Tron att en relation är någonting självgående, som fixar sig själv och lever ett eget liv är en illusion som kraschat många förhållanden. Att träffa kvinnan eller mannen är relativt lätt i jämförelse med att hålla attraktionen och kärleken levande.

I ett A förhållande där två individer, som i bokstaven lutar sig emot varandra och där själva relationen är det enda som håller samman (strecket i mitten), är allt lugnt så länge ingen av parterna börjar växa eller ifrågasätta. När någon reser sig upp och står på egna ben, faller allt samman.

I ett H förhållande har du två individer som står upp på för sig själva och strecket i mitten är plattformen (själva förhållandet) där de möts. Personerna faller inte, även om relationen börjar gunga.

Vi gör oss själva extremt utsatta om vi bygger hela vår identitet på om vi är i en parrelation eller inte. Vet att de flesta, inklusive jag själv, tycker att livet blir betydligt mer färgsprakande när 2. Men att lägga hela jagvärdet där…

Ser det hända gång på gång genom mitt arbete: en partner (oftast kvinnan) som börjar jobba med den egna personen. Hon ifrågasätter dynamiken till partnern och vem hon är tillsammans med honom. Ser tillbaka på åren som varit och undrar: ”är det verkligen så här jag vill leva? Resten av min tid…? Han förstår mig inte!”

Om mannen resonerar: ”jag förstår mig inte på henne! Kvinnor är komplicerade och blir aldrig nöjda!” Har han målat in sig i ett hörn.

Attraktion bygger bl.a. på nyfikenhet och positiva överraskningar. Om vi slutar ge det av oss själva, nöts intresset sakta men säker ned. Om du vill hålla elden vid liv behövs syre. Du ger relationen syre genom att andas liv i dig själv – gör vad som behövs för att leva attraktivt i dina egna ögon.  

Vad har du för erfarenheter?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Vill du prata med Michael – maila michael@separation.se