Föreställ dig en tv serie som aldrig tar slut. Fortsättning år efter år och publik som väntar på den förlösande avslutningen. Avsnitten blir mer och mer dramatiska, invecklade och fyllda av intriger. Men egentligen händer ingenting – bara ett bedövande beroende.
Jag ser relationer, halvförhållanden och sådant som jag inte riktigt vet vad jag skall kalla det för, fungera på liknade sätt . Om du är mitt uppe i ett relationsdrama med konstanta frustationsuppdateringar, kriser och kaos som utgör tio % (vilket är enormt mycket) eller mer, ber jag dig stanna upp en liten stund, ta ett par djupa andetag och fråga: vad gör detta med mig? De små, små förhoppningarna, tätt återkommande bråken och slitagen.
Livet är nu – en förlorad dag med en person som inte ger lugn och ro i själen. Är det värt det? Lätt för mig att säga – jag vet, men om du backar för ett kort ögonblick och iakttar det hela utifrån – vad ser du? Bortom: ”men, vi älskar varandra..” de passionerade återföreningarna efter tider av avstånd och kyla, sömnlösa nätter och förtrogna samtal med vänner i soffan? Vad ser du min vän? Vem blir du?
Varför är du både skådespelare, regissör och manusförfattare? Vad är det som hindrar dig från att kliva av? Har du redan lagt ned så mycket tid, kraft och hjärta, att det känns lika bra att fortsätta? För en dag kanske…De vaga eller desperata förhoppningarna som tuggar i sig din tid. Ditt liv!
En parrelation som ger sömnlösa nätter, nöter ned och ältar frånvaro av varaktig trygghet, är inte värd dina ytliga oroliga andetag. Var så säker!
Vänd din blick och drömmar åt ett annat håll, låt det få göra ont i några månader, gråt, känn ensamheten och tomheten. Du vinner dig själv och smakerna kommer tillbaka.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Endast det bästa är gott nog 😀 Michael, du gör mig kräsen på ett bra sätt! 😀
Det är rätt Petra!
Man ska vara kräsen.
Endast det bästa, inget halvbra. 🙂
Sant och tänkvärt!
Det känns som att du sitter hos mig o iaktar kampen , men nu har jag lyft blicken o lagt ett nytt fokus. Snart skall motspelaren också få nytt manus..
Min man som lämnat mig efter 10 år och återvänt till England som sa att vi skulle vara vänner. (Han är också inne i en depression efter cancer som han besegrat men nu har nervsjukdom som blir värre och diabetes)Hur som helst det har nu gått ett kvartal och han hälsade på i 11 dagar som var hemska då han packade ner sina personliga saker men sa det är klart han kommer tillbaka och hälsar på vi ska hålla kontakten.Jag kan hälsa på mig i sommar för att i Påskhelgen tala om för mig att det är helt slut han vill skiljas och kapa allt.Den smärta jag upplever är outhärdlig och jag känner mig så ensam. Jag undrar varför jag nu satt honom på en piedestal?Han är gudomlig trots att han var så kall och elakt ljög om att han träffat någon annan etc etc. Åh detta grubblande dag ut och dag in….vill bara vara lycklig igen.
Hej. Du är inte ensam i dina tankar. Så skönt å höra att du med sätter upp honom på piedestal. Vilket jag med nu helt plötsligt gör av min fd kvinna. Springer på varandra ibland å hon är så fantastiskt vacker nu, gått ner i vikt, byttkläd stil å jag tror inte hon har några som helst problem med sig själv nu längre. För hon är ju så nyförälskad å gör allt för honom som hon inte gjorde för mig. Blev lämnad via sms. Fast hon va falsk och oärlig mot mig å hade andra tankar. Jag begriper inte det alls å har svårt för att sluta älta. Kram
I snart 4 månader har jag lidit efter de fruktansvärda orden….jag orkar inte mer! Han orkade inte mer, men var stod jag i mig själv när detta hände? Vi två älskade varandra, punkt! Allt runt oss var bara slitningar. Svartsjuka, misstänksamhet, våra barn gillade inte varandra, vi gillade inte varandras barn, vi var de två sista åren tillsammans – särbo. Det skulle rädda vårt äktenskap…det gjorde det inte.
Det jag vill komma till är att om jag tar av mig offerkoftan och ser med klarare ögon idag…vad var det jag förlorade? Jo, jag förlorade mannen som jag trodde jag skulle dela resten av mitt liv med oavsett hur mycket jag offrade av mig själv. Det fanns inga gränser för hur mycket jag kunde förändra mig för att inte bli lämnad. 141218 stod jag där, lämnad, som ett skal. Jag hade ingen aning om vem jag var? Vad jag tyckte om, vad jag ville göra, hur jag kände, jag var ingenting!!!
Som sagt, 4 månader har gått, med mycket lidande, men jag vet att en vacker dag slutar det helt att göra ont. DÅ, den dagen är jag fri, då är jag äntligen hel och kan ge mig ut i världen med helt andra ögon.
Ni som jag, som kämpar, vill bara säga: det går!!!
Tack! Nu har det gjort ont i fyra månader. Ensamheten känns fruktansvärd emellanåt, det är då jag tänker ”Tänk om jag gjorde fel när jag bad honom gå?”. Men han har för länge sedan redan gått vidare och jag inser att jag måste släppa taget och göra detsamma. Men hur ska jag veta vilken riktning jag ska ta när jag gick in med hela min själ och hela mitt hjärta? Det blir mest ett förvirrat trevande i mörker. Jag hoppas så att det blir en ändring snart…
Vet hur du känner, blev lämnad för 4 månader sen av mitt livs kärlek.
Mitt ex har också gått vidare, men han hade funderat ett tag på att lämna mig men gjorde inte det förrens för 4 månader sen.
Känner också tomheten.
Vet inte heller vilken riktning jag ska gå i.
Styrkekramar till dig, Anette
Till dig med,
Vi kommer att få kämpa massor för att komma vidare
Så sant som det var skrivet! Tack för dina kloka blogginlägg som får mig att vara stark när det verkligen behövs!
Hej! Jag läser din blogg varje dag.
Jag går just nu igenom en tung separation efter 24 års äktenskap och 27 år tillsammans vill min man skiljas, jag misstänker att han har en annan men han nekar, han flyttade för snart 6 månader sen. vi har vuxna barn, men två hundar som vi skulle dela varannan helg sa vi. Först va vi lite överens att bo särbo ett tag fast jag inte riktigt förstod varför han ville skiljas fick aldrig någon bra förklaring. Allt gick väl så där bra i början men sen i februari händer nått jag fatta inte vad men han stängde av mig så jag kan inte ringa han eller smsa har bara kontakt på mail och det är bara på hans vilkor vad han svarar på och hundarna har han sagt att om han inte vill dela längre så kan inte jag hadom så tycker han att jag ska sälja dom… Hur kan en människa som man levt med så länge bli som en främling och göra en så otroligt illa, jag är djupt deprimerad va sjukskriven i fyra månader men nu jobbar jag fast vissa dagar gråter jag bara och kan inget göra, jag har hundarna och dom har hjälpt mig mycket men jag har många gånger tänkt mörka tankar om livets mening vad är jag värd och varför ska jag leva. Det börjar bli dagar som är bättre nu och jag städar bort allt hans skit så jag slipper se det varje dag. Men hur kan man göra så här mot någon man än gån älskat. Jag är så dum så jag älskar han fortfarande fast han sårat mig så otroligt djupt och jag vet att jag måste se framåt men det är svårt och väldigt tungt just nu. När jag läser din blogg får jag lite tankar och det är bra. Jag kämpar varje dag att över leva de han har gjort mot mig.
Kram Pernilla
Hej Pernilla!
Jag hör hur ont det gör i dig och förstår att du har mått/mår dåligt.
Klen tröst men en dag känns det bättre.
Varma styrkekramar till dig!
styrkekramar till dig!!! hoppas du hittar ett sätt att ha hundarna kvar, de är bra för dig, de hjälper dig tillbaka! <3
Gå ut på nöjen och glittra, flirta. Det gör att män som lämnat sin fru som tokiga. OM han ej h e l t slutat älska dig. Men är han ngt att ha ens nu?
Minns det så starkt. Den där förlösande dagen, sekunden när jag kom på att det inte fanns någon att sakna, att sörja. Han var ju inte, och hade aldrig varit, den jag trodde, eller kanske ville att han skulle vara. Den han gett sken av att vara fanns inte. Hur skulle jag då kunna sörja och sakna denne? Sån lättnad i mitt hjärta och själ har jag aldrig känt! Och i samma stund öppnade sig hela världen och MITT eget liv framför mig!
Åh, vad härligt det låter! Vet ju intellektuellt att han inte var den jag trodde. Men hjärtat hänger inte med på det resonemanget. Hur lång tid ungefär tog det för dig att komma dithän?
Hej Mia!
Det tog nog ungefär tre månader. Men det var inget som jag liksom intellektuellt tänkte mig till eller övertygade mig själv om. Det bara sjönk in i mig på en enda gång. Sen var det mycket lättare att hantera sorgen, som snabbt inte längre var sorg. Han fanns ju verkligen inte, hade aldrig gjort.
Jag kan idag,ett år senare, uppskatta det fina han gjorde för mig och mina barn. Det som var oärligt och otroheten, det är ju den han var, den jag inte kände till.
Önskar dig all lycka till i ditt arbete med dig själv! Du är värd friheten utan sorg!
Kram Marie
Exat vad mitt liv har bestått av i 15 år!
Ja jag kan se mig själv i det du skriver om idag Michael. Massa bråk, försoningar om och om igen men min partner. Tyvärr också en massa ältande i mig själv på nätterna. Känner inte mig trygg… Men är ändå rädd att lämna.
Vi har en enorm passion för varandra, men det känns som att det finns inte så mycket mer än det. Känner mig inte ens glad över att han och jag ska ses, att det nu är min barnfria vecka. Känner mig så förbannat låst.
Men när och hur ska jag säga det? Han har ett humör som heter duga, och jag är så rädd att han ska börja skrika och gapa, så det blir ett extremt jobbigt avslut. Men det är kanske bättre att ta den stunden och sedan känna att jag kan börja jobba på att hitta mig själv igen…för jag är helt lost.
Klart att Du ska ta gapandet och skrikandet en stund !
-Den stunden kommer att göra Dig ännu mer besluten att han Inte är ngt för Dig !!
Skrid till verket !!!
Själva livet väntar ❤
Ja som sagt så känner jag igen mig i din situation och som jag skrev tidigare så är de bara VI som kan göra de bästa av våra liv.
Styrka och kram till dig ❤
Tack Michael!! Än en gång får du mig inse vad jag/vi håller på med, det är inte klokt att hoppet fortfarande kan finnas fast det är slitningar var dag……
Dina ord ger mig styrka, tack för det! 🙂
Tack Michael!! Än en gång får du mig inse vad jag/vi håller på med, det är inte klokt att hoppet fortfarande kan finnas fast det är slitningar var dag…… Det sista som överger en är hoppet sägs det, fast ibland undrar man hur dum man är som hoppas o hoppas….
Dina ord ger mig styrka, tack för det! 🙂
Som du beskriver ovan. Många års kämpande med slitningar. Att somna osams. Aldrig eg reda ut problemen. Glida längre och längre bort från varandra. Minsta problem orsakade stora bråk. Tystnaden la sig. Han tyckte det var ok och ville inte göra något åt det. Jag stod till slut inte ut. Min personlighet förändrades.jag blev också sjuk. Det är inte ett bra läge att bli beroende av någon man inte kommunicerar med. Jag kände mig nedtrampad. Trots sjukdom flyttade jag. Efter 5 års ensamhet kan jag se allt klarare. Visserligen inte frisk men mentalt och själsligt mycket mer stabil. Detta kunde jag inte uppnå i den miljön.men det är supertufft att leva ensam. Jag saknar familjen. Men ändå vet jag i det läget jag var kunde jag till slut inget annat. Läser din blogg regelbundet och känner mig varm i hjärtat både av den och av alla er andra, era inlägg hjälper mig att skringra det värsta svårmodet. Kram
Ps otrohet var temat igår, men att ens man är helt ointresserad av ens sjukdom och inte engagerar sig – inget vet- jag känner mig också sviken !
hm…….om jag backar ifrån mig själv och ser på vår relation ….det är inte mycket bråk, det är inte slitage, det är inte heller så stora förhoppningar och inte så mycket annat heller…………men mina tankar om att jag aldrig kan bli mer accepterad av ngn annan, att jag inte vill vara helt ensam, för jag har varit det och det är ok ett tag, men det är tungt också, både själsligt att få en halv familj och även praktiskt och ekonomiskt, ja om jag titta utifrån,,,så ser jag nog inte att det är så illa alls faktiskt. Det kanske tom är nog?
Mitt dilemma lutar åt andra hållet ~ rädd för att kliva på. Distansförhållande är jättesvåra.
Egentligen är jag inte rädd, vill, men har nyvuxet barn hemma som jag inte vill lämna än. Så egentligen är det tiden som är vårt hinder.
Vi har brutit och återförenats ett par gånger under 2,5 år. Det bästa med denna typ av relation är att vi lär oss vara ärliga och uppriktiga, finns inte utrymme för gissningar. Hoppas vi hinner kliva på ’tåget’ innan det går!
Är det meningen så blir det så! <3
En och en halv månad sedan jag lämnade ett sånt förhållande… Det gör fortfarande helt galet ont och jag älskar honom… MEN jag vet i själ och hjärta att jag aldrig kommer att bli varken trygg eller lycklig med honom. Jag köpslår med mig själv varje dag. Vill ringa, messa, tala om att vi klarar det, om vi bara kämpar och hjälps åt…. Men vet att det gör vi inte. Vi har redan försökt. Eller jag har försökt. Jag har tänkt att bara kärleken finns så löser sig allt. Och som jag har älskat…. Som jag har kämpat.. Men det hjälper inte om det är bara jag som kämpar. Vi var inte trygga eller tillfreds ens 50% av tiden… Du skriver måttet 10% Mikael.. Jag gick med en lite fjäril fladdrande i maggropen hela tiden… Olust, oro..
Nu har jag gjort mitt val. Jag vet att jag gjort rätt. Men jag mår jättedåligt, gråter och tror att jag aldrig kan älska någon annan. Väntar på den där dagen när det vänder och de stunderna jag mår bra sakta kommer tillbaka. För det gör de ju, så småningom.
Men just nu gråter jag… Just nu saknar jag så att jag nästan inte vill gå upp ur sängen…
Skönt att du ändå kan känna att du gjort rätt.
Det är nog lätt att tvivlen kommer, att man ser bara det som var bra, när saknaden kommer över och det gör så där galet ont som du beskriver.
Låt tårarna rinna och tiden göra sitt. Det kommer att vända.
Upp ur sängen och försök göra saker som får dig att må bra.
Varma styrkekramar till dig!
Där är jag också nu. Svårt när hjärnan säger en sak men <3 nåt helt annat. ……. Dilemma
Hej!
Åter igen så pricksäkert skrivet av dig!
Efter över ett (två?) år utan någon som helst empati, ögonkontakt, samt 2-3ords svar på Hur-frågor gav jag upp relationen och slutade bry mig, då kom han och började prata med mig, titta mig i ögonen, kramas och ville göra planer för framtiden.. Undrade varför vi inte hade sex..? I mina tankar var jag fyra dagar från att avsluta vår relation men då valde han att börja kommunicera. Han hade inte ens märkt detta utan endast att jag sedan några månader hade tagit avståndfrån honom. Han tyckte att han fanns där för för ett år sedan men nu verkar han förstå att han kanske inte gjorde det..
Och här står jag nu.. Vill jag fortfarande och kommer tilliten och attraktionen kunna byggas upp igen? Hur? Vad är bäst för mig? Vad är bäst för vår son? och jag skulle göra allt för sonens bästa..
Han har ju gjort en förändring? är du villig att utforska vad det kan leda till? GO <3
Detta behövde jag idag Michael! Står på randen till separation men vacklar och gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka.. Ska använda mig av dessa frågor och rannsaka mig själv.
Du är inte ensam Magdalena! Kom ihåg det.
Styrkekramar till alla Er som mer eller mindre beslutsamt går emot starka känslor idag, för att kunna hitta den sunda kärleken i framtiden!!! Ni gör det förbaskat bra!!! ❤️Jag är full av beundran!!!
Ett tips på ämne Michael: vad det är som gör att vissa människor inte engagerar sig och intresserar sig när partnern är sjuk, och vad det gör med relationen. Har läst om detta i flera kommentarer under de senaste månaderna. Jag har varit sjuk i depression och utmattning ett par gånger, och min sambo har inte visat något intresse för hur han skulle kunna stötta mig.. Detta förvärrar ju dessa sjukdomar, att inte få stöd när man behöver det som bäst.
Det är ett tema jag också skulle vilja läsa om…tror nämligen min sjukdom kan ha triggat igång något som gjorde att han flydde…
Bra ämne!
Har själv en sån relation och det är inte alltid jag vet hur jag ska göra för att hjälpa. Ibland får jag höra att jag tjatar och ibland vill han ha stöttning och hjälp……så att börja med att tala om att du vill ha hjälp och hur hjälpen ska se ut är ett bra start ställe? Sen måste man ju orka också och ibland orkar jag inte med hans suckar och smärta, den drar ner mig och äter upp min glädje som jag behöver själv!! ego? kanske det men så är det i alla fall! Lycka till! <3
Ja tänk om jag hade sett eller vågat lyssnat till mitt inte mycket tidigare än vad jag gjorde så hade jag inte behövt ” kört” slut på mig själv då hade jag sett att vårt förhållande inte var det jag ville att det skulle vara. Men jag ville så ineligt gärna att det skulle fungera jag ville så gärna vara i tvåsamheten, leva som en familj.. Men nu börjar jag landa och känna att de tuffa månaderna sen jag valde att bryta upp har gjort att jag är inte alla är lika stressad har en helt annan ork och kan känna en sån glädje och närvaro. Och bara att sova en hel natt utan att grubbla bara det gör underverk 😉 jag börjar kunna ana ett ljus i mörkret helt enkelt, den mörka tunneln har ett slut.. Tack för ett bra inlägg..
Vad skönt för dig att du börjar se ljuset på andra sidan! Glad för dig!
Vill alla ge upp på sina relationer? !
Är det bara jag som tänker att jag vill kämpa?
Att relationer kräver arbete?!
Det kan ju inte bara vara en dans på rosor..
Ge mig tips på hur man han hantera bråk och gräl på bästa sätt istället…
Nej, många som vill kämpa för sina relationer sanna. Hur hantera bråk? Gå till roten med det som triggar och lära impulskontroll. Värme!
Men oj! Vi har ju kämpat så att vi nästan dött på kuppen?!
<3 🙂
Känner igen mig. Har många gånger sett mitt liv som en taskig, långdragen amerikans såpa där en ny intrig inträffar varje dag. Lögner, svek, otrohet och hemligheter…. Vet inte hur och om man blir den man vill vara igen…
Tack för en jättefin blogg
Hon kanske vill ha en reaktion som visar vem du är?? jag vet inte….och det kanske inte är meningen att man ska glömma och gå vidare, man kanske ska lära sig och leva livet? <3
Träffar mig rakt i prick!!! Det är inte dagar utan år då negativ energi upptagit större delen av förhållandet. Middagar under tystnad, förlöjliganden, sarkasm, inte så ofta gräl utan betydligt mer kompakt och energifattig tystnad. Så många tankar jag ägnat åt detta, så många tårar, så mycket dystra känslor som upptagit mitt sinne istället för sinnesro och glädje. Jag har egentligen så mycket att glädjas åt och så mycket livsgnista som under flera år tyngts ner. Varför har jag inte lämnat?? Ja, inget unikt för just mig tror jag. Hur många känner inte igen sig i ett helrenoverat hus där mannen lagt ner timmar på renovering och som blir svårt för en person att klara ekonomiskt eller tankar på barn och övrig familj och hur de ska reagera. Men nu har jag ändå bestämt mig efter en ångestattack där kroppen sa ifrån, och nu har jag tagit det slutgiltiga steget och sagt att jag lämnar. Då får jag höra från mannen att han är besviken för att jag inte kämpat och gett honom en chans. Trots att jag försökt i flera år att få med honom till familjerådgivning. Så jobbigt men ändå skönt att ha bestämt sig trots ledsna familjemedlemmar. Väntar nu bara på att hitta ett nytt hem. Nu vill jag mot nästa steg och ta vara på det enda liv jag fått. Vill ha in ro, energi och glädje i mitt liv igen! Någon som känner igen sig? Kram
Ja, du är absolut inte ensam!
Jag vill bara ha mig för mig själv!
Lugn och ro och bara mig själv att ta hänsyn till, känna glädje, få energin och kreativiteten tillbaka!
Bara vara i nuet och läka för att leva i nuet.
Önskar dig all lycka på din framtidsresa!
Kram
Detsamma! Känner precis som du.
Känner starkt för er därute – kram i natten och tack för allt ni delar med er:)
japp kämpar för att lära mig hålla min glädje trots sura miner och sjukdom……..inte riktigt lika men nära nog? kram
Efter flera års kämpande att hålla ihop familjen efter hennes otrohet så orkade jag inte längre. Jag tog beslutet att lämna äktenskapet. Det har gått 6 mån nu och fortfarande kan jag inte släppa taget och gå vidare. Hon har så stor inverkan på mig och jag påverkas hela tiden i mina egna beslut. Hur klara man av att klippa helt de känslomässiga banden då man har barn att dela mellan varandra…
Sex månader är inte särskilt lång tid Peter. Många band att klippa och sår som behöver läkas. Varma hälsningar.
Man kämpar med att fokusera på barnen och inte ta ngt som hon gör personligt, hennes drama hennes val hennes liv som är hennes att leva! du har ditt! fokusera, hitta en ny hobby kanske? kram
Fantastiskt skönt att läsa bloggen och alla era inlägg! Det stärker mig så enormt i min egen situation, den som är så vacklande jobbig. Kroppen skriker stundvis av smärta och jag vill ringa, sms:a, chatta… men jag vet så väl att det inte ska vara vi två. Jag vill så gärna att månaderna ska gå, så jag får känna glädjen över att vara bara jag igen.
Kram till er!
Igenkänning kan vara läkande Christina. Tack för att du delar din historia! Värme
Mmm – detta är ett riktigt bra inlägg som får mig vidare till beslutet som är så svårt att berätta.
Vi behöver uttala vår sanning för att kunna känna oss hela.
Tack för en fantastisk blogg, hjälper en att se sitt liv med lite distans och framför allt en mycket positivare framtid. Tack !
Tack C:-)
Man ska följa den enda rätta vägvisaren i livet: ❤️
Hjärtat vet bäst.
Ta vara på livet.
”Life won’t wait for you.”
Strength doesn’t come from what you can do.
It comes from overcoming the things you once thought you couldn’t.
Yes! 🙂
Tack för en ”träffande” text, så mycket tänkvärt eftersom det precis är där jag befinner mig. ”Ett bedövande” beroende… fattar inte att jag fastnat i detta. Kan bara inte släppa taget trots tillitsproblem, psykisk misshandel, destruktivt så det är inte klokt och ändå är jag där på en gång när han vill. Tror tyvärr att många av oss är vanemänniskor och det är svårt att bryta vanan att finnas där och ha tillgång till varandra. Jag vet så väl att det är endast jag som har MITT LIV i mina händer och bara jag som kan förändra det, ingen annan gör det åt mig. Så smärtsamt att vara i detta och så smärtsamt att släppa beroendet av denna man. Tack än en gång för dina fantastiskt tänkvärda inlägg!
Kram till er alla ❤
Jag känner igen det. Man vet, man vill…men ändå ”rullar” det på.
Man tänker så mycket på det andra man vill i livet…men man kan liksom inte släppa taget. Det känns ju bättre nu, det kommer säkert att bli bättre. Men innerst inne vet man att det blir inte bättre än så här.
Lycka till framöver!
det ena kanske inte behöver utesluta det andra??? Bara en tanke? kramar
Kram till dig med Lisa och tack för att du delar med dig av dina funderingar.
Känner igen mig men ändå inte. Vi grälar väldigt sällan, kan väl snäsa åt varann desto oftare nuförtiden. Utifrån sett så det väl bra ut för det mesta? Men jag vet inte. Känns inte bra. Känns kallt. Väldigt lite närhet. Han tycker att allt är bra och jag tycker vi glider isär. Klassiskt. Och ja jag har pratat med honom och han ser inte att det finns något problem. Är det hos mig problemet ligger? Förut har jag kännt en stark attraktion även om det varit upp och ner men nu har den försvunnit. Som bortblåst. Kan den komma tillbaka? Går detta att rädda?
Belasta inte dig själv med att problemet skulle ligga enbart hos dig – när en känner att något inte stämmer, har relationen svårigheter, inte en individ. Det kan gå hitta tillbaka, men ni måste börja kommunicera öppet med varandra. Varma hälsningar till dig Förvirrad.
Tack! Jag hoppas på det och försöker verkligen kommunicera. Men känner att vi inte kommer någon vart när han inte ser något problem. Men jag ska försöka vara ännu tydligare!
kan alltid ta det ur mig perspektivet: du ser inget problem men det är ett problem för MIG….?Hur ska vi lösa det, för jag vill gärna ha din hjälp?
Vilket bra tips! Tack 🙂
Jag och min sambo bråkar inte heller, iaf inte i bemärkelsen högljudda gräl. Vi går runt i nån slags ständig irritation.. Pratar knappt alls. Har inget att prata om och det är jobbigt tyst vid såväl matbord som i soffan, bilen etc.
Jag har inte haft längor lust eller känt attraktion till honom på flera år nu.
Vill inte att han rör mig och drar mig undan på alla plan.
Vi har haft det tufft många år och jag är så himla tom.
Krisade rejält i samband med sjukdom och utmattningsdepression och fick då med honom på familjerådgivning även om han tyckte det mesta var bra bortsett från sexlivet. Men nä, inget har ändrats. Jag känner inget. Iaf inget positivt.
Låter väldigt bekant. Liknande situation här! Vet inte vart man ska börja. Eller på ett sätt har jag väl börjat med tanke på att jag sagt vad jag känner men det har ju inte direkt lett någon vart. Vad gör att du stannar Frida?
Ja det undrar jag också..
Har väl tänkt att det ”funkar”, kunde vara värre etc. Det rullar på liksom, man är van.. Jag vet inget annat. Träffades när vi var 17 och 20 och har varit ihop 16 år. Har 3barn varav 1 med diagnos, nr2 ska börja utredas nu . Mycket funderingar kring hur det skulle bli för dom såklart. Ekonomin är ju alltid en faktor också.
Jag har pratat med min sambo sen vi fick äldsta barnet för 10 år sen om att han måste ”hjälpa”till mer.
Själva grunden är att jag känt mig så ensam och får ta allt själv. Sköter hus, barn, städ, handling, mat allt kring bilen då han inte har körkort mm.
han är inte intresserad av ett familjeliv och tycker det är jobbigt med barnen och har inte intresse av att hitta på saker med dom.
Jag har kört mitt och ungarnas race och han jobbar, tränar och sitter vid datorn.
Han stöttade inte mig på ett bra sätt när jag fick cancer och efter det utmattningsdepression. Allt han försökt och tillfälligt bättrat sig återgår snabbt till det normala. Och nu känner jag att allt är ”to little, to late!!
Känner inget när jag tittar på honom. Inget positivt iaf.
Vi har inget gemensamt, även om vi har barn och hus..
Känns som en främling,
vi har inget att prata om.
Jag kommer ju släppa ”bomben” folk hör pratar om.. Bullshit. Han vet vad som är på gång, vi har varit där en gång redan men då gick jag med på familjerådgivning. Det ändrade inget i längden. ham gömmer sig bakom att ”han är sån”
Jag har kommit fram till att det inte räcker.
Jag är mycket hellre själv då. För det är jag ju på många sätt redan. Allt år lösa sig på nåt sätt. Måste bara få ur mig det. Han kommer inte bli glad eller förstå-han är nog hyfsat nöjd?!
inte om du vågar säga det som du skrivit här! var modig! kram
Oj, låter som att du verkligen behöver göra något åt situationen för din egen skull! Tror nog att du skulle må bättre utan honom även om ekonomin blir tuff. Kram till dig!
känner igen mig!! Beslutade att jag inte vill vara irriterad hela tiden lade upp en lösning och disskuterade om den funkade för honom med, tyckte han ju inte men då frågade jag vad han hade för lösning om det fanns en bättre och han engagerade sig och blev delaktig på kuppen!! så underverk kan inträffa! Jobba på och var modig! kram
Jaa lättare sagt än gjort är en beskrivning! !. Efter 20 så har jag satt ner foten och sagt att det räcker nu. Kan känna att det var den ”lättare” biten som är gjord. Nu börjar allt det andra. Han VILL INTE prata om det. Vill inte säga något till barnen. Vi måste Vänta med Allt tills han är redo. Ingen får veta. Tycker att jag stressar när jag försöker hitta jobb o bli självförsörjande. Det skrämmer mig och gör att jag vill pressa honom ännu mer!!. Det är hans ”struts” beteende som är en del orsaken till att det är som det är nu. Verkar tänka att det som inte vi pratar om finns inte o det som inte finns behöver jag inte ta itu med. Så har det varit varje gång jag har tagit upp att vi har problem! !. Han lyssnar , tiger o fortsätter som om inte blivit sagt. Så har det runnit ut i sanden och jag har börjat om från början att samla kraft. Nu är jag påstridig. Då får man höra att jag inte bryr mig om barnen , att det är tur att han fortfarande lever , att jag trycker ner honom , hans ångest är mitt fel…..osv. Denna gången Vägrar jag att ge mig!!. Jag Är en Individ och jag vill ha mitt liv.
Helt rätt!
Stå på dig. Du är en egen individ och du ska ha just det liv som du vill ha.
Lycka till med det nya livet!
Stämmer så bra in på mig och hur det varit för mig. Jag har till slut fått till familjerådgivning men jag känner att jag inte har mer att ge. Att det kom för sent. Det ”råd” jag kan komma med är att stå på dig, låt det inte rinna ut i sanden för att du sen ska behöva ta upp det igen och så rinner det ut… Och försök att lägga tillbaka hans känslor på sig själv så att du inte tar ansvar för dem. När det gäller barnen så är det kanske just dem du också tänker på, förutom dig själv. De mår bra av att ha föräldrar som mår bra.
Jag känner igen mig i era inlägg. Att leva i en död relation tar så mycket på krafterna och gör att självkänslan får sig en rejäl törn. Jag gick i flera år och kände mig ensam och utan någon glädje i att vara en familj. Tänkte att genom att umgås med andra familjer, släkt och egna vänner så skulle vi få in energi i vår familj att fungera normalt. Jag insåg efter år av regisserande och agerande att det var så tröttande att alltid ligga steget före. Att få livet att verka normalt. Jag gömde mig. Böckernas värld och mitt liv blev ett sätt att fly tristessen i vardagen. Vår relation förlorade all färg. Tystnad, isolation och ångest. Till slut tassade jag runt för att undvika missförstånd. Allt jag sa blev bråk. Vi gick i terapi till ingen nytta. Året efter friade han och jag sa nej. Vi harvade på … Vi gled isär mer och mer. Två öar. Iskallt. Ensamt. Jag tog ett beslut. Bomben släpptes och jag kände att allt höll på att sjunka. Livrädd för allt som det skulle innebära. Två barn 10 ,13. Kändes så hemskt att säga orden till dem. Efter 9 månader är det fortfarande jobbigt. Jag har haft stunder av lycka, lugn , ångest , skräck, förvirring…inte förrän nu har jag tillåtit mig att gråta. Dessutom har jag svårt att släppa mitt ex. Så svårt att gå vidare. Tack för din fantastiska blogg. Du ger mig kraft att bemöta smärtan. Alla svar ger speglar att känna igen sig i. Det är ju livet som pågår här och vi ska vårda det.
Bra! om man står med huvvet i sanden är det alltid ngt annat som sticker upp…… 😉 och någon reaktion kan man alltid få, beroende på var man träffar…..