, så ser jag också att det hjälper. Jag är inte längre lika ofta fast i automatiska reaktioner som beror på att jag agerar utifrån mitt barnjag och inte utifrån mig som vuxen.
Så väldigt bra att du har tagit hjälp. Det blir bättre! Myrsteg kanske, men det blir bättre!
Att våga lita på den nya kärleken… Det är min akilleshäl. Jätteskönt att vara kär och må bra, men paniken över risken att bli sårad igen gör jätteont och lurar som ett spöke hela tiden. Att ha gjort mig sårbar känns läskigt trots att allt är så fint just nu.
Jag tillhör de som ”fått lära mig bygga murar” för att överleva. Har börjat öppna mig mer och mer men än idag är det så att när jag visar mig sårbar så får jag ständigt en knäpp på näsan. Då bygger jag upp muren igen, iallafall utåt sett. Själv sluter jag mig och tilliten till andra människor sjunker.
Var på väg att börja visa mig mer sårbar igen, inte gentemot någon man utan mot världen. Återigen är det bara att ta på sig skyddrocken, jag är ensam mot världen ännu en gång.
Jag har verktyg för att börja riva men är såpass sårbar att det minsta lilla något tyder på att människor blir obekväma, då backar jag. Men övning ger väl färdighet. Just nu vill jag bara fly från samhället där jag bor och börja om på nytt på annan plats i Sverige. Kanske jag då skulle orka hjälpa mig själv och börja våga. Här har jag inga vänner ändå, men barnens pappa bor här så jag kan inte flytta.
Att lyssna till sig själv gör inte livet lättare, bara mera meningsfullt… man uppfyller det som är menat. Konsten kanske är att när man möter på motstånd så måste man ändå våga lita på det som känns rätt. Visst är det lätta att börja tvivla på sig själv men plötsligt kommer ny inspiration och driver på… Ibland behöver man bara den där klappen på axeln, någon som tittar en kärleksfullt i ögonen och säger att det kommer att gå bra, så orkar man lite till…
Har blivit så mosad från alla håll när jag vågat visa min styrka att jag blivit tyst och försiktig, på min vakt…inte öppen och kärleksfull som jag vill vara! Jag kollar alltid nya människor….vill de väl eller vänder de det jag säger mot mig? säg inget viktigt så de kan såra på riktigt……väljer mina strider med omsorg och orkar inte vara autentisk mot mig och mitt liv……
mia, skulle du skrivit samma sak en dag du mår riktigt bra? vem orkar kämpa och eller blotta sig varje dag? det tar kraft…
huvudsaken är kanske att inte glömma målet – att du vill vara öppen och kärleksfull. visst har vi alla jobb kvar som arbetta med detta (welcome to the human condition), men emellanåt får vi vara snälla mot oss själva. kärleksfull inåt. låt oss påminna varandra, om och om igen.
<3