Det kommer ut som direkt ilska via sms, under samtal eller möten. Minst lika ofta som läckage mellan raderna (passiv aggressivitet) – tillrättavisande, ironi, sarkasm eller förfinade härskartekniker.
Vi människor har så enormt många avledningsmekanismer när det gäller att försöka komma undan de riktigt svåra känslorna: maktlöshet, sorg, förtvivlan, skuld och skam. Det är för många så mycket lättare att vara arg.
Men till roten – rädsla! Vi är rädda för att tappa ansiktet, att sårbarheten skall bli alltför uppenbar, inte hålla måttet, de inre och yttre kraven på att vi i alla lägen måste vara starka och stabila. Så mycket energi som läggs på att dölja Akilleshälarna!
Kvinnan berättar: ”jag vågade inte berätta för honom om min förtvivlan, ensamhet, panik, hur ful och oattraktiv jag kände mig! För då skulle han ju lämna mig.”
Den elitidrottande mannen: ”jag smusslande med mina anti ångesttabletter. Jag var rädd för att hon skulle tycka att jag var en looser och träffa någon annan!”
Vi behöver jobba med att släppa taget om rädslorna. För att kunna göra detta behöver vi se dem i ögonen och stå kvar. Sluta med att ljuga för oss själva, bygga efterkonstruktioner och köpslå med våra genuina sanningar.
Att krampaktigt hålla fast vid det förgångna tar så oändligt mycket energi – vi missar nuet (det enda vi med säkerhet har). Känn de djupa andetagen här och nu.
Om den du älskar vänder ryggen för att du sant och öppet kommunicerar din osäkerhet, är det inte hon/han du vill dela timmarna och dagarna tillsammans med.
Det mest respektfulla vi kan göra mot oss själva, är att läka det som behöver bli helt så att vi kan leva till fullo. Där empati och kärlek lever sitt utrymme, träder rädslorna tillbaka.
Vad i dig själv behöver du möta och integrera?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mitt ex vände mig ryggen och dumpade mig för att jag mådde dåligt och att för att jag visade det.
Exet sa han ej kunde vara ihop med mig pga min depressions sjd. Min? Man är aldrig en diagnos/ett mående. Så feg som han är dubbel betyngde han mig och fick låtsas vara felfri själv. Han sänkte mig totalt. Människoförnedrande.
Den senaste tiden har jag upptäckt att min inre dialog handlar om att jag nog ”inte var tillräckligt snygg” för mannen som jag älskade, och att det var därför han lämnade mig. Och att jag ”inte är tillräckligt snygg” för att träffa någon ny man heller. Det känns ovant, för jag är en person som inte känner mig så ytlig som denna tanke visar, uppskattar själv så mycket mer än utseendet hos andra, exempelvis personlighet, utstrålning, äkthet. Egenskaper som jag också tycker att jag själv har och som är mer värdefulla än ytlig skönhet. Och ändå dyker den här tanken upp, skaver och gör ont. Det är antagligen något jag behöver ta fram och titta närmare på när det gäller mig själv och mina svagheter.
Känner så väl igen mig i det du skriver Maria, att känna att man ”inte är tillräckligt snygg” och jag är definitivt inte någon som är ytlig, brukar alltid se till mer än utseende hos andra, personlighet och utstrålning, äkthet betyder långt mycket mer men när det gäller mig själv är fast i ytligheten. Vilket också är egenskaper jag tycker mig ha men tydligen inte i tillräckligt stor omfattning för att tilltala någon man. Den underbyggs lite av kommentarer från andra att du som är så trevlig och social, som skapar en mysig stämning runt dig, borde inte ha några problem att träffa någon ny och ändå så sker det inte, att jag träffar någon ny. Klart man då analyser vad är det som inte stämmer och varför blir jag bortvald, de få gången på sista tiden som jag försökt närma mig någon för att vara lite mer än kompis. Tydligen så duger man till att vara kompis med men inte mer, vilket inte är så dumt men jag vill ha intimare relation än så.
Jag är nog rädd för att känna att jag lever ett meningslöst liv. Att inte få vara djupt delaktig i något som verkligen betyder något. Och för mig handlar det om just relationer. Att ge och ta emot kärlek. Det är jag rädd för att inte få göra på det sätt jag vill. Är det något jag värdesätter i livet så är det umgänge med människor jag tycker om. Och att få utföra en meningsfull uppgift.
Jag inser att jag inte lever ett meningslöst liv, alltså jag har ju verkligen så många fina vänner och ett meningsfullt arbete. Men just det här att jag inte kunnat skapa en egen familj känns jobbigt. Och för mig skulle en partner räcka långt.
Förstår hur du tänker och känner.
Det är bra att du kan glädjas åt allt det fina i ditt liv och du kan vara säker på att de är glada att ha en sådan solstråle som DU i sitt liv. ☀️
En dag träffar du Prinsen oxå. ❤️
Kram till fina dig!
Tack å STOR kram snälla DU ❤️
Ah! Precis! Att få känna sig djupt delaktig i hans liv! Det är väl kärlek – men vad är det när han inte vill det trots allt han säger…
Inte lönt att älta, han klarade inte den närhet jag ville ha.
Hej.
Jag tänker så här.
Mänskliga relationer är mysiga. Relationen med Gud är den enda stabila relation jag kan ha. Hos honom kan jag tanka kärlek och verkligen vara djupt delaktig i något som är meningfullt.
TACK för all förståelse och alla nya perspektiv! Det kanske är så att det räcker att vara djupt delaktig i livet i varje stund, att ge det bästa man har till de människor man möter! Det är väl att vara djupt delaktig både i relationen till Gud å människorna Att visa kärlek i alla möten efter vägen helt enkelt ❤️
Jag kan känna rädsla över att inte räcka till.
Att det jag gör inte good enouhf
Blev inte klar så är det nör man har klumpiga fingrar och skriver på mob;)…
Att mitt liv inte är så spännande..
Tycker om att ha kontroll och kör ibland bara på det kan också bli ett problem i ett förhållande…
Ha en fin eftermiddag..
Jag tycker att det Mikael skriver är viktigt men en otroligt svår vågskål. När ska sårbarheten blottas och när ska jag visa mig stark och rakryggad, med tro på framtiden? När är det rätt tid att släppa bojorna om sveket jag utsatts för och gå vidare, våga förlåta för min egen skull och för vår relations skull som jag sakteliga vågar börja tro på igen, åtta månader har gått sen jag fick veta…. hur länge innan mina såskorpor faller av till fullo? Jag vill visa mig stark samtidigt precis som M skriver är det viktigt att i relationen kunna visa sårbarhet och sitt innersta till sin livspartner. Jag jobbar på det, hela tiden… Igen, tack för så bra blogg Mikael!
Det behöver inte vara antingen eller AnnaH – det ligger stor styrka i att våga våra sårbar (inför rätt person). Långt ifrån enkelt, men vi lär längs med vägen. Det är dags att släppa när vi inte får någonting tillbaka. Det är att respektera sig själv. Inte det heller alltid så lätt, men handling föder känslor. Magkänslan VET när sårskorporna fallit. Du behöver inte ”visa” dig stark, utan lära känna din kärna. Tack själv fina du!
Dina ord stärker. Tack !
Kom på en sak, rädslan att fastna i det som hänt, att inte komma vidare fullt ut, det skrämmer mig men att som du skriver, att jag måste våga se min inre kärna, vart finns jag i allt detta och vad känner jag. Jag har gjort en inre resa dessa månader både en egen och tillsammans med min man. Ibland kan jag tänka vart hade vi hamnat om inte detta hänt? Vi har hittat ett annat djup i relationen och pratat om saker vi aldrig tidigare gjort. Mörka dagar finns men jag kan ändå känna ett hopp inför framtiden och dom dagarna känns det som jag vill krama hela världen. Jag undrar om det finns fler här som ändå kommit vidare efter otrohet, lyckats hålla ihop och hitta tilliten och lyckan igen?
Han sa till mig att alltid vara ärlig om det jag kände. Så det var jag. En dag sa han att han inte ville mer. Skyllde på olika saker, men bl.a. på de diskussioner han tyckt varit jobbiga: Det var när jag hade varit ärligv om hur jag kände & mina rädslor… Nu har jag så himla dåligt samvete över att jag var ärlig… Fast jag trodde ju absolut det var rätt i stunden… Han var däremot inte helt ärlig med hur han kände. Då hade vi kunnat prata om det. Jag känner oerhörd skuld… Känner mig även lurad då han ångrade sig kring att vi t.ex. skulle skaffa barn. Vi var överens om det. Plötsligt ville han inte ens kämpa mer…
Jag är så rädd att aldrig mer träffa någon som jag kommer känna så starkt för… Vill inte leva ensam hela livet… Är 37 år. Var ska jag göra av alla svikna känslor & längtan efter hans famn..?
Ungefär så hade jag det också. Han kunde inte ta min ärlighet, utan tyckte att jag bara klagade på honom hela tiden.
Så här i efterhand är det svårt att veta var det egentligen gick snett. Men har ändå försökt att släppa ångern och skulden. Jag gjorde så gott jag kunde då.
Känner så mycket med dig, med din rädsla och desperation. Jag har haft det exakt likadant. Har vaknat många morgnar då jag inte alldeles direkt kommit ihåg att han har lämnat, men sedan kastats in i verkligheten och ångesten. Har saknat hans famn så jag blivit blå och legat som en blöt fläck på golvet.
Min medicin har varit: rakt in i smärtan och ångesten. Inte väja för något! Kanske ingen metod att rekommendera, men man kan i alla fall säga att den varit effektiv, för den styrkan som följt efter insikten om om att jag klarat av det värsta, den är obetalbar.
Men många, många dagar har jag inte förstått hur jag skulle överleva de närmaste timmarna.
Då har vänner sagt till mig, och det vill jag säga till dig, ”du behöver bara överleva idag, du behöver inte veta vad som händer sedan, du behöver bara klara denna dag”. Och sedan har dag lagts till dag och styrkan har då och då tagit sorgens plats.
Så, det blir bättre. Men tills dess ÄR det för j-vligt! Skickar styrkekramar!!
Tack snälla för svaret! Att andra kan känna igen sig & har gått igenom samma sak, ger mig styrka. Mina vänner säger att han varit jättesvinig mot mig; låtit mig göra alla stora förändringar & sedan bara gå när jag krävde något tillbaka. Fast mina skuldkänslor är så tunga… ”Om jag inte sagt si, inte gjort så…” Men vem hade jag varit då… Om jag bara visste att det fanns en mening med lidandet…
Det är så många frågor jag har. Har sms-at & fått hans syn på saker och ting, men hans förklaringar går liksom inte ihop. Att ställa honom fler frågor skulle bara dra ut på lidandet.Han har efter 1,5 vvecka köpt sig ett nytt hus, så han är väldigt tydlig med att han inte vill
Frågan är bara var jag ska göra av alla känslor av skuld, tomhet, besvikelse, känslor av att vara ratad och bortvald…
Hur gör man..?
Jag brottas med tanken att aldrig träffa någon ny igen… Då får jag ju ändå aldrig fler barn så jagade likaväl kunnat vara kvar med honom och acceptera att han inte ville ha fler… Jag kände mig så privilegierad som fick va med honom…Vem öär jag nu & kommer jag någonsin kunna känna så igen..?
Hansen – Se ditt eget värde! Vill du leva tillsammans men någon som du inte kan berätta för vad du känner och tänker? För då vänder han dig ryggen? Du skulle sjuka som en gråsten i djupaste vatten. Hur skulle du beskriva ditt ”drömförhållande”? Du ska inte nöja dig med mindre. Skänker all styrka till dig! Du är mitt i stormens öga nu, men jag lovar dig, när du börjar se ljusstrålarna och du kan andas på egen hand, inser du att den luften du då andas in är så mycket friskare i dina lungor. Den känslan kan få vem som helst att flytta berg. Det tar tid, och låt det ta tid. Det här fixar DU!
Tusen tack för ditt svar! Det skänker hopp mitt i allt det jobbiga, sorgliga & obegripliga…
Ja, jag var helt ärlig. Han uppmuntrade mig till det & jag önskadesamma av honom. Att han kan gå vidare så fort… Fast jag vet ju inte hur han egentligen känner…
Kram
& vad gör jag med all saknad… Så många platser påminner om honom & det vi brukade göra tillsammans…
Att han har gått vidare så fort betyder ingenting. Han har bara bytt plats. Sannolikheten är stor att han fortsätter på samma sätt med nästa förhållande. Klart man får sakna, men sortera VAD det är du saknar, för du saknar ju inte när han har fått dig att må dåligt. Du saknar säker de stunder som var bra och hade roligt tillsammans. Det är bra minnen. Behåll de bra minnen som ni har haft tillsammans för det är ju en del i ditt liv. Jag har massor med bra minnen med mitt ex, och dom minnena bär jag med mig som positiva. Våra barn, resor, vår humor mm. Men sen kommer man till en gräns när förhållandet inte är hälsosamt. Är det ok att min man är otrogen? -Nej! Är det ok att min man ljuger för egen vinning skull? -Nej! Är det ok att han säger elaka saker?- Nej? listan kan göras lång. Jag var livrädd av att bli lämnad. Jag har inget stort nätverk runt mig. Men jag klarade det, och vann tillbaka mitt eget hjärta. Så bra som jag mår idag 7 mån senare och men hjälp av samtal trodde jag inte i min vildaste fantasi. Jag har förlåtit mig själv för att jag inte älskat mig själv tidigare. Men nu gör jag det.
Du är skyldig dig själv att älska dig<3
Väldigt fina ord och erfarenheter du delar med dit utav LA. Tack för att du stöttar andra bloggvänner!
Tusen tack för peppande tankar! Det betyder jättemycket.
Dagen han sa att han inte ville mer så åkte jag till en kompis på kvällen. Hade ingen ro att vara kvar i huset… Nu gnager det i mig att han kanske hade gått att prata med på kvällen, att vi kunde fått ihop det igen… Fast efter 3 dagar skrev han att han hittat nytt hus… Hade han velat ha mig så hade han väl bett mig komma hem igen..? Dessa tankar och skuldkänslor… Går dom någonsin över..? Kommer jag någonsin över honom och det vi hade..? Annars känns det ju inte värt det… Om jag bara visste att det fanns en mening i detta… att jag träffar en ny man att älska…
Mitt i prick! Exakt vad jag genomgår just nu och jobbar på att acceptera. Att gå vidare.
Så otroligt bra blogg:) Så många kloka tankar och fina råd. Jag tror också som många av er skrivit att det är viktigt att komma till den punkt då man kan tycka om sig själv… Jag har kommit en liten, liten bit på vägen. Har efter några riktigt jobbiga år, otroligt sviken i min relation, för hög arbetsbelastning och dessutom en svår skada med besvärlig smärta som följd börjat känna glädje och riktig lycka igen. Små saker i vardagen tillsammans med barnen uppskattar jag så ofantligt mycket igen. Orken och energin kommer tillbaka! Tänk att livet kan vara så svårt men med positiv inställning så blir allt lättare. Jag har och har haft alldeles fantastiska vänner och familj runt mig och det är jag så oerhört tacksam för idag, Jag ser nu fram emot LIVET igen:) Tack för en mycket bra blogg Michael