Hur skall vi kunna veta exakt vad som pågår i en partners huvud, när vi långt ifrån alltid vet vad som pågår i vår eget? Vi kan tro att vi vet, men det är en helt annan historia.
När vi lever i en parrelation kommer vi att utmanas – emellanåt till det yttersta och om det är någonting vi behöver under de stunderna, är det någon som inte trycker upp etiketter och sätter i pannan på oss:
”Du är alltid så…!”
”Varför kan du aldrig….?”
”Jag känner dig bättre än du känner dig själv!”
Eller en annan variant som är allt annat än nyttig för alla former av relationer: när vi tar på oss rollen som psykoanalytiker. Den självutnämnda terapeuten som vet vad:
”Du egentligen behöver!”
Jag rädd för att jag själv hamnat där en eller ett par gånger: alltför snabba slutsatser gällande personen mitt emot. Det trubbiga vapnet som blottar den egna litenheten.
Så mycket bättre att fråga sig själv i tankarna:
”Vem är jag att döma? Hur kan jag tro att jag sitter med hela spektrat?”
Om det är någonting jag lärt mig (eller går i skola för att lära), så är det att vi vill känna oss sedda, lyssnade till och förstådda. Att sätta oss över och se ned på någon med våra allhärskande ögon dödar tillitsbanden. Och därmed kärleken!
Vi kan aldrig övertyga någon att göra sig öppen för oss genom slagkraftiga argument. Aldrig någonsin! De kommer att dra sig undan, in under sitt skall och kanske vara tysta och fogliga för den tillfälliga fredens skull, men i hennes/hans sinne har reträtten ur visamheten redan börjat ta form.
Förväxla aldrig att vara snäll med undfallenhet och svaghet. Jag vet att snällhet inte är den högsta valutan i ett samhälle där en slipad punsch line dyrkas av många. Men utan den goda viljan är säljarargumenten fullständigt lama. I ett romantiskt förhållande är en vilja som är inställd på att vinna, en expressbiljett mot relationsavgrunden.
Kvinnan eller mannen som känner sig själv någorlunda, är inte i behov av att ta hem några sista dräpande meningar.
Tystnaden: inte den som har sina rötter ur härskartekniker, utan den som kommer från insikter och som bär med sig det lugnande språket. Att enbart genom ögonen och kroppsspråket kommunicera:
”Jag vet inte vad som händer inom dig. Jag känner inte hela din historia. Jag är inte medveten om alla dina olika överlevnadsstrategier. Vet inte vilka personer du mött längs med vägen som får dig att agera/reagera som du gör just nu. Jag vacklar kanske till, men jag kommer att stå kvar. Därför att du är oändligt värdefull för mig.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Wow!!! Dessa rader tar jag med mig ut idag:
Jag vacklar kanske till, men jag kommer att stå kvar. Därför att du är oändligt värdefull för mig.”
Livet förändras ständigt och vi med det. Tack vare dynamiken, finns förmågan att förändras och utvecklas. Det är underbart att få möjlighet att vara med på livets resa, att känna skiftningar och aldrig stå stilla.
Det finns inga hållbara etiketter, men det finns en förmån att få ta del av en annan människa, precis som den är med alla värdefulla nyanser och unika skiftningar.
En ny värld öppnas upp, när vi vågar ta del av vad som sker inom oss själva och inom andra. När vi förstår hur vi fungerar och kan vila tryggt i tilliten till själva livet.
Ja jag önskade att jag kunde stå kvar, för känslomässigt var han verkligen mannen i mitt liv. Jag stod kvar länge men orkade till slut inte hela vägen. På grund av hans förflutna var han bland annat svartsjuk på mina barn, tyckte att jag var ”för mycket mamma”, gav mig en örfil två gånger pga att han kan inte hantera sig själv när han blir ledsen. Jag stod kvar för att jag vet vilken fin människa han är och att han verkligen vill oss väl. Men nu orkar jag inte längre. Jag kan inte stå kvar trots hur värdefull han än är.
Förstår att du älskar honom men ingen ska bli slagen i en relation, då är det något fundamentalt fel. Antar att han inte försökt göra något för att få bättre impulskontroll och att det var ditt fel när han slog, det är inte kärlek från hans sida.
Förväxla aldrig snällhet med undfallenhet….
Oj vilka problem just den detaljen skapade hos oss, fast på helt olika vis.
Min fd sambo anser att han har enbart varit otroligt snäll och förstår absolut inte varför han ”straffas” för det.
Jag å min sida lever i en helt annan verklighet och tappade med tiden allt förtroende och respekt för honom pga, hans oförmåga att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget. Aldrig att vi kunde diskutera något ”på riktigt” pga av hans verbala konflikträdsla utan han jamsade med och fick mig att tro att vi var överens om ditten och datten för att sen agera precis tvärtemot och få mig förbannad som följd. Kommer aldrig att komma underfund med hans strategi och vad han ansåg sig ”vinna” med den. Och när jag försökte diskutera (för femtioelfte) detta beteende med honom och förklara vad det gjorde med mig så förstod han ingenting! Han var ju bara snäll!!!
Nu har över 1 år gått sedan separationen och han är fruktansvärt bitter och ägnar sig åt avancerad självömkan…….. Å jag kan bara hoppas att han låter någon eller någonting komma under hans skal någongång…… En av mina bästa vänner sa vid ett tillfälle ”det är ju precis som han är halv på nå vis!” oj vad sant det känns och jag hade ju inte kunnat få honom hel hur jag än försökte.
Så väl jag känner igen mig i det där att analysera sönder sin (ex)partner… Jag tror mig ha alla svar på varför han är som han är, tycker att han har projicerat på mig, och har gärna tagit på mig rollen som självutnämnd terapeut, därför att jag själv börjat en inre resa. Jag har lagt all energi på att försöka ändra och övertyga honom, istället för att se och försöka komma till rätta med mina egna brister. Och ta min egenmakt! Jag har använt min partner för att projicera min barndoms upplevelse av hjälplöshet. Det är lättare att försöka göra om någon annan år ut och år in, än att möta sorgen och ställas inför faktum: nej, det blir inte bättre än så här, nu ligger det bara på mig själv att acceptera eller gå vidare.