Där det bor kärlek förångas rädsla. När rädsla tar plats hamnar kärleken i skugga.
Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men jag är säker på att våra kroppar utsöndrar ämnen som kommunicerar när desperation är det som driver på. Desperation är = rädsla. Rädsla försätter attraktionen på flykt.
Hur många attraheras t.ex. av dejten/partnern som kommunicerar med eller utan ord: ”jag är din röda matta och gör allt för att du skall bekräfta mig!” Ingen, garanterat ingen tycker att det är spännande och tilldragande när vi gör oss själva till tjänare/tjänarinnor i kärlekens namn. Pelarna som håller upp taket måste vara lika höga annars rasar allt.
Därför är det avgörande att gå tillbaka till basic och fråga sig själv: ”vem är jag? På vilken nivå ligger mitt självvärde? Kärleken till mig själv? Hur ser blockeringarna ut? Vem tror jag att jag kan bli?”
Vi kan aldrig få relationen att fungera om vi inte upphör med att lägga ”alla äggen i en korg” – dvs projicera ut hela lyckan på en partner, ett förhållande och någons fullständiga uppmärksamhet.
Om vi inte tar tiden och energin till att jobba oss igenom rädslorna, kommer samma relationsmönster att upprepas gång efter gång. Vårt självförtroende säljs ut, respekten till jaget devalveras och vi blir till vädjande kärlekstiggare.
Insikten om att vi har två egna ben, en inre och yttre röst, frihet i tankarna (när vi verkligen inser det) och en vilja vi ständigt kan utveckla, kan vi stå upprätt i integritetcirkeln. En plats som ingen annan än vi själva kan stöta ut oss ifrån.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så himla sant! Vi behöver känna oss själva först och sätta värde på SIG själv som person utan bekräftelse utifrån. Funderar lite då också på om all stress och utbrändhet som finns idag såklart också beror på vårt självvärde. Att vi ska vara så duktiga och ha det så bra utåt när vi behöver må bra i oss själva. Allt hör på nåt sätt ihop. Tack för ännu en bra text!
Tack, innerligt tack för att du hela tiden sätter ord på det jag behöver se.
Är just nu låg, men inte mest för att inte just maken inte längre finns i mitt liv, utan för sorgen över att det gick som det gick. Och har en fråga som gnager i mitt inre, hur är det möjligt för två personer i samma förhållande att vara på så olika ställen. När han tog upp separationen var vi i ett läge där vi efter många års yttre svårigheter med arbetslöshet och barnlöshet började få ordning på allt. Då trodde jag att nu kan vi äntligen börja njuta av varandra och livet. Och tyckte han att vi hade kommit till vägs ände. Hur kan man vara på så olika ställen i en relation? Någon som vet, har någon bit till ett svar?
Av dagens text tar jag verkligen med mig att jag ska fortsätta våga jobba mig igenom rädslorna. De senaste månaderna har jag gått rakt in i dem, och jag ska fortsätta med det. Det gör ont, det är plågsamt, men jag ska INTE fly in i en ny relation för att slippa detta. För då kommer jag GARANTERAT att upprepa exakt samma relationsmönster som jag gjort de senaste tre gångerna. Och se hur bra det gick!
Jag SKA, SKA, SKA lära mig att stå upprätt i integritetscirkeln. Med hjärnan förstår jag att det kommer att hjälpa mig att välja en sund kärleksrelation nästa gång. Med hjärtat förstår jag det dock inte, det känner bara ”men varför ska jag behöva gå igenom ALL DENNA SMÄRTA???”. Då tar jag med mig dina ord och väljer att lita på att du har rätt.
Tack!
Jag känner alltid igen mig i det du skriver Marianne, även om jag inte kan uttrycka det lika bra. Jag har också kämpat med en arbetslös partner, med barnlöshet och i det senaste att försöka nå min partner där han upplever jag är för känslig och för svår, för krävande medan jag uppfattar honom som kall och oberörd av det mesta i livet eller ja…egentligen allt.
Jag ska också lära mig vara ensam, riktigt lära mig att vara ensam och vara trygg i det. Bygga upp min självkänsla där jag på intet sätt accepterar våld mot mig själv och min person,. Ingen ska få behandla mig dåligt eller säga elaka saker. Men tänker där att det är och hittills har varit jag som behandlat mig sämst av alla. Ala mina egna negativa och hårda tankar om mig själv och det jag är och gör. Jag vet att det kommer med från barndomen då jag inte blev sedd och bekräftad av mina föräldrar utan också där fick höra elaka ord dagligen, skrik och gap och ibland också få slag.
Tack för att denna sida finns som stöd! <3
Så skönt att få stöd i att du har upplevt samma sak, även om jag ju såklart inte önskar åt dig att ha upplevt det. Jag har också fått epitetet för känslig, för svår och för krävande.
Jag tog länge, flera år, på mig skulden. Jag tog hans ord för sanning. Det var mig det var fel på. Efter separationen, och genom att ha gått RAKT in i smärtan har jag till slut kommit ut på andra sidan och insett att skulden inte var min mer än till hälften. Men insikten sitter inte bergfast alls ännu, utan är skör och bräcklig. Och tänker liksom du att jag också har behandlat mig själv dåligt, det blev liksom en vana att behandla mig så och låta mig bli behandlad så efter en uppväxt med missbruk i familjen. Så självklart tog jag på mig skulden när min exmake ville bli av med ansvaret.
Just nu kämpar jag med bitterhet över att det inte blev som jag hoppades med min exmake. Min bild av det är att mycket mellan oss handlar om dels min trasighet, men att lika mycket handlar om hans ovilja att se sig själv. Jag jobbar med min trasighet, medan han istället för att gå till botten med såren i sig själv så väljer han att fly. In i shopping och in på dejtingsidor (han är medlem på minst tre just nu) och som jag ser det in i allt som kan döva smärtan över att behöva titta på sig själv för att kunna läka. Där någonstans kommer min bitterhet in. För jag dras med tanken om vad vi hade kunnat ha tillsammans OM han också hade vågat se sig själv. För som det blev nu vet han inte vem han är och vad han vill, och ändå blev han arg när jag körde över honom. Han ville liksom inte ha det jag gav, men visste inte vad han ville ha istället.
Men jag antar att detta är en del i processen att släppa taget om honom, detta att grubbla kring vad som kunde ha varit. För vill han inte så vill han inte.
Jag tar till mig det du skriver om att riktigt lära sig att vara ensam och vara trygg i det. Tror också att det är vägen till läkning.
Varmaste kramarna!
Jag har fastnat..jag är så rädd att förlora den jag träffar att jag inte vågar säga hur jag vill ha det.
Jag ser ju att jag inte är på samma sätt som när vi träffades, men det är så svårt när den andre drar sig tillbaka. Det är svårt att veta om man ska backa själv, göra mer, ställa krav eller vad?!
Han är den jag vill vara med, men jag vill att han ska känna och vilja samma sak..
Precis så var det för mig. Jag ville så gärna att vi skulle känna samma sak och lika mycket kärlek. Jag gjorde allt för att hand skulle älska mig. Mitt jag försvann med tiden. Jag lämnade honom när jag blev sjuk av det här. Sömnlöshet, viktminskning och ständig nervös mage, han var inte värd detta och han var inte värd mig och min kärlek heller. Lycka till ❤️
Jag känner igen mig så mycket från min senaste relation! Exakt sådär var det för mig också. Jag var ständigt osäker. Blev glad för minsta lilla tecken från honom. Det slutade med att det tog slut. Men vad ska man göra för att inte hamna där igen… Lycka till!
En liten låt om detta!
https://youtu.be/iWOyfLBYtuU
Mitt i prick. Precis exakt så har jag känt. Lätt att hamna där.
Har själv varit där, enda fördelen med det är att jag aldrig vill dit igen och känner igen hur mina tankar börjar gå när jag är på väg att underkasta mig helt.
❤️❤️
Jag förvandlades till en kärlekstiggare i min kärleksrelation. De första 4 åren var fantastiska, de senare 12 var känslokalla och otrygga där jag tiggde och bad om bekräftelse och kärlek, gjorde mig själv liten och kände mig betydelselös.
Nu har jag flyttat ut och känner genuin lycka. Jag vill tacka dig Michael och alla här på sidan för alla kloka ord och all pepp – idag är jag fri och kommer att hitta mitt starka, lyckliga jag igen. ❤️
När jag läser de då fattar ja ju så klart!
Hur dum får man bli? Jag har sålt hela mig själv jämnt i kärlekens namn. Inte fattat hur fel jag gör. Trott att de är den andres fel att relationen gått åt skogen. Eftersom att JAG har ju gjort allt för mannen/männen. Rullat ut hela rödamattan och ändå har de blivit fel. Ja man blir inte för gammal för att lära om. Gör om gör rätt. Tack för dina fina inlägg dom öppnar mina ögon lite varje dag
Det första steget är väl då att kunna tycka om sig själv och se sitt eget värde samtidigt som man vågar erkänna för sig själv att man är en desperat kärlekstiggare? Jag känner annars att risken finns att man bara dömer ut sig själv ytterligare. Om man till varje pris ska försöka dölja sin kärlekstörst för att vara attraktiv inför någon annan. Det gäller väl först att omfamna sig själv med kärlek precis där man befinner sig. Och sen bygga vidare på det…å helt enkelt ge upp tanken om att falla andra i smaken!
Precis Petra, så tänker jag också. Att det inte ska bli ytterligare en börda att man dessutom är en desperat kärlekstiggare. Tror att du är inne på helt rätt väg när du tänker att det handlar om att omfamna sig själv med kärlek precis exakt där man befinner sig! Absolut, acceptans av den man är just i detta nu tror jag verkligen är nyckeln som öppnar för att kunna bygga vidare till ett tryggare jag och därmed tryggare relationer.
Varm kram!
Kram Petra ❤️
Detta lärde jag mig redan i min första relation som varade i fem år. Jag tog därefter ansvar och nu går jag i terapi för att reda ut mitt eget så jag inte gör om samma misstag med en ny person. Är glad för att jag gör detta så pass tidigt (är 27 år)
Så sant: ”Rädsla försätter attraktionen på flykt.”
Min sambo har alltid varit go och kärleksfull. Har känt att han nästan avgudar mig och gör allt för mig.
Nu när det knakar ordentligt i vår relation och vi har pratat mkt om relationen så blir han så där desperat.
Livrädd att jag ska göra slut, gör ännu mer, är ännu mer perfekt…
Jag har varit i några förhållanden där jag gjorde slut pga just att mannen la ut röda mattan och gjorde allt för mig, avgudade mig.
Det blev för kvävande, attraktionen försvann och till slut även känslorna.
Och det är så svårt att göra slut med sådana personer. Som älskar av hela sitt hjärta och står där med hundvalpsögon. Få ur sig de orden är så svårt.
I mitt förra långa förhållande (15 år) så var det mkt bättre balans för vi var två självständiga, drivande personer som hade egna intressen och vänner oxå. Det var nog därför kärleken o attraktionen höll så länge. Ingen av oss var beroende av den andra och ingen var rädd för att förlora den andra heller. Kärleksbalansen var så bra så att vi inte behövde vara osäkra.
I det här förhållandet är jag nog för självständig och drivande för att vi ska vara en bra matchning.
Och när livet rasade för mig (pga andra anledningar) så var han inte den starka människan som jag behövde då. Det skrämde nog honom att se mig ”svag”. Hans sätt att hantera det var på praktisk nivå. Städa, tvätta…
Han kunde inte lyssna, prata, trösta, vara den starka för han visste helt enkelt inte hur han skulle göra. Han försökte.
Vi är fortfarande ihop men det går nerför i rasande fart.
Ja, livet är inte enkelt.
men….vad vill du då? hur ska han veta vad du vill och när du vill ha vad?
Jag vet vad jag vill. Även han vet vad jag vill ha, när jag vill ha vad…
Är väldigt tydlig med allt. Men det räcker inte.
är du säker på det? och vad skulle räcka då? jag känner igen känslan hos mig själv som känslan av att jag vill ha mer.( vad? vet inte bara mer äkthet, mer samhörighet, mer)
Känner så väl igen mig i det du skriver. Jag var så i min förra relation. Försökte vara perfekt och ändra mitt beteendemönster, tillslut hade jag nästan förintat mig själv och det är ju inte speciellt attraktivt. Ingen av oss kände sig avslappnad längre. Lite jobbigt att få insikterna när det är försent. Men när man väl är inne i det så är det lätt att blunda, speciellt när man är känslostyrd och har så mycket att ge. Det är också första gången i mitt liv som jag känt att jag ville satsa fullt ut och ändå blev det fel. I mina tidigare relationer så har det varit precis tvärtom, jag har varit den självständiga och värdesatt min frihet högt. Denna gång tänkte jag att om jag bara ger lite mer kärlek, lite mer av mig själv och är lite mer ”perfekt” så kommer balansen. Det slutade istället med att jag kröp som en hund och kände mig inte alls bekväm längre. För varje dag som går så lättar dimman och jag börjar hitta tillbaka till mig själv och inser mer och mer att det inte var rätt. Passionen fanns men inte balansen. Har lärt mig att jag aldrig mer ska hamna där
Man lär sig så länge man lever. 😉
Skönt att känna hur man vill och inte vill ha det inför nästa relation.
Kram till dig!
Nu har jag skickat iväg två olika svar på detta inlägget, men inget verkar gå iväg eller fastna bland svaren här. Någon mer som har det problemet?
Jag har varit med om det några gånger förut. Inte idag.
Ok…men detta gick iväg, konstigt nog…haha…kanske inte meningen att jag ska skriva ngt idag…
ja
Jag känner också igen mig i denna text. Min man har sagt på tusen olika sätt att han inte längre älskar mig, inte vill ha mig och att vi ska skiljas, papperna är inskickade, men trots detta ger jag inte upp. Jag har gått från att vara en stolt person till någon som bönar och ber om hans kärlek, och jag vet inte hur jag släpper taget. Hur släpper man trots att man inte vill??
älska honom nog för att ge honom fri? jag vet inte….styrkekram
check på den:-( Man känner sig äcklig som en hora. Aldrig mer!!!! Man står och skriker….. älska mig, tills det inte finns något Jag kvar. Ledsamt:-(
Hjälp jag kan inte längre hantera mej själv! Min sambo sedan många har varit otrogen till och från med samma kvinna i ca 1 års tid. Det slg ner som en bomb i mitt inre och jag kände övertygelsen att äntligen är det över, alla jobbiga misstankar var bekräftade, alla bråk måste vara avklarade. Jag bokade tid på banken, bad honom hitta lägenhet och rasade ihop när jag berättade för mina närmaste. Han blev arg, sårad och bitvis elak för att jag delade med mej, lämnade ut honom och kastade skit som han uttryckte det. Sedan har han pratat, han vill inte leva utan mej, han vill prata, frågar mej om det går att laga? Jag vill att det ska gå att laga, men jag behöver ärlighet, svar på frågor som han inte vill svara på…jag kräver att han avslutar henne men han får det inte gjort….jag vet inte om jag ska stå fast vid min magkänsla och hjärnas röst som säger att det kommer aldrig gå. Han kommer inte vara beredd att möta mej halvvägs eller fortsätta lyssna på hjärtat? Jag älskar honom, vill leva med honom men vet inte om jag någonsin kommer kunna lita på honom igen. Han vill först komma fram till om det är värt att försöka innan han avslutar henne….? Hur tänker han då? Varför kan han inte avsluta henne ni direkt och våga satsa på oss? Är jag helt blåst? Lever jag i en illusion som aldrig kommer bli sann? Jag vet inte hur jag får reda i alla mina tankar o känslor…
Lämna pronto! Han vill inte lämna henne innan han vet om det kan bli ni igen. Man kan inte spara och äta kakan, som det heter. Det är han som är rädd att bli själv.
All styrka till dig! Kom ihåg att du är värd bättre än så! Stor kram!
I en bra relation finns ingen anledning att vara otrogen. Finns inga ursäkter alls för otrohet!
Dessutom är det han som är blåst. Var stark och inse ditt värde! Kram
ta det lungt och kräv tiden du behöver! om inte handling och ord och känsla är i samma linje och stämmer överens så är ngt galet! lita på din känsla av det! så får du svaren, lycka till
Klockrent. Känns som om det är mig du beskrivit.
Jag arbetar nu ständigt med min dåliga självkänsla. Den har nog projicerats på min relation en längre tid och varit en av de stora orsakerna till att den aldrig känts riktigt lugn och trygg. Min rädsla för att förlora den ”underbaraste person” jag någonsin träffat har gjort mig till en person som ALLTID ska finna tillgänglig. En person som ALLTID ska viga min tid till att finnas där för henne. Det har gjort att hon känt sig trängd och ifrågasatt sina känslor för mig. Och jag kan inte klandra henne.
Det är kanske inte så mycket den ”fysiska” närvaron som är problemet utan mer att mitt liv, till stor del, går ut på att finnas där, finnas tillgänglig.
Jag har inga tvivel om att vi älskar varandra, men det viktiga just nu är att jag måste lära mig att älska mig själv. Först då kan jag bli trygg och ge vår relation chansen att växa sig till något starkt och tryggt som håller.
Och jag SKA jobba med det…..
Tack tänker att jag också valt att lägga mej platt som en matta alltför ofta, tar på mej skuld för att han är otrogen, tänker att om JAG bara si och om JAG bara så…då kommer han sluta….då kommer han vara nöjd med mej….kanske är den enkla sanningen att han aldrig kommer nöja sej med mej…..men så föds tanken att om jag också började älska mej själv kanske han gör detsamma… Men hjärnan skriker Nej! Det kommer aldrig hända.
Pang tillbaka ner i avgrunden….