Det tog mig flera år att inse, inte bara lite förnuftsmässigt i förbifarten, utan VERKLIGEN FÖRSTÅ att sättet på vilket jag behandlar mig själv kommer att spegla sig i relationerna till andra. Särskilt tydligt blir detta i parrelationer.
Jag är inte en person som ropar ”hej! Jag har fattat allt!” Det fungerar inte så. Nya erfarenheter och lärdomar väntar alltid runt hörnet, men en djupare känsla har tagit fäste.
Jag var FÖR anpasslig, FÖR inkännande, FÖR serviceminded och FÖR snabb med att sätta mina egna behov i väntrummet. Med detta sagt: menar inte att vi inte skall ge allt vi kan till en partner, MEN det får aldrig ske på bekostnad av självrespekten och vi får inte glömma att ge till rätt person (den som också finns där för dig).
Om du känner att du ger betydligt mer än vad du får tillbaka är det någonting som är fel. Om ditt energikonto aldrig fylls på av den du har nära, är det dags att stanna upp och fråga: HUR BEHANDLAR JAG MIG SJÄLV JUST NU?
Vad i dig, är det som ger grönt ljus för emotionell torftighet, sömnlösa nätter, oro i magen och ensamhet i tvåsamheten?
Det är inte en gammal klyscha – ”vi lär andra hur de skall behandla oss” (tyvärr använder även personligheter med översittardrag denna mening, men strunt i det), utan en sanning som du och jag behöver reflektera över och agera på.
Människor som drar nytta av din generositet, omtänksamhet och kärlek platsar inte i ditt liv. Ingen kommer någonsin att tacka dig för att du var självutplånande och inte lät kärleken till den egna personen få utrymme.
De flesta av oss har sår som vi behöver ta hand om. När vi gör det, skingras molnen och vi blir autentiska. Du behöver inga dåliga kopior.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Hos oss är även ett av våra problem enligt mig Hans IPhone, han sitter m den i tid o otid. När han får en ledig stund ensam sitter han med den. Jag kan ibland känna jag vill berätta o prata m honom.” Prata” säger han till mig samtidigt som han sitter m sin IPhone. Jag tycker det är sådan brist på respekt. Säger jag inte vill prata när han sitter m den” jag lyssnar” säger han…..men jag vill ju ha kommunikation mellan 2!!! iPhone har nu blivit väldigt känslig hos oss, kritiserar jag blir han sur…
Jag känner igen det. Min man sitter jämnt med sin telefon, tom när vi har fest
Har ni pratat om det Mia?
Han blev jättearg. Jag sa att jag och andra uppfattar honom som ointresserad när han hellre glor på telefonen. Nu säger han att han inte har några känslor kvar för mig…..
Måste förtydliga att han hållit på med dator och telefon i många år och sällan lyft blicken för att se mig. Jag har vänt ut o in på mig själv för att få hans uppmärksamhet. Nu har jag tappat bort mig själv….
Vad önskar du få ut av förhållandet? Om du har svaret, istället för att kritisera, var tydlig med vad du vill: ”jag hade uppskattat…det hade betytt mycket för mig om telefonen inte alltid var framme och att vi kunde prata. Det är viktigt för mig mig..” Några förslag. Nöj dig inte med slarviga bortförklaringar.
Jag har ju levt i två äktenskap med barn i båda och tyckte att det fungerade bra i båda fram tills vi fick barn. Blev nog ensamstående mamma i båda förhållanden. Fick verkligen tjata för att kunna ta en fika med väninnor (utan barn), gå och träna gick inte alls då ingen av dem kunde varken hämta eller lämna barnen på dagis. De slutade helt att ge, kanske borde jag sett detta innan vi fick barn. Man orkar bara bråka till en viss gräns sedan accepterar man det. Tror att jag dragit mig till fel typ av män antagligen för att jag varit van från uppväxten att bli behandlad på det sättet….
Vad vill du dra till dig linda? Vilka är de 3 viktigaste kvalitéerna i ett förhållande? Nu när du vet vad som finns i ditt uppväxtbagage, börja agera på ett sätt som tydligt visar vad du behöver. Nöjd dig inte med något halvdant.
Hej Michael,
Vilken intressant blogg som jag hittade idag. Är skild med barn och avslutade en annan relation nyligen. Jag finner mycket stöd i det du skriver och känner igen mig i mycket.
Min senaste relation slutade för att kvinnan ifråga genomgick en depression av olika anledningar. Hennes reaktion blev att sluta sig och förskjuta mig. Hon orkade inte ha en relation utan behövde vara själv. Vi hade en väldigt lycklig och bra relation i dryga två år och som innehöll mycket av det du beskriver som en ”bra” relation av öppenhet, ärlighet, intimitet och respekt.
Jag hängde ändå kvar för jag älskade henne och ville stötta henne genom en svår tid i hennes liv. Men hon ville inte ha mitt stöd och hon ville att jag skulle gå vidare. Jag var envis, höll ändå kvar men till slut orkade jag inte längre kämpa för vår relation. Jag älskar henne och ser tillbaka med stor glädje på det jag fått uppleva med henne. Sorgen nu är att det känns väldigt tomt och ensamt och lite snopet. Uppbrottet hade inget med mig att göra eller det vi hade utan omständigheter utanför min kontroll.
Mvh
Martin
Bra att du hittat hit Matin. Ja, ibland kämpar och kämpar vi utan att det leder dit vi önskar. Du verkar ha gjort allt du kunde och nu är du mitt uppe i bearbetande av det som hänt. Det tar (som jag ofta skriver) tid att sortera bland känslorna och försöka förstå det som ÄR. Jag är säker på att dagarna av ensamhet och tomhet kommer blir mindre och mindre påtagliga. Allt det bästa till dig.
Tack för uppmuntrande ord! Jag har lärt mig att man inte ska behöva kämpa för en relation eller behöva dra den framåt. Den ska gå av sig själv.
Det fick mig att inse att jag aldrig kommer vara prio 1 för mitt ex, utan det är hennes son med fd missbruksproblem.
Hur han mår och vad han gör ligger i hennes fokus, mer än mitt. Och det är inte visionen av mitt liv. Därför släppte jag och gick vidare.
Även om jag nu är ledsen och känner tomhet, hade jag inte mått bra att fortsätta med henne.
Jag kämpade för länge och i onödan. Insåg inte allvaret i det hela. Med facit i hand borde jag dragit långt tidigare.
Så glad jag hittat hit oxå! Min man har varit bortrest i 4 dagar, så lugnt o skönt jag haft det, tänker o tänker mer o mer på att…. Vågar jag, trots att jag kommer få det fruktansvärt tufft ekonomiskt. Men nu efter många många år börjat jag undra om allt det materiella är värt mer än att stanna i ett kärlekslöst relation…. Hur tänker ni andra, vad var det som gjorde att ni till slut vågade? Till saken hör att mina föräldrar kommer må så dåligt och behöva hjälp själva säger de m medicin etc, vet varken ut eller in! Är oxå så rädd för att min man ska baktala mig i för folk spm han hotar med:(
Jag lämnade min förra relation när jag tänkte på att mitt barn skulle växa upp med en mamma som valt bort äkta kärlek mot falsk trygghet. Jag hade inga pengar, inget jobb. Jag svalde stoltheten och bad min familj om hjälp. Det var tufft men värt det!
Utan kärlek är relationen död Anna. Du kan inte stanna för att tillfredsställa omgivningen. Bara det att han hotar att baktala dig, säger mycket. Önskar dig kraft till att ta orka framåt.
I mitt fall fick jag bara nog en dag och lämnade.
Hade jag stannat hade min sista självrespekt försvunnit. Det förstod jag någonstans.
Jag var livrädd.
Skräckslagen.
Men gick ändå.
Att han hotar dig är lågt, det vet du redan..
Och jag ska inte säga: bara gå!
Du vet redan..
Det enda jag kan säga är att ställ dig själv frågan om din självrespekt ska få försvinna helt eller om du ska välja dig själv.
Jag vet, det är svårt..
Men det går. Det är jag och flera andra levande bevis för.
Kan vi, så kan du. Och du är inte ensam.
Kärlek i mängder till dig Anna!
Jag funderar på något som skulle vara intressant att höra vad du tycker. Min man vill separera. Jag tror han har ett annat förhållande. Han säger att han inte har det. Jag vill naturligtvis veta och tror att det ger mig sinnesfrid. Vad ska jag göra? Snoka och ta reda på, eller låta bli?
Om han vill separera, har det då någon betydelse om han träffat någon annan eller inte? Tycker inte att du skall lägga energi på att söka information. Koncentrera dig istället på att bygga upp din vardag så att du kan leva så bra som möjligt.
Ovissheten är svår. Jag har varit i samma situation och anat och misstänkt. När han slutligen erkände gjorde det vansinnigt ont men samtidigt kände jag att det var bra att få veta. Få känna att det inte var jag som var ”knäpp” som hade dessa aningar.
Det känns som att det är svårt att gå vidare om man inte får veta ”allt”. Dessutom vill man kunna lita på sin magkänsla och inte känna sig ”knäpp”.
Frågan är om vi alltid kan få veta allt Mia. Lita på magkänslan och kom ihåg att alltid agera med självrespekt. Värme till dig.
Ja, exakt!