Då och då länkas våra vägar samman med personen som rör om i våra innersta rum. Som får oss att undra: ”är detta på riktigt? Är han/hon inte för bra för att vara sann?”
Vi vet när vi mött en sådan människa, eftersom vi inte får dem ur tankarna, även om tid och rum skapat ett fysiskt avstånd. Hjärtat har fyllts med någonting ovärderligt. Vi kämpar för att dessa ”hjärnspöken” skall försvinna. All möjlig distraktion!
Det handlar inte om romantisk perfektion eller att det inte finns utmaningar i sådana möten. Tvärtom! Sann kärlek testar x tusen. Den vill få oss att se det äkta jaget och andra ännu tydligare så att vi kan börja leva levande.
Personen som är öppen, lyhörd, har förmågan att reflektera, viljan att lära av de egna skuggsidorna som kommer ut i dagsljuset, är omtänksam och kärleksfull, som alltid vill vårt bästa, står upp för oss och våra nära, ser och känner vårt bagage och samtidigt finns vid vår sida…är verkligen värda att kämpa för.
Det kan verka skrämmande för en del, vilket gör att de likt jagat byte söker efter nödutgångarna och de smarta förklaringarna till varför ”det här aldrig kommer att fungera.”
Djupt rotade föreställningar om oss själva kan fullständigt raseras av dessa ”blixtnedslag”. Snäva versioner vi skapat kring vad kärlek är för någonting utmanas. Våra gamla undanmanövrar och flyktbeteenden hamnar rakt i kikarsiktet. Som någon sjöng: ”a love like this won´t last” – Eller?
År 1957 hade en grupp thailändska munkar fått uppdraget att i svår terräng förflytta en gigantisk Buddhastaty i lera. När de påbörjade arbetet lossnade en liten bit lera och någonting glimrade till. Munkarna började försiktigt mejsla bort lagren och till slut visade sig statyn vara helt i guld. Den hade flera hundra år tidigare maskerats för att inte falla i händerna på burmesiska soldater.
Likt den här berättelsen har vi skyddat vårt eget värde för att inte hamna i händerna på fel personer och omständigheter. Tänk om barriären inte längre behövs?
Kärleken kan sannerligen vara utmanande – fantastisk.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag trodde verkligen att jag hade mött min själsfrände. Har aldrig mött någon som bekräftat mig så som han gjorde. Det känns så fruktansvärt tomt nu… Han valde att gå.
Mina vänner säger att det mesta varit på hans villkor under hela relationen. Jag ville så gärna vara med honom…
Han sa att jag var hans bästa vän, han hade aldrig känt så här för någon innan… Han friade och vi skulle leva ihop livet ut.
Jag kände mig dock nästan alltid i andra hand gällande hans barn. Jag hade med mig en dotter in i relationen och var väldigt noga med att han skulle känna att jag prioriterade vår parrelation också, inte bara barnen.
Mannen hade en del beteenden so jag hade svårt att förstå. En del av dem var motsägelsefulla.
Han sa till mig att han såg neg. sidor hos mig när vi flyttade ihop som han inte visste jag hade. Jag vet att jag inte är perfekt… Jag såg ju mindre charmiga sidor hos honom med…
Hur kunde det kännas så rätt..? Hur länge kommer den enorma tomheten sitta i..? Och alla frågor vad jag gjorde för fel…Jag går sönder av tomhet och sorg… Hela min framtid känns oviss. Känner mig så ratad och oälskad…
Jag känner så igen mig i vad du skriver…jag har också träffat en kille som jag älskade så mycket…
Jag kände tidigt att vi var på olika plan i livet men han ville så gärna komma dit jag var..
Jag stöttade och hjälpte honom på alla sätt jag kunde och även om många av hans beteenden sårade mig så kunde jag se bakom och ha förståelse…
Vi träffades först i ett år men då kände jag att vi var för långt ifrån varandra så jag avslutade det hela och sa att han måste gå och prata med någon annan än mig…
Sen träffades vi två år senare, han ville att vi ska börja ses igen och jag kände ju att det fanns känslor kvar och går med på att göra ett nytt försök.
En av anledningarna till hans rädslor hvar att jag hade barn, de hade inte han..
Men andra gången vi träffades så sa jag att du måste ta allt med mig inte bara de ”goda” för det var så det kändes.
Jag var det bästa som hade hänt honom, han hade inte känt så här för nån annan, jag var den enda han hade öppnat sig för mm mm MEN!
Jag hade ju barn, med specielle behov dessutom!
Vi började träffas igen och jag såg att han mognat på många sätt men fortfarande kunde han inte bestämma sig för om han var redo att klivet ball in?!
Vi träffades oftast när jag inte hade barnen, det var oftast jag som åkte då vi bor 15 mil ifrån varann, jag gav av mig själv på alla sätt och hjälpte och stöttade honom så mycket jag kunde..
Men jag kände inte att han hade samma förståelse för mig…
Han tyckte bara det var jobbigt om jag var låg och ledsen, han sa hela tiden att han vill ha det lugnt och skönt och jag kände pressen att vara ”perfekt” hela tiden…
Efter att ha träffats ett år till och han fortfarande inte visste hur han skulle göra så kände jag att nu orkar jag inte mer, hur mycket tid ska jag ge?!
Jag är nära nu, bara lite mer tid sa han…?!
För mig var det en berg och dalbana känslomässigt och jag kände mig aldrig trygg..
Det kändes alltid bra när vi sågs, mycket passion och det kändes som om det var ”vi” då, men sen när vi skildes åt var det som om vi var ”vänner”?!
Hur som helst bestämde jag mig till slut att avsluta det hela…
Det tog emot och är det jobbigaste jag gjort då jag fortfarande älskar honom och vill inget hellre än att det ska vara vi!
Men jag kan inte bara gå och ” vänta” på att han ska bestämma sig?!
Det är nu snart 6 mån sedan och det har varit fruktansvärt jobbigt!!
Jag sa att han inte fick höra av sig till mig och det har han inte gjort…även om det är det jag fortfarande hoppas på..
Han ville ju inte avsluta men han förstod till slut hur mycket det sårade mig att han inte kunde ta ett beslut..
Jag tänker på honom varje dag, vill inte ha någon annan samtidigt så vet jag att han inte kunde ge mig det jag behövde..,
Jag har mina barn att ta hand om också och dom är nr ett, därför kände jag att jag inte kunde vara i något som tog mer än de gav..
En dag i taget, men det är fruktansvärt jobbigt..
Sen såg jag så mycket bra i honom men han hade mycket i sin ryggsäck att ta itu med..
Tyvärr är inte jag den som ska hjälpa honom det..
Jag har själv gjort en lång resa med mig själv och gör fortfarande…men jag vill känna att nån kan finnas å se mig också i mina svackor..
Att man kan växa tillsammans..ge å ta.
Jag försöker verkligen vara i alla känslor och möta det jobbiga…av erfarenhet så vet jag att det är enda vägen ut..
Men det gör det inte lättare för det!
Tack alla som inspirerar och varm kram!
Försök göra någon glad varje dag, om det så bara är dig själv! ❤️
Förstår dig..min älskling sa till mig förra Veckan att han inte orkar med mig längre då mitt bagage gör att jag har dåliga sidor..han har också ett väldigt tungt bagage men säger att det påbörjar inte vår relation om jag bara släpper det och låter honom sköta sitt själv..jag känner mig utanför och i andra hand..jag älskar honom så mycket!!men det bryter ner mig att mina åsikter är oviktiga och om jag vart mer stabil hade vi inte haft några bekymmer..men varför älskar vi då varandras närhet så otroligt mycket när vi är tillsammans har sovit ihop varje natt i två år och har aldrig somnat utan att älska med varandra??har aldrig vart med om något liknande.. Vad gör man???kram
Ska också skriva att det är nog sjätte gången han lämnar mig nu..tar knappt en dag innan han ångrar sig och vill ha mig tillbaks..och jag är sååå svag för honom och tar tillbaka honom varje gång..varför gör han så?varför tar jag honom tillbaka??är det kärlek??
Jag har varit med om något väldigt liknande och vill bara ge dig lite tröst. Du är inte ensam! Och det är ok att känna det du faktiskt känner – allt tomhet, saknad, sorg osv. Låt det kännas, och inse att du var äkta i din kärlek, därför gör det så ont. Men försök släppa tankarna på om du gjort något fel. Det har du sannolikt inte gjort. Han var inte stor och modig nog att släppa in dig, på det sätt du släppte in honom helt enkelt. Det är smärtsamt i sig, men handlar inte om att det är fel på dig.
Kram
Va fint du skrev detta satte ord på mina känslor. Det gör verkligen så ont när man vart helt öppen i sin kärlek och blivit övergiven.
Hej,
Tack för dina fina och kloka reflektioner, läser dem varje dag och kan ta till mig varje ord.
Jag träffade själv en man för ett par år sedan som kändes sådär självklar. Det var himlastormande, men samtidigt kände jag mig lugn och trygg. Han uttryckte med ord och handling att han kände samma sak som jag. Efter ett par månader, mitt i allt härliga och till synes från ingenstans, skrev han ett mail (!) och avslutade relationen. Jag blev helt överrumplad och knäckt. Jag, som är en inkännande och erfaren person, hade inte märkt någonting. Mailet innehåll en massa pseudoförklaringar ”inte vara redo” osv. Sättet han gjorde slut på och att kunna förklara, var en stor besvikelse. Sedan har jag förstått att han raskt gick ut på nätet och träffade en ny kvinna som det sedan tog slut med. Vet det genom att han återigen är ute på nätet…
Jag har hört många kvinnor som varit med om liknande situationer, män som inleder relationer med hull och hår och sedan plötsligt lämnar. Alla dessa kvinnor är kloka och reflekterande kvinnor som blivit lika överrumplade som jag. Finns säkert män som har liknande erfarenhet med kvinnor.
Vad är det med dessa personer som gör så??????
Du har varit med om någonting chockartat Christina – tyvärr alltför vanligt. Människor känner inte sig själva. Du beskriver en person med anknytningsproblem. Du vaggas in i trygghet och sedan smäller bomben. Gör ont!
Just det där känner jag igen! Jag kände mig fullständigt trygg med honom på ett sätt. Därför vågade jag uttrycka precis vad jag kände när han hela tiden sa att jag skulle vara ärlig. Nu känns det bars som en ”fälla”; han liksom samlade på hög för att sedan göra slut…
Jag har tänkt mycket på det där med bagage. Jag har mitt men han hade även sitt. Han pratade väldig ofta om sitt dåliga samvete och att han behövde kompensera för de ”fel” sim hans ex hade begått enligt honom, vilket ledde till att önskningar hosigen fick stå undan.
Något liknande hände mig. Inget av vad han sade och gjorde ”hänger ihop” när jag ser det så här i efterhand. Min känsla var verkligen det där guldet som Michael beskriver – jag såg guldet i mig själv och i honom och det förgyllde hela tillvaron mitt i all vardaglighet. Tror att jag faktiskt såg hans äkta potential och älskade den, men han såg den inte själv. Inte min heller. Nu känner jag mig mest som en bräcklig klump i lera, ganska ful, oformlig och lätt att ha sönder. Men jag försöker ge mig själv kärlek och omtanke i alla fall. Så synd bara att upptäcka guldet inuti en man som inte själv vill skrapa fram det. Det är så svårt att bli kär i rätt person, särskilt eftersom det tar ett tag att förstå sådant som anknytningsproblem…
Jag vet vad du menar. Jag såg också guldet hos min exman, men han ville inte/kunde inte se det själv. Men jag tror att det har att göra med att ska man kunna se guldet så måste man även våga se det som inte är bra. Jag tror inte att min exman vågade det. Istället för att vara lugn i den han är kämpade han med prestationsångest och kontrollbehov.
Så här i efterhand kan det kännas bittert att det hela stupade på detta, men vill den andra inte så vill den inte. Det är en sorg som jag håller på att läka.
Du e inte ensam, jag går i samma skor som du nu. Han som var min trygghet mitt allt i nästan tolv års tid. Svek mig lämnade mig gick bakom min rygg. Flytta ut i förra lördags på morgonen och den nya flytta in samma kväll.
Förstår att det gör hemskt ont Lenita.
Det som gjorde mig glad med dagens text är att jag på riktigt kan se och känna att jag faktiskt har de där egenskaperna hps en sån person som är värd att kämpa för. Tror bara jag behöver ha tålamod tills rätt man, han som ser det, korsar min väg. Tillsvidare fokuserar jag på min utmaning, att fokusera inåt och på kärleken och respekten till mig själv. Ta hand om mig och lita på att jag är där jag ska vara på min livsresa. 😀
Bra Petra! Om du är uppmärksam kanske du slipper det som jag var med om, att välja fel person att satsa alla sina fina egenskaper på. Trots att man gör sitt bästa räcker det inte om den andra inte gör likadant. Och när man blir lämnad av en stor kärlek så tappar man så lätt känslan av att man är värdefull, det blir en lång kamp för att återvinna fotfästet. Jag vet själv just nu inte riktigt om kärleken jag upplevde var värd all smärta och besvikelse och saknad som jag fått gå igenom efter att han lämnade. Kanske, kanske inte. Hur som helst är jag i samma läge som du nu – och tänker som du. Kram
Har börjat tänka att det kanske är så att alla våra osunda, obalanserade relationer prövar och utmanar vår kärlek och respekt för oss själva, tills vi hittat den. Att det är först då som kärleksrelationer till andra kan bli sunda och balanserade. Det verkar vara så. Så fokus inåt, inåt, inåt.
Åh vilka fina ord..
Jag är nu vid 50 med stormsteg på väg in i en ny otroligt stark relation efter att ha levt i 20 år med en alkoholberoende man.
Jag är den där statyn och ibland så lyckas denna nya man lösa upp mina knutar och hitta mitt inre jag..
Han är en tyst men innerlig man och jag som fyller både mitt känsloliv och min verklighet med ord har mött min överman.
Han väntar och väntar till mina ord är slut och jag är där.
Då kliver han fram och möter mig och tar emot mig.
Har aldrig varit med om något liknande och han berövar mig liksom mitt skyddspansar av ord, känslor beskrivningar och förklaringar.
Alldeles nytt och alldeles nödvändigt för min fortsatta utveckling.
Och samtidigt är jag då där så fort en spricka syns och petar sliter och drar för att finna anledningar till att detta inte ska hålla i längden.
Skyddsmekanismerna är redo att slå igen om mitt lilla jag som står där alldeles värnlös och oskyddad.Må det nu hålla och jag hoppas att jag har förstånd att släppa taget om kontrollen som jag inbillar mig att jag har.
Det är redan för sent och jag hoppas att både han och jag har förstånd att förvalta det vi skapat.
Tack för en fin och tänkvärd blogg som sätter ord på så mycket av det som pågår i en efter en separation där man reviderar sig själv och sitt känsloliv.
Så vackert du beskriver din man!
Och samtidigt ger du mig en helt ny tanke. Ditt skyddspansar av ord, känslor, beskrivningar och förklaringar skriver du. Och jag känner så igen mig, men det var en ny och uppfriskande tanke att se alla de här orden som ett skydd.
En sådan man, som orkar och vågar stå kvar tills orden är slut hoppas jag också möta.
Ta vara på din kärlek. Och lev en dag i taget. Utifrån din historia låter det också som att du har lärt dig att släppa kontrollen över det du inte kan kontrollera. Gör det. Våga lita till att livet är gott och ger dig det du behöver.
Varmaste kramarna!
Tack Marianne!
Ja ibland så är kanske vi känslosamma kvinnor rätt mån om att lägga beslag på alla ord och känslolägen och släpper kanske inte in de mer talovana männen.
Vi tycker oss ha ägarrätt till reaktioner och känslolägen och är inte alltid så uppmärksamma på de ordlösa nyanserna som ju egentligen säger lika mycket.
Att våga tystna är svårt för den som alltid(läs jag..) har en massa ord som vill ut till varje pris.
Istället för att känna och tänka och reflektera.
Att tiga är guld… stämmer iaf just nu och jag ska försöka anamma det lite mer och se vad som händer.
Jag är tyvärr en sådan person idag att jag analyserar en ev relation och inte ger mig in i en där jag ser att det kanske inte kommer fungera. Jag är rädd…rädd för att få tillbaks det jag tidigare haft, det som inte var bra och det som gjorde att jag och mitt ex gick skilda vägar.
Det som nu känns lite jobbigt är att jag mött en sådan person som jag känner jag dras som en magnet till. Men det kommer inte bli något med denne man, han är gift och jag är inte en person som tänker förstöra ett äktenskap. Men där stämmer mycket, vår vänskap ger mig det jag behöver i nuläget och det räcker nog också. Sedan kanske jag dagdrömmer lite men det skadar ju ingen, för egen del ser jag det snarare som att denna kontakt hjälper mig att kanske börja våga öppna mig. Tyvärr letar jag ju då fel, jag hoppas jag en dag ska våga förbise ev svårigheter, hinder är till för att övervinnas. En dag kanske…
Men hur tackar man nej till det där guldet? Hur får man den andre att se sitt eget värde. Jag går fortfarande och hoppas att han ska komma till insikt. Vill ha det där guldet. Och vill ha de vingar han gav mej.
Så många fina, kämpande och starka kvinnor (och män) det finns därute. Som ser sig själva och andra och som vågar utmana och utveckla sig själva i detta komplicerade, svåra och underbara livet… Beundrar er alla!
Kram till er…
I våras träffade jag som jag trodde mitt livs kärlek min själsfrände, min livskamrat personen som gjorde mig hel och såg mig som jag är. Vi hade ett förhållande som var helt magiskt på alla plan. Detta hände efter ett 20-årigt förhällande där vi aldrig nådde fram till varandra fast vi gjorde allt för att verkligen försöka. Vi insåg till slut att vi bara kunde vara lyckliga om vi våra egna vägar. När kärleken, efter en tid för mig själv, slog ned var det precis som mina känslomässig portar bara öppnades och jag fick uppleva känslor som jag aldrig känt förut, dels min kärlek till henne som var total men samtidigt destruktiva känslor som jag inte förstod var det kom ifrån. Jag hade nästan för starten av förhållandet haft i bakhuvudet haft en känsla av att detta kommer aldrig att hålla det är för bra för att vara sant. Denna destruktivitet tog sig uttryck också vilket gjorde att hon reagerade vid flera tillfällen. Hon hade också en ryggsäck i form av två förhållande med missbrukande och kontrollerande män och jag ville verkligen göra allt för att hon skulle kunna känna sig trygg men tyvärr tog mina destruktiva sidor överhand ibland vilket till slut gjorde att hon bara inte orkade mer utan sa stopp (trots att jag vet hon kände samma sak som jag). Hon kände att började komma in ett beteende som liknade hennes beteende se tidigare, dvs hon gjorde allt för att jag inte skulle hamna i min destruktivitet. Resultatet blev att hon stängde av helt och jag blev helt förtvivlad, framförallt för att jag visste att vi verkligen älskade varandra men att våra ryggsäckar utlöstes på olika sätt. Det har gått några månader nu och jag kämpar med att förstå vad som gjorde handlade som jag gjorde, har förstått nu av terapin att mina problem handlade om anknytning och det var något som jag inte kunde styra då det hände för jag förstod inte vad det var. Idag är det nästan ännu värre situation eftersom jag vet vad som var fel med mig och arbetar med det men hon är helt okuvlig och har stängt mig ute fullständigt. Jag förstår henne att hon blev rädd för mitt beteende men det känns som hennes beteende styrs av hennes ryggsäck. Jag har börjat att dejta igen framförallt för att skingra mina tankar men jag vet att jag mött den rätta så därför känns allt så förvirrat. Vet inte vad jag ska göra.
ja tänk om leran inte behövs? eller de mentala skydden heller behövs? att kunna stå tillsammans med ngn annan helt nära och bara vara försvarslös utan att den andra försöker utnyttja det eller skada? vilken härlig känsla bara att tänka tanken…..
Ja, min destruktivitet tog sig uttryck genom svartsjuka som var helt obefogad men som kom egentligen från mina anknytningsproblem från barndomen då jag fick uppleva flera smärtsamma separationer. Alla dessa känslor öppnades när kärleken kom till mig ett sätt som aldrig förr