Varje gång vi samtalar målar hon in sig själv i hörnan: ”om jag bara hade…Om jag inte var så…” Självanklagelserna, den hundraprocentiga koncentrationen på honom och det egna ”misslyckandet”. Berättelsen som repeteras om och om igen.
Säger till henne: ”varför utsätter du dig själv för förminskandet av du? Degraderar jaget till obetydlighet och honom till upphöjdhet?”
Ser alltför många som emotionellt misshandlar den egna personen. År efter år!” ”Älska” en partner men förakta ansiktet i spegeln.
Vad kostar det i livsenergi att tänka sådana tankar?
”Jag nöjer mig med den torftiga uppmärksamheten från en som inte vet vad kärlek är och hur ömhet visas.”
Varför förpassar vi oss själva till en självbild som inte tror på att vi förtjänar bättre?
När skall vi börja säga till oss själva?: ”Jag är värd att få ta emot och ge kärlek! Tiden jag andas är ovärderligt dyrbar!”
Vad vill du inte ligga och ångra den dagen då det bara är några få timmar kvar av det här livet?
När skall den genuina kärleken till det egna hjärtat få ta plats?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
<3
Precis det tänker jag…. ”Jag är värd att få ta emot och ge kärlek” . Jag KAN inte stanna i en otillfredsställande relation… Hur ont det än gör att inse att det inte var ”rätt”, (den här gången heller ), är alternativet att stanna mycket värre. Att gå och känna sig olycklig i en relation är ju mycket värre än att vara ensam. Men det är tufft att börja om, att hitta ett meningsfullt liv, som singel igen. Man mister så mycket! Partnerns släkt, grannar, parmiddagarna… En identitetskris upplever jag det som, lite. Det värsta är att jag inte riktigt känner mig förstådd ens bland mina vänner. Jag får känslan av att jag har orealistiska ”krav” på ett förhållande. Att jag borde varit nöjd… Därför jag börjar ifrågasätta om det du skriver om är möjligt. Men här känner jag igen mig. Och mina drömmar… Tack igen Michael för att du ger hopp! Jag nöjer mig inte med mindre än äkta kärlek, närvaro och respekt. ❤
Jag är i en relation som jag upplever otillfredsställande, men som jag samtidigt har oerhört svårt att lämna(tror dock att jag är på väg). På pappret har vi det hur bra som helst: två fina barn på 4 och 7 år, båda har bra jobb, fint hus, härliga vänner, många resor. Men jag känner en tomhet, rastlöshet. Vi har aldrig haft nån direkt kemi, mer liksom ”bara funkat”. Jag har tidigare inte reflekterat så mycket över det, utan varit ganska nöjd men samtidigt lite avundsjuk på vänner där jag sett att dom har ”det”. Skulle så gärna vilja känna så också, men vet inte om jag är kapabel till det. Det är kanske inte ”kemin” mellan oss som det är fel på, utan på mig?? Kanske kan jag ”ställa om” och tänka ”rätt” tankar så att vi får det hur bra som helst? Känner inte att jag (vill?) utvecklas med min man… Blir så arg på mig själv som känner så här, har ju barnen att ta hänsyn till. Är man en naiv romantiker??
Du vill ju bara känna dig tillfredsställd med eran relation? Inget fel på dig. Kan du uttrycka vad du önskar vore annorlunda? Tror du att ni kan närma er varandra på ett djupare plan genom att kommunicera om era känslor, tankar och behov/önskemål? Det kanske är det som saknas? Kram och jag tycker du är modig som vågar kännas vid tomheten inom dig och mellan er.
Oj vad jag känner igen mig i dina tankar… Är också en hopplös romantiker, tydligen 🙂 Har ”lämnat” tre stabila, skötsamma, ”bra” män, där allt ”borde” varit bra. Mina barns far, ett samboförhållande med jämnåriga barn, och nu sist ett särboförhållande som jag trodde vi räddade genom att inte flytta ihop eftersom vi var i olika faser i livet. (Mina barn är utflugna nu) Men till slut insåg jag att något viktigt saknades även där… Har också frågat mig om jag kan ändra mina tankar och inställning, vad det är för ”fel” på mig. Men jag kan inte påverka mina känslor… Man kan bara följa sin magkänsla. Är båda nöjda, ärliga och respektfulla i förhållandet kanske det kan funka, även om ”det” saknas. Men känns det inte bra så måste man ju göra något åt det. Men det är tufft och det måste få ta tid att mogna. Till slut vet man bara… Lycka till Marie! Vet precis vad du går igenom ❤
Oj vad långt det blev…. Kloka ord Petra! 🙂
Kloka ord från er båda 😉 Tack!
Det är väl just det som är problemet, kommunikationen. Vi kan prata om ”allt”, men när det kommer till att prata om våra känslor så låser det sig. Eller jag kan uttrycka vad jag behöver, men han förstår mig inte. Eller vill kanske inte? Förr har jag försökt få honom att öppna sig för mig, men har bara fått till svar att han pratar inte om känslor, kan inte och ”så är det bara” -för att använda hans ord… Sedan vi gick i parterapi har han ändrat sig, och försöker verkligen, men på nåt sätt känns det som om det är försent. Tyvärr. Det känns som om avståndet mellan oss är större än någonsin. Vet inte hur vi ska lyckas komma nära varandra igen. Det känns som om det var alldeles för längesen som det var bra. Minns inte ens när det var… 4 år sen, kanske.
Kloka ord från er alla.. Men åh vad svårt det är ändå! Två underbara barn som vi älskar över allt, men vi har inte det bra..har inte haft det bra på länge. Hur vet man när det är dags?? Du skriver att man bara vet..men det är ju så svårt! Har pågått länge, allt borde egentligen vara bra, som ni skriver… Åren går..
Kan inte helt och fullt förstå, men verkligen föreställa mig hur svårt det måste vara när det dessutom finns små älskade barn med i bilden. Men du kommer kanske till en punkt utan återvändo tillslut, när sanningen inom dig vägrar låta sig tystas ned. Det blir FÖR obekvämt att vara i något som inte ger dig det du behöver. Det är väl då du vet att du behöver agera. Men varför vänta? Om du börjar kommunicera med din man NU så kanske eran relation går att rädda! 😀 Lycka till! Kram
Det är nog där jag är, Petra. Att det inte går att lägga locket på längre.
Vill inte leva så här i 50 år till, men samtidigt är han min bästa vän. Kärlekskänslorna är borta från min sida och det gör mig jätteledsen. Ska barnen behöva gå igenom en skilsmässa ”bara” för att mamma inte har förmågan att känna nåt för världens bästa pappa? Det känns liksom inte sjysst… Ska titta på lägenhet idag, men kommer nog inte våga tacka ja till den…
Linda, lycka till! Det är slitigt att ha dessa tankar ständigt malande!
Och förresten 😉 Du har rätt i det där med kommunikation, Petra. Det känns bara så svårt att kommunicera och komma fram till en lösning om man inte har kärlekskänslor. Jag vet inte vad jag ska kräva av oss för att jag ska få känslor igen. Jag vill så gärna, men kan inte. Min man skulle nog kunna göra allt för att få oss på banan igen eftersom han har känslor kvar, men vad hjälper det när jag inte kan…? Så jäkla ledsamt!!!
Ja….fy…lider med dig! 🙁
Du skriver verkligen fint om din man och din omtanke om honom och barnen är så stor. Men det är ju viktigt att du mår bra också! Din man är värd frihet och möjlighet att få känna sig älskad fullt ut, å dina barn är värda en genuint lycklig mamma ❤️ men jag hör dina hemska inre kval genom texten…du verkar vara en underbar kvinna.
Förstår precis hur du menar, visst har vi rätt att få vara lyckliga båda, eller ja, alla fyra. Men tänk om vi inte blir det? Tänk om jag utsätter oss för nåt som bara gör att hela familjen mår sämre? Sorry för mitt ältande… 🙁
Tack för att du får mig att tänka till 😉
Jag vill inte nöja mig, men tror att jag KAN. Jag är uppväxt med en alkoholist (numera nykter sådan) och ett svårt sjukt syskon så jag är en mästare på att stänga av mina egna känslor. Därför vet jag att kan fortsätta så här, frågan är väl bara till vilket pris. När jag har föreslagit en separation på prov har mannen inte varit helt främmande för det. Han vill inte, men kan tänka sig att göra det för min/vår skull. Men återigen, jag är rädd att det gör mer skada än nytta för barnen.
Åh så bra skrivet! Så klokt och bra.
Jag har insett att jag måste lyssna på mina känslor och vara snäll mot MIG själv i första hand.
Lämnade en mindre bra relation förra året, efter 9 år tillsammans. Mitt andra äktenskap som jag lämnat…..
Kändes märkligt i början men nu ett drygt år senare har jag funnit en ny partner som både ser mig, berör mig och hela min kropp svarar på ett sätt jag aldrig upplevt! Våga, vinn! Det är värt det, jag lovar!!
Låter fantastiskt ❤️
Tack! Ja det är det verkligen 🙂
Så fint skrivet Michael, när jag hör min inre nedvärderande röst brukar jag säga till mig själv ” jag förtjänar den sortens kärlek som jag skulle ge till någon annan”. Så mycket kärlek och omtanke jag gett under åren, önskar och hoppas att jag träffar någon som tycker att jag är värd det tillbaka.
Det värsta är att jag förminskar/nedvärderar mig själv ibland, utan att ens riktigt förstå att det är det jag gör. Men när man ger sin tid och sitt innersta till någon för att man får något fantastiskt fint tillbaka, men trots allt något som är mindre än man förtjänar…ja då är man ju där igen. Fast att det man får är något bättre än något man varit med om tidigare. Att hela tiden skydda sig själv och behöva välja ensamheten igen, för att det andra inte är bra nog…det är både frustrerande å utmanande. När kommer det som är bra nog på riktigt??? Kan jag ibland undra. Är det först när jag verkligen har bestämt mig för att inte låta mig beröras av något annat?
Känner igen mycket av det du tänker… Är man ”för kräsen”? Men jag kan inte bortse från magkänslan och nöja mig när det känns fel. Efter att man pratat ut och gjort det man kan förstås…
Det är klurigt! Jag kan inte vara med någon jag inte känner en alldeles speciell kontakt och känsla tillsammans med. Men oftast är det något annat som ändå hindrar mig från att vara med de män jag berörs av på det speciella viset. Så singel, det förblir jag ändå. För att jag är sann mot mig själv i känslan och för att jag kämpar för att inte nöja mig med mindre än jag förtjänar.
Men Maria! Om vi nöjer oss med mindre än vi förtjänar, så ångrar vi nog oss sen när resan går mot sitt slut. Jag dör hellre som singel å vet att jag iaf höll dörren öppen för Mr Right…han dyker väl upp i nästa liv om inte i detta. Jag är för värdefull för att nöja mig med något som inte känns som äkta kärlek.
Håller med till fullo Petra!! Kram ❤
Tack Michael. Tack! Det är lätt att jag glömmer bort mig själv i förhållandet. Detta sker varje gång. Jag fokuserar verkligen på hur han känner sig.
Jag jobbar på vad jag vill just nu. Kan det hjälpa mig tro..? Kan det hjälpa att jag gör det jag har lust med också. Jag är endast tillsammans med den jag har en relation till när jag hittar en man. Jag hör att det är ensidigt och ändock så upprepas det när jag haft relationen ett tag. hmmmm. Samtidigt förstår jag vad du menar Maria H. var är balansen mellan att få ta plats och ändå inte vara egoistisk..? ”Hejar på” dig Maria 🙂
Åh tack! 🙂 Tror jag förstår vad du menar. Jag känner igen att det kan vara så i början av ett förhållande. Jah går in helhjärtat och då är det lätt att glömma sina egna behov. Med tiden känner jag att jag behöver egentid och att man kanske har olika förväntningar på förhållandet. Då kommer svårigheterna, om man inte förstår varandra. Ja det är verkligen en svår balans! Ett förhållande är ju kompromisser hela tiden, så det gäller att fördelarna överväger. Man måste göra det som känns rätt, alltid. Hejar på dig med Annikan 🙂
Så sant, orden skär rätt in i mig
Jag tog upp varför mannen lägger så mkt tid på o boka resor gällande han o hans intressen, men ingen tid ens att sätta vår kärlek o vårda den, jag har inte fått svar än o det sårade mig så o jag läser dessa ord ovan så börjar jag undra
Har samma erfarenhet som du. Jag har inte heller fått något svar. Och när jag valt att gå så lär jag aldrig få svar. Inte från honom. Men det finns bra böcker som beskriver varför en del, framför allt män, som beter sig så. Min tröst är att så länge han inte kan/vill se sitt problem och erkänna det. Så kommer han aldrig att behandla någon ny kvinna annorlunda. 🙂
Mycket sant och viktigt! Men det är inte helt lätt att sluta tänka eller säga dessa saker om man knappt är medveten om att det handlar om att man faktiskt nedvärderar sig själv. Jag har mer eller mindre sett det som sanningar, att jag är väl inte bättre än såhär och då förtjänar jag inte mer….
Känner och tänker som dig. Att jag inte är värd mer än såhär och inte förtjänar inte mer-
Jag tänker precis på samma sätt och det är först nu när jag börjat läsa här som det börjat att klarna…hur lär man sig att tänka på ett sunt sätt?
Tack för dina kloka ord, så sanna men också smärtsamma!
Lise
”om jag bara hade” dyker upp ofta i tankarna om vad jag hade kunnat göra annorlunda för att jag inte skulle bli lämnad.
Jag tänker ofta att jag kanske inte förtjänar att älskas eftersom jag blir lämnad.
Vet inte om jag någon gång kommer att säga att jag är värd att få och ta emot kärlek.
Jag vill väl egentligen inte ligga och ångra mig men kommer säkert att göra det att jag har och fortfarande sörjer mitt x och dagarna bara går.
Alltså jag går sönder….
Jag orkar inte med att han älskar någon annan nu istället för mig…
Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att han inte bryr sig om mig mer, att jag inte är någon alls för honom längre. Bara en av alla hans ex….
Mitt hjärta kan inte släppa honom
Hej Anette! Jag tror att det gör sådär ont för att du drar slutsatsen att du är värdelös, bara för att han lämnat dig och vill vara med någon annan. Du låter honom definiera dig och vad du är värd. Hans beslut har inget att göra med dig och ditt värde egentligen, jag har gjort ungefär samma sak som du många gånger under åren. Känt mig lycklig och värdefull när jag fått bekräftelse och killar har velat vara med mig (OBS! Ingen har älskat mig på riktigt). Och när de tröttnat på att vara med mig så har jag känt mig dålig å värdelös. Så fast att jag har varit samma Petra, så har jag kunnat känna mig fantastisk ena månaden och riktigt jävla kass nästa månad. Och det är väl ändå märkligt, eftersom jag inte förändrats. Jag har varit världens finaste tjej hela tiden. Men släppt fel killar nära. De har inte varit värda mig. Och så är det med ditt ex också. Han älskade inte dig för den du är på riktigt. Men det beror inte på att du inte är älskvärd. Kraaaam
Klart att jag känner mig värdelös för att han har lämnat mig och har valt att vara med någon annan nu.
Han bestämmer inte mitt värde men det var ju honom jag ville vara med och hade planerat och börjat bygga upp min framtid med.
Hans beslut handlade om att han inte ville fortsätta med mig för att jag inte mådde bra och att han tyckte vi var olika.
Jag kände mig lycklig med honom för att han älskade mig som jag var.
Jag kände mig dålig och värdelös före han lämnade mig med, och det blev ju värre när han lämnade mig ensam.
Jag vet knappt hur jag är på riktigt. Har mått dåligt ett tag och minns inte hur jag var innan.
Jag känner mig inte speciellt älskvärd.
Han måste vara väldigt älskvärd eftersom han hittade någon som ville älska honom direkt.
Jag saknar närheten. Har inte fått närhet på 9 månader och det känns inte bra
Så fantastiskt bra skrivet Petra!!! ♡
Jag slås av att det bara är kvinnor som responderar på vad coachen säger. Och att det bestående intrycket är att kvinnorna är missnöjda med nuvarande eller tidigare relationer med män. Dessvärre är min krassa verklighetsuppfattning den att det finns så många fler emotionellt begåvade kvinnor än män. Efter att ha varit singel länge och även provat nätdejting slås jag av att utbudet av trevliga män är så mycket mindre än efterfrågan. Därför är det inte lätt att som kvinna hitta en partner som är jämbördig. Risken är stor att du förblir singel om du inte sänker dina krav på hur ett förhållande ska vara. Du förblir ensam och ganska lycklig. Istället för del i en halvdan ganska olycklig tvåsamhet. Jag har tyvärr gjort värre erfarenheter än så, varför jag är mycket försiktig med att gå in i ett nytt förhållande med en man som jag inte känner sedan tidigare (eller som kompisar känner).
Tyvärr är det där min verklighetsuppfattning också. Det är lätt att låta sig nedslås av såna tankar. Lätt att stressa upp sig och känna enorm frustration. Jag är i stort sett ensam singel i min vänskapskrets, men kan också se att jag inte skulle kunna ”nöja mig” med de män och de relationer mina kompisar har valt. De jag avundas är några få par. Jag vill hitta en man som verkligen får mig att vilja satsa fullt ut, men jag misslyckas. Och tiden går. Jag har dock förlikat mig med att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli mamma. Jag är för kräsen för att ens bli ihop med någon jag möter. Och då pratar jag inte om ytliga värden. Jag menar såna saker som jag inte är villig att kompromissa med. Attraktion, kommunikation, personkemi, respekt, VI-känsla, djup förståelse, omtänksamhet, mognad, lekfullhet, livsglädje…ja vet…jag vill träffa någon som är fantastisk och som jag verkligen kan NJUTA av livet tillsammans med.
Jag tror många kvinnor i fertil ålder längtar så mycket efter barn att de inte vågar vänta på det perfekta förhållandet. Många skiljer sig sedan. Om du verkligen vill ha barn så får du noga tänka över alternativen. Numera kan ju insemination göras. Kvinnor har ju sin biologiska klocka och kan inte bli mödrar vid 60 års ålder. Män kan ju som bekant bli pappor vid hög ålder. Själv är jag så tacksam för det barn jag har, nu vuxet. Hoppas du Petra35 träffar nån att bilda familj med!
Också jätteglad för mina två, nu vuxna barn. Jag tror vi blir mer kräsna med åldern också… Man märker mer och mer hur man vill ha det!
Mmmm…. Vad lika vi tänker, många av oss. Men vi är ju från olika planeter sägs det 😉 män och kvinnor. Så frågan är om man någonsin möter ” den rätta ” . Michael inger ju iaf hopp om att några emotionellt begåvade män existerar, men de verkar vara sällsynta. Jag tänker att det vore så intressant att veta vilka ni är. Kunna prata med er som man verkar ha så mycket gemensamt med här! Härligt att vi kan stötta varandra här iaf! 🙂 Kram och försök håll dörrarna öppna så ni inte missar ”Honom” 😉
Tack just nu behövde jag läsa detta…
För jag vet lägst där inne att jag gjort rätt att lämna, men är precis kommit hem efter en middag hos min fd då min dotter fyller sju i dag och hon ville så gärna att jag skulle komma och äta middag. Jag tvekade och haft ångest men för hennes skull gick jag ditt och det var till en början helt ok sedan efter ett tag började pikarna komma, och när jag skulle gå så kom det igen: jag skulle aldrig kunna svika våra barn som du gjort, du är självisk och egoistisk som har splittrat vår familj.. det gör så ont att få kastat i ansiktet borde ha blivit van. Men får såna skuld känslor för barnen skull..
Och det var precis det du skriver om att jag vill känna kärlek både gå ge och ta emot det var därför jag lämnade, kunde inte stanna i något som inte var bra som jag så länge försökt och räddat men han lyssnade inte, ville inte seder förändra det var försent.
Men med dagens inlägg känns det som en liten tröst.. Att jag gjort rätt för min och barnens skull..
Du har gjort rätt Kerstin! Det som var bäst för dig, och därmed också för dina barn. Sätt upp den mentala skölden! ❤️
Tack Petra ,
Det stödet behöver jag nu för just nu sitter jag själv och undrar och tänker om jag bara.. Kunde jag gjort på något annat sätt..
Vet innerst inne. Men det är tufft att vara utan barnen.
Kram till dig
STOR BAMSEKRAM PÅ DIG KERSTIN ❤️ LITA PÅ DET DU INNERST INNE VET ÄR SANT!!!!
Klart att du har gjort rätt!! Kram!
Visst har du gjort rätt! Men förstår precis hur tufft det är. Tvivlen kommer och man tänker på barnen, och saknar dem… Var stark Kerstin! Kram
Tack
Ånger och självanklagelse!!!! Här befinner jag mig nu. Kunde jag gjort på annat sätt och tänk om jag låtit det gå lite längre tid när han väl ville gå i parterapi? Just då kändes det inte så men nu när vi är ifrån varandra och båda är ledsna anklagar jag mig själv för att jag inte gav oss den där sista chansen. Är detta en naturlig sorgeprocess eller har jag rätt i mina självanklagelser? Jag är så hård mot mig själv. Hur går jag vidare?
Lita på din magkänsla. Om det inte kändes rätt då, skulle det nog inte kännas rätt nu eller i framtiden. Grejen är den att det inte är så himla kul att leva singelliv och vara ensamstående förälder. Det är ofta tungt och slitigt. Det är också lätt att i efterhand försköna den tidigare relationen och jag tror man lätt glömmer hur illa det var. Försök tänk också att barnen mår bättre av att växa upp med två föräldrar som visserligen bor isär men som inte bråkar hela tiden. Lita på att det beslut du tagit var rätt. Jag vet hur ånger, självanklagelse och skuldkänslor kan dränera en på energi. Man kan aldrig ändra en annan människa eller ta ansvar för dennes handlingar.
Tack! Stämmer att jag nu ser det som var bra och ser hur han nu reagerar känslomässigt. Det som jag försökt få fram i så många år innan. Nu när det är för sent kommer det och då anklagar jag mig för att inte ha gett det en sista chans. Jag ska försöka vara snällare till mig själv och acceptera det beslut som jag fattade.
Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och se att jag slösat bort mitt liv i bitterhet över att allt inte blev som jag ville. Jag hörde ett citat av Nelson Mandela i ett av veckans sommarprogram på radion i veckan. Det var ungefär så här: ”Att fastna i bitterhet är som att ta gift och hoppas att den andra ska dö”. Det ligger onekligen något i det.
Idag är jag ensam hemma och passar på att spela musik på hög nivå. Först blev det ”nostalgimusik” från min ungdom men jag kände att det ledde känslorna nedåt att höra på låtar som mycket handlar om kärlek som tagit slut även om det är någon slags njutning i det bitterljuva. I stället bytte jag till mer hoppfull musik och faktiskt gjorde det skillnad. Jag tror det är viktigt vad man föder sin själ med. Man påverkas av vad man lyssnar på, tittar på, tänker på. Vem tjänar på att jag tycker synd om mig själv? Ingen! Framför allt inte jag själv!
Blir ledsen när jag läser för jag känner igen mig så mycket i det. Gick flera år och mådde dåligt, gick på familjerådgivning flera omgångar och försökte rädda äktenskapet men till slut gick det inte. Jag bestämde mig för att skiljas när jag kände att jag inte kunde må sämre än jag då gjorde. Men kan ändå inte tycka om mig själv. Jag vill också känna det där som många par har men börjar tvivla på att jag får det.