Mannen säger för en utomstående de perfekta orden. Ytligt sett! Problemet är att kvinnan som han delar sitt liv med, inte känner någon substans och djup i det som sägs. Hon har under flera år sett igenom meningarna och teknikerna som han lärt in under utbildningar via jobbet. Några skulle kunna invända: ”Ja, men då får väl hon säga till och bli mer tydlig.”
Men vad gör vi när tydlighet möts med suckar, tystnad, himlande ögon, en ryggtavla…? Eller mer raffinerat: ett analyserande och intellektualiserande av den andres känslomässiga uttryck.
Många människor kan kommunicera genom förnuftet, men hur är det med den emotionella närvaron? Jag stannar upp i skrivandet – närvaro? Är alla medvetna om vad det betyder? Att vara närvarande i ett förhållande? Det är precis här det brister för en hel del. Särskilt för oss män. Vi kanske inte tycker om att höra det, men det är så det ser ut. Varför sker alla separationer och skilsmässor till 70 % på kvinnans initiativ? Slumpen?
Kanske är vi mästare på att uttrycka oss verbalt, men vad hjälper det när det ändå bara är ord. Attraktion och kärlek byggs aldrig genom övertalning, strategier, försök till att vara smartare än partnern…
Närvaro innebär att finnas där för partnern på många olika plan. Det är inte bara en kropp som vistas under samma tak. Det finns alltför många ”walking dead” liknande relationer. Det är så mycket mer än att enbart en delad ekonomi, barn och projekt som ska ros i hamn.
Jag ser det gång på gång genom mitt arbete: en partner som längtar efter samhörighet och en annan som inte tycks förstå vad hon (ibland en han) pratar om. Det kan pågå i åratal! En dag släpps bomben.
Vi stänger av inför det vi upplever som ett konstant tjat. Men vad är det som ligger bakom ”tjatet”? Kan du se att det egentligen inte handlar om: ”att du aldrig tömmer diskmaskinen? Jobbar för mycket. Aldrig uppvaktar och visar uppskattning.”
Det du upplever som: ”Aldrig nöjd vad man än gör!” Har sin grund i ensamhet. Du kan vara världsmästare på fixande, förnuft och litterära formuleringar, men vad hjälper det partnern sörjer på insidan. Längtan efter någonting som aldrig ges i relationen. Lågt relationsintresse förintar attraktionen. Kärlek är en för ögat osynlig energi (liksom elektricitet), som vi inte ser direkt. Det som däremot syns med all tänkbar skärpa, är konsekvensen av den kärleksfulla kommunikationen. Kärleksfulla och lyckliga ansikten går inte att fejka.
När dejtade du din partner senast? När överraskade du henne/honom med någonting omtänksamt? Glöm blommorna, middagarna och presenterna om du inte ser kärnan i ert relationsproblem. Få aldrig en partner att känna sig ensam i ditt sällskap.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Så väldigt bra, det är så viktigt att tänka på ! Tack!
Är mitt uppe i en påbörjad separation och så många av dina inlägg känner jag igen mig och oss i, skönt att läsa i sorgen.
Så sant som det är skrivet. Och det gäller kvinna som man
Måste få säga. I stället för att klaga på varandra. Lägg kärleks energi på er. I stället. Sprig inte runt och hitta fel på varndra. Jag har efter 60 år hittar min underbara kärlek. Så jäkla underbar är hon värme kärlek. Romantik omtänksamm
För mig är hon kvinna i mitt liv
En rättelse förra inläger skrev jag Rplf men det skall vara Rolf. Låt kärleken. Växa tillsammans. Låt 2 bli ett. Kram på er
Jag gick in i en passionerad relation med ”mannen i mitt liv” så intensiv och uppvaktade gentemot mig. Jag föll direkt. Det jag inte förstod då var att han lockades av förälskelsen, kicken i sig själv att vara bekräftad. Den sanna kärleken och intimitet kommer sedan. Intresset från hans sida svalnade, det var andra kvinnor som lockade honom efter den intensiva perioden. Vi fick barn, jag ovetandes om detta. Idag vet jag hans alla svek. Vi har valt att fortsätta, men den riktiga närheten och samhörigheten är ibland så svår att nå. Jag går nog in i det du beskriver, less på att fixa hemma med allt det praktiska. När jag vill ha närhet så förstår han inte. Han suckar och himlar med ögonen vilket är så oerhört sårande. Det ligger ofta kvar i mig som en tagg, en sorg av att inte bli tagen på allvar. Ibland når vi varann och det är så befriande. Då växer vi båda så mycket.
Till Frida. Jag håller med dig i texten. Det stämmer klock rent.
Kommer att tänka på hur en klok kvinna jag känner definerar ordet MAN
Mod
Att
Närvara
För mig är närvaro något av det allra viktigaste för båda parter en relation
Kram
Så mitt i prick!
Synd bara att det säkerligen går dem förbi, som verkligen borde läsa och begrunda…..
Jag är så tacksam för din blogg, föreläsningar och samtal. Under 2 års tid har jag utvecklat mig och mina relationer❤
Nytt jobb som jag drömt om, nytt boende, än så länge ingen ny kärleksrelation, men många människor som kommit in i mitt liv som ger mig mycket energi och glädje. I morgon tillbringar jag en hel dag med Yoga…. .Vill absolut inte ha tillbaka det liv som jag upplevde tidigare och som Du beskriver ovan❤ Vill aldrig känna mig ensam igen,..
Är tillsammans med mig själv
Lever efter mina kärleksord är närvaro, njutning och frid……❤❤❤
”Tillsammans med mig själv”. Det låter alldeles underbart! Njut!
Tack!
Du sätter ord på lidandet så fint och vi har alla ett stort ansvar att ta i denna så egoistiska och självuppfyllande värld. Vi har många blivit vilsna i denna hets och komplexa livsstil vilket vi behöver ta på allvar och hantera på bästa sätt istället för att hänga på sig offerkoftan och lägga över ansvaret på den andre.
Och istället lägga massor av kärlek, omtanke, förståelse, tillit och respekt på SIG själv vilket förhoppningsvis gör att antingen separeras vi från det som är dåligt eller så väcks kärleken hos de som finns runt oss.
Kram
Fint Michael..jag kände mig ensam, mycket ensam i relationen, något som aldrig någonsin får ske igen. Nu när jag är ensam på riktigt barnen flyttat ut och har ingen kärleksrelation så känner jag mig inte ensam.
Det är här jag är idag…
Ensamhet i tvåsamhet är något jag upplever just nu. Efter 24 år,två barn och ett liv där han jobbat mycket och jag uppfostrat barnen och tagit hand om hemmet,så känner jag mej ensam. Har gått igenom otrohet,sjukdomar och andra saker men vi har tillsammans kämpat och var under några år starkare än innan. Sen kom alkoholen,kränkningar mot mej när han var drucken,inget minne av något dagen efter och tillslut gick det över gränsen och han blev fysisk framför barnen. Jag har bara förlåtit( trodde jag),svalt och kämpat vidare. Som jag älskar den mannen! Nu är vi vid vägs ände,nya löften om att dricka mindre och satsa på familjen.
Det börjar nog gå upp för mej att jag inte förlåtit,att alla hårda ord jag fått till mej på fyllan faktiskt sitter kvar. Min självkänsla är i botten,orkar knappt vara glad. Våra barn ser och vet hur det är. Dom är nu tonåringar och säger ibland att dom vill att jag är lycklig,att jag ska sluta ta hans skit. Det har hänt att han blivit taskig mot äldsta sonen när han varit full men ingen förändring ändå.
Till råga på allt så har han nu en anställd i företaget,en kvinna som flera gånger varit påflugen på honom när dom varit fulla. Han vet att jag blir osäker,får ångest och mår dåligt när dom jobbar ihop men jag vill ju inte heller att han avskedar henne då hon gör ett fantastiskt jobb. Känner dock att han hela tiden berömmer henne framför mej,det blir som en tävling mellan den här tjejen och mej,som fram till december var en nära vän till mej. Nu har vi ingen kontakt längre pga att jag tycker hon betett sig som en falsk vän som helt ignorerat mina känslor ang hennes klängande och kladdande på min man. Dom jobbar som sagt ihop och jag får gå och må dåligt över att ha en magkänsla att det är något mer på gång hela tiden. Jag sover dåligt,är orolig och känner mej oälskad och att mina känslor inte är viktiga.
Vi har pratat otaliga gånger om hur jag känner men går till svar att jag inbillar mej. Jag har alltid haft ett större behov av närhet än min man,men nu vill jag knappt vara nära honom. Känner mej ofta arg och osynlig och det är hans ord som ör lag. Yttrar jag mej fel blir han vansinnig och jag har inga rättigheter när det gäller hus och hem,allt står på honom… Är så ledsen och gråter ofta,tycker han skiter i hur jag mår. Orkar snart inte kämpa mer,älskar ju honom och han har underbara sidor också men… hur mycket ska man ta? Om jag är viktig för honom tycker jag att hans lojalitet ska ligga hos mej och vår familj…