Det kan hända den bäste – en förälskelse, flera års relation som tagit slut och förhoppningar som hamnat i tvärstopp. Emellanåt blir det till en fixering. Vi kan inte släppa taget – sårade, maktlösa, ensamma och revanschhungrande vill vi vinna tillbaka det som gått förlorat. Mänsklig sårbarhet kan gå över styr.
Vi blir låsta vid en person eller idé som stänger ute allt annat. Det stjäl lyckan som med största sannolikhet vilar på annat håll. Jag vet – så lätt säga, men att praktisera…
Det är en konst att härda ut det icke kontrollerbara. Andra människors val och vägarna de vill gå. De värsta stunderna kan lära oss en hel del. Om vi orkar känna och stå kvar.
En fråga som förtjänar utrymme:
Vad i mig är det som gör att jag tilldelar en annan människa sådan stor betydelse, att det sker på bekostnad av självvärdet? Tunnelseende som stänger dörrar. Vi kanske skriker: ”men jag älskar ju honom/henne!” Det kanske du gör. Kanske inte. Oavsett vilket, behöver kärleken till din framtid bli en magnet som lyfter dig ur ett förfruset nu.
Drömmar dör så att nya kan födas. Låter det klyschigt? Titta tillbaka så ser du att det skett förut. Din vy kommer att förändras!
Det är det skrikande barnet inom oss som vill ha, ha, ha!! Egot avskyr den totala bristen på kontroll. Det gör ont! Jag vet!
Frustrationsintolerans gör oss till bleka skuggor av vad vi egentligen skulle kunna vara.
Acceptans och uppgivande av det vi inte kan kontrollera kan sitta djupt inne. Så många möjligheter det kan bo i tillbakadragandet som vi med alla krafter bekämpar.
Vad behöver du ge upp så att nya segrar kan ta vid?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Låt oss prata kärlek och relationer! Webinar den 6/12. Du är varmt välkommen!
Det är en väldigt skön känsla som kan infinna sig när man börjar släppa taget. Har alltid varit svårt för mig, men det går tillslut å då är det på nåt vis en lättnad å ett lugn som infinner sig. Då kan jag vila lite mer i nuet och öppna mig för något nytt.
Önskar jag kunde vara med på webinaret. Julbord…
Lycka till Michael, hoppas på stort intresse och många deltagare.
Direkt skrivet till mig ” vad i mig är det som gör att jag tilldelar en annan människa sådan stor betydelse, att det sker på bekostnad av självvärdet” Den meningen gick rakt in i mitt hjärta, ja var är det? Att jag blivit ljugen för? Blivit utsatt för otrohet? Blivit bestulen på flera år? Lurad på pengar? You name it, borde jag Inte bara vara glad att va av med honom? Är så less att känna så här
Samma här. Lögner, gömda räkningar som blev stora skulder, otrohet…..till slut lämnade han mig efter 22 år som gifta och drygt 25 som par. Vad gör jag? Gråter och ältar. Trots att jag nu är fri! Ingen fogde, ingen införsel! Inga betalningsanmärkningar. Inga skulder! Ny kvinna för hans del. Hon har ingen aning vad hon gett tagit i båten. ..
Jag tror att en stor del ens beteende handlar om sorgen över att det inte blev som man hade hoppats. Att man hade en bild av hur det kunde/skulle se ut, och att det kanske stundvis också SÅG ut så…men att det ändå inte var den riktiga sanningen.
Det är korkat, men allt för lätt, att sörja en bild… 🙁
Som att få en verbal fläskläpp. Det här är jag precis när vår skilsmässa började ta form. Jag blev så överrumplad när han ville skiljas, vi hade det ju inte dåligt vad jag vet, men jag förstod senare att han förälskat sig i en annan. Inget fick jag veta, det skulle tigas och hållas hemligt. Därför var det oerhört jobbigt när jag väl fick reda på det. Då, precis när det hände, förnedrade jag mig själv till oigenkännlighet. Jag var beredd på att ta honom tillbaka, förlåta hans ”felsteg”, glömma och gå vidare. Nu är jag tacksam att det inte blev så, jag hade förlorat mig själv då. Det som fortfarande är jobbigt är sveket och lögnerna och att jag inte var värd att vara ärlig mot. Just det är så oerhört svårt att komma över. Hur gör man det?
Jag har verkligen inget bra svar på det men jag har också en svek att komma över och för mig var det viktigt att inse skillnaden. Jag kom över mina känslor för honom ganska fort, hade också insett att han inte var bra för mig men att komma över hans svek, att han behandlade mig på det sättet han gjorde… det gör mig fortfarande ledsen. Ibland faller jag ner i det där hålet av ilska över hur han tog sig makten att bete sig så otroligt respektlöst när allt jag gjorde var att försöka göra honom lycklig… men jag också insett att det där är hans problem. Att han kan göra så mot någon han sa sig älska ja det är verkligen hans problem, och kommer säkerligen fortsätta vara i hans liv. Har inte han styrkan att vara ärlig i sina känslor, stå för vad han gjort och sagt… Det är oerhört smärtsamt att det hamnar i knät på mig men jag har andra förmågor än vad han har. Jag kan värka ut den där sorgen. Älta när jag behöver med vänner som finns nära mitt hjärta. Skratta och gråta när jag behöver och vill. Och det lättar, den där vidriga sorgen den har lättat, ibland halkar jag ner men inte alls lika djupt och länge. Och det ljusnar lite i taget vid horisonten. Och min tjurskallighet: han ska inte få ta ifrån mig min sårbarhet, han ska inte med sin kyla, sin respektlöshet får förändra mig. Det är mina ledord …. Kramar!
Fortfarande drygt tre år efteråt gör det ont, om än inte lika illa som till en början, naturligtvis. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur han hanterade det, och det stör mig. Jag vill släppa och gå vidare och inte fastna i det förflutna. Jag har blivit starkare – och kommer vara mer vaksam i framtiden. Jag tröstar mig med att det knappast kan vara roligt att bygga upp en ny relation på en lögn. Kram tillbaka.
Värme till dig Anna!
Anna din historia är så lik min och det är en sorg att den man litat på och delat så många år med väljer att lämna förhållandet med otrohet och lögner. Och jag håller med Maria det är han som har problem, en man som mår bra skulle aldrig göra så illa mot den man delat halva livet med. Jag tror för min del att sveket kommer jag aldrig över, men jag tror det kommer att blekna med tiden och av allt detta hemska har jag lärt mig mycket om mig själv. Att älska sig själv det är viktigt och att sluta döma sig själv för vad man gjort och inte gjort i förhållandet.
”Vad i mig är det som gör att jag tilldelar en annan människa sådan stor betydelse, att det sker på bekostnad av självvärdet?” En bra fråga som jag söker svaret på i mig själv just nu.
Så väl formulerat, så sant å stundtals så svårt.. Tack för påminnelsen
Tack själv M.
Som skrivet till mig. Jag accepterade lögner, otrohet och gömda räkningar. Blev lämnad efter 27 år. Tre meningar och 15 senare var det över. Tre veckor senare var han borta. 2.5 år senare gråter jag fortfarande. Sveket och lögnerna till trots kan jag inte förstå att jag är fri och borde vara glad. Jag känner mig så lurad och tillintetgjord. Jag var hans stora kärlek. Han min. Har kan man älska och lura på samma gång? Jag kan inte gå vidare. Det kan han. Ny kvinna. Var jag inte värd sanning. Ska han vara ärlig och trogen henne? Varför fattar jag inte att jag är fri nu?
Som skrivet till mig. Varför gråter jag efter honom. Nu 2.5 år sedan han lämnade mig med tre meningar som tog 15 sekunder att uttala. Gömda räkningar, otrohet och lögner. Han lämnar efter 25 år tillsammans. Går vidare med ny efter ett år. Nu gråter jag återigen. Varför fattar jag inte att jag är fri!
Vad är det du saknar i honom Carina? Är det honom eller NÅGON? Kärlek eller behov? Förstår att det gör ont inombords.
Svårt det där att veta vad som är vad. Han vill leva på ett sätt och jag på ett annat. Jag älskar honom och han säger att han älskar mig. Hur går man vidare då.. Ska man dela på sig eller hur kan man jämka när den ena inte vill förändra hur den lever sitt liv…
Anna känner igen mig i allt du skrivet, ibland tror jag att jag är ensam om det.. ❤️
Anna känner igen mig o allt du skriver, ibland känns det som jag är ensam om det…❤️
Relationer är svåra. Kan lögn/undanhållande av sanning om annan också vara kärlek/omsorg? Så tänker jag. Någon som älskat vill inte illa. Den kan vara vilsen. Jag förlät, förstod och sörjde. Det hjälpte mig att komma vidare. Att visa barnen att kärlek är större. Idag är vi goda vänner och jag har även fått en fin vän i hans nya kvinna. Vi är en familj.
Det är precis där jag befinner mig nu. Livet är svårt just då!
Det som slår mig är när jag tittar på kommentarerna här att det verkar vara ett kvinnligt fenomen! Därför önskar jag att jag var mer som en man. De verkar klara av att gå vidare mycket lättare.
Det gör också ont! Att mannen i ens liv går vidare och lämnar mig bakom sig.
Hej. Har många manliga kamrater där de alla blivit lämnade av sin kvinna och där de väldigt snabbt hittat nån ny. Även jag blev duktigt nedtryckt och manipulera av mitt ex, ser idag en rödtråd hur illa behandlad jag blev. Tror däremot att många män inte vågar skriva här inne då vi oftast framställs, är de som är så hemska å elaka. Att vi skulle skriva hur vi då blivit behandlade, ja vem skulle tro på oss.
Till Carina och flera andra som jag så väl känner igen nigningar…
För mig tog det nästa fyra år att komma över allt. En mor som låg i respirator, mannen träffade en annan, han hade visat sin kärlek till henne ett år innan separationen, och tre veckor efter beskedet om ny kvinna så var alla papper klara och han flyttat ur vårt boende. Jag studerade…fick hoppa av skolan och slänga mig ut i jobb.
I mitt jobb och bland mina vänner möter jag så många starka personer som lyfter mig.
Jag sörjde honom, jag sörjde den förväntade ålderdomen, jag längtade efte honom, plötsligt bodde jag helt själv! Förutom dessa sorger kom jag in i en livskris,,, hör står jag mitt i livet och allt kraschade med buller å bång!!! Vad ska andra säga om mig? Ha, hon kan skylla sig själv! Inte konstigt att han lämnade henne! Sedan kom sorgen över förlorade år när det ändå blev som det blev! Hur kunde han svika mig och barnen så!
Kloka människor fanns i min närhet…de sade….
Är det han du sörger eller är det hur han borde ha varit mor dig, förlorade år av kämpande för att få lite äkta varm kärlek???
En annan sade: döm honom inte för hårt! Även den bästa kan fela! Är du beredd på att kasta den första stenen!
Till slut tog jag modet och konfronterade honom! Hur kunde du göra det på det viset? Inför våra barn?
Han svarade: jag kunde inte bättre! Men förstår i efterhand att jag borde gjort på ett annatt sätt (hans sätt att säga förlåt).
Klarhet, smärtsam sådan, började infinna sig. Jag har förminskat mig själv under många år. Dök djupt ned i mitt innersta…insåg – jag kan Ju inte klandra honom! Han har gjort ett val, en annan kvinna!
Hur ont det än gjorde så tvingade jag mig att börja leva mitt liv, inte bara praktiskt utan styrde tankarna till min framtid. Vad vill jag göra? Det hjälpte att fokusera på mig och mitt liv genom att sätta upp mål. Jag utbildade mig, anmälde mig till träningslopp, mer och mer började det nya livet ta form.
Tre år efter separationen så pratas vi vid. Han berättar att detta varit det jobbigaste i hans liv. Han ångrade sig inte, men han saknade att dela alla minnena med någon som varit med och upplevt dem. Han berättar att året innan separationen sov han nästan ingenting och dagen han släppte bomben var som en lättnad att få slippa ha det svåra beskedet framför sig. Samtidigt berättar han att året efter skilsmässan blev värre än året innan. Han trodde aldrig det skulle göra så ont artt klippa banden även om han var kär i en ny kvinna och hade henne vid sin sida. Det orsakade i sig bekymmer dem emellan och hon blev svartsjuk.
Han led så mycket över allt han orsakat att skuld och skamkänslorna blev så tunga att bära att han hellre tog avstånd från oss alla, samtidigt som förälskelsen, att bli så uppvaktad hade berusat honom.
Han kunde inte bättre var gams svar. Med acceptansens hjälp sjunker denna fakta in.
Jag tror att jag aldrig skulle kunna göra på det viset han gjorde men vem vet, kanske även jag kommer att såra någon så mycket i framtiden, med obesvarad kärlek från mitt håll!
Nu har jag varit singel i fem år och nu är det inte längre smärtsamt att möta mina egna barn och bli påmind om honom. Jag är glad att jag träffade honom, fick två underbara barn, men ännu gladare att min osynliga förminskning uppdagades och kunde stoppas för att i stället övergå till personlig utveckling.
Ni kommer att komma dit också!
kram
Å tack! Hoppas få höra honom säga samma, han försvann oxå på tre veckor. Just det har han iofs sagt förlåt för och önskade han gjort bättre. Men finns det ett bättre sätt egentligen? Jag sörjer de planer vi gjorde upp om framtiden, kommande barnbarn. Sörjer att vara utvald. Saknar honom och att kunna prata om våra goda minnen.
Det är tungt att bli lämnad och det är tufft att börja om… Även om de rätta känslorna finns så finns samtidigt såren och oron kvar. Hur ska det gå för barnen, hur mycket ska man göra våld på sitt eget välbefinnande? Jag längtar tillbaka till mitt gamla liv men inte till mitt ex…
Att anpassa sig för att man är rädd för att bli ensam …. Hur långt ska man gå och vilka krav har man rätt att ställa? Det ska ju vara kravlös kärlek men när man har passerat 45 och båda har bagage i form av barn, ex, vänner, släktingar på olika hål i landet då är det svårt att vara kravlös…
Var ska vi bo? Hur viktigt är det med barnen ( vuxna i princip)? Gemensamma vänner eller egna vänner? Många frågor och många viljor.
Vad behöver man ge upp för att komma vidare?
”Det är en konst att härda ut det icke kontrollerbara” Ja det är det verkligen 🙂
Patrik tack för ditt inlägg. Intressant att få höra hur en man tänker.
Patrik…så bra inlägg….kloka ord.
Lycka till