Vi tror att om vi är tillräckligt snälla, omtänksamma, kärleksfulla, ser partnerns behov, är sexatleter (eller åtminstone lite attraktiva), kommer förhållandet att hålla i all tid och evighet. Du har säkert också insett att den matematiska formeln över DEN FULLSTÄNDIGT VATTENTÄTA RELATIONEN inte existerar.
Som barn fick de flesta positiv uppmärksamhet när de var ”duktiga”, smarta och presterade väl. Dessa belöningssystem följer oss upp i vuxen ålder och vi förfinar dragen inom oss själva för att vara älskade. Vem vill sorteras bort och hamna i de övergivnas sällskap?
För vissa bland oss, beroende på känslighet, är det extra viktigt att vara omtyckt och vi är beredda att gå långt på anpassningens väg. I ett parförhållande kan detta vara förödande, eftersom för stor dos anpassning och bekräftelsehunger gör oss alldeles för beroende. Vi blir till sociala kameleonter och förhandlar ständigt med de egna behoven. För visst blir vi inte lämnade och vi är perfekta? Pam!!
Jag var där själv en gång och närmaste granne var oron över att inte duga. Du blir oattraktiv inför dig själv, vilket är början till slutet.
Vad sägs om att ta ett par steg tillbaka och fråga dig själv:
Vad händer med mina färger när jag är alldeles för anpasslig?
Hur ser det ut när jag börjar stå upp för mig själv?
Vad är inre styrka och integritet enligt dig, i en relation?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Detta misstag har jag gjort om och om igen. Problemet är bara att jag omedvetet förväntat mig samma sak av partnern och blivit besviken gång på gång. Min erfarenhet är att går man inte in med öppna kort i en relation upptäcker man ofta under förhållandets gång att partnern inte är rätt för en, att man inte trivs i relationen egentligen, eller liknande saker. Man har så fullt upp med att försöka bli älskad och omtyckt.
Det kan vara svårt att se detta när man är mitt uppe i att leva i livet. Alla dessa beteenden som till slut blir automatiska och som är så svåra att bryta, både på individnivå och i parrelationen. Jag trodde att jag levde i harmoni, men allt kom smygande och jag mådde allt sämre.
Trodde att jag gjorde det rätta att infria allas önskemål, mest min mans. Saken hör till den att jag jobbar borta mycket och hade, som kvinna, ofta dåligt samvete att inte vara på plats i familjen så mycket som många andra som kommer hem varje kväll.
Det gjorde att jag tex gick med på de resmål som alltid planerades av min man, så han blev nöjd. Vi åkte nästan alltid till samma ställe. När jag önskade åka till ett annat ställe, och det är vackert visst, blev hans svar.
Stackars dig som måste åka dit! -Jag åker dit, så får barnen och du åka någon annanstans. Eller också blev han sur om jag opponerade mig. Vilket resulterade i att jag gick med på hans utsatta resmål.
Kunde också höra att jag störde ordningen, när jag var hemma. Så jag gjorde allt och hade aldrig ”ledigt” hemma. Sen var det dags att åka och jobba igen. Tyckte det var oerhört tärande att leva i disharmoni när jag var hemma, så jag fogade mig mycket. Tills den dagen kom, när jag inte fann mig i detta längre och började göra det jag tyckte om. Hade så många gånger försökt prata om saken, men nu hade jag stängt av, orkade inte längre. ( mycket annat påverkade vårat förhållande också under denna period).
Han blev ofta arg och sur och tyckte att jag hade förändrats. Jag kunde få kommentarer som : – Du vill inte vara ned mig! – Nu är du väl glad när du får åka till jobbet, så slipper du mig!
I detta läge hade jag satt mig i off läge. Ta hand om mig och barnen, var det enda jag tänkte på. Ville slippa hans ilska, sura min och allt suckande som dränerade mig totalt.
Var kommer all denna ilska ifrån? Är det en rädsla att inte kunna möta sina känslor, sin partners känslor?
Att inte höra sanningar, att inte våga kommunicera?
Maria- herregud som jag känner igen mig av det du skriver!
Oj vad jag känner igen mig, har blivit bättre på att se och lyssna till mina egna behov också för jag har ”lärt ” mig den hårda vägen vad som händer om man bara ger och ger och ger både hemma och på jobbet.
Och det är faktisk ingen som tackar för att man sliter ut sig.
Kan fortf komma på mig själv att jag ser andras behov före mina egna, sen jag fixat ordnat så kommer jag på att: vad vill jag.
Men jobbar på det..
Tänk att jag även idag fick något att reflektera över under min rast..
Har varit där. Men nu har jag slutat att ge och ge eftersom jag inte får något tillbaka. Har börjat ställa krav och insett att jag förtjänar vissa saker. Resultatet är blandat. Har fått gehör för vissa praktiska saker som han håller med om att han borde hjälpa till mera med. Men i övrigt känner jag mig bara som en jobbig och bitter sambo och har även fått höra att jag är det numera. Känner mig inte alls attraktiv och min sexlust är nästan bortblåst. Vi är hundra mil ifrån varandra känslomässigt och jag kan inte komma på något positivt med vårat förhållande just nu mer än att det funkar rent praktiskt. Är det ett ”bevis” på att vi inte är menade att vara? Jag känner mig så ensam och vilsen. Och extremt trött.
Det är så lätt att hamna där, att man anpassar sig lite för mycket. Gäller både arbete, vänskapsrelationer och kärleksrelationer. När man börjar stå upp för ens egna önskningar och behov, då är man bara besvärlig eller bitter.
Just nu ser jag det så tydligt i en vänskapsrelation, det var jättekul så länge jag gärna ställde upp eller följde med, men när jag kommer med förslag så passar det aldrig på senare tid.
Jag tror att min fru, som lämnade mig för ett litet tag tillbaka skulle känna igen sig i det som skrivs. Att hon anpassat sönder sig själv, tills hon till slut dog…Saken är, att även jag känner igen mig i det. Jag tycker, att jag har funnits, jag har älskat, jag har bekräftat, jag har lyssnat….men jag känner att jag aldrig har dugit, aldrig funnits tillräckligt, aldrig gett tillräckligt… Hur jag än gjorde så möttes jag av irritationen, argheten, känslan av att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag var inte good enough, jag gjorde inte tillräckligt. Till slut så slutade jag att ge, (det gjorde vi nog båda) mötte irritationen med irritation, slutade att prata….och det gick som det gick….
Å andra sidan så har vi båda gett, vi har sett, vi har älskat. Vi gav varandra hela våra hjärtan. Kärleken vi hade och gav räckte ändå inte till när det väl började storma…varför blir det så?
Jag ställer mig samma frågor. Hur kunde det gå så här så att vi nu skilt oss när vi var så förälskade och passade så bra ihop till en början? Varför lyckades vi inte prata om våra tankar och känslor MED varandra så att vi kunde mötas istället för att dras från varandra. Vi tycker också båda att vi anpassat oss efter varandra och familjen men ändå sitter vi nu på var sitt håll och är ledsna över att vi inte lyckades tillsammans….
Igenkänningsfaktor 100%…..med sorg i bröstet….
Igenkänning är någonting starkt…
Jag tror det är väldigt lätt att förväxla att anpassa sig med att GE till sin partner.
Tänk vad många som börjar ändra sig för en annan när det är den man ÄR som de sett och blivit tillsammans med från början…
Jag har anpassat mej sönder och samman. Lagt mina egna behov i en liten låda som jag glömt vart jag lade..
8 år i relationen och tre barn 5,4 och 1 år. Tyvärr hjälper inte min sambo till med barn och hushållslasset. Han anser att jag är den som får ersättning (föräldrapenning + lön från hans företag) för att ta hand om barnen, och att han är den som jobbar och drar in pengar. Han har själv utsett sig som ansvarig för att plocka i och ur diskmaskinen (när han är hemma) och det menar han är 50% av ”ansvaret”. Han jobbar 50-60 timmar i veckan, vägrar börja sin arbetsdag innan kl 9. Går upp 8:30 och skjutsar barnen till fsk (som jag har varit uppe med sedan kl 06 och klätt på, gett frukost och myst med… I tillägg till hans arbetstider så är han bortrest i arbetet varannan till var tredje helg oktober- maj…
Jag är föräldraledig med vår minsta och de dagar stora är på fsk så går tiden åt till att städa, tvätta, laga mat. (Skulle hellre bara vilja vara på golvet och leka med minst, men det hinner jag inte för att få resten att gå runt)
Hade äntligen hittat ett andningshål och börjat komma ut och springa något timme här och där nu när min sambo är hemma under semestern. Helvetet brakade loss.
-”Jag är egoistisk. Såna löjliga saker som ut och springa. Och binda upp honom och hans tid. Han får vara hemma och ”passa tre barn”. Han gör minsann aldrig något för sig själv, eller har egentid”
Han säger jag är bortskämd och inser inte hur bra jag har det?!!
Han säger ” du blir fan aldrig nöjd, bara gnäller och bitchar och ska ha mer och mer och jag ska göra mer och mer…bla bla bla.
Så är det nog. Jag blir aldrig nöjd. Inte med honom.
Jag har sagt det nu. Två dagar sedan. Eller vi har sagt det. Eller frågar ni honom så var det väl jan som sade det.
Jag: Ska vi verkligen fortsätta tillsammans?
Han: om du är såhär kan det kvitta, bara gnäller och tjatar, inget duger.
Jag : jag gör inte dig lycklig.
Han: om du bara skärper till dig och sköter dig så finns inga problem….
Gnället, tjatet och bitchandet är och har varit desperata rop på hjälp med ansvarsfördelning för barnen och misslyckade försök att stå på mig och stå upp för mina egna behov…
Din slutliga fråga till din man, och svaren därefter, kunde ha varit min egen dialog för en tid sedan. Att mötas av ett påstående att man bara ska skärpa till sig, att alla problem är ens eget fel, att mannen saknar självinsikt o brist på eget ansvar… Det fick mig att lämna tillslut. Fanns inget mer att hoppas på, då ödmjukheten aldrig skulle gå att finna…
Gör så ont. Men nödvändigt.
Kram till dig, stor kram!
Hej Åsa
Jag känner igen mig i en del av det du skriver…jag tror att det var det enda som jag och min fru bråkade om.
Har ni försökt att prata, eller är det i irritationen, argheten, som ni tar upp detta?
För oss så var det så, det kom när det brast. Jag tyckte att jag fanns, att jag hjälpte till. Jag gjorde det säkert inte tillräckligt, då vi alltid hamnade i tjafs om hemmet…plocket, underhållet, städet. När tjafset väl startade så började vi anklaga, vi pratade inte.
– Jag gör allt här, du gör ingenting.
– Det gör jag ju visst, jag gör det och det!
– Men du lämnar det och det!
– Men det gör du med!
– Jaa men det är ju jag som plockar!
Och så kunde vi hålla på….tills vi sprack! Jag ville verkligen inte hamna i alla dessa tjafs, det var bara en massa anklaganden och jag kände mig helt usel, jag dög inte hur jag än gjorde. Då anklagade jag tillbaka, tog fram min dåliga sida. Du är aldrig nöjd, det spelar ingen roll vad jag gör….
Jag försökte och jag trodde att jag gjorde, det man gör i ett hem, jag fick det också ”bekräftat”. Dvs att hon såg en förändring, att vi var lika i hemmet. Det gick ändå inte att rädda, hon var ändå arg när jag kom hem från jobbet, irritationen fanns ändå kvar hos henne. Det var så jag kände att hon var i alla fall. Jag vet på riktigt inte vad hon kände när jag kom hem, var hon irriterad, arg, ledsen, kände hon sig ensam? Ställde jag frågan om det var något, så var det ju inget, allt var ok! Kanske sa hon inget för att hon inombords trodde att det skulle bli ännu ett tjafs? Vad kände hon på riktigt? Ensamhet?
Det var nog inget mer du kunde göra, hennes känslor hade kanske svalnat. Jag önskar att min sambo någon gång kunde fråga mig om det är något jag är sur/arg/ledsen/glad över eller vad som helst. Då skulle jag gladeligen svara ärligt. Om hon inte svarade när du frågade får hon lite skylla sig själv. Det går inte att rädda ett förhållande om man inte pratar. Men jag får känslan av att hon inte ville rädda det, tyvärr 🙁
Kram till dig!
Jaaa….så kan det nog ha varit till slut. Att hon inte ville mer. Att känslorna tog slut. Jag vet att jag alltid reagerade starkt när vi tog upp saker om ”hemmet”. Istället för att backa & lyssna på vad hon egentligen sa så tog jag det personligt. Jag tog det som att jag inte dög, att jag var tvungen att försvara mig. Så har jag nog alltid gjort….fast det med en annan person i min närhet. Det var den personen jag slogs mot & det har jag nog alltid gjort. Herrejösses….
Ja, det är nog lätt att man för över sätt att reagera från en relation tex förälder, till en annan. Vet att jag alltid tänkte, när min man bara drog iväg med bilen utan att säga vart han skulle, och det liksom var självklart att jag skulle vara hemma med barnen, att det nog var ett frihetsbehov han hade som härstammade från att han aldrig riktigt frigjort sig från sin mamma.
Och jag känner otrolig irritation/ilska när min man talar till mig som om han vore min far, som skall förmana och uppfostra!!
Vi bär med oss så mycket vi inte vet förrän krisen biter oss i hälarna….
*ansvarsbördan gällande barnen, inte ansvarsfördelning..
Hej Michael!
Jag vill börja med och tacka dig för din fantastiska blogg!
Den påverkar och berör på djupet så du anar inte
Jag började följa din blogg i början av året, om jag inte minns fel. Jag har kommenterat lite nu och då under min resa och fått respons och stöd från både dig och andra läsare.
I onsdags den 15 juli skrev du ett inlägg som för alltid kommer ha påverkat mitt liv, till det bättre. Inlägget hette ”En kvinna som vägrar låta sig knäckas”.
Jag fick nog den 15 januari i år från en 12 års lång relation, där otrohet hade pågått under de senaste året från min sambos sida. Han hade erkänt att han var sexmissbrukare men vi hade kämpat att hitta tillbaka till varandra, men hela tiden hade han en annan kvinna, 13 år yngre, i 1,5 år! Utan min vetskap. Jag vet att jag tänkte att hon är allt jag inte är, och refererade då på långt hår, mycket sminkad, porrig, smal osv. Jag ler idag åt hur jag tänkte då.
Iallafall så var vår relation det sista året otroligt destruktivt. Lögn på lögn, förnedring. Han skallade mig, hotade att slakta mig osv… I efterhand så har jag insett att han totalt hade hjärntvättat mig och ju mer jag försökte hjälpa honom, desto mer förlorade jag mig själv… Jag var så förlorad som jag kunde bli helt enkelt. Körd i botten.
Så den 15 juli förra veckan var det exakt 6 månader sedan jag fick nog och min resa började. En resa som varit helt otrolig och som jag är tacksam för att jag gjort, eftersom den fick mig att hitta mig själv och ta tag i mig själv! Jag hade länge tänkt på min 6-månaders dag. Varför vet jag inte men det kändes som en ny födelsedag.
Iallafall så läste jag ditt inlägg om kvinnan som vägrade bli bitter och orden hon sa kommer jag för alltid bära inom mig: ”Han visade vem han var och det är ingen person jag vill dela livet med”. Så otroligt förlösande för mig så du anar inte!!! Jag har känt ett enormt hat mot mitt ex och frågat mig själv ”vem är mannen jag levde med i 12 år?” Men jag behöver inte fundera längre, jag fick svaret! Han har ju visat vem han är och han vill jag inte leva med! Du gav mig svaret genom henne och det löste upp så många knutar. Jag har säkert läst inlägget 50 gånger och jag kommer läsa det minst 150 gånger till, för det ger mig en grym känsla av stryka!
Sen att just det inlägget kom på min halvårsdag ser jag som ett tecken på att jag är på rätt väg, och det känns i varenda cell i min kropp, tro mig!
Tack för att du skriver Michael, jag känner största ödmjukhet och värme för att du delar med dig!
Oj så bra kämpat av dig, vilken styrka du bär på. Önskar jag själv kunde tänka som dig men det kanske kommer. Kärlek till dig ❤ Kram
Emma ❤️❤️❤️
Jag VET precis vad du menar!
Jag firade också 6 månader i ”frihet” för inte så länge sedan….
När vi börjar ta saker som är HELT crazy för givet och som ”normaliteter” då behöver vi ta en seriös titt på vårt liv…
Jag gjorde detsamma och kom fram till att ”detta” (förhållandet) var mitt eget personliga helvete.
Hittade honom på otrohetssidor, hittade telefonnummer och email men VISST hade det ALDRIG hänt något… Bullshit!
Tyvärr kunde jag av ekonomiska skäl inte flytta… När jag nu i januari kunde det och vi gjorde slut är det JAG som varit otrogen, JAG som svikit honom och JAG som är ”the bad guy”… Intressant…
Jag VET att 2015 blir mitt bästa år någonsin! Så är det säkert också för dig!
Kärlek till dig för att du vågar dela!! ❤️
Helt plötsligt står HAN där!
Han som är ALLT du drömt om och nästan för bra för att vara sann…
Så var det iallafall för mig!
Good things happen to good pepole!!!
Insiktsfullt, hoppingivande och mycket kärlek i de orden Elise! Tänk vad livet kan belöna:-) genom fantastiska möten…
Elise! Mitt ex lägger också all skuld på mig. Han säger att det är jag som krossat honom. Det är bara så sjukt! Jag vet att detta är mitt år, precis som ditt! I höst ska jag åka på ett yoga retreat på Österlen där fokus ligger på att släppa på bagage som man släpar på, kan inte bli bättre. Då har jag kommit ännu länge på min väg och jag ser det som ännu en avgörande punkt på min resa. Styrka och värme till dig att du delade med dig, tack!
Jag håller med Dig- Michaels blogg har givit mig sådan oerhörd Styrka.
”-vi har fått knäleder för att resa oss upp.”
Och… Grattis på halvårsdagen ❤.
Jag inspireras! Varma hälsningar!
Snälla du!
Vilken inspiration och energi du ger genom dina generösa ord Emma! Detta är den exakta anledningen till varför jag skriver. Oerhört starkt av dig att ta steget!
Så otroligt sant. Efter att inse hur jag vridit å vänt mig för atg få kärlek å bekräftelse efter lite olika förhållanden å även socialt vänskap, långa som korta insåg jag att nu måste det bli ett slut. Jag insåg att jag måste älska mig först genuint å arbeta bättre med min egen självkänsla för vad jag ville ha i livet. Det innebar att jag sa högt för mig själv att:
” Den jag träffar nästa gång ska älska mig för den jag är och inte för vad jag gör.” Å att jag börja hitta åt mitt eget värde å respekt för mig själv.
Det blev min kompass i livet, å jag har verkligen hittat den som älskar mig för den JAG ÄR.
Å jag tror att det alltid finns någon där ute som vill älska just för den du ÄR.
Tack, dina ord behövs! Du får mig och andra att göra viktiga reflektioner och ställa oss nödvändiga frågor. När det som sagt gått så långt att man vridit ut & in på sig själv och börjar undra om man blivit smått galen, inte vågar lita på sin så annars tydliga magkänsla. Tack alla ni andra här, känner väl igen mig i flera berättelser. Detta ger mig stöd inför det beslut jag vet att jag måste ta. Kramar❤️
Otroligt vad många som har levt i urusla förhållanden länge, jag blir helt tagen!
Och tack Michael för alla kloka fina inlägg. <3 Har nyligen börjat följa denna blogg och det har snabbt blivit ett dagligt behov för att orka vidare och inte tappa bort mig själv helt och hållet.