Tron att en relation är någonting självgående, som fixar sig själv och lever ett eget liv är en illusion som kraschat många förhållanden. Att träffa kvinnan eller mannen är relativt lätt i jämförelse med att hålla attraktionen och kärleken levande.
I ett A förhållande där två individer, som i bokstaven lutar sig emot varandra och där själva relationen är det enda som håller samman (strecket i mitten), är allt lugnt så länge ingen av parterna börjar växa eller ifrågasätta. När någon reser sig upp och står på egna ben, faller allt samman.
I ett H förhållande har du två individer som står upp på för sig själva och strecket i mitten är plattformen (själva förhållandet) där de möts. Personerna faller inte, även om relationen börjar gunga.
Vi gör oss själva extremt utsatta om vi bygger hela vår identitet på om vi är i en parrelation eller inte. Vet att de flesta, inklusive jag själv, tycker att livet blir betydligt mer färgsprakande när 2. Men att lägga hela jagvärdet där…
Ser det hända gång på gång genom mitt arbete: en partner (oftast kvinnan) som börjar jobba med den egna personen. Hon ifrågasätter dynamiken till partnern och vem hon är tillsammans med honom. Ser tillbaka på åren som varit och undrar: ”är det verkligen så här jag vill leva? Resten av min tid…? Han förstår mig inte!”
Om mannen resonerar: ”jag förstår mig inte på henne! Kvinnor är komplicerade och blir aldrig nöjda!” Har han målat in sig i ett hörn.
Attraktion bygger bl.a. på nyfikenhet och positiva överraskningar. Om vi slutar ge det av oss själva, nöts intresset sakta men säker ned. Om du vill hålla elden vid liv behövs syre. Du ger relationen syre genom att andas liv i dig själv – gör vad som behövs för att leva attraktivt i dina egna ögon.
Vad har du för erfarenheter?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – maila michael@separation.se
Som vanligt belyser du ett problem och gör det så tydligt och förklarande, underbart att följa din blogg.
En sak jag vill lyfta fram är ,oavsett ett A eller H förållande så är det förödande när den parten som vill lämna (ofta pga nya vyer) bryter ner den andra före avslutet ,för att lättare få omgivningens sympatier.
Självklart ges den möjligheten enbart om ’styrke förhållandet’ redan är skeft i relationen. Men att fullt ut tillintetgöra den andre för att själv orka gå vidare är omänskligt.
Det kan vara lätt att bli förblindad av frihetslängtan så att ett stort ego styr avslutet.
Tack för att du delar med dig av dina insikter och erfarenheter Jan. Det är berikande!
Du har så rätt Jan. Det blir så mycket svårare att ha en fungerande kontakt/relation med exet när det är gjort på detta sätt. Jag blir ärligt talat äcklad av det. Jag tänker inte förlåta (han skulle inte ens be om ursäkt heller), men jag tänker gå vidare.
Jag vet vad du går igenom. Jag skulle kunna ha skrivit denna text själv.
All styrka till Dig!
Jag håller med.
Dock av den erfarenheten att jag gav och försökte men det gick inte ändå vilket gör att man vill försöka ”fixa”. Han var inte redo att ge något av sig även om jag gav ”för mycket”. Vet att man inte e intressant då men lite vill man ju gärna ha tillbaka för att känna sig älskad.
Svårt
känner igen mig i detta….har löst det hittils med att göra mina problem till hans också för att få en reaktion….har inte fungerat så bra, men han har iaf reagerat…..??jag har slutat ge bort min energi till allt, men skulle vilja ha mer av den varan för jag skulle vilja orka bli mer och ta hand om mer, men jag har mina begränsningar, och jag blir inte yngre… 😉
Låter tufft Jan. Ömsesidig respekt och kunna se dig själv i ögonen för att man försöker bete sig värdigt under separationen gör det nog lättare att släppa taget och gå vidare. Det bästa du kan göra är att inte sänka dig till hennes nivå. Håll huvudet högt och gör saker du mår bra av.
Jag är själv i det tveksamma stadiet som Michael beskriver och funderar på om det är en sån här relation jag ska vara kvar i. Har bara varit tillsammans i drygt 1år. Föll för hans charm och blev så förälskadz Efter de första månaderna upptäckte jag snart att han är svår att nå fram till. Känslomässigt snål och ofta ”helt slut” så att det enda han orkar är att stirra in i tv-skärmen eller sin telefon. När jag vill prata känslor och relationer skämtar han bort det eller pratar om struntsaker. Har hela tiden (nästan) känt det som att jag inte är speciell för honom utan att jag är lätt att byta ut. Vet inte om jag har tillitsproblem men i och med att han är så oengagerad…. Vill känna mig älskad och speciell såklart. Kanske han har mig i väntan på något bättre? Har sagt att jag vill ha en nära och bra relation där båda ger och tar. Jag försöker vara en bra partner och ger mkt kärlek, närhet och är ganska rak och talar om vad som är ok och vad vill ha i vår relation. Då brukar han bli lite bättre ett tag. Jag råkade se en dejtingsida som var öppen på datorn med förslag på tänkbara partners till honom. Det var bild på honom så det var solklart att det var han. Konfronterade honom och sa att det inte känns ok. då kontrar han med att det känns som att jag spionerar. Och att han absolut inte är aktiv och att han inte alls är på dejtingsidor. Bara något gammalt som rullar på. Han verkar också ha ett stort behov av att ha kontakt med gamla ex. Fikar, äter lunch och pratar i telefon. De har så mycket att prata om. Är jag bara svartsjuk eller ? Har jag ett för stort bekräftelsebehov? Blir förvirrad. Hmm. Jag hör ju själv att det här kanske inte är något bra att bygga vidare på,men svårt att avsluta när jag fortfarande känner starkt för honom. Känner mig så korkad..
Svartsjuk/Tillit
Det du lever i kan jag referera till…du känner kärleken till den din partner var när ni träffades och nu vänder du ut och in på Dig själv far att locka fram det igen.
Det kan vara så illa att du gör våld på dig själv och den du är.
Troligt är att partnern lever ett dubbel liv (även om det förnekas för er båda) och att det blir ett hårt fall för Dig om du spelar med (håller ut) för länge.
Vad tror du att du själv skulle råda en vän att göra, om samma situation berättades för dig av en vän….
Var rädd om dig och var alltid ärlig i allt.
Jan, du säger det så enkelt och klockrent; Du känner kärleken till den din partner var när ni träffades och nu vänder du ut och in på dig själv för att locka fram det igen.
Precis så gjorde jag. Säkert i 5-6 år av vårt tioåriga äktenskap. Ville så förtvivlat gärna att han skulle bli den han var och börja älska mig igen.
Har insett nu hur illa jag for av relationen. Dras nu dock med skuldkänslor gentemot vårt barn; att nu även jag omöjliggör att han får växa upp med sina föräldrar tillsammans, eftersom jag har insett att jag inte kan gå tillbaka till min make även om han mot all förmodan skulle vilja.
avsluta nu om du inte känner att du kan ändra dig och dela din kille med andra! för det är nog på g? det blir inte lättare sen när det är ett faktum…
Marianne
.
Beklagar att du fått gå igenom det du berättar.
Skulden får du sluta bära, du ska focusera på att bli/vara den bästa föräldern dina barn kan få.
Samma ansvar vilar på den andra parten.
Det går inte att sörja ett förhållande som är omöjligt att leva med.
Att återgå till ett sådant vore att spänna hanen igen om det klickade första gången mot tinningen.
Du är klokare och starkare än så.
Tack Jan! Självklart har du rätt, mitt fokus ska vara att vara den bästa föräldern mitt barn kan få, oavsett hur livet runt oss ser ut. Det är min son och jag som är familjen nu. Samt att ta hand om mig själv på allra bästa sätt.
Tack för att du påminner mig om att jag är klokare och starkare än att återgå till något destruktivt.
Önskar dig en bra dag och en fin helg!
Tack Jan och Marianne. Solklart att det är så och mår förstås inte bra i denna relation, då behövde jag ju inte skriva här. I en bra relation behöver man inte be om kärlek. Dags att ta tillbaka mig själv. Självrespekt.
Kram
Vad är kärlek? Är det en känsla? Eller mer en fråga om en god vilja och handling. Att vilja någons bästa och handla därefter. Det kanske mest är tillfredsställda och otillfredsställda behov som ger oss känslor, bra och dåliga. Dom bra tror vi handlar om kärlek/att tycka om och dom dåliga om rädsla/att inte tycka om.
en fråga jag tänkt på mycket, vad är det som ger känslan av värme/attraktion/tillfredsställelse?
Man skall gå efter magkänslan om att något känns fel. Känns något inte bra, ja då är det säkert så.
Jag har varit gift med en och samma man i 25 år. Vi har haft många svåra problem. Mycket har handlat om föräldrar. Min man har fortfarande inte klippt av navelsträngen. Han har satt sin mor på en pidestal och jag har hamnat åt sidan så många gånger tills jag blev van och avtrubbad och räknade inte med att jag någonsin kunde ta den platsen.
När jag fick mitt första barn kunde min man klä min lilla dotter och säga nu skall jag till mamma. Skall du följa med eller inte? Min tös var då endast några månader gammal.
Vad kunde jag göra? jag kunde inte få honom på bättre tankar så det var bara att bege sig och må dåligt.
Men nu till det viktiga budskapet!
När min man för två år sedan började vänstra med en annan kvinna i smyg så kändes det på ett helt annat sätt. Det var ett problem som jag var främmande inför. Jag kunde inte sätta mitt finger på vad det var bara att det kändes betydligt allvarligare än alla våra tidigare problem vi brottats med.
Jag hade en mycket olustig känsla i magen. Då det uppdagades av kvinnans make blev jag chockad men egentligen inte direkt överraskad. Han lovade och svor på att de endast var arbetskamrater och att han inte ville att vi skulle gå isär. Ett och ett halvt år senare tar jag honom på bar gärning igen. Denna gången via en app på telefonen. Jag ser vart han tar vägen lite titt som tätt. Kvinnan är nämligen skild och bor nu själv med sin dotter och min käre make kan inte hålla sig därifrån.
Ja, mitt råd till alla som misstänker eller känner till att sin respektive inte går att lita på är: spring för livet och titta inte tillbaka hur ont det än gör, för det gör ändå mera ont att stanna kvar.
Dubbelt,det där.
Jag uppfattar nog det uppslukande mötena som man inte vill vara utan som en viktig del i en relation.När väninnefesterna bara är ett substitut och inte en nödvändighet.När frukosten är torr och tråkig på egen hand osv.
Tids nog smyger vardagen in och allt normaliseras.Så all denna självständighetssträvan som ju förstås är viktig som hela tiden höjs till skyarna,tappa inte dig själv glöm inte vännerna osv.
Visst är det sant,men kanske man skulle vara lite snäll mot sig själv och låta sig uppslukas under några smekmånader och förhoppningsvis behålla en viktig kupa där båda kan krypa under och känna den totala närheten och nuet som det enda viktiga även sen när verkligheten kommit ikapp en.Men så funkar jag,många andra vill ju ha en fot i verkligheten även i början för att inte göra sig själv illa och tappa fotfästet.
så spännande att höra att fler tänker som jag! tack!
Ett tips till alla som ännu inte blivit medlem i Michaels inre cirkel. Bli det!
Alla videoinlägg har verkligen satt igång mycket inom mig. Saker jag förträngt.
Du tar mig på rätt spår Michael, tackar för det.
Jag gjorde ett desperat försök och frågade min man om han skulle vilja ta till Michaels hjälp och gå på par konsultation
för att rädda vårt äktenskap. Han lovade att tänka på saken. Men nu har det gått några veckor och handling talar högre än hans ord. Det är för mig dags att förstå att det är dags att släppa taget för alltid. Jag försöker att bygga upp en inre styrka allt efter som dagarna går. Jag vill bygga upp en mur som han inte kan rasera längre, så att jag kan känna mig säker.
Jag hoppas verkligen att jag skall klara denna smärtsamma resa som nu står framför mig.
Jätteroligt att höra gällande Inre Cirkeln Lina – ja, det kommer ännu närmare med bild och ljud. Tråkigt gällande din man att han inte inser betydelsen av att jobba på er relation. Värme och styrka till dig!
tråkigt! lycka till! <3