Hur skall vi kunna veta exakt vad som pågår i en partners huvud, när vi långt ifrån alltid vet vad som pågår i vår eget? Vi kan tro att vi vet, men det är en helt annan historia.

När vi lever i en parrelation kommer vi att utmanas – emellanåt till det yttersta och om det är någonting vi behöver under de stunderna, är det någon som inte trycker upp etiketter och sätter i pannan på oss:

”Du är alltid så…!”

”Varför kan du aldrig….?”

”Jag känner dig bättre än du känner dig själv!”

Eller en annan variant som är allt annat än nyttig för alla former av relationer: när vi tar på oss rollen som psykoanalytiker. Den självutnämnda terapeuten som vet vad:

”Du egentligen behöver!”

Jag rädd för att jag själv hamnat där en eller ett par gånger: alltför snabba slutsatser gällande personen mitt emot. Det trubbiga vapnet som blottar den egna litenheten.

Så mycket bättre att fråga sig själv i tankarna:

”Vem är jag att döma? Hur kan jag tro att jag sitter med hela spektrat?”

Om det är någonting jag lärt mig (eller går i skola för att lära), så är det att vi vill känna oss sedda, lyssnade till och förstådda. Att sätta oss över och se ned på någon med våra allhärskande ögon dödar tillitsbanden. Och därmed kärleken!

Vi kan aldrig övertyga någon att göra sig öppen för oss genom slagkraftiga argument. Aldrig någonsin! De kommer att dra sig undan, in under sitt skall och kanske vara tysta och fogliga för den tillfälliga fredens skull, men i hennes/hans sinne har reträtten ur visamheten redan börjat ta form.

Förväxla aldrig att vara snäll med undfallenhet och svaghet. Jag vet att snällhet inte är den högsta valutan i ett samhälle där en slipad punsch line dyrkas av många. Men utan den goda viljan är säljarargumenten fullständigt lama. I ett romantiskt förhållande är en vilja som är inställd på att vinna, en expressbiljett mot relationsavgrunden.

Kvinnan eller mannen som känner sig själv någorlunda, är inte i behov av att ta hem några sista dräpande meningar.

Tystnaden: inte den som har sina rötter ur härskartekniker, utan den som kommer från insikter och som bär med sig det lugnande språket. Att enbart genom ögonen och kroppsspråket kommunicera:

”Jag vet inte vad som händer inom dig. Jag känner inte hela din historia. Jag är inte medveten om alla dina olika överlevnadsstrategier. Vet inte vilka personer du mött längs med vägen som får dig att agera/reagera som du gör just nu. Jag vacklar kanske till, men jag kommer att stå kvar. Därför att du är oändligt värdefull för mig.”

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se