De var i mångas ögon det lyckade paret: i senare 40–års åldern, fantastiskt fina barn, bodde extremt vackert, karriärer med flyt, sociala liv, reste ofta etc. Träffarna i deras hem var välplanerade, glada och maten smakade alltid enastående.
Mina vänner hade varit tillsammans i hela sina vuxna liv. Det slog mig att de alltid renoverade och byggde till på huset. De gjorde allting själva och alla var imponerade av deras ständiga ”järn i elden.” Det verkade aldrig vilja ta slut.
Såg att de rörde sällan vid varandra, enbart pratade om det praktiska och blickarna som gick förbi… Tanken dök upp inom mig: ”De renoverar för att slippa mötas.” Två år senare var mina vänner skilda.
Menar inte att praktiska projekt är lika med undvikande av emotionell intimitet. Det går självklart att kombinera, men frågorna blir viktiga: ”varför gör vi det vi gör? Hur har vi det egentligen tillsammans? Drar vi åt samma håll? Vad binder oss samman?”
Det är inte ovanligt att vi kan se på ett par långt innan de går skilda vägar, åt vilken riktning det är på väg. Men inte alltid; ibland vet inte ens de iblandade själva att det är någonting som saknas. Utåt sätt verkar det mesta lugnt. Tills någon vaknar…
Kvinnor är generellt sätt betydligt bättre än män på att känna av relationstemperaturen. Genom att dyka ned i arbetet, fritidsintressen, renoveringar, leta logiska lösningar vid konflikter, hoppas vi män på att kunna köpa tid: ”det löser sig säkert. Det är bara en tillfällig svacka. Kvinnor är impulsiva och ojämna i humöret.” Behöver jag poängtera hur förödande dessa tankegångarna är?
Sprickorna i relationen är inte självreparerande. Vilka steg behöver du ta? Vad är relationsavgörande att lyssna till? Vad känner personen vid din sida?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag tror faktiskt att många renoverar för att de känner ett ”krav” hur det ska vara, våra liv ska vara lyckade o utan skavanker, det är tidens melodi. Att vi sedan arbetar heltid båda två och har flera barn är det ingen som verkar reflektera över…….Jag tycker till och med att barnen blivit lite av status. Och när vi är mitt upp i att uppfylla alla förväntningar så tappar man lätt bort kärnan och ibland hela relationen. Man är ju faktiskt helt slutkörd utan att man vet det innan det är försent.
Håller med dig Maja.
I mitt förra förhållande med barnens pappa som varade i 15 år så var det precis så där.
Han ville ha det perfekt, han var en sån sort men mkt oxå för att ha något att visa upp. Han jobbade mkt, gjorde karriär, renoverade, vi skaffade två barn och jag var nästan jämt själv med barnen för att han hade fullt upp med huset.
Sedan efter flera år när allt var färdigt och han ville sitta i soffan och mysa med mig och njuta av det som han hade skapat så var kärleken borta från min sida. Vi hade tappat bort varandra. Hans dröm om en fin fru, fina barn och ett fint hus hade han förlorat.
Det blev ett hårt slag för honom. Han hade ju gjort allt för oss och för vår framtid. Men han lyssnade aldrig på mig under tiden. Jag tyckte att det räckte med renoveringar men på något sätt så lyckades han alltid få med mig på hans idéer. De var bra, snyggt blev det. Men för vilket pris?
En kraschad relation och dålig kontakt med sina barn.
Efteråt förstod han, ångrade sig och skulle aldrig göra om misstaget.
Vilket han nu har gjort i sitt nästa förhållande som håller på att krascha, just pga renoveringar.
Vissa människor lär sig aldrig.
Nu är det 10 år sen vi skiljdes.
oj då och aj……styrkekram
Håller helt med dig.
………för att inte tala om att man samtidigt strävar efter att göra karriär i sitt yrke. Allt för lyckan……
Klockrent…
Det var när jag började ifrågasätta varför jag jobbade så mkt tankarna kom…
Då. 31 år med samma kvinna.
I dag.
Nyskild och livrädd…
…men förhoppningarna lever!
Jag känner igen mig i att vara nyskild och livrädd. Vi hade varit tillsammans i över 25 år när vi skilde oss för ett halvår sedan. I början var det skönt med ensamheten, nu är det värre. Är rädd hela tiden. Längtar till mitt hem, som inte är mitt längre men jag vet ändå innerst inne att jag gjort rätt. Nu har jag lovat mig själv att fortsätta leva tills jag känner mig levande igen.
Vad är du/ni rädda för? Kram ❤️
Jag är så rädd för att känna mig ensam och bortglömd. Det är en förödande känsla, helt irationell men ändå skrämmande. Känner mig oälskad o Jocke önskvärd…
Icke önskvärd, ska det stå
Åh Ewa! Jag förstår dig ❤️ Det är väl det där Michael skrev om tidigare, att vi är rädda att typ försvinna om vi inte har någon nära oss hela tiden som bekräftar att vi finns! Nån sorts existentiell ångest…
Jag trodde aldrig att jag skulle komma att säga ; det blir bättre…men det tar tid, ett tips lev en stund i smärtan, sätt inte på några plåster, man läker fortare utan plåster, helt plötsligt kan man börja räkna de goda stunderna och man blir förvånad…över att man kan det riktigt bra…Kram
Har gått 7 månader och tyvärr ser jag ingen ljusning 🙁
Tjaa sju månader är ingen tid…ledssen, ge det ett år, för mig har det tagit nästan tre år…vi levde ihop i 25 år..det tar tid..
1år, vet inte om jag orkar mer
Det är klart att du gör…det blir bättre jag lovar, tänk efter hur DU vill må…Kramar
Jag vill må bra men det känns inte som kan göra det utan exet. Han var den som fick mig att må bra. Allt jag tänker på är han och hans nya tjej och alla grejor de gör tillsammans.
Anette, kära du. Hör att du mår skit å sitter fast i en grop du inte tar dig ur på egen hand. Går du till psykologen? Vad får du för hjälp där? Du behöver komma vidare på nåt sätt. Acceptera, sörja men hitta ett nytt mål att sikta mot!!! Önskar dig hjälp på vägen!!! Men du måste vilja vidare själv också för att det ska vara möjligt för någon att hjälpa dig. ❤️ Kram
Jag håller med Petra, sök hjälp du är inte ensam det finns många som gått igenom samma sak, det finns vägar ut, det gäller bara att du hittar dem..ditt ex är bara en person i hela ditt liv..det finns så mycket mer.Kram
Hon har ledigt så den 2 september ska jag dit igen. Har bara varit där 1 gång sen gick hon på ledighet.
Jo jag vet att jag måste komma vidare men mitt hjärta vill verkligen inte släppa honom.
Satt och läste gamla meddelande igår och jag förstod hur bra jag hade det med honom.
Och det har jag svårt att acceptera nu att han är borta.
Jo jag vill ju helst komma vidare även om jag bara hade velat ha det som förut.
Jag har sökt hjälp men psykologen är ledig till september.
Ja jag vet att jag inte är ensam. Jag tror att jag är extra känslig också och därför är det extra jobbigt.
Jo jag försöker varje dag att försöka att hitta någon väg ut ur detta.
Vet inte vad jag ska hitta för något som tar mig framåt bara.
Ja mitt ex är bara en person i hela mitt liv men han var också en av dem viktigaste personerna som fanns där.
Det stöd han gav mig när jag skulle separera från min dotters pappa var värt så mycket. Han ställde verkligen upp för mig då.
Ändå säger man att hoppet är det sista som överger människan
Anette, här kommer ett konkret råd om vad som hjälper dig att går vidare. Gör en lista med allt som får dig att må dåligt, som t ex att gå igenom gamla meddelande, att tänka på honom och hans nya tjej, att tänka på hur bra ni hade det osv. Det är okej om det blir en lång lista. När du är klar med listan så skriver du som rubrik: ”Saker jag inte gör längre”. När du sedan halkar tillbaka i gamls rutiner igen och gör något av det du skrivit på listan så säger du högt till dig själv: ”Nej, sånt gör jag inte längre för nu ska jag gå vidare.” Och så gör du något annat istället eller tänker på något annat. På det här sättet får du hjälp att börja ta kontroll över dina tankar så du inte gräver dig längre och längre ner i eländet.
Charlotta
Tack för tipset
Ska försöka att skriva ner en lista och se om det hjälper
Vilka bra tips Charlotta! Ska jag använda också när jag hamnar i svårmod. 😀
Lycka till och tack! 🙂
Kom ihåg att listan i sig inte kommer att göra någon skillnad utan det är hur intensivt man själv jobbar med den som gör skillnaden, listan är bara ett verktyg.
Charlotta
Jo det förstår jag.
Vill ju bara att man kunde vrida tillbaka tidning få göra om och få göra rätt
Tyvärr är det ju en möjlighet som inte existerar, så desto fortare du slutar tänka i de banorna desto bättre kommer det att gå. Skriv upp den tanken på din lista, för den gör dig bara olycklig.
Charlotta
Ändå säger man att hoppet är det sista som överger människan
Förvisso, men att hoppas på att kunna vrida tillbaka tiden är ju faktiskt fullständigt orealistiskt.
Charlotta
Alltså att man kunde få en ny chans att fixa till det
Känslan att vara livrädd…trodde det bara var jag som kände så. Skilde mig för 4 månader sedan efter 20 år. Skämdes eftersom jag tidigare varit gift också i 16 år.
Varför jag skämdes vet jag inte men det kändes så i alla fall. Trodde att mina barn tyckte att jag var hemsk.
Humöret går upponer. Stundtals glad och tycker att jag gjort rätt eller så kommer känslan att vara rädd och ensam med ångest.
Detta var det bästa jag läst för det stämmer in så jäkla bra i mitt liv o vardag o kan även komma på att det stämmer in på några av mina vänner i min omgivning så jag skickar detta vidare. Mvh
Det blir nog lätt så att man tappar bort varandra i alla måsten. Dock finns det ju par som i renoveringar och projekt tar sig tid att stanna upp och se varandra. Man måste ju också ha en vilja att se varandra. I mitt fall så tror jag att vi växte ifrån varandra eller kanske jag mest, växte ifrån honom. Kärleken försvann, och jag har ingen aning om när det hände. Men jag var 19 år då vi blev ihop. Då ville jag inget hellre än att ha någon att älska, och bli älskad Det var mitt första riktiga förhållande och hittills det enda i mitt 36 åriga liv.
Nu längtar jag efter den där kärleken igen. Och jag hoppas att jag träffar mannen som jag ska känna den där VI känslan med. Önskar så att jag ska få känna kärlek och passion igen. Nu när jag också vet att jag faktiskt kan känna det, eftersom jag genom en ”känsloöppnare” fick känna det under fyra månaders tid…måste bara komma över den mannen först…
Ha en bra dag alla!
Det ligger nog mycket i det du skriver, Michael. Kanske känner man att man håller på att tappa bort varandra men genom att ha något gemensamt projekt på gång, så hoppas och tror man att det kan reparera även relationen. Men relationen måste man jobba på alltid, varje dag.
Poängen här är nog lyhördhet. Att vara lyhörd för sina egna känslor, sina egna behov, men också för sin partners känslor och behov…..att inte ta för givet att just det som känns rätt för mig är rätt för någon annan!
Min man och jag har precis nyss firat vår 30 åriga bröllopsdag, (vi har varit ihop i 33 år)
När vi tillsammans tittade i backspegeln på alla drömmar vi haft, om alla projekt vi startat, genomfört, men också släppt, insåg vi att allt på något sätt haft sin tid, i harmoni med vart vi varit i våra liv just då. Vi har inte varit rädda för att följa våra drömmar, men har heller inte tvekat att byta spår när tillvaron känts fel och det tror jag är viktigt…..att göra det som känns rätt just för oss och inte hålla fast vid något av prestige eller för vad andra ska tycka.
För mitt upp i allt vi vill förverkliga finns ju också VI, vårt förhållande, våra känslor, våra önskningar utifrån de personligheter vi är.
Det är ingen slump att vi lyckats hålla vår kärlek levande utan det har krävts många samtal där vi varit tvungna att lyssna och lära för att förstå hur vi ska må bra tillsammans i allt som är!
Ett tag bodde vi i ett 200 kvm stort hus, vi jobbade, hade 2 barn, köpte en stor gård som sommarboende med oändliga renoveringsbehov, köpte en vacker lantligt belägen tomt med ambition att bygga ett lite mindre hus och starta eget företag. Emellanåt skrattade vi åt vår situation och menade att någon borde sätta en förmyndare på oss. Det blev liiiiite för mycket 🙂
Idag är barnen vuxna och utflugna, tomten förblev obebyggd och är nu såld, företaget startades och avvecklades efter 3 år, vi har lämnat vårt stora hus och köpt ett litet hus på 80 kvm och håller på att fixa till vår sommargård till säljbart skick för att framöver bara ha vårt lilla hus som projekt.
Vi är inget par som gått genom de här 33 åren utan konflikter, utan perioder då vi nästan tappat bort vår tvåsamhet, men vi har alltid haft en grundkärlek som burit oss, haft en tilltro till att det ska vara vi och om något hotat det har vi tagit tag i det och stuvat om bagaget så lasset inte tippat!
Genom kärlek och envishet har vi inte bara lyckats hålla ihop utan är också lyckliga tillsammans…..och det är verkligen två skilda saker!
All lycka till er alla!
Kloka ord om livet och kärleken, Birgitta!
Härligt att läsa. 🙂
Jag tror inte heller att det är en slump att människor lyckas hålla ihop och vara lyckliga så länge. Förstår att det krävs mkt arbete, mkt vilja och en stark grundkärlek.
Att hålla ihop kan vem som helst lyckas med men just att må bra i relationen och vara lyckliga tillsammans är ändå målet på vår livsresa.
Jag önskar er all lycka på er fortsatta resa tillsammans! ❤️
Tack Josefina 🙂
Det här är ett intressant forum med så mycket att fundera över och med så många människor som delar med sig av sina tankar om livet och relationer.
Det är inte alltid livet är så enkelt och spikrakt, men det är underbart när allt fungerar just så där enkelt som man alltid önskar att det skulle göra!
Kram till dig <3
Åh vad härligt och läsa om er❤️
Känner att vu var där , sen blev vägen så där fasligt krokig.
Min man drunknade i jobb, tappade bort sig själv. Jag tog över rodret , han kände sig otillräcklig. Kollegan som blivit kär i honom tog chansen och gjorde att han kände sig behövd. Nu är han djupt ångerfull och det går inte ta miste på att det är mig han vill dela resten av sitt liv med mig. Jag litar på honom , men kommer jag nånsin bli lycklig igen?
Klockrent. Renovering eller flytt. Både och i mitt fall. Flyttade varje år varje 2 år…och då var det inte för att vi vantrivdes utan för att det behövdes förändring. JAG behövde förändring, eftersom det oftast var på mitt initiativ. Undermedvetet trodde jag väl att jag skulle ”lämna” problemen. Eller fixa till med renovering… Han fixade och jobbade och jobbade och så var man själv med barnen och vardagen 24/7. Vi kom längre och längre ifrån varann. Till slut existerade inte ens vi då vi inte visste hur varandras dag såg ut. Hur kan två människor bli främmande under samma tak… och så gemensam projekt Att flytta var igång igen….
vad har du för råd till oss rookies som inte förstått än? hur undviker vi att hamna där? vad ska vi vara uppmärksamma på? och hur tar man tag i grundproblemet om man inte vet om det? hur gjorde du? tack för din berättelse! kram
Råd och råd…Man får fråga sig själv, vilja jag KÄNNA så här? Eftersmaken är bitter. Börjar man inse att man inte har så mycket gemensamt eller ”tappar” vad den andra gör eller säger så har man nog en bra varningssignal… Jag tog inte tag i något, på väldigt lång tid, sedan pratade jag. Pratade och pratade och pratade. Det var som att prata med en vägg… Han sa Mmm medan han kollade på tv eller ut i rummet. Det blev bråk då och då för jag ville ha en förändring. Sen insåg jag, JAG ville ha en förändring, inte han… När jag sedan sa till han en dag att han måste flytta så var det en slag i ansiktet (enligt honom). – Vi som hade det så bra, sa han. Var jag med? undrade jag. Förutom kommunikation så ”känner” man att nåt är fel…
Det gör jag med, typ!!! 🙂
Det finns ju härliga människor här, som du Petra. ❤️
Känner igen mig så väl, så här efteråt så blir det så tydligt, jag hittade hela tiden nya projekt måla om där, renovera kök precis när det var färdigt så bestämde vi oss för att flytta.. Kände mig inte hemma, vi gjorde mycket roligt ihop men glömde prata om oss och hur vi hade det, hela tiden kom alla måsten före. Hans jobb kariär. Och jag jobbade på fixade och donade för att slipa se åt vilket håll vi var på väg ville inte se ville inte känna det jag kände blundade för mina egna känslor. Ville så gärna få det att fungera ville så gärna leva som familj.. Har inte känt mig så hemma som jag gör just nu bor i en hyres lgh som jag känner mig hemma i även om den är lite sliten och inte inte de snyggaste golv (70 tals medaljonggolv) men det gör inget för det viktigaste är just nu att hitta mig själv igen och vara en närvarande mamma..
och sen finns dom som inte gör ngt fast det skulle behövas…? när tegelpannorna lossnar från taket och får bli liggandes…….mannen går upp och lägger sig i soffan för att sova…….
Men när man måste hitta saker som gör att man kan fortsätta tillsammans, när inte orken, lusten eller viljan finns till att göra det bättre i relationen …när man inte vill skiljas för barnens skull….när man bestämt sej för att välja bort sin lycka och vill fortsätta på autopiloten, hur gör man det? När det enda gemensamma blir renoveringar eller liknande projekt, det enda som gör att vi står ut i vardagen….då kan renoveringen vara det enda som skapar ett ögonblick av glädje tillsammans…
Det låter som ett beslut som kan få livslusten att rinna ur kropp å själ…varför har du/ni valt just denna väg Astrid? 🙁 Önskar dig framtidstro ❤️
om du väljer bort dig för barnen måste du hålla dem framför dig som mål? lycka till
Men jag tänker också att barn behöver goda förebilder! Se föräldrar som tar ansvar för sin egen lycka. Barn mår bra när föräldrar mår bra. Inte när föräldrar gör sig till offer å säger att de gör det för barnens skull. Så ser jag på saken iaf. Å min mamma skilde sig från min pappa eftersom hon ville något mer med sitt liv. Jag hade inte velat att hon skulle ha gjort sig själv olycklig och sedan fått höra att hon gjort det för min skull.
Vi har jobbat allt för många timmar varje dag, pusslat ihop tider med barnvakter för att kunna jobba lite till ,renoverat hus. Allt har gått i 110 tills för två år sedan började jag få nog, tröttnade på det mesta i livet.
Funderat mycket på vad som är meningen med allt. Har inga känslor för min man längre, tror vi jobbat ihjäl vårt äktenskap.
När vi väl varit lediga har vi alltid satt barnen först, med facit i hand skulle vi tagit oss tid för varandra.
Allt är nu ett stort vaccum, jag vill skiljas men inte min man.
Hur kommer man vidare? Känner bara att mörkret sluter sig om mig mer o mer.
Tror inte på att leva ihop för barnens skull,ingen av oss mår bra som det är nu.
Hur gör man??
hitta glädjen, var den än är….lycka till