Jag har under det senaste året haft förmånen och glädjen att se katter på nära håll. Det har gett mig flera insikter gällande relationer och kvinnor. Katter är självständiga! I motsats till många hundar. Om du går eller springer efter en katt, kommer den att försvinna i timmar eller t.o.m. dagar. Den starka kvinnan fungerar på liknande sätt och om vi som män går på, tjatar, anklagar, stirrar upp oss, är det bye bye för en tid. Eller för evigt. Katterna och dess ägare har en del att lära oss!
Jag pratar med många kvinnor genom mitt arbete och om det är en röd tråd som syns tydligt, så är det: stå kvar man! Försök inte att förnuftsmässigt förstå allt. Analysera inte:
”Varför, varför, varför!???”
Var där! Bli aldrig hunden som ständigt springer efter hundbenet. Som bedjande står där med tungan utanför:
”Vad skall jag göra nu?”
Eller skäller som en byracka!
Hitta ditt syfte och lev det. Gå och gör det du måste göra…
En vacker kvinna har sedan senare tonåren lärt sig att män ger dem ständig uppmärksamhet. En man som ser bra ut, får inte i närheten av den uppmärksamheten. Den självkännande och starka kvinnan blir inte imponerad av hundar som söker bekräftelse genom kullerbyttor och andra cirkuskonster. Hon är katten som går sin väg, eftersom hennes intuition och klarsynthet scannar av en självkänsla som skramlar tomt. Eller ett självförtroende som är avhängigt antalet ”leksaker.”
Lär känna djupet av ditt eget väsen. Visa att du ser brister i dig själv och gör någonting åt dem. Jobba med din egen person. Beklaga dig aldrig bara för att du inte förstår henne. Känslor är likt vattnet i den solgnistrande i ån som flyter förbi – kliv inte i när det krusar till på ytan, utan bara betrakta kärleksfullt.
Är hon ledsen, orolig, frustrerad, avvisande….stå kvar i ditt eget vilande varande. Det bygger en enorm tillit inom henne.
Vad vill du att din person skall utstråla? Vad skall dina ögon kommunicera? Ditt kroppsspråk? Din röst?
En katt glömmer aldrig den trygga varma handen…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Meneh så Härligt beskrivet !
En stark kvinna är som en katt !!
Å det stämmer ju !
Michael, Du är fantastisk att pricka tiorna!
Mitt i tavlan !!!!
Underbar liknelse! Och på mig stämmer det verkligen!
Jag älskar katter, och som du säger så gör katten som den vill. Du kan inte tala om för en katt vad den ska göra. Den går sin egen väg, men är även dig så trogen och kärleksfull.
Otroligt rolig och enormt passande liknelse.
Om man nu ska spåna vidare på djur/människa-likheter och ta exemplet man-hund.
Jodå, visst finner man många likheter även där, som man med glimten i ögat kan notera.
Så länge de blir klappade medhårs sitter de kvar i timtals.
Tydliga uttalanden om ”Duktig”och ”bra” och dom kan visa upp sina konster hur många gånger som helst med belöning.
Man kan dra det hur långt som helst och det blir bara roligare och roligare ju mer man tänker på det.
Det gamla talesättet ”de är som hund och katt” får en ganska bra innebörd, och/men även katter och hundar lär sig samspela
om förutsättningarna och intentionerna är goda, och att man är beredd att ta sig an tiden det tar att lära känna varandra och har siktet inställt på och insikt i vad frihet under ansvar betyder. Då kommer respekten.
Skillnaden mellan djur och människor är att vi har förmågan att skapa scenarier i huvudet, krångla till det för oss själva och varandra med tankar och ord.
Ett roligt inlägg av Dig Michael – där humor och skratt får ta plats, för det ingår ju också och är till stor glädje i hela balansen.
Javisst stämmer det till stor del, men det är inte helt enkelt att stå kvar i alla ”konstigheter” och vara cool i alla lägen, speciellt inte när man är kär. Hur den andre agerar påverkar… Men det handlar väl för båda om att bete sig så att respekten bibehålls och kanske skiljer sig det något mellan man och kvinna. För egen del är det viktigt att känna att även jag kan fladdra ibland och att det är ok, att jag som man ska vara klippan hela tiden funkar inte, för mig.
Jag förstår hur du menar och håller med om att båda måste få ”fladdra” ibland. Tror Michael menar att man bör försöka tänka till innan man väljer att agera på att den andres konstigheter. Det är skillnad på att bemöta ett påhopp med ”vad gör jag för fel” och ”när du säger så blir jag ledsen” om du förstår hur jag menar 🙂
Sant, och om den andre står kvar när det fladdras så bygger det ju en enorm tillit och ”kitt” i förhållandet. Något jag lärt mig the-hard-way.
Njuter av dagens läsning och kan bara hålla med! Ja har alltid jämfört mig med katter och deras lynne…på gott och ont…kul att ja inte är ensam…mjau 🙂
Att födas i fel kropp fick genast en ny betydelse…jag känner mer igen mig i det hundlika beteendet jag 😀
Skämt åsido så tycker jag faktiskt inte riktigt om att dela in män och kvinnor i olika roller. Det skapar både föreställningar och förväntningar om hur man är och bör vara som man eller kvinna. Jag tror mer att det handlar om att vi utvecklas och att vi alla ibland är starka, svaga, hundlik och kattlik. Men att vi behöver utveckla vår förståelse och flexibilitet för att kunna mötas i sunda, balanserade, ömsesidiga relationer.
Håller med. Får kliande utslag över hela kroppen av generaliseringar. Jag är en individ, liksom du, och hon och han och hen. Om vi lär känna oss själva, och blir trygga med det, har vi troligen lättare att mötas som du så fint beskriver.
Kul med djurliknelser.
Brukar kolla upp vad olika djur betyder som kommer upp när jag mediterar och eller drömmer.
Det är spännande och kan vara lite vägledande om man vill.
Hm min pojkvän kan det där med att låta mig vara katten och jag spinner verkligen när han bekräftar mig.
Sen är det ju alla andra i familjen som är hundar eller katter och det blir en del att bita i ibland.
Garnnystan och hundben är bra att ta till.Lekfullhet och kreativitet löser många problem….
Jag håller med dig Michael. Så otroligt bra skrivet. Jag som är lite äldre tror på arr män och kvinnor är olika. Jag har alltid tänkt att män är flockdjur och kvinnor är som katter, mer självständiga. Har precis brutit upp från en man som var en ”Alfahanne”. Han ville bestämma för mycket över mig. Jag tror inte han var medveten om det men han fick mig att fräsa många gånger tills jag insåg att jag ville bestämma själv över mig och mitt liiv och gjorde slut på det förhållandet. Katter vill helst inte gå i koppel, går helst för sig själva och får de den frihet de behöver mår de ganska bra.
Vem tusan vill gå i koppel? Tror knappast män som grupp vill det heller? Jag kan köpa att vi biologiskt är olika, att vi fostras in i olika roller och beteenden. Men kan vi inte sluta med det? Inte segmentera könsrollerna? Hmm…jag tycker mycket bättre om att tänka att vi alla är olika. Och att vi alla har olika anknytningsmönster och att det främst är det som avgör hur det fungerar för oss att komma nära en kärlekspartner.
Håller med! Skillnader mellan män och kvinnor finns (och är ju en del av tjusningen) men visst fasen är det så mkt annat som spelar in i hur vi beter oss i ett förhållande.