Det sägs att en ärkeängel med draget svärd vaktar utanför paradisets portar. Vare sig vi väljer tro på det eller inte, är bilden tydlig och kan översättas när det kommer till våra personliga gränser. Vem har tillgång till ditt innersta rum? Vem tillåter vi att komma nära hjärtat som öppnats? Ditt inre paradis!
Det sägs att kärleken är blind, men egentligen tror jag att förälskelsen kan vara blind. Liskom oförmågan att se oss själva och våra djupare sanningar. Vi ser inte, eller blundar för varningssignalerna/handlingarna som partnern sänder ut.
När det kommer till relationer behöver många av oss komma i kontakt med och agera utifrån det icke förhandlingsbara på insidan. Tänker inte på fyrkantig stelbenthet och kylig distans, utan det som gör att vi värnar om något av det mest dyrbara vi bär på: tilliten. Det som gör att vi fullt ut vågar luta oss mot någon (inte att förväxla med hänga mot).
Kvinnan berättar att mannen varit otrogen mot henne:
”När jag tog tillbaka honom hände det någonting med mig. Jag började rationalisera hans handling, självanklaga och ljuga för mig själv. Min stolthet blev likt ett torrt utslitet gummiband. Jag började tycka illa om mig själv.”
Vi behöver inleda ett nära samarbeta med vårt autentiska centrum, som gör att vi agerar och lever på ett sätt som ger kärlek till den egna personen.
Bestämde mig själv för inte särskilt länge sedan att vara betydligt mer mån om vilka som får tillträde till det jag kallar mitt hem: hjärtats katedral.
Hur ser det ut för dig min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
En ”katedral” som är öppen mer eller mindre dygnet runt, kan dessvärre få besök av personer som inte uppskattar och förvaltar dess öppenhet, med ömsesidig kärlek och respekt.
Det kan bli stor åverkan och ta tid att reparera.
Tack för dagens värdefulla ord, Michael!
En bra tanke… Har skrivit här tidigare… Har en relation med en man som det varit många avslut och början med. Vi bråkar mycket, jag är inte riktigt mig själv med honom. När han blir arg och ledsen kräker han ur sig så många fula ord och alltid ”dra åt helvete”. Han gör så när han är ledsen… Jag vet om hur han är ändå kan jag inte acceptera det. Jag provocerar, blir jättearg på honom och till slut förstår han att han gör fel. Jag är absolut inte guds bästa barn. Men vad är det som gör att vi dras till varandra trots att det blir så mycket bråk? Kan bli bråk om felskrivet sms mm. Vi står på precis samma ruta som vi gjorde för ett och ett halvt år sedan. Vi säger vi ska framåt! MEn vi kommer inte framåt… Jag gör slut, men ångrar igen. Han gör slut men ångrar igen. Vi försonas och allt är bra en stund. Sedan kommer ilskan, misstroheten och ältandet. Vad sysslar vi med? Min fråga till mig själv är, ska han ha tillträde till mitt hjärta? Ska jag ha tillträde till hans hjärta?
Min magkänsla, hjärta och hjärna är inte överens alls…
Hej
Har varit/är i exakt samma sorts relation i 10 år!!! Nu äntligen börjar det gå upp för mig att det enda denna relation gör oss är äldre!
Det blir inte bättre hur gärna man än vill. Dags att lämna o göra plats för nytt!
Jag har det ungefär som du… Passion och kaos.. Vet inte heller om detta är bra men kan inte släppa varken han eller jag. Ja..vad gör man?
Det finns sår inom er båda som behöver tas hand om. När två utsatta barnjag kolliderar blir det så här. Det går att hitta bättre vägar, men det kräver att man går inåt i sig själv och skalar bort det som inte tjänar oss längre.
Ja men hur kommer man vidare? Utan att gå i försvar… Vill kunna känna trygghet med denna mannen. Ja vi är båda sårade från tidigare förhållande, men vi har snart varit tsm i 10 år som särbor. Ska man våga flytta tillsammans?
Tack för att du sätter så tydliga ord på det. Precis här hade jag dt med min make, och det är oerhört tydligt för mig att det var våra sårade barnjag som hela tiden kolliderade.
Nu arbetar jag med mig själv för att läka mitt barnjag. Jobbar som en bäver, varje dag.
Vad han gör vet jag inte, senaste livstecknet om hans process var att han sa att han fortfarande är i flyktstadiet i sin process. Det är fyra månader sedan vi separerade. Vad är han fortfarande flyr ifrån? Mig behöver han ju inte bry sig om längre, och jag har inåt varit den som har hängt efter honom och ältat. Flyr han från sig själv?
Inser bara så tydligt att det inte blir vi igen om inte han också läker sig själv. Och med den insikten följde en stor, stor sorg. För jag har liksom hållits uppe av tanken att bara jag jobbar med mig själv så kan vi bli tillsammans igen. Men nu börjar jag inse att det istället börjar bli så att jag inte vill bli tillsammans igen. Jag har börjat få smak på att må bra i mig själv, stå på egna ben, inte ängsligt titta mig över axeln för att få hans bedömning. Och då kan jag inte bara gå tillbaka.
Så hur konstigt det än kan låta så är det sorgligt att jag lärt mig detta, för då finns det ingen enkel väg tillbaka. Någonstans inom mig känns det som att jag fått en insikt jag inte ville ha. Jag ville bara vara familj med min make och min son. Och nu verkar det inte gå, pga att jag inte längre kan stå ut med att inte få må bra.
vad vill du ha av honom? kan han ge dig det?kan du ge vad han behöver?våga!
Hej! Du satt verkligen ord på vad jag känner. Jag öppnade mitt hjärta totalt för någon och han kom fram till att det inte skulle vara vi. Jag stängde då mitt hjärta och nu kan jag inte få upp dörren igen. Jag har provat att dejta igen o känt mig kär men ingen lyckas öppna mitt hjärta så jag blir uttråkad och gör slut. Jag försöker intala mig att då var det ändå inte rätt men frågan är om jag någonsin kommer att öppna hjärtat igen – det gjorde rackarns så ont att få igen dörren igen…
Det sker när du är mogen för det. Har själv, liksom många andra, varit i samma situation, och stängt mitt hjärta för den riktigt djupa kärleken efter några svåra erfarenheter.
Börja tänka tanken att du skall öppna hjärtat inför dig själv Mikaela – det andra följer med så småningom. Helt säkert! Värme!
Åh Mikael tack för dagens ord!
Öppnat upp mitt hjärta fullständigt och vidöppet för någon som är upptagen..
Orkar inte vara älskarinnan längre och har sagt det men vet samtidigt inte hur jag ska orka vara utan honom? Allt har känts så totalt rätt och fint och klockrent, men komplicerat och mycket känslostormar och när han aldrig tar steget ut från sitt äktenskap så kan jag inte vara kvar. Vet ju det förnuftigt, men vet helt ärligt inte hur jag ska orka ta mig igenom det här och kunna gå vidare…?
Kommer jag nånsin kunna hitta nån att öppna upp hjärtat för igen?
Är man med nån upptagen, får man nog skylla sig själv.
Lycka till med allt annat i livet!
Hej, är i EXAKT samma sits…. Träffat en upptagen o delat hela mitt inre.. Men h*n vill inte lämna det h*n har o jag har avslutat…. Gör SÅ ont!!!
Ja Susanne precis samma här.. Hemskt är det.. 🙁 Stor kram till dig!
Skylla sig själv, ja jag vet inte, Agnes..
Känslor är inte alltid förnuftiga tyvärr..
Du kommer att kunna öppna hjärtat igen – för någon som är fullständigt tillgänglig och närvarande. Tack för att du delar med dig NN.
Tycker detta inlägg är klockrent. Förälskelsen är blind men inte kärleken men av olika skäl kan vi blunda för vårt eget värde. Jag var där.
Tyvärr har livet lärt mig att man inte kan lita på män, jag släpper inte in de idag. Jag vet att jag måste våga riva denna mur och jag hoppas jag klarar det framöver. Hoppet är det sista som överger en. Men idag, när ett bakslag är här, så tvivlar jag på att jag någonsin kommer träffa någon man och leva i en relation. Jag är dock inte ledsen över att jag inte har kvar mitt ex utan för att ensamheten är tuff. Ändå väljer jag den på något sätt, allt för att skydda mig själv för att våga känna kärlek som kanske försvinner. Män går ju inte att lita på.
Har lite att arbeta med, ju mer jag värdesätter mig själv, ju lättare blir det nog att träffa någon.
Jag hoppas att du en dag träffar någon där du kan känna tillit igen. Så lätt att vi efter smärtsamma erfarenheter börja generalisera. Det är mänskligt, men vi måste samtidigt komma ihåg det unika i var och en.
Tack Michael! Idag känns det lättare igen, bakslagen blir inte så jobbiga längre utan är fullt hanterbara och ger mig samtidigt chans till mer reflektion kring hela min livssituation. Det jag kommer fram till är bara mer kunskap om mig själv och när jag erhåller den så kan jag lättare försöka börja riva murarna jag byggt upp.
Din blogg hjälper till något oerhört mycket.
Att bli lämnad kan öppna ens egna portar om än försent för just det förhållandet. Mitt hjärta och min ärlighet mot mig själv krävde tydligen att jag hörde min egen bön i denna innersta katedral. Tacksam…
En bra bit på vägen hör jag Stefan!
Förstår vad du menar Stefan! Det var likadant för mig. Jag sjönk fullständigt när jag blev lämnad, men inser nu också att den process jag gått igenom sedan dess aldrig hade blivit av i denna takt och i denna kraft om jag inte blivit lämnad. Och jag är idag så obeskrivligt tacksam för min process, för möjligheten att växa, för styrkan som följer när jag vågat se både mitt ljus och mitt mörker.
Något jag har funderat kring under dessa 9 månader, då jag har gått igenom en skilsmässa och i mina ögon, helvetet på jorden, är att om jag träffar en ny man, börja med att fråga vad han har för värderingar med sig i livet. Det känns som att det är väldigt viktigt att vi står på liknande fot när det kommer till att ett förhållande ska kunna fungera bra och känna tillit. Mitt ex och jag kunde ha så stora gräl kring detta. Våra värderingar var verkligen så olika.
Tar man upp detta i början innan man fullt ut inleder ett förhållande så tror jag att många skulle inse att de inte skulle fungera i längden, eller så kanske det inte är så viktigt med värderingsgrunder, och då kanske det kan funka ändå. Jag känner inte tillit till en man/ kvinna som har en nedvärderande syn på andra människor och dömer utan att veta all fakta. För mig innebär det att han/hon förmodligen kommer att göra det mot mig också. Antingen direkt mot mig eller bakom min rygg. En sådan person blir jag aldrig trygg med.
Kram till er
Människor som dömer kommunicerar vilka de själva är. Vi har alla dömande attityder emellanåt, men viljan att jobba med och förändra negativa sidor är helt avgörande. Lyssna till din gut feeling Mari! Var tydligt med vad du vill få utav livet. Styrka till dig!
Mari – Man kan ha samma värderingar, men gå åt skogen ändå. Jag och mitt ex har alltid haft samma värderingar om allt. Samma humor, samma tankar om barnuppfostran, ja, tyckt lika om nästan allt. Vi har knappt bråkat på 18 år. Perfect match! Men två sargade barnjag som växte sig allt starkare. Jag ville ta tag i MIG och mina ”problem”, medans han sa att han inte hade några. (både jag o hans familj vet att han skulle behöva det). Han var/är inte redo att öppna sin dörr. Det låter säkert konstigt, men jag är tacksam över att han lämnade mig. Det hade aldrig fungerat i längden. Jag har öppnat min dörr, medans han har låst sin. Vi bär själva ansvar för vår egen dörr. Det underlättar såklart som du säger, ha samma värderingar men det är inga garantier. Tro på lyckan, för den kommer<3
You get what you give.. Varför vågar han inte satsa på mig? Tvivlar på mig själv att jag inte duger.. Han säger.. ”Jag gillar dig jättemycket och vi har det fint och skönt tillsammans närvi ses… Skulle kunna gifta mig med dig…Men jag är inte redo för ett nytt förhållande.. Vill vara själv ett tag”. Jag förstår på ett sätt .. Men mina känslor och längtan nåt annat. Mina tvivel kommer när hans handling och ord inte går ihop i mitt huvud. Han är ju inte ”själv”! Vi ses i smyg när barnveckor inte stör. Min frustration växer och självkänslan krymper. Skall jag vänta och hoppas eller klippa av och gå vidare? Han har många kraschade relationer i bagaget och säger att han inte vill såra mig. Vet inte vad jag skall tro. Blir jag utmyttjad eller älskad? Råd? Någon?
Lotta: lämna! Jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara. Det dyrbaraste vi har i livet är tiden. Ge den till någon som VERKLIGEN vet vad han vill. Som ger fullt ut! Varma hälsningar till dig!
Är det här vad du vill ha av en relation? Ger det dig trygghet?
Tror du han kommer att bryta sitt ”mönster” för din skull? (När han uttrycker att han inte är redo. Flera kraschade förhållande bakom sig, varför då?)
Det känns som att du har svarat på dina egna frågor i det du beskrivit om er kontakt.
Ofta ställer vår längtan efter riktig kärlek till det för oss när vi har ngn som ger oss uppmärksamhet o bekräftelse. Vi hoppas att vi kan vara den som kan förändra honom/henne.
Men har/får vi den trygga relationen vi önskar? Där både tänker framåt på ett ”vi”.
Jag får också dåliga vibbar…jag gjorde samma sak. Träffade någon som var jättefin och go mot mig, sa att han trivdes så bra i mitt sällskap, ja…skickade alla signaler om att vi hade något bra på gång…samtidigt sa han en kväll att han inte var reda för en relation å gick för att aldrig vilja komma tillbaka. Å sen gick det några månader och så började han dejta en ny och blev tillsammans med henne istället. Så var försiktig! Det är inte som det ska när han inte vill släppa in dig i sitt liv!
Jag håller verkligen med Michael här. Lämna detta. Du blir utnyttjad av honom. Det kommer att göra SÅ ONT den dagen han väljer att inte fortsätta med dig. DU har än så länge makten att säga att du inte vill fortsätta så här. Han talar ju om för dig att du inte är värd att tillräckligt mycket för honom. Det kommer att kännas jobbigt att bryta detta, men gör det. Det är så fruktansvärt att var en dörrmatta som andra kan skrapa av sin skit på och sedan gå vidare. Bli inte en dörrmatta! !!
Kram
Har en vän som drygt 2 år efter skilsmässa från en otrogen fru som valde att lämna för att leva med sin nya kärlek nu åter börjat träffa sin fd efter att hennes nya relation nyligen tagit slut. Han har hela tiden hävdat att han älskar henne och att han vill ha henne tillbaka, vilket nu alltså är på gång. Han säger att han skäms för och inte vågar berätta för människor i sin omgivning att de ses och om sina förhoppningar. Jag frågar mig om det verkligen är kärlek, eller handlar det egentligen mest om rädsla? Detta att så närmast desperat hålla fast vid någon som svikit så kapitalt? Och vad händer med den egna personen, det inre, när man vägrar se och höra varningssignalerna och ta dem på allvar? Att på ett sätt bortprioritera sig själv för att få ett uns av kärlek av den man tror sig älska?
Jag inser att detta är en resa min vän måste göra, men jag hoppas att han kan klara sig så helskinnad som det går. Och vem vet, kanske de kan hitta tillbaka till varann och skapa en sund och stark relation trots allt som varit…
Oj oj,
Känner så igen det du skriver från en vän till mig. Det resulterade i ett snart två år långt destruktivt av och på-förhållande som tar upp hela hennes liv. Jag försökte verkligen finnas där för henne vid de många uppbrotten. Lyssna, trösta, laga mat…
För sent provade jag något annat. Jag agerade tuffare, sa att det får vara nog. Det kommer att fortsätta så här och du måste respektera dig själv och gå vidare. Hon sa att hon älskar honom trots allt och att mina ord sårade henne.
Vi har nu ömsesidigt brutit kontakten. Jag sörjer så klart min förlorade vän. Samtidigt kunde jag inte finna mig i att vara ständigt stand-by längre.
Jag var inte en god vän. Jag skulle ha berättat vad jag såg, litat på vad jag kände. Lånat ut min hjärna och mitt hjärta då hennes så tydligt låst sig. Jag kan inte göra annat än att lära och reflektera över alla varningssignaler jag missat eller inte agerat på på vägen. Jag har betalat dyrt för dessa insikter och kommer att förvalta och hålla fast vid dem hela mitt liv
och vad hade du kunnat gjort mer? du gjorde ju allt?? styrkekram!
Ser att min kommentar hamnade som ett eget inlägg nedan:)
Det är ett svårt läge när man står utanför och givetvis lägger in sina egna livserfarenheter och tolkar det som händer. Jag tror det vanliga är att man tolkar otrohet som något som innebär att relationen måste ta definitivt slut, men jag tror att med rätt insikter och proffesionell hjälp kan det finnas goda möjligheter till en fortsättning. Och den nya relationen blir ju något helt annat om man lyckas ta sig an jobbet. Själva otroheten är ju nästan alltid ett symtom på en relation som haltar rejält och därför finns det mycket att jobba med för bägge parter. Det svåraste är nog att bygga upp tilliten igen, den kräver målmedvetenhet och tålamod.
Om det är kärlek eller inte är svårt att säga, det vet bara de två, men jag har sett par som verkligen har haft kärleken kvar och klarat av att hitta en sund relation igen. Har man som par en bra grund, tycker om varandras personer, attraktion, liknande värderingar och är villiga att jobba på en ny relation som innebär förändring, så tror jag det är möjligt. Jag kan förstå att det kan vara ett problem med en omgivning som har en klar uppfattning om vad som gäller och tycker synd om den bedragne, där kan det nog vara bra att vara så neutral det går. Men det är lättare sagt än gjort. Att se någon ha blivit sviken och sedan åter vara på väg in i en relation med samma partner kan ju tyckas desperat, men det kan mycket väl handla om att de håller på att hitta tillbaka till något bättre. Men att låta nystarten innehålla samma grundstenar i relationen som den tidigare är nog vanskligt, man måste jobba med förändring. Lära sig om hur man är och hur man som individer fungerar tillsammans. Att gå med på vad som helst bara för att få möjligheten att vara ett par igen kan aldrig vara en bra lösning, men kan man vara tydlig med vad man känner och vad som behöver förändras så finns helt klart möjligheter.